Saxdalens IF eller Hammarby vem gör mest nytta och skada?

Den här bloggen brukar ju inte blanda sig  i riksangelägenheter.  Men upprepade händelser i idrottsvärlden får mig att ifrågasätta den rådande ordningen.
  
Den senaste händelsen på Tele2 Arena: Publik- skandal. Den rubriken har i pressen blivit en alltmer vanlig beskrivning av idrottsevenemang i storstads- drabbningarna. Har ni upplevt det på Furuliden i Saxdalen? Nej, ni är nog inte så många i så fall.
  
Det är inte lätt av oss i landsbygden, som Saxdalen, att se hur Hammarby och andra storstadsklubbar ska ta mer och mer av vårt lands polisiära resurser. Det som retar mig mest är när Hammarbys talesman skyller det mesta på polisen!

För mig är den småskaliga idrotten som är helt beroende av ideella insatser en annan värld än storklubbarnas idrott som mer och mer blivit resultatet av storföretags mål och medel.

För mig är preferensen klar: Verksamheten i Saxdalens IF får min röst som den mest värdefulla trots att vi inte lär få se vare sig direktsända TV-matcher från Furuliden eller miljonintäkter när det gäller biljettförsäljning.

Själv har jag bara spelat i Saxdalens skollag i fotboll och ishockey men jag har flera positiva minnen från den tiden. Ett minne som jag aldrig glömmer är när vårt klasslag från Saxdalens skola segrade i en skolishockey-turnering i Grängesberg 1954. Den prestationen har redan refererats i bloggen tidigare här.

Senare spelade jag med i ett pojklag från Saxdalen som deltog i ett distriktsmästerskap för Dalarna. Vi lyckades vinna över både Grängesberg och Ludvika och - det nästan omöjliga - vinst över Morgårds- hammar som i den vevan hade sitt A-lag i allsvenskan.

Att vi sedan förlorade finalen mot Leksands IF mer ungefär 17-0 har jag förträngt. Leksand var ju då en storklubb och en del av mina bästa idrottsminnen var när man klämde in sig i folkmassa runt den konst- frusna isen men med en naturlig kyla, ibland -20 grader, över de taklösa läktarna. Det var en njutning att se dåtidens Leksandshjältar Vilgot Larsson och Åke Lassas hänga upp Djurgårdens Sven Tumba när det var avgörande matcher i SM.

Vårt skollags stora förlust i Leksand berodde förresten helt och hållet på den alltför hårda isen: Vi hade aldrig åkt på konstfrusen is och våra planslipade skridskor passade inte alls. Det fick vi reda på efter matchen...

Vi pensionärer dricker inte bara kaffe och äter tårta

På torsdagen firade vi 65-årsjubileum i vår PRO-förening i Saxdalen. Men tro inte att vi bara njuter och latar oss! Nej redan på måndagen efter, 9 september, var vi igång med fysisk träning och match i Väster- bergslagens PRO-föreningars bouleturnering. Motståndare den här gången var våra jämnåriga föreningsvänner från Ludvika.
  
Här följer några bilder från matchen som varade ca. tre timmar inklusive en kafferast.

  

Efter en gedigen arbetsinsats avslutade de nio delmatcherna. Utgången var länge oviss men i slutskedet föll hemmalagets klot på plats och vi vann drabbningen med fem vunna matcher mot Ludvikas fyra. En välkommen seger i seriens näst sista omgång. 

  

Snart är det höst och då fortsätter träningen inför nästa års tävlingssäsong.

Folke E Larsson, ett lokalt fenomen

Musik har alltid varit viktig i mitt liv. Redan som liten hade jag mycket musik runt omkring. Min mormor spelade religiösa sånger på gitarr och min mamma spelade jazz och schlagers på piano. Jag hade en släkting Gösta Haag som var musiker och som hade orkester och spelade både i Ludvika och Stockholm.

Ett musikernamn som jag hörde nämnas många gånger var Folke Larsson. Konstigt nog hade jag inte träffat Folke Larsson eller Folke E Larsson innan jag blivit pensionär. Men  för två år sedan träffade jag Folke och hans fru på Konstrundan i Saxdalens folkets hus. Lite av hans pianospel för två år sedan kan du se och höra här. Men sedan dess har Folke utvecklat sina två talanger, musiken och konsten och låter dem mötas. Här improviserar Folke på pianot till sina egna teckningar. Musikern Folke E Larsson möter tecknaren Folke E Larsson: 

Ett svårare olyckstillbud 1904

Saxdalen blogg försöker hålla sig à jour både med det som händer nu och det som kommer att hända i framtiden i vår del av världen. En hel del studier görs också på sådant som hänt tidigare, det som nu är historia.

Den som läste tidningen Dalpilen tisdagen den 18 oktober 1904 kunde läsa följande artikel:

....Ett svårare olyckstillbud, som dess bättre aflöpte ganska lindrigt, inträffade i lördags i Grängesbärg.
....Tvänne med malm lastade »20-tonningar» hade, förmodligen genom förbiseende vid växling, från ett bispår för malmtransport kommit in på Frövi-Ludvika järnvägs hufvudspår, och voro, innan något kunde göras för deras hindrande, med full fart på väg norrut till Ludvika. Banan har nämligen en god lutning år sagda håll. Man kan göra sig en föreställning om den hastighet vagnarne innehade, då deras färd Grängesbärg-Björnhyttan-Gonäs-Ludvika, tog en tidsrymd av endast 8 à 10 minuter.
....Telegram om hvad som komma skulle afsändes omedelbart till Ludvika, där man också lyckades vidtaga nödvändiga åtgärder för olyckors undvikande.
....Det ofrivilliga och oförberedda extra tåget ändade slutligen sin färd en km. norr om Ludvika station.
....Ingen människa skadades; däremot blefvo ett tiotal järnvägsgrindar fullständigt ramponerade.

Det kan vara intressant att jämföra innehållet i ovanstående tidningsartikel med en tågtidtabell för sträckan Grängesber- Ludvika. Tidtabellen gällde 1936, 32 år efter det beskrivna olyckstillbudet. Klicka på tidtabellen för att se den förstorad.

Om man från tidtabellen räknar ihop gångtiden från Grängesberg till Ludvika var den 36 minuter 1936. Samma sträcka avverkades av de skenande malmvagnarna på 8-10 minuter. Det säger en del om hur fort det gick.

Orsaken till att vagnarna skenade var enligt en artikel i Järnvägshistoriskt Forum att den träpinne som lagts på rälsen för att hindra vagnarna från att rulla iväg inte klarade trycket från den 40 ton tunga lasten.

Innan tillbudet 1904 hade en allvarlig incident inträffat redan när järnvägen Grängesberg-Björnhyttan-Blötberget-Gonäs-Ludvika byggdes. Ett helt tåg skenade då i Grängesberg och rullade med hög fart mot Blötberget... hur det olyckstillbudet avlöpte återkommer vi till i ett senare inlägg.

Saxdalen i EU-projekt med snabbtåg

Vi vill från början klargöra att Saxdalen blogg frånsäger sig allt ansvar för den information som läckt från höga beslutsfattare inom EU och ABB. Samtidigt vill vi absolut inte undanhålla våra läsare information som kan bli viktig i framtiden för oss saxdalingar.

Det har kommit till vår kännedom att det finns planer på att inom en mycket snar framtid provköra ett revolutionerande tågsystem vid ABB i Ludvika. Det handlar om ett s.k. Maglevtåg. Eftersom det här hör till spets- kompetensen inom tågsystem så finns mer information på engelska här.

Enligt vad Saxdalen blogg har erfarit gäller det en nybyggd provsträcka Ludvika-Saxdalen. Projektet påstås ha påskyndats mycket av de problem som svenska järnvägar erfarit under den gångna vintern (och tidigare vintrar).

