Inlägg
Jag träffade aldrig Lennart Hyland. Men han var en person som jag tror alla kände till och de flesta tyckte om. När jag var barn, innan televisionen kom, satt familjen som klistrad vid radio- mottagaren på lördagkvällarna för att lyssna på Lennart Hylands program. Det var Karusellen, ett radioprogram med en stor lyssnarskara.
Gösta "Snoddas" Nordgren som blev en legend när han 1952 var med i Karusellen har vi redan berättat om här i bloggen. Jag minns också min fars idoga försök att vara husmor efter Hylands uppmaning till Fru-fridag 1954. Hur min far lyckades minns jag inte men alla fruar skulle få ledigt från matlagning och andrar sysslor som ingick i hushållsarbetet - om än bara för en dag.
När TV fick sin officiella premiär i oktober 1954 var Lennart Hyland redan en dåtidens media-kändis och den självklare programledaren. Hylands Hörna startade 1961 som ett radioprogram men flyttades året efter över till televisionen. Det blev kanske Hylands största succé i kamp med flera andra publikdragare.
Men vad har Hyland - och Hylands Hörna med Saxdalen att göra? Ja knappast något direkt bortsett från att jag vet att de flesta Rävvålingar och Saxdalingar på den tiden ägnade en viktig del av lördagkvällen åt att lyssna på Hyland.
Men Hylands Hörna hade många gäster och åtminstone en har en viss lokal anknytning och dessutom indirekt en viss anknytning till min egen historia. Den Hylands Hörna-gäst jag tänker på är Jan Lindblad en naturälskare, naturfotograf och tusenkonstnär. Tyvärr gick Jan Lindblad bort redan 1987, endast 54 år gammal i sviterna efter en tropisk feber. För den som inte sett eller kommer ihåg Jan Lindblad tittar vi på ett utdrag ur - just Hylands Hörna:
Jan Lindblads lokala anknytning är att han bodde flera år i Nås finnmark (och på en skärgårdsö) med sambo och två tigerungar, Lillan och Rani. Planen var att de vuxna tigrarna skulle lämnas till en djurpark i Indien. Den planen gick i stöpet genom de indiska lagarna som inte tillåter att tigrar uppfödda utanför Indien planteras in i de indiska tigerreservaten.
Så om ni ser vilddjur i finnmarken som är större och mer randiga än de omtalade vargarna så kanske det är Lillan och/eller Rani?
Jan Lindblad och jag har alltså det gemensamt att vi båda varit i Indien. Jag var nästan enbart i huvudstaden New Delhi medan Jan Lindblad troligen var nästan enbart i Indiens vildmark - och det är en viss skillnad. Vi har också båda arbetat i Guyana ett litet land i nordöstra Sydamerika. Men det var lika där: Jag var för det mesta i huvudstaden vid kusten i nordvästra delen av landet medan Jan Lindblad förmodligen var nästan enbart i landets östra del.
Det fanns stora faror när jag var i huvudstaden Georgetown men det var inte naturliga faror utan berodde på en mycket hög brottslighet. Flera mord skedde under min tid i Georgetown och en av våra chaufförer på statistikbyrån blev mördad. För Jan Lindblad skulle jag tro att anacondor, andra ormar och inte minst farliga spindlar var ett större hot.
Jan Lindblad var i Guyana långt före mig men jag känner en stark gemenskap med honom. Han är den ende svensk jag känner till som har förstått att det är skillnad mellan Guyana och Guayana! Guyana är namnet på den stat som bildades 1966 medan Guayana var namnet på ett mycket stort landområde som omfattade en stor del av nuvarande Guyana, Surinam, Franska Guayana, Venezuelanska Guayana, Brasilianska Guayana och ett område av Colombia.
Jag skulle vilja tacka Jan Lindblad för hans insikt men det är tyvärr för sent.
Visar inlägg med etikett Indien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Indien. Visa alla inlägg
söndag 18 april 2010
tisdag 26 januari 2010
Tänk om inte 26 januari fanns...
Jag skulle sakna 26 januari mycket om detta datum inte fanns. Tänk att aldrig ha fått lyssna till Alice Babs som är född då - och i så fall inte heller till den supermusikaliska och humoristiska trion Swe-Danes där hon sjöng med danskarna Ulrik Neuman och Svend Assmussen. Vi skulle i så fall också ha missat att lyssna till en annan stor jazzviolinist, fransmannen Stéphane Grappelli.
En svensk lirare som också skulle ha saknats var Gösta "Snoddas" Nordgren. Han skulle säkert vara känd av en del äldre svenskar med stort idrottsintresse men knappast av större delen av Sveriges befolkning som den 26 januari 1952 satt klistrade framför radioapparaterna för att lyssnade på Lennart Hylands populära radioprogram Karusellen.
Den lördagen lyssnade jag på Karusellen och hörde när Snoddas sköt sig in i hela Sveriges befolknings medvetande - inte med ett bandyskott utan med en musikbang som hördes överallt och under lång tid: Hadderian haddera...
Historisk forskning har visat att jag själv fyllde 10 år just den dagen så ni förstår hur viktig 26 januari är för mig. Utan den: Ingen blogg och ingen bloggare Ola.
Jag minns hur vi skolbarn försökte lära oss texten på Flottarkärlek som slagdängan hette. Vi försökte komma ihåg texten som vi skrev ner på papperslappar och sen försökte sjunga. Snoddas musikaliska betydelse för mig kan inte jämföras med Alice Babs eller Stéphane Grappeli men så var han ju inte heller född den 26 januari.
Det var däremot både Alice Babs och Stéphane Grappeli och det är jag lite stolt över. Här syns Alice Babs med dottern Titti, också sångerska som också läste pedagogik på min institution när jag var lärare vid Uppsala universitet.
Andra som jag har en positiv bild av och som är födda samma datum är t.ex. den amerikanske skådespelaren Paul Newman, den franske filmregissören Roger Vadim och den kanadensiske ishockeyspelaren Waine Gretzky. Mindre stolt är jag över att ha födelsedagen gemensamt med Rumäniens tidigare diktator Nicolae Ceaucescu.
Den franske marskalken och senare kungen av Sverige Jean Babtiste Bernadotte har inte gjort något intryck på mig så där har jag ingen uppfattning.
Ett par andra storheter som jubilerar den 26 januari är Indien och Australien.
Ovan till vänster syns Röda Fortet i New Delhi i Indien. Där talar landets president till Indiens folk varje år den 26 januari, så också idag. Indien som stat föddes 26 januari 1950 och är ett land som jag tycker mycket om. Jag har flera mycket goda vänner i och från Indien.
I Australien har jag aldrig varit och har därför ingen riktig uppfattning om landet. Nationaldagen är i alla fall 26 januari. Jag skulle gärna besöka Sydney och det vackra operahuset som syns ovan till höger. Som svensk kan man kanske känna sig nästan hemma där eftersom en dansk arkitekt ritat huset.
Den närmaste planen är dock att i kväll besöka Ludvika jazzklubb och lyssna till en hyllning till en annan av jazzens storheter: Gitarristen Django Reinhardt. Han var inte född den 26 januari men däremot den 23 januari, i Belgien. Han skulle ha fyllt 100 år i år om han hade levat.
Här kan man lyssna till Franska Hotkvintetten med både Django Reinhardt och Stéphan Grappelli spelandes Limehouse Blues:
En svensk lirare som också skulle ha saknats var Gösta "Snoddas" Nordgren. Han skulle säkert vara känd av en del äldre svenskar med stort idrottsintresse men knappast av större delen av Sveriges befolkning som den 26 januari 1952 satt klistrade framför radioapparaterna för att lyssnade på Lennart Hylands populära radioprogram Karusellen.
Den lördagen lyssnade jag på Karusellen och hörde när Snoddas sköt sig in i hela Sveriges befolknings medvetande - inte med ett bandyskott utan med en musikbang som hördes överallt och under lång tid: Hadderian haddera...
Historisk forskning har visat att jag själv fyllde 10 år just den dagen så ni förstår hur viktig 26 januari är för mig. Utan den: Ingen blogg och ingen bloggare Ola.
Jag minns hur vi skolbarn försökte lära oss texten på Flottarkärlek som slagdängan hette. Vi försökte komma ihåg texten som vi skrev ner på papperslappar och sen försökte sjunga. Snoddas musikaliska betydelse för mig kan inte jämföras med Alice Babs eller Stéphane Grappeli men så var han ju inte heller född den 26 januari.
Det var däremot både Alice Babs och Stéphane Grappeli och det är jag lite stolt över. Här syns Alice Babs med dottern Titti, också sångerska som också läste pedagogik på min institution när jag var lärare vid Uppsala universitet.Andra som jag har en positiv bild av och som är födda samma datum är t.ex. den amerikanske skådespelaren Paul Newman, den franske filmregissören Roger Vadim och den kanadensiske ishockeyspelaren Waine Gretzky. Mindre stolt är jag över att ha födelsedagen gemensamt med Rumäniens tidigare diktator Nicolae Ceaucescu.
Den franske marskalken och senare kungen av Sverige Jean Babtiste Bernadotte har inte gjort något intryck på mig så där har jag ingen uppfattning.
Ett par andra storheter som jubilerar den 26 januari är Indien och Australien.Ovan till vänster syns Röda Fortet i New Delhi i Indien. Där talar landets president till Indiens folk varje år den 26 januari, så också idag. Indien som stat föddes 26 januari 1950 och är ett land som jag tycker mycket om. Jag har flera mycket goda vänner i och från Indien.
I Australien har jag aldrig varit och har därför ingen riktig uppfattning om landet. Nationaldagen är i alla fall 26 januari. Jag skulle gärna besöka Sydney och det vackra operahuset som syns ovan till höger. Som svensk kan man kanske känna sig nästan hemma där eftersom en dansk arkitekt ritat huset.
Den närmaste planen är dock att i kväll besöka Ludvika jazzklubb och lyssna till en hyllning till en annan av jazzens storheter: Gitarristen Django Reinhardt. Han var inte född den 26 januari men däremot den 23 januari, i Belgien. Han skulle ha fyllt 100 år i år om han hade levat.
Här kan man lyssna till Franska Hotkvintetten med både Django Reinhardt och Stéphan Grappelli spelandes Limehouse Blues:
lördag 9 januari 2010
Varmt och kallt överallt
Vi svenskar är kanske mer intresserade av vädret än de flesta. Och den aktuella vädersutuationen gör ju inte heller att intresset för vädret svalnar. Ibland märker man inte vädret men ibland ger det sig tillkänna så att man inte kan undgå att lägga märke till det.
Själva har jag blivit speciellt medveten om vädret vid några tillfällen. Som liten var vintrarna ibland kalla, jag föddes i januari 1942 när det var mycket kallt och mycket snö så inga bilar kunde ta sig upp till Malbacken utan jag föddes på rummet på övre våningen i huset där jag nu åter bor.
Efter mitt första utlands- uppdrag i Laos 1998 stannade jag i Indien på hem- vägen. Jag var i New Delhi i slutet av maj och då var det värmerekord för maj månad: 46,7 grader officiell temperatur. Jag har skrivit om den resan i Olas blogg här.
Den här temperaturen var inget problem för mig, eftersom jag hade varit i Laos i en månad och var anpassad till + 35 grader. Största problemet var när det blev strömavbrott på natten pga att all luftkondi- tionering i New Delhi kördes för fullt. Strömavbrotten startade hotellets reservaggregat som fick takfläkten i mitt hotellrum att starta och snurra som en helikop- terrotor. Temperaturen hos den luft som då sprutade ner över mig var inte behaglig. Det var värmerekord för maj månad i New Delhi. Ovan till vänster ses Indiens nationalblomma Lotusblomman.
Ännu mer frös jag ett par nätter senare när jag var bjuden med kompisar till Vänern och Värmland, till en husvagn där jag och en kompis sov utanför husvagnen, i ett förtält. Det är möjligt att det inte var minusgrader men min tunna sovsäck gjorde natten till en av de mest frusna jag upplevt.
Mitt nästa utlands- uppdrag, till Syd- afrika, gav mig motsatt upple- velse. Jag åkte dit mitt i vintern, i januari tillsammans med en kollega. Vi hade hontakt med en svensk som redan arbetade där. Han varnade för att vi skulle vara beredda på en värmeshock som vi kunde möta när vi landade i Johannesburg. Den väntade temperaturen var +30-35 grader jämfört med den svenska vintertemperaturen. Men när vi landade i Johannesburg var temperaturen bara +8 grader!
Den natten frös jag nästan mer än någonsin eller ungefär som i Värmland. Vi bodde på en bergskam i ett oisolerat hus (det behövdes normalt ingen isolering) det var blåsigt och vinden gick rakti igenom huset. Ett el-element hjälpte inte mycket. Sydafrikas nationalblomma Proteablomman ser du här uppe till höger. Mer om min resa till Sydafrika kan du läsa här.
Ytterligare väder- upplevelser fick jag när jag under två perioder arbetade i Guyana i nordöstra Sydamerika. Guyana ligger i det tropiska bältet. När det regnar där är det inte som när det regnar i Sverige. Jag hade med mig ett "tjänsteparaply" från Statistiska centralbyrån. Det var ett mycket stabilt paraply, typ golfparaply.
Guyana betyder de många vattnens land och deras nationalblomma är jättenäckrosen Victoria som syns på bilden ovan till vänster.
Själva har jag blivit speciellt medveten om vädret vid några tillfällen. Som liten var vintrarna ibland kalla, jag föddes i januari 1942 när det var mycket kallt och mycket snö så inga bilar kunde ta sig upp till Malbacken utan jag föddes på rummet på övre våningen i huset där jag nu åter bor.
När det var extra kallt under skoltiden utnyttjade jag det faktum att min farfar och farmor bodde med bara fem ninuters gångtid till Saxdalens skola. Då låg jag över i kökssoffan hos farmor och farfar. Där var det visserligen ofta 5-8 grader kallare (utomhus) än på Malbacken men jag slapp den två kilometer långa spark- eller skidturen ner till kylan och skolan.
 |
| Indiens nationalblomma, Lotusblomman |
Den här temperaturen var inget problem för mig, eftersom jag hade varit i Laos i en månad och var anpassad till + 35 grader. Största problemet var när det blev strömavbrott på natten pga att all luftkondi- tionering i New Delhi kördes för fullt. Strömavbrotten startade hotellets reservaggregat som fick takfläkten i mitt hotellrum att starta och snurra som en helikop- terrotor. Temperaturen hos den luft som då sprutade ner över mig var inte behaglig. Det var värmerekord för maj månad i New Delhi. Ovan till vänster ses Indiens nationalblomma Lotusblomman.
När jag några dagar senare landade i Örebro var det åtta grader och jag var klädd i sval kortärmad skjorta och tunna byxor. Jag frös ordentligt och tyckte att väntan på att få ut bagaget med varmare kläder var olidligt lång. Jag var ju anpassad till ca. +40 grader.
 |
| Skogsstjärnan,Värmlands landskapsblomma |
Det var inte bara temperaturen utan kanske mest min anpassning till det varmaste väder jag upplevt som gav mig den känslan. Den natten gjorde Värmland absolut inte rätt för sitt namn! Här ovan ses ändå Värmlands landskapsblomma Skogsstjärnan.
 |
| Sydafrikas nationalblomma Proteablomman |
Den natten frös jag nästan mer än någonsin eller ungefär som i Värmland. Vi bodde på en bergskam i ett oisolerat hus (det behövdes normalt ingen isolering) det var blåsigt och vinden gick rakti igenom huset. Ett el-element hjälpte inte mycket. Sydafrikas nationalblomma Proteablomman ser du här uppe till höger. Mer om min resa till Sydafrika kan du läsa här.
 |
| Guyanas nationalblomma: jättenäckrosen Victoria |
Guyana betyder de många vattnens land och deras nationalblomma är jättenäckrosen Victoria som syns på bilden ovan till vänster.
Säkerhetsläget i Guyana var sådant att vi inte fick gå utanför hotellet. Vi hämtades av Statistikbyråns chaufförer och kördes till och från kontoret. Några dagar när bilen kom för att hämta mig REGNADE DET! Jag hade ungefär 8-10 meter från hotellets dörr till bilen på gatan utanför. Jag sprang från hotellet ut till bilen men det var omöjligt att inte bli genomvåt under den korta språngmarchen. Att använda paraplyet skulle bara ha förstört paraplyet. Inget normalt kraftigt paraply skulle kunna stå emot det vattenfall som fanns mellan hotelldörren och bilen.
Sen var det tropiska klimatet ochså en utmaning. Det var inte temperaturen, ca. 35 grader som var mest besvärande utan den höga luftfuktigheten. Också när det inte forsade regn var luftfuktigheten i närheten av 100 procent. Men så är det i tropiskt klimat. Jag var inte långt norrom ekvatorn. Precis som när det är kallt är luftfuktigheten en viktig faktor för hur vi upplever höga temperaturer.
En liten eposod på väg till Guyana var att jag över- nattade på hotell i Miami i Florida. Där var ca. 30 grader varmt och när jag kom till hotellrummet - som naturligtvis hade luftkonditionering - var tempera- turen i rummet mellan 15 och 16 grader. Jag stängde av luftkonditioneringen under natten för att kunna sova. Ju bättre hotell i USA desto kallare på rummet.
fredag 18 september 2009
Är Indien min tvillingsjäl?
Sedan jag var liten har Indien fascinerat mig. I min andra blogg, Olas blogg, har jag skrivit sju inlägg om min relation till Indien. Läs gärna en del av min Indien-historia där. Men Indien följer mig på något sätt överallt också i Saxdalen. Jag har till och med börjat fundera på om vi på något sätt är tvillingsjälar, Indien och jag?
Som statistiker har jag ju en viss kunskap om sannolik- heter och jag börjar tycka att jag påminns oftare om Indien än vad som borde vara en slump. Jag vet att jag långt innan vi fick svensk television hade en romantisk lockelse till Indien. Nu menar jag med romantisk inte något som bara har med kärlek att göra - en uppfattning som jag hade då. Nej, min svensklärare Granstedt på Högbergsskolan i Ludvika lärde mig och mina klasskam- rater att romantik är "flykten från den förhandenvarande verkligheten".
Det första påtagliga minnet av en indisk verklighet var i televisionens begynnelse. Ravi Shankar besökte Sverige och spelade en raga eller flera ragor på sin sitar. Han satt på traditionellt indiskt vis på golvet och spelade i en spartansk svensk TV-studio. Jag var helt fascinerad och tog till mig den klassiska indiska musiken - den tilltalade mig mycket.
Jag får tacka Stikkan Andersson och min indiska "syster" Anu för att jag nu själv äger en sitar till ett pris som var mycket överkomligt, se här.
Inte förrän 1998 när jag besökte Anu i New Delhi insåg jag att Indien och jag hade samma födelsedatum, 26 januari. Republiken Indien föddes officiellt 26 januari 1950, samma dag som jag firade min åttaårsdag. Så Indien och jag kan inte vara tvillingsjälar men syskon- själar.
Jag är intresserad av min hembygd. Dit hör naturligtvis Grängesberg och Ludvika. Så när jag är i Ludvika går jag gärna in och tittar på Globe bokhandel. Där hittade jag för en tid sedan en bok av Olavi Hemmilä: Från Gränges till Ganges. Den handlar till stor del om hur svenska författare och speciellt Dan Andersson påverkats av Indien och indisk religion. Själv har jag aldrig varit till den bland hinduer heliga floden Ganges men däremot till en annan helig Indisk flod, Yamuna, som rinner genom både Delhi och Agra med Taj Mahal.
När jag var liten hörde jag en dalmas sjunga på Götaplatsen i Göteborg. Han var från Borlänge. Jag minns att han sjöng "Till Havs".
Men han sjöng också verk som komponerats utanför Sverige, t.ex. ryssen Rimskij-Korsakovs "Song of India" ur operan Sadko. Jag undrar om Jussi Björling upp- skattade havet utanför Västkusten - och Indien lika mycket som jag?
En annan Song of India är Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana. Läs en översättning av texten till Jana-Gana-Mana här! Och lyssna sen på videon här under som också visar en hel del indiska instrument och indisk natur.
Som statistiker har jag ju en viss kunskap om sannolik- heter och jag börjar tycka att jag påminns oftare om Indien än vad som borde vara en slump. Jag vet att jag långt innan vi fick svensk television hade en romantisk lockelse till Indien. Nu menar jag med romantisk inte något som bara har med kärlek att göra - en uppfattning som jag hade då. Nej, min svensklärare Granstedt på Högbergsskolan i Ludvika lärde mig och mina klasskam- rater att romantik är "flykten från den förhandenvarande verkligheten".
Det första påtagliga minnet av en indisk verklighet var i televisionens begynnelse. Ravi Shankar besökte Sverige och spelade en raga eller flera ragor på sin sitar. Han satt på traditionellt indiskt vis på golvet och spelade i en spartansk svensk TV-studio. Jag var helt fascinerad och tog till mig den klassiska indiska musiken - den tilltalade mig mycket.
Jag får tacka Stikkan Andersson och min indiska "syster" Anu för att jag nu själv äger en sitar till ett pris som var mycket överkomligt, se här.
Inte förrän 1998 när jag besökte Anu i New Delhi insåg jag att Indien och jag hade samma födelsedatum, 26 januari. Republiken Indien föddes officiellt 26 januari 1950, samma dag som jag firade min åttaårsdag. Så Indien och jag kan inte vara tvillingsjälar men syskon- själar.
Jag är intresserad av min hembygd. Dit hör naturligtvis Grängesberg och Ludvika. Så när jag är i Ludvika går jag gärna in och tittar på Globe bokhandel. Där hittade jag för en tid sedan en bok av Olavi Hemmilä: Från Gränges till Ganges. Den handlar till stor del om hur svenska författare och speciellt Dan Andersson påverkats av Indien och indisk religion. Själv har jag aldrig varit till den bland hinduer heliga floden Ganges men däremot till en annan helig Indisk flod, Yamuna, som rinner genom både Delhi och Agra med Taj Mahal.
När jag var liten hörde jag en dalmas sjunga på Götaplatsen i Göteborg. Han var från Borlänge. Jag minns att han sjöng "Till Havs".
Men han sjöng också verk som komponerats utanför Sverige, t.ex. ryssen Rimskij-Korsakovs "Song of India" ur operan Sadko. Jag undrar om Jussi Björling upp- skattade havet utanför Västkusten - och Indien lika mycket som jag?
En annan Song of India är Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana. Läs en översättning av texten till Jana-Gana-Mana här! Och lyssna sen på videon här under som också visar en hel del indiska instrument och indisk natur.
måndag 15 juni 2009
Min tid som väderobservatör i Uppsala
Är det sommar nu eller hur är det? Frågan är inte helt lätt att svara på. Vi brukar ju räkna juni, juli och augusti som sommarmånader. Och i så fall är det sommar! Mer tveksamt blir det om man ser till SMHI:s definition av sommar: Den tid när dygnsmedeltempera- turen stadigvarande är över +10° Celsius. Det är väl mer tveksamt om vi i så fall kan säga att det är sommar.
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.
När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien, i New Delhi, i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.
En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se här.
Jag är fortfarande intresserad av väder!
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien, i New Delhi, i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.
En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se här.
Jag är fortfarande intresserad av väder!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
