Tre hårda landningar

Är man intresserad av att resa och har möjlighet att flyga råkar man då och då ut för hårda landningar.
 
Min första hårda landning upplevde jag 1961 i Malaga på Spaniens Solkust, Costa del Sol. Jag har nämnt den resan i min andra blogg här men berättade då inte om den hårda landningen. Men hela resan var snarast en skräckresa från början till slut.
 
Det började med en nattresa med tåg från Grängesberg till Malmö. Vi var två 19-åriga kompisar som skulle ha semester två veckor i Torremolinos. Resan var dyr för ett par studerande och sovvagn var inte att tänka på av ekonomiska skäl. Tågresan gick bra även om vi var trötta när vi tidigt nästa morgon kom till Malmö och tog bussen ut till Bulltofta som då var Malmös storflygpplats.
 
Klockan var halv åtta på morgonen och vi satt i planet som satte full fart på startbanan - men bara för en kort stund. Sen blev det full broms och vi stannade i slutet av startbanan. Vi fick gå ur planet och gå in i terminalen. Det var något fel med planet som måste repareras. Vi väntade och väntade. Under tiden bjöds vi på mat och dryck. Jag tror vi satt där till lunchtid då vi fick åka buss till färjeterminalen. Planet måste flygas över till Kastrup för reparation. Vi fick åka färja över till Köpenhamn och sedan buss till Kastrup.
 
Vi blev bjudna på mat och dryck både på färjan och på Kastrup där vi fick vänta till kvällen innan flygplanet var klart att flyga. Tolv timmar efter utsatt avgångstid startade vår flygning söderut, trötta och lite oroliga för flygplanets kondition.
 
Mitt i natten mellanlandade vi i Palma på Mallorca. Där skulle vissa passagerare stiga av och andra skulle stiga på. Det var hett i den svarta natten på Mallorca över 30 grader och en av de passagerare som skulle stiga av kunde inte hitta sitt pass. Kompensationen i form av mat och dryck hade gjort en del passagerare lite obalanserade. En frivillig måste utses bland de påstigande som skulle få stanna kvar ytterligare en eller två veckor eftersom vår förfriskade person inte fick stiga av utan pass. Irritation både i planet och bland de väntande utanför. När en frivillig till sist anmält sig villig att förlänga semestern hittade vår letande avstigare sitt pass och ny tid gick till att ändra bagaget så att det blev rätt innan vi kunde fortsätta.
 
Min kompis och jag satt på första raden bakom cockpiten och vi hörde hur kapten och styrman var oense om vi skulle kunna starta eller inte. En ansåg att vi var för tungt lastade för att lyfta i den höga temperaturen - lång upphetsad diskussion - sen startade planet.
 
På morgonen nästan 12 timmar efter starten från Bulltofta såg vi Malaga flygplats under oss. Det var propellerplan på den tiden som inte gick så fort! Vi trodde att planet skulle cirkla ner men vi snarare dök ner till landningsbanan och gjorde den hårdaste landning jag någonsin upplevt. Vi var fyra personer som skulle till vårt hotell Los Nidos, vi två och ett par från Stockholm. Mannen som råkade bo på Hantverkargatan 53 där min moster och morbror var portvakter Hade diskbråck och han fick en stor utgjutning vid landningen så han var gul och blå på ryggen hela semestern.
 
Man behöver inte åka så långt hemifrån för att uppleva hårda landningar. När jag bodde i Örebro åkte jag tåg till Sundsvall för att ha en kurs på Centrala Studiestödsnämnden CSN. På vägen tillbaka flög jag till Örebro via Arlanda. När vi skulle landa var det hård byig vind och det lilla flygplanet kastades omkring ganska vilt av vinden. Landningen blev därför hård och bestämd för att inte planet skulle börja studsa. Så kan det gå också i Örebro.

Den tredje hårda landningen upplevde jag i Buffalo N.Y. i USA. En arbetskamrat och jag skulle till en konferens i Buffalo och bytte plan på Newark internationella flygplats i New Jersy. Den räknas som en av staden New Yorks flygplatser även om den inte ligger i staten New York utan i New Jersey. Vi flög ett svenskt plan till Buffalo, Saab 2000. När vi landade i Buffalo var det ungefär samma byiga vind som vid förra landningen i Örebro. Resultatet blev en kraftig duns i landningsbanan men utan att studsa upp igen. Det som gjorde en del passagerare rädda var att det vid starten hade bildats kondens så att det såg ut som om rök. Men det var nedkyld vattenånga som vällde in genom luftsprutorna. Temperaturen utanför var hög.

Har du hittat en flaska champagne?

Idag läste jag en tidningsartikel om en dykare på Åland som tillsammans med ett dykarlag hittade ett vrak som troligen gick under i slutet av 1700-talet. I vraket fanns ett stort antal flaskor. Dykaren, Ekström, visste att flaskor i allmänhet kan tidsbestämmas ganska exakt, på ett tiotal år när. Han tog därför med sig en flaska upp till ytan.

Flaskan hade formen av en champagne-flaska som senare öppnades och avsmakades av Ekström och en sommelier (vinexpert) som lovprisade vinet. Några flaskor har skickats till Frankrike för analys och om det är den champagne Sveriges kanske störste champagne-kännare tror (med 98 % säkerhet) så är det champagne av det anrika och fortfarande stora märket Veuve Clicquot ("Gula änkan").

Om det visar sig att vinet är från distriktet champagne är det världsrekord. Det hittills äldsta champagne-vin som hittats var "bara" från 1825. Den förvaring på havsbotten i ett bräckt hav och på 55 m djup är förmodligen den mest ideala champagne-förvaringsplats som finns. Där är en konstant temperatur av +4 grader och totalt mörker. Både ljus och högre temperatur skulle ha förstört Champagne på betydligt kortare tid.

Värdet på flaskorna - om det nu är champagne från 1780-talet, som flaskans form antyder - är ungefär ½ miljon kronor per flaska! Åländsk lag säger att vrak äldre än 100 år är att betrakta som fornfynd och tillhör därmed landskapet Åland. Därför lär inte någon av dykarna i dykarlaget få något med av den kakan. Vad landskapet Åland kommer att göra med de dyrbara dropparna återstår att se.

Men vad har den här historien i en blogg om Saxdalen att göra? Jo, jag har själv ett minne som kanske, åtminstone lite påminner om dykaren Ekströms upptäckt. Historien bakom var den här:

Sommaren 2007 när jag blivit pensionär beslutade min sambo Annie och jag att vi skulle flytta upp till Saxdalen där mitt föräldrahem stod obebott sedan min far dött i januari. Vi hade sagt upp vår stora 3:a i Örebro där vi bott och samlat på oss grejer som man gör. Inte bara lägenheten utan också vindskontor och källarutrymmen var välfyllda.

Med massor av assistans från hjälpsam släkt och vänner lastade vi först tre fulla täckta släpvagnar (av större husvagnsstorlek) och körde till Saxdalen. Där skulle vi flytta in i ett hus som också var mycket möblerat sedan många årtionden tillbaka. Målet var att köra upp möbler och andra grejer till Saxdalen och försöka få dem under tak för att senare flytta om och göra det trivsamt.

Det hela var tidsödande. Flytt från en lägenhet 2½ trappa upp med vindsutrymmen 3½ trappa upp och källarutrymmen ½ trappa upp från gatuplanet och sen 1 trappa ner. Dessutom fanns ingen hiss och trapporna var ganska smala. Vi arbetade och körde hela dagen och framåt kvällen hade vi lastat allt utom det som fanns i källarutrymmet.

De två sista turerna till Örebro och tillbaka körde jag själv med en av släpvagnarna. Lastningen från vind och källare tog mycket längre tid än jag beräkna och inte förrän vid 2-tiden på morgonen bar jag upp de sista kartongerna från källarförrådet.

Då, mycket trött och ledbruten av allt bärande, kom jag ner till den allra sista kartongen i källaren. Jag undrar om dykare Ekström blev lika glad som jag när han hittade "sin" champagne? Jag hittade också MIN champagne!

Förklaring (kort) ännu längre tillbaka:
Jag hyrde några år tidigare in mig i en vingård i vindistriktet Champagne. Jag arrenderade en vinrad i vingården och betalade för skötseln. Skörden från vinraden blev min och den blev 36 flaskor äkta champagne. Den levererades till min dörr i Örebro och jag ställde ner de tre lådorna med 12 flaskor i varje i källaren.

Vi tog då och då upp en flaska och en hel del gick till presenter vid födelsedagar och liknande. Sommaren 2007 var det länge sedan vi hämtat upp Champagne och jag trodde att den tidigare årsskörden var uppdrucken.

Då, kl. 2 på morgonen, lyfter jag upp den sista kartongen i källarförrådet utan belysning. Den var tung och jag bar ut den i ljuset i källaren och upptäckte att det var en oöppnad låda Champagne med 12 flaskor!

Jag var så trött att jag trodde att jag skulle behöva stanna och sova i bilen efter vägen till Dalarna men den här upptäckten satte fart på mitt blodomlopp. Nästan som i trans bar jag upp lådan till bilen och startade färden till vårt nya hem, mitt föräldrahem och Annies andra hem i Sverige efter åren i Örebro.

Den 30 juli 2007 kl. 10.24 tog Annie den här bilden av våra osorterade flyttlass där det mest kommit under tak. Bredvid mig på trappen står champagnelådan och jag visar stolt upp en flaska, kanske lite med samma känsla som dykare Ekström känt? Och även om det inte var någon rekordgammal champagne i ½-miljonklassen per flaska så var den inte heller något fornfynd som tillhörde staten. Nej det var vår alldeles egen låda och värdet ca. 400-500 kr/flaska. Den räckte länge och vi njöt både av en god champagne med små, små bubblor (precis som den på Åland) och av den lustiga historien som vi fortfarande skrattar åt då och då.


Redan två minuter innan ovanstående bild togs hade jag tagit bilden till vänster där Annie visar upp det översta lagret lådan: fyra flaskor.

Champagnen hette DOMAINE VITICOLE, LES ROCHES BLEUES

Att vänta på flyg som inte avgår...

Nånga svenskar finns i dag i olika länder därför att deras flyg hem inte avgick som det skulle. Island är ett land i Norden som vi inte hör så mycket om annat än när det gäller inflation. Men idag vet de flesta, inte bara i Europa utan i hela världen att Island finns. Ett moln har satt Island på kartan för lång tid framåt.

Visserligen säger nästan alla på TV att det är tillfälligt och att de förväntar sig att allt ska vara normalt i morgon eller övermorgon... Själv tror jag mer att dessa profetior beror på bristande kunskaper än på - just det, kunskaper.

Den förhärskande vindriktningen vid den här tiden på året är ju från Island mot Skandinavien. Precis som våra västvindar under sommartid kan det här pågå ganska länge, ibland veckor, ibland månader. Sen är det en annan sak hur länge vulkanen på Island fortsätter att spy ut aska.

Det är beklagligt för alla svenskar som väntar på att få åka hem utan att flygtrafiken fungerar. Jag har en ordentlig förkylning men var ändå beredd på att åka till Ludvika för att möta min sambos dotter som skulle komma från London till Västerås på torsdag. Hon ville komma upp till oss i Saxdalen innan hon åkte hem till Uppsala.

Hon är naturligtvis fortfarande kvar i London men det går ingen nöd på henne. Hon bor hos sin kusin, har aldrig varit i London tidigare och har haft en bra vecka i London. Att det blir något längre är kanske ingen nackdel.

Själv har jag upplevt en flygtur som inte blev av. I mitt arbete vid Statistiska centralbyrån i Örebro var jag många gånger till Bryssel och Luxemburg. Vid en av resorna till Luxemburg hade allt gått bra. Andra dagens möte var avslutat och det enda som återstod var att flyga hem via Köpenhamn.

En kollega och jag åkte ut till Luxemburgs enda internationella flygplats Luxembourg-Findel som ligger sex kilometer utanför huvudstaden. Vi skulle inte få flyga med samma plan hem utan jag skulle flyga en timme före min kollega Lennart. Men vi skulle flyga samma väg, via Köpenhamn till Örebro.

Jag har egentligen aldrig haft långsamt på någon flygplats särskilt där jag haft lång väntetid. Här var det ingen ny upplevelse att vänta. Jag hade varit här åtskilliga gånger så det var ingen speciellt positiv upplevelse heller.

Tiden gick och vi såg hur Avgående-listan förflyttades steg för steg, snart var det inte så långt fram till min flight.

Jag tror att min flygning till Köpenhamn skulle gå med Luxair men jag är inte säker. Ibland var det det det danska flygbolaget Cimber som flög sträckan mellan Kastrup och Luxemburg. Tiden för mitt flygs avgång var nära men då kom beskedet "Försenad". Tiden fortsatte att få så mycket att det blev ombordstigning på min kollegas flyg men för mig var det fortfarande Delayed, försenat.

Lennart flög iväg och kvar var bara de passagerare som skulle med samma flyg som jag. Det var ganska ödsligt på flygplatsen. Till sist kom beskedet på skärmen: Cancelled, Inställt!

Det blev direkt en lång kö vid informationsdisken. Problemet var att det plan vi skulle flyga med inte hade kommit från Köpenhamn. Visserligen var det kraftigt snöväder i Luxemburg trots våren men inget som borde påverka flygtrafiken.

Lösningen blev att vi strandsatta fick gå till ett bra hotell som låg nära flygplatsen och vi fick rum och blev bjudna på en fin middag.

Sen blev det att titta på TV tills det var dags att sova. Det var i och för sig bra service men det är aldrig trevligt att tillhöra den grupp som inte kommer hem på kvällen som planerat. Men det är enda gången jag inte kommit hem samma dag som planerat.

Min första utlandsresa med flyg 1961 blev försenad från Sverige så ankomsten till Malaga som var planerad till kvällstid inträffade inte förrän klockan sju på morgonen efter.

Hur såg man på Gränge-trakten på 1700-talet

På tyska finns ett ordspråk: Den som gör en resa har alltid något att berätta...
 
Jag gjorde för några veckor sen, en resa till min förra bostadsort, Örebro. Där har jag tillsammans med andra kullor och masar en favoritplats: Wadköping. Som boende i Örebro var jag ofta i Wadköping. Friluftsmuséet Wadköping ligger på behagligt promenadavstånd från Örebro stadskärna.
 
Man kan tro att Wadköping är en gammal stadsdel som bevarats sen urminnes tider. Sanningen är tvärtemot den att Wadköping är en ganska nyskapad stadsdel. Först inför Örebros 700-årsjubileum 1965 invigdes Wadköping och alla hus i den nya stadsdelen var ditflyttade från olika delar av gamla Örebro. Husen däremot är gamla, från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-talens Örebro.
 
Nu var det inte om Wadköping jag skulle berätta, därom kanske kommer mer så småningom. Nej, nu var det om mitt återbesök där som ressällskap till min sambo när hon besökte sin tandläkare.
 
Ca. en timme hade jag på mig och då åkte jag till Wadköping. Två intressanta ställen hinner man besöka på den tiden:
 

Bokantikvariatet Lexica i Wadköping

Bokantikvariatet Lexica har mycket att erbjuda den som är intresserad av det som finns runt omkring oss nu men också det som har funnits tidigare. Ett besök där resulterar ofta i inköp och särskilt nu när det är långt mellan besöken behövs en del väl använd tid för att välja ut de alster som ska tas med till Dalarna och studeras i vår Bergslagsbygd.
 
Det blev den här gången flera böcker varav jag ska berätta lite om en. Så här ser framsidan ut:
 

Klicka (två gånger) för förstoring!

(Förståelse av den gamla texten underlättas kanske av upplysningen att s under 1700-talet skrevs som f )

Nog blir man som varande mas lite mallig när man läser delar av baksidestesten:
 
Inbyggarne, som kallas Dalkarlar, äro för fin uppriktighet, för fin trohet emot Konung och Fädernesland, och fynnerliga manlighet, i Historien mycket namnkunnige. -- År 1708, i den fvåra belägenhet Swerige då var, erbjