Skidtur på skare

Våren närmar sig eller är redan här, beroende på vilken vårdefinition man följer men det lutar nog mot att det inom några dagar är vår enligt alla definitioner. Ett annat vårtecken är att det snart är Dan Anderssons födelsedag. Han föddes fredag 6 april 1888 i skolhuset i Skattlösberg.

Och det är i den trakten, på gränsen mellan svenskbyggd och finnmark i Grangärde socken som vår spår- och ledspecialist Rolf Pålsson tog en skidtur i måndags. Här är några av de vår-?/vinter-? bilder han tog under turen. Njut av naturen i vår närhet!

Skidturen startade vid Långvasselbron och följde de för alla Dan Andersson-beundrare välkända åarna Burån och Pajso uppströms.  Alla bilderna är tagna 28 april 2011. Här är området: (Klicka på bilderna för förstoring!)

Bilden tagen vid Brunnklacken där en stor skogseld härjade i juni 20008. Brända trädstammar påminner fortfarande om branden.

För den som följt Saxdalen blogg är namnet Dunderbacken bekant från ett tidigare inlägg. För mig är hela den här trakten indränkt i den mystik som finns runt Dan Andersson och hans liv. Det blev också en verklighet som de finnar som kom hit från slutet av 1500-talet lockade av den tidens lågskattepolitik. Hertig Karl, senare Karl IX hade i ett brev 1570 givit invandrarna tillåtelse att bosätta sig på kronans mark med full skattefrihet under de första sex åren. Jämför det med alliansens invandrarpolitik.

 

Det är också förklaringen till namnet Skattlösberg, Dan Anderssons födelseby. Ännu längre skattefrihet beviljades under 1700-talet i Norrland där nybyggarna beviljades nyttjanderätt och skattefrihet i 15-20 år.

 

Efter skattefriheten fick finnskogs-finnarna känna på stora problem när den skog som ansågs värdelös och som de inbjöds till att bruka blev mycket eftertraktad när hyttor och bergsbruk behövde hur mycket virke som helst för att producera det järn som blev så viktigt för Sverig.

Som ett resultat blev historien för vår bygd mycket spännande men inte lätt att leva i för alla medborgare. Lyckan kom och gick men var mycket ojämnt fördelad i befolkningen. Men historien har haft sin gång och har lämnat mycket att berätta för oss moderna medborgare. Ta gärna del av den!

Rolf Pålsson skickade några rader med de fina bilderna. "Vintern börjar ta slut och skidspåren är snart borta. I början av veckan gick det bra att åka på skaren. I måndags startade jag från Långvasselbron och följde sedan Pajso/Burån motströms. Jag tog några bilder som visar att våren är på väg. Om det är något för bloggen vet jag inte."

Det tycker jag absolut och jag tror ni håller med mig.

Tack Rolf! 

PS. Dan Anderssons dikt Pajso kan du läsa här DS.

Ett par fiskehistorier som man kanske borde tala tyst om

Förutom några förseelser som felparkeringar och ett par fortkörningar så har jag väl varit en ganska laglydig person. När jag nu nått mogen ålder har jag emellertid ett par lättare kriminella belastningar som visserligen inte har oroat mig speciellt mycket men som kanske bör avslöjas för att inte begränsa och tynga min fortsatta mognad.

Båda lagvidrigheterna handlar om fiske, närmare bestämt kräftfiske och ännu närmare bestämt tjuvfiske av kräftor. De två episoderna inträffade i början av 50-talet och i början av 60-talet, en tid då kräftor var detsamma som svenska flodkräftor.

Vid det första tillfället var jag 8-10 år gammal. Brottet begicks ganska långt hemifrån, ca. två mil (av spaningstekniska skäl vill jag inte precisera avståndet närmare), så jag kunde inte ta mig dig själv. Jag fick hjälp, av två nära släktingar. Båda är visserligen döda i dag men jag vill ändå inte avslöja några namn. Jag kan bara nämna att ledaren för hela utflykten var min farfar och den återstående personen var farfars ende son.

Vi startade resan norrut ca. en mil och tog sedan av mot väster... ett par hundra meter före nuvarande Vårdcentralen. Nu erinrar jag mig ett uttryck som tydligen förr var vanligt i Grangärde kyrkby: "Lagen går till Långvasselbron". Det får mig att inse att det kanske inte ens var något lagbrott! Vi var ju klart på andra sidan även om det var ganska nära...

Det vi skulle fånga i skydd av kvällens mörker var ju flodkräftor men det visste vi ju inte. För oss fanns det ju bara kräftor och möjligen havskräftor om man varit på Öddö. Och någon riktig flod var det ju inte, nej en å som Dan Andersson vandrat längs många gånger och talat om i flera texter. Men nu blir jag osäker på vilken av åarna vi fiskade vid - var vid Pajso... eller var det Burån? Ja det kan väl kvitta för det var i alla fall varken Mörtån eller Gänsån eftersom vi aldrig gick över någon å.

För dig som lovar att inte berätta det för någon och tycker att den här beskrivningen är aningen förvirrande kan jag låta dig titta på en karta som kanske förklarar bättre än ord vad det är jag vill säga. Men om bilföraren hade haft för hög fart vid gränsövergången till laglöst land kunde vi ha hamnat i både Roskmora och Svenskfallet trots att vi befann oss i Finnmarkstrakter. Men vi kom ju dit vi skulle och vad hände där?

Jo min äldsta släkting som var en idog fiskare (åtminstone sedan 5-årsåldern då han flyttade till Björnhyttan och fiskade i både ån och kanalen) hade med sig både kräftburar, kräfthåvar, mört och linor att sänka ner och dra upp redskapen med. Vi övriga fick uppmaningen att vara så tysta som möjligt, att helst hålla oss inne i skogen och inte vid ån. Vi parkerade bilen undanskymd i skogen och vi skulle var beredda på att lämna allt huvudstupa om någon kontrollant skulle visa sig...

Det var spännande hela tiden. Jag tyckte flera gånger att jag hörde steg eller röster eller såg skuggor... förstås av någon kontrollant. Men vi fortsatte och fick den ena kräftan efter den andra som vi bar upp till ett par hinkar i skogen. Jag tror att vi var där i flera timmar innan vi var trötta och nöjda att åka hem. Det blev faktiskt en del kräftor och inga böter eller förlorade fångstredskap som jag visste var resultatet av en ovälkommen inspektion. Men jag är säker på att det mesta av spänningen var att det var något förbjudet. Annars kanske jag hade tröttnat tidigare.

De nyfångade kräftorna hälldes i en butt - ena halvan av ett isärsågat plåtfat - med vatten som ställdes mellan mina farföräldrars stuga och deras jordkällare. Dagen efter kokade min farmor som var mycket duktig kokerska de nyfångade kräftorna. Det var säkert en delikatess även om jag inte uppskattade kräftor på den tiden. Idag äter jag dem med förtjusning och ibland gärna med de drycker Albert Engström ansåg att dessa djur kräver. För visst är det väl så att en skiva kalkon eller en skinkskiva är all ära - men en kräftskiva, det är någonting helt annat!

Kanske jag borde ha delat upp det här inlägget i två? Blir det annars kanske för långt... men de som varken tycker om fiske eller kräftor har säkert redan slutat läsa.

Så för er andra ska jag berätta om ett ganska annorlunda kräftfiske ungefär 10 år efter det första. Jag hade hunitt komma upp i 20-årsåldern d.v.s. det hände inte mycket längre än 45 år tillbaka i tiden och jag får vara särskilt försiktig med att skydda mina medbrottslingars identitet och integritet. däremot erkänner jag direkt att vi var vid Olsjön, alltså också nu västerut från Saxdalen.

Låt oss först titta på rollistan i detta drama. Jag hade den här gången inte mindre än tre medbrottslingar. Vi var ett tillfälligt team med jämn könsfördelning. Låt oss kalla oss M A H O. Hela brottet hade planerats med mycket kort förberedelse men vi tyckte själva att det var ett vattentätt projekt som skulle innebära minimalt arbete och låg risk. Förberedelserna bestod i att O och H införskaffade ett okänt antal moderna kräftmjärdar, ca. 10 styck, kräftbete, någonting att äta och någonting att dricka, troligen kall varmkorv, korvbröd och läsk och/eller pilsner.

Expeditionen startade med bilfärd, Nävbacksvägen förbi Rusbodarna till Västra Låsberget. Det var en varm sommarkväll men vi hade också filtar och varma kläder för en sval natt ifall kräftorna inte skulle hålla oss varma. Vi agnade de splitternya mjärdarna och spred ut dem på en ganska lång strandremsa med linor upp på land. Vi hade ju ingen båt. Eftersom det var mjärdar skulle de sköta sig själva. En titt då och då för att se om mjärdarna blivit fulla eller om betet tagit slut var allt som behövdes.

Vi gjorde det bekvämt för oss i grässluttningen ner mot sjön och började vår väntan. Efter kanske en halvtimme gjorde vi en första kontroll att allt var som det skulle. Det visade sig att det var kräftkö in i de flesta av mjärdarna och vi drog slutsatsen att vi inte borde göra något annat än att vänta och hålla oss ifrån stranden ganska länge för att inte störa kräftornas strävan att ta sig in i våra mjärdar. Det här var en helt annan fångsmetod än vid mitt första kräftfiske och tydligen mycket effektivare. Vi försökte fördriva tiden och hade det nästan långsamt. Rädslan för vakter var dessutom obefintlig.

Jag gissar att det var ett par timmar senare som vi ansåg att nu borde tillräckligt med kräftor haft tillfälle att ta sig in i mjärdarna, så det var bara att ta upp fångsten och åka hem. Helt oförklarligt visade sig den första mjärden helt tom... Vi förstod ingenting - det var ju flera kräftor där när vi kontrollerade tidigare. Och minerna blev inte bättre ju fler mjärdar vi tog upp. Alla var tomma! Snart förstod vi orsaken. De två sista varven av den spiralfjäder som spände ut buren när den användes hade inget nät mellan sig. Öppningen skulle användas när man vittjade buren. Igenom springan mellan de första två varven skulle man hälla ut fångsten. I vattnet skulle de två fjädervarven hållas ihop av en hake som kunde fällas över för att hålla ihop dem. Det var haken i hela misslyckandet.

Vi hade sett många kräftor vid första inspektionen och då fanns fortfarande mycket bete kvar så vi antog att det varit betydligt fler som passerat genom mjärdarna för alla beten var uppätna och de öppna burarna tomma. Det var troligen min sista kräftfångst.

En undran för dig som läst så här långt: Jag har hört många gånger att lagen inte sträcker sig norr om Grängesberg om man fortsätter mot Saxdalen eller till och med att den tar slut när man åkt under viadukten mitt emot Spendrups. På andra sidan Långvasselbron tar ju lagen slut igen enligt talesättet i Grangärde. Frågan är då hur långt lagens arm sträcker sig från Långvasselbron räknat, i riktning mot Grängesberg... Det är ju av stort intresse för oss som bor i Saxdalen.