Om att vara släkt i Rävvåla/Saxdalen

Det finns ett gammalt talesätt i Rävvåla- Saxdalen att alla i byn, är släkt med varandra. Det finns väl en gnutta sanning i uttrycket även om det naturligtvis inte är helt sant.
 
Kommunikationerna förr i tiden var inte så bra och dessutom ville Rävvålpojkarna ha byns flickor för sig själva och värjde sig för konkurrens från utbölingspojkar på ett sätt som vi "moderna och upplysta" saxdalingar inte har så lätt att försvara.

Det finns risk för en viss inavel i små, isolerade befolkningsgrupper (populationer), ju mindre population desto större risk. Modern genetisk forskning visar att den storlek som populationen saxdalingar (boende i tätorten Saxdalen) hade 31 december 2010 (604 personer) är tillräcklig för att arten saxdalingar ska kunna förväntas fortleva i mer än 100 år. Det kallas inom genetiken långsiktigt.
 
Det är risk för att det blir lite långt mellan inläggen i bloggen en tid framöver. Dels har jag ju blivit med väderstation. Även om den sköter sig helt själv numera men jag vill ju gärna utveckla det intresset: Ett mål är att försöka få mina väderdata presenterade på Internet.
 
Ett annat intresse som just nu tar en hel del tid är släkt- och hembygdsforskning. Här har jag i dagarna fått möjlighet att koppla ihop - och till och med utvidga - uttrycket "alla i Saxdalen är släkt" med personliga släktforskningsresultat.
 
När jag 2007 flyttade tillbaka till Saxdalen efter 45 års yrkesverksamhet utomläns träffade jag tidigt vår SaxdalsElvis, Åke Dahlman, och vi blev direkt goda vänner, nästan som gamla goda vänner även om vi aldrig tidigare hade träffats. Det tog ett tag innan vi kom underfund med att vi var släkt, inte genom blodsband men genom mina barn.
 
Det visade sig att Kleback-Anna som bodde i Rusbodarna i Rävvåla och som gift på Slogåsen norr om Blötberget - hon var inte bara mina barns gammelfarmor utan också SaxdalsElvis farmor!

Därför tycker jag att det är styrkt att i dagens Saxdalen så är också de som flyttar hit till Saxdalen - utan att ha bott här tidigare - släkt med och tillhör populationen saxdalingar, redan när de flyttar hit. Åke Dahlman och jag själv är ett exempel på den utvidgade betydelsen av det gamla uttrycket om släktskap och rävvålingar/saxdalingar.
 
Av Kleback Anna Nyström f. Danielssons son Arne, farbror till nämnda SaxdalsElvis, har jag dessutom fått kopiera CD-skivor med ljudinspelningar som Arne gjorde med sin mor. Det finns stor anledning att återkomma om innehållet i hennes berättelser i bloggen.
 
Ett lite lustigt sammanträffande: I morgon åker SaxdalsElvis till samma land som hans farmor åkte 1905. Hon utvandrade som 4-åring med sina föräldrar till USA. Hon åkte tåg till Göteborg, båt till England, ny båt till Québec i Canada och tre dygn med tåg för att nå destinationen Hancock, Michigan. Åke kommer att flyga från Arlanda med destination Memphis, Tennessee, där den andre Elvis (Presley) bodde större delen av sitt liv. Kanske har Åke lika mycket att berätta som sin farmor när han kommer tillbaka till Sverige. Båda är exempel på goda berättare.

Som pensionär har man inte gott om  tid som man trodde innan man nått hit. Hä bir jäktut ibland! Men jag ska ändå avsätta tid för att fortsätta skriva i Saxdalen blogg.
 
Hälsar Ola

Hur omedveten får man vara?

Igår var det fredagen den 13:e. Själv är jag inte skrockfull men när jag just publicerat det förra inlägget om den kommande hyllningen till Bengt Emil Johnson tänkte jag fortsätta skriva på ett påbörjat inlägg. Det skulle handla om två mindre kända uppfinnare bosatta i Rävvålatrakten. Men det gick det inte att komma in på bloggen, tekniskt fel! Då slog det mig att det var fredag och den 13:e och då kom jag osökt att tänka på vår mest kände uppfinnare, Hjalmar Sjöstrand.

Hade jag varit lik Hjalmar Sjöstrand hade jag i stället legat kvar i sängen hela dagen och haft en revolver under kudden eller nära till hands. Så lär Sjöstrand ha tillbringat fredagar som inföll som den 13:e dagen i månaden. Hans skrockfullhet var känd bland byns befolkningen, kanske därför att det verkar ologiskt att förena med hans höga intelligens och kreativitet.

I det här inlägget har jag dock ett par episoder som jag antar att få känner till.

Mina farföräldrar, Frida och Karl Fredriksson, bodde snett emot Sjöstrand på andra sidan vägen som då kallades Gamla vägen, idag Oxbrovägen. Jag var ofta hos min farmor och farfar och där träffade jag Hjalmar Sjöstrand många gånger. Han kom in till farmor dagligen för att äta ett mål mat och många gånger också för att dricka en kopp kaffe.
 
Det som jag i början tyckte var konstigt med Sjöstrand var att han inte kom fram bakom husknuten på den gamla skolbyggnaden - som hade ingången på baksidan in mot gården. Nej, Sjöstrand kom genom ett av fönstren som vette ut mot vägen. Antingen ställde han ner en stol genom fönstret för att stiga ner på eller hade han redan en låda eller stol stående under fönstret att stiga ner på.

Orsaken till detta ganska udda beteende var att Sjöstrand var rädd att någon skulle ta sig in i lokalen. Han hade riggat och gillrat upp olika skyddsmeka- nismer på insidan av ingången. Därför var det både omständligt och farligt att gå ut och in den vägen.
 
Jag vande mig snabbt vid Sjöstrands ovanliga vana och såg det snart som den naturliga vägen för Sjöstrand när han skulle gå ut eller in i sitt hus som var både hans verkstad och bostad.
 
När jag gick i skolan i Saxdalen tillbringade jag en stor del av  sommaren vid Nya Dammen där många skolbarn och ungdomar höll till och badade och gick på simkurs. Där fanns också två dotterdöttrar till Hjalmar Sjöstrand. De bodde hos sin mormor i Norrbyn under somrarna och annars i Stockholm. För några år sedan när jag flyttat tillbaka till mitt föräldrahem träffade jag Lillemor, den av Sjöstrands dotterdöttrar som nu tagit över mormoderns hus i Norrbyn. Vi pratade om gamla tider och hur folk var släkt och om gemensamma minnen. När vi pratat flera timmar och jag var på väg att åka hem till Malbacken hade vi skojat om ett gammalt uttryck som funnits i länge i byn: "Alla rävvållingar är släkt med Storfars tjur". Innan vi skildes sa Lillemor: "När allt kommer omkring kanske du och jag är släkt också".
 
Jag berättade om samtalet med Lillemor för min släkting Lars Fredriksson. Han sa:
- Vet du inte vem Sjöstrand gick till när han gick in till din farmor för att äta?
Det visste jag inte.
- Jo, han gick till sin kusin!
 
Så jag är släkt med både Lillemor och hennes morfar Hjalmar Sjöstrand. Det är jag ganska stolt över. Men med tanke på min reumatism är jag glad att jag inte är rädd för att gå genom dörren när jag vill gå ut och in i vårt hus.