Den stora nyheten och vinsten med det här systemet är att det är oberoende av kontakten mellan räls och hjul! Det finns ingen räls och inga hjul på eller under ett Maglevtåg! Igenfrusna växlar lär inte kunna förekomma eftersom växlarna i det här systemet är elektroniska och inte har någon motsvarighet i rörelser i rälsar som kan frysa fast.

Ett exempel på ett tåg av nämnda typ ser ut så här (klicka på bilderna för förstoring):

Det här kan bli det man ser om man tittar längs Gonäs- vägen väster om Lyviks- kullen om ett par år. Tåget lär gå genom tunnlar där det är höglänt och på broar där det är dalar.

Den nu projekterade sträckan 11,09 km kalkylerar med en ändstation strax norr om Bilprovningen i Ludvika (för att undvika brobygge över Lyviken).

Stationen i Saxdalen beräknas ligga bredvid (eller ihopbyggd med) nuvarande Saxen- kiosken. I Saxdalen blir det tunnel under Malbacken och bro över södra Saxen. Stins vid Saxdalskioskens station väntas bli Saxdalens Elvis, Åke Dahlman.

Saxdalen blogg har förgäves sökt bekräftelse från både EU och ABB gällande de förmodade planerna men hittills utan resultat. Det som ändå får oss att publicera detta inlägg är två observationer av saxdalingars beteenden under de senaste två veckorna.

Två personer med stark Saxdalensnknytning, en med anknytning till skogsnäringen och den andre med en central position i Dalarnas massmedia har - enligt vad Saxdalen blogg erfarit - nyligen åkt till Frankrike enbart för en provåka det franska snabbtågssystemet TGV.

Vi vet att EU kräver att alla nya projekt som söker ekonomiskt EU-stöd måste vara konkurrensutsatta och det passar väl in i den aktuella resan. Fransmännen kan vara potentiella leverantörer av "Saxenskytteln" som är projektets arbetsnamn.

Saxdalen blogg har efter noggranna efterforskningar funnit att de två personerna redan är kända i Saxdalen blogg!

En av de två som delvis är boende i Saxdalen är också en känd fartälskare - men med fötterna på jorden. Han har redan utmärkt sig i Saxdalen blogg och ses här ovan till höger med sin tidigare höghastighetsbil.

Den andre teståkaren i Frankrike är också en känd saxdaling med stark anknytning till den lokala skogsbruks- verksamheten (en hel del skogsavverkning och återplantering kommer sannolikt att bli resultatet av det aktuella projektet). I Saxdalen bloggs bildarkiv hittade vi den här bilden av personen ifråga.

Ett annat indicium för att något är på gång i Ludvika och ABB är att en släkting till mig som arbetat för ABB och som tidigare varit på arbetsbesök i Kina helt plötsligt blev kallad att åka till Kina igår. Besöket i Kina var planerat men senare. Enligt källor handlar det om en byteshandel: Om ni svenskar bygger kinesiska Volvobilar åt oss kan vi i Kina bygga ett snabbtåg åt ABB. Tydligen är Saxenbanan ett brännhett utvecklingsprojekt.

Att hinna med bussen

Det har blivit många bussresor genom åren, fyra år till och från realskolan i Grängesberg. Där hade vi särskilda skolbussar. Tre år reste jag till och från Ludvika med ordinare bussar för studier på Högbergskolan.

Brukade jag vara i tid? Ja, jag har inget minne av att jag missat någon buss på morgonen även om vi ofta sprang sista biten från gödselstacken vid Rättar-Kalles, ner i Solskensdalen och över spången över Solskensbäcken. Sen var det tungt uppför sluttningen på andra sidan dalen, förbi Skarp-Daniels såg och över Skarpens gård fram till vägen där bussen stannade. Puh!

På den tiden var det som tur var vänstertrafik. Det passade bra i de här kritiska ögonblicken då vi inte behövde korsa vägen. "Vi" var för det mesta jag och min kompis Kjell Persson som var ett år äldre än jag. Därför sprang vi tillsammans bara tre år. Min klasskamrat Ylva Ahlkvist som bodde lite längre ner i Malbacken var däremot med i loppen under alla fyra åren när vi gick i Grängesberg.

Jag tror faktiskt inte att vi missade bussen helt någon morgon. Visserligen missade vi inte så sällan första bussen men den var ofta full. Men det gick flera skolbussar samma tid och den sista tror jag att vi alltid hann med. Vi kunde också hålla koll på bussarna som hördes från det de kom ut på raksträckan efter Osingens kurva - mot Konsum och Elis Runnbergs och då var det kanske tre, fyra minuter innan bussen var framme vid Harald Runnbergs där vi steg på. Ibland räddades vi av att det var många som skulle stiga på bussen. Andra gånger hann vi med tack vare att vi hört bussen tidigt och kunde lägga på en extra spurt fram till målet.

När jag gick i gymnasiet i Ludvika hann jag också med bussen till stan. Både dit och hem var det fasta busstider som inte alltid stämde med våra skoltider. Ibland hann man med en buss tack vare att den var försenad och ibland chansade vi men hann inte med en buss därför att den gick i rätt tid. Men det här med busstider blev mer flexibelt när vi inte hade egen skolbuss. Skolkamrater på de här bussarna var bl.a. bröderna Jens och Sune Danielsson, Lennart Neregård och Per-Gunnar Runnberg.

En annan skillnad var att bussarna till och från Grängesberg bara körde skolbarn. Till och från Ludvika fick vi beblanda oss med vuxna, folk som arbetade. På morgonen hade de som arbetade på ASEA åkt till jobbet mycket tidigare än vi som åkte till skolan. De som var tjänstemän åkte senare. Då hade vi sällskap på bussen med några med "manschettyrken" och folk som arbetade i affärer. På väg hem var det mest ASEAter, affärerna var då ännu öppna. Efter tre års bussresor till Ludvika fick vi på Hägre Allmänna Läroverket i Ludvika som det så högtidligt hette - ut vår mogenhetsexamen - och den ljusnande framtid var vår.

Ludvikaresorna var en del av steget in i vuxenvärlden. Man blev bekant med resenärerna, åtminstone till utseendet och man visste i förväg vilka som skulle komma att stiga på vid nästa hållplats. Och hållplatserna var många innan vi kom fram till Ludvika. På väg hem var det omvänd ordning, de som stigit på senast på morgonen steg av först på vägen hem. Ibland funderade man vad den och den skulle göra när han/hon inte steg av eller på på "rätt" hållplats.

En enda gång i nuvarande Ludvika kommun kommer jag ihåg att jag missade en buss. Det var på torget i Grangärde. Jag minns inte vilket ärende jag hade i Grangärde men jag bestämde mig för att försöka lifta hem. Jag skulle överdriva betydligt om jag skulle påstå att trafiken var tät, så jag hade inga större förhoppningar att få lift. Å andra sidan gick det på den tiden bussar flera gånger om dagen så jag såg nog fram emot ett par timmars väntan innan nästa buss kom.

Jag stod där med min tumme uppe... det var nog första gången? Och helt plötsligt gled en bil förbi mig - på väg åt rått håll - och den stannade. Jag sprang fram till bilen. Föraren som satt på fel sida - eftersom det var vänstertrafik - visade sig vara en person som jag kände igen, Manne Fahlborg från Sörbyn.

- Vart vill du åka?
- Jag ska hem och jag bor i Saxdalen.
- Har du bråttom?
- Nej, jag har blivit efter bussen så jag tänker vänta på nästa.
- Ja, då får du åka, ja jag frågar om du har bråttom för jag kör sakta...

För mig räckte hastigheten mer än väl. Jag kom hem mycket tidigare än jag var rädd för. Och vi åkte den gamla vägen, den enda genom Grangärde på den tiden, längs Bysjön förbi, Gästis, Myggnäset och över bron vid vid "Kaplanoret" som vi sa.

Manne som var försäljare, jag tror att han inte hade någon affär utan reste runt med sin bil. Han sålde mjukvaror så vitt jag minns, tyg och liknande. Om han var resande i korta eller långa varor vet jag inte heller. Men jag var alltid tacksam mot Manne Fahlborg för den lift jag fick till Saxdalen.

Hård PRO-kamp i Saxdalens Folkets Hus

Under eftermiddagen genomfördes den veteranvetartävling där kommunens alla PRO-föreningar tävlar. I år var lokalen för frågetävlingen Saxdalen Folkets Hus där solen sken över Gubbas berg som likt det mesta i trakten nu ligger inbäddat i djup, vit snö.

Sju lag med vardera tre personer tävlade och minst lika många supportrar deltog i kaffedrickande och som stöd och påhejare för de aktiva. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Till vänster ses ansvarig anordnare, enväldig domare och ledare för tävlingen Ulf Bolinder, själv medlem i Blötberget-
Gonäs PRO-förening men här i egenskap av ordförande i Samorganisationen för samtliga föreningar i Ludvika kommun. Till sin hjälp i kansliet hade han Wivi-Anne Hellström, Grängesberg och Jan svensson, Ludvika.

När den spännande tävlingen började påminde den ganska mycket om OS som de flesta av oss har i färskt minne.

Ett lag som gick ut hårt var Grängesberg. Efter den första frågeomgången hade de ryckt åt sig en ledningen. Frågan var om de gått ut för hårt eller om det skulle hålla ända in i mål? Till höger laget efter den inledande rundan.

I kaffepausen mitt i matchen kunde både publik och tävlande stärka sig med kaffe med bröd. Till vänster ser vi supporterskaran som intresserat följer tävlingen från Folkets hus B-sal.

Efter upploppet stod det klart att guldmedaljen gick till Grängesberg. Eftersom det här var en match i en utslags-
turnering var det egentligen bara seger som räknades. Gränges-laget fick 25 poäng av 30 möjliga. Om det det hade varit OS så hade Fredriksberg fått silvermedaljen för sina 21 poäng med Ludvika på bronsplats med 19,5 poäng.

Grängesbergs segrande lag bestod av Ragnhild Samuelsson, Siw Holm och Ingvor Jansson. Nedan ses de vid den blomstercermoni som avslutade tävlingen. Den starka öppningen höll alltså ända in i mål! Hade de möjligen legat på träningsläger på Fjällberget?

Det hela var en mycket ren tävling. Inga tjuvstarter, övertramp eller misstänkta dopingfall rapporterades. Det segrande laget önskas lycka till i den fortsatta tävlingen som representanter för alla PRO-are i Ludvika kommun.

Vi ses väl i Grenge på lördag?

Jag fick en inbjudan till en vernissage idag. Det är inte varje dag jag får det. Och absolut inte från en släkting! Och allra helst inte från en släkting som jag inte visste om att jag är släkt med - förrän i förrgår...

Ja det här börjar kanske bli rörigt men vi tar en sak i taget:

Vernissagen i fråga är nu på lördag 28 november.
Platsen är Grengehuset i Grangärde.
Vernissagör är den tidigare kände rädd-aktören på Ludvika (både gamla och nya) Tidning: Bertil Danielsson.

Men släktingen då? Jo jag informerades i förrgår om att denne Bertil Danielsson hade en farfars far som hette Daniel och bodde i Kyrkbyn. Där bodde också min mormors moster Sara Lisa och hon var gift med Daniel.

Först i förrgår fick jag reda på det här släktskapet när jag fick en annan inbjudan. En ny och efterlängtad bok om Östanbjörka är klar för publicering. Det är Bengt Östberg från byn som forskat och sammanställt by- och släkthistoria och bildmaterial om Östanbjörka. Bengt och jag lär också vara släkt genom min mormor som var från Östanbjörka. Den boken ska jag läsa långsamt och ingående!

Men tillbaka till vernissagen: Förutom fler bilder på den kände gårdfarihandlaren Per Arvid Björk (som på affischen ses sitta vid sitt stambord på Nyhammars konditori) kan vi säkert förvänta oss bilder av andra lokala kändisar som vi träffat och har minnen av. En del kanske kommer på visningen.

Och vilka andra kan tänkas komma dit? Ja alla Grenge-bor, d.v.s. alla som bor i forna Grangärde kommun och socken. Att Grängesberg hör dit hörs ju men också alla i Ludvika. Ludvika växte och blev en avknoppning från gamla Grangärde församling, först som kapellförsamling under Grangärde och senare som egen församling. Så om det inte vore så sent på hösten kanske vi kunde få se kyrkbåtar från Lyviken lägga till vid slaggbyggnaderna vid Bysjön... men, nej det är nog bättre att ta bilen. Och Säfsingarna hör ju också hit. I vilket fall är alla säkert välkomna oavsett fortskaffningsmedel.

En klar höstdag och ett örnnäste

Örnnäste har nog för många svenskar en negativ klang. Man tänker kanske i första hand på Kehlsteinhaus, den 50-årspresent som Adolf Hitler fick av sitt nationalsocialistiska parti 1939, till vänster. (Klicka på bilderna för att se dem förstorade).

"Örnnäste" är annars ett giltigt svenskt ord enligt Svenska Akademins ordlista, SAOL. Det ligger mellan "Örnnäsa" och "Örnperspektiv" i ordlistan. Och örnperspektiv har man säkert från denna denna 1834 meter höga bergstopp.

För den som är intresserad av litteratur och film kanske Örnnästet har en mindre negativ klang. Alistair MacLean skrev både krigsthrillern Where Eagles Dare och manuset till filmen med samma namn. Smarta förläggare översatte titeln till svenska Örnnästet för att den skulle associeras med Hitlers Örnnäste. Hitler var ju förvisso en större kändis än Alistair MacLean.

Utsikt från Saxberget har vi saxdalingar annars läst om i många kåserier av Bengt Emil Johnson i Dalademokraten. Och även om höjden inte kan jämföras med Kehlsteinhaus så visst ger Saxberget också ett fågelperspektiv trots att örnförekomsten är liten.

Från Sörbyn i Saxdalen kan man kika upp mot Saxbergets topp och om man justerar kikarens fokus på verandan kan man se det här nästet... Då har man fokus på familjen Hahnes egna örnnäste.

Till vänster kan man därifrån se Väsman bakom Malbacken - om man tittar lite norrut.



Blickar man längre söderut kan man se Blötberget med gruvlaven och sjön Glaningen.


Andra blickfång är Snöklinten, t.v. och nedan till höger Björnhyttans avfallsanläggning.






Ludvika med Lyviken och ABB syns här till vänster och i bakgrunden vindkraftverken ovanför Smedjebacken.
Utsikten över gårdarna i Sörbyn är vacker:

Historisk idrottsseger i Saxdalen

Vi boule-spelare i Saxdalen PRO har spelat boule idag. Så i morgon tror ni kanske att ni i er dagliga tidning kan läsa om resultatet. Har ni prenumererat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kanske ni inte ens letar efter att se den aktuella ställningen i boul-serien före den avslutande omgången på måndag nästa vecka? Men läser ni en lokal tidning, Dalarnas Tidningar eller Dalademokraten kan man väl vänta sig att se de flesta lokala nyheter, också lokala idrottsresultat - bland massor av sport. Men där hittar ni nästan helt säkert inte en rad eller siffra om boule-serien!

I Dalarnas Tidningar har vi någon enstaka gång sett tabeller från vår boule-serie. Det har vi varit mycket tacksamma för. Men i Dalademokraten, som jag har prenumererat på sen jag flyttade tillbaka till Saxdalen för två år sedan har aldrig förekommit något resultat. Både mina medspelare och våra motståndare från åtta orter i Västerbergslagen efterlyser en lokaltidning där vi kan följa vår egen serie. Vi vet nu inte ens hur vi ligger till och hur det har gått i de matcher som vi inte spelar i. Vi pensionärer är en stor grupp och de flesta har en lokaltidning - hittills... De lag som deltar i serien är Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

Vi på Saxdalen blogg är därför stolta över att kunna presentera åtminstone ett resultat från måndagens seriematcher: Saxdalen Ludvika 8-1

Vi saxdalingar är naturligtvis glada åt vår seger. Vi har inte varit bortskämda med för många under spelsäsången utan är mer vana vid den känsla som Ludvikalaget kände när de lämnade Furuliden på måndag eftermiddag. Spelare med betydligt längre tid i laget än jag själv säger att Saxdalen aldrig vunnit så stort tidigare. Så det var en historisk seger för vårt lag. Men vi drar inga stora växlar av segern. På måndag är det både en ny match men också ny tid för samvaro med våra motståndare från Nyhammar. Det ser vi fram emot.

Den sociala gemenskapen är nog ändå det viktigaste för de flesta spelare i den här serien även om det också är en tävling.

Cykeltur till Ludvika för att gå på filmmatiné

Min kamrat Kjell och jag fick tillåtelse att cykla ensamma till Ludvika för att gå på film en söndag när vi var unga, 10-11 år. Det var en stor händelse för oss. Vi hade läst bioannonserna i tidningen och hittat en film som vi trodde skulle vara mycket rolig. Den hette Apan August på äventyr. Den gick på Röda Kvarn.

Förväntansfulla cyklade vi iväg med pengar till inträdet och med förmaningar om att vara försiktiga på alla möjliga vis. Ludvika var ju stan och det var utanför vår hemkommun och det var första gången vi cyklade så långt på egen hand.

Resan till Ludvika gick utan problem. Vi var framme i god tid och fick vänta ganska länge på att komma in på biografen. Det var en fin sommardag och inte många biobesökare på Röda Kvarn. När filmen äntligen började insåg vi att filmen inte var som vi förväntade. Vi hade trott att det var en humoristisk film men en apa i huvudrollen. Det visade sig i stället vara en för oss mycket ointressant film om ett gift par som skaffade en ung apa och födde upp henne precis som om det hade varit deras barn.

Apan fick sitta i barnstol vid bordet vid måltider precis som ett barn... ja det var ungefär det roligaste och mest spännande som hände under filmen. För mig som senare skulle studera beteendevetenskap skulle filmen kanske kunnat ha något värde som en vetenskaplig dokumentär men jag kan fortfarande inte se vem som skulle kunna uppskatta den här filmen.

Men det hela slutade ändå med att vi cyklade hem efter en spännande cykelutflykt ända till Ludvika. Jag tror att vi inte ville erkänna att vi tyckte filmen var urdålig. För mig blev Röda Kvarn ganska mycket förknippat med den här filmen och jag kanske var dit en eller två gånger efter första filmbesöket i Ludvika. Jag åkte hellre till Saga om jag skulle gå på bio. Men det blev också sällan. De flesta filmer jag såg var i Saxdalens Folkets Hus.

Här är jag ute och cyklar med mina föräldrar. Min första cykel var en röd Nordstjärnan med 26-tums hjul. Jag fick den 1949 när jag skulle börja skolan. Den köptes hos Arnold Johnson liksom mjölk, bröd, korv, byggvaror - ja det mesta av det vi behövde. Också min andra cykel och min enda moped inköptes hos Arnold Johnson.

Min första cykel var tung men den gick fort utför Malbacken. Mina kompisar hade Monarkcyklar med "lättmetallfälgar och ram av flygstål". De gick lättare att skjuta uppför Malbacken men gav inte samma skjuts nerför. Jag var mäkta stolt över min cykel.

Att resa till Örebro och min fars första bil

Den första Örebroresa jag kommer ihåg var någon gång på 40-talet. Min morbror Elis Haag hade varit dräng på Nyttorps gård, Ervalla utanför Örebro. Han arbetade då åt lantbrukaren Paul Olsson och hans far. Vår familj hade ingen bil på den tiden. Vi åkte tåg till Örebro. Där hämtade Paul oss med bil. För mig var det en upplevelse både att åka tåg och bil. Och dessutom tog Paul som var en mycket vänlig och barnkär person oss med till Stora holmen i Svartån där jag blev bjuden på en rundtur i det minitåg som då fanns där.

Sen blev det en ganska lång biltur till Nyttorp där vi stannade hela dagen. På den tiden var det en ganska stor händelse att åka så långt och hem igen på en dag. Idag åker man från Saxdalen till Nyttorp på drygt en timme med bil.

Jag är ganska säker på att Pauls bil vid min första resa till Örebro inte var en Volkswagen. När han hälsade på i Saxdalen en tid senare hade han emellertid en sådan. Jag minns att vi tyckte det var ett konstigt fordon. Den såg ju inte ut som en bil tyckte man då - den hade delad bakruta och ingen motorhuv! Men den gick att köra och så småningom vande man sig vid bildtypen som blev allt vanligare.

Min fars första bil blev efter en tid en begagnad Volkswagen - också den med delad bakruta och utan motorhuv. Men den hade en barnkammare bakom baksätet där min syster Lillemor kröp ner så fort vi skulle ut och åka. Hon hade täcken och kuddar där och sov gott så fort bilen startade.

Första dagen med bilen var en stor dag. Det var julskyltningdag när Yngve Nykvist med fru kom med bilen från Grangärde. Hugo, deras son och numera blomsterhandlare i kyrkbyn var inte född än. Båda familjerna skulle åka till Ludvika tillsammans för att titta på julskyltning. Sedan skjutsade min far paret Nykvist till Grangärde och vi fortsatte tillbaka till Saxdalen.

Det var en kall vinterdag - jag vill minnas omkring -20 grader. Det fanns ingen fläkt i den modellen av Volkswagen så det var svårt att hålla rutorna rena. Men när vi kom hem var vi så lyckliga över den "nya" bilen. Min far föreslog att vi skulle ta en extra tur till Grängesberg. Jag kan inte minnas att någon i vår familj någonsin hade några invändningar när min far föreslog en biltur. Och det föreslog han många gånger i framtiden.

Yngve Nykvist hade instruerat min far om allt som man skulle behöva veta för att köra bilen. På den tiden fanns ingen bensinmätare men det fanns en reservtank på fem liter bensin om man vred om ett vred nere vid golvet längst fram i bilen, den hade ju ingen kardan och den vanliga balk som vi senare varit vana vid. Det var ju en luftkyld svansmotor som satt mitt över bakaxeln.

Bilen gick så bra, tills vi kört över järnvägen i norra "Berget" och Selldéns affär. Strax efter: Då stannade motorn helt plötsligt.

Min far blev inte orolig för Yngve hade talat om att det inte var så mycket bensin kvar men att man kunde köra minst fem mil till om man fick bensinstopp och sen "vred på" reservtanken. Problemet var att Yngve troligen tankat i tid en längre tid för när min far försökte vrida ner vredet till häger (reservtank) gick det inte! Vredet satt fast i uppåtriktat läge och gick inte att vrida.

Jag minns det som i en dröm: Min far traskade iväg mot Grängesberg för att köpa bensin. Det var kallt och det dröjde länge... men jag var ju ändå så glad åt vår bil! Efter lång väntan kom far tillbaka med en reservdunk i handen. Ingen av bensinmackarna i Grängesberg, IC (numera OK) eller Shell var öppna. Men jag tror att han hade lyckats ringa till Gräs som hade en bensinmack vid utfarten mot Örebro, mitt emot Lomberget. Jag vet inte om macken var öppen eller om Gräs öppnade den för att lösa vår prekära situation.

Jag minns att min far sa när han kom tillbaka att Gräs hade sagt att han hoppades att han fått en ny kund den kvällen. Och vi tankade där när vi tog någon tur åt det hållet. Jag kommer ihåg att jag uppskattade Annika, bensinmacksinnehavarens dotter när vi senare blev parallellklasskamrater på realskolan i Grängesberg. Hennes far hade hjälpt oss ur en verklig knipa.

Med bensin i bilen var det sen inga problem att köra vidare men jag tror inte vi tog någon längre tur innan min far hade kunnat fylla full igen - och vredet till reservtanken fixades snart så att det fungerade.

Om min andra minnesvärda Örebroresa kan du läsa här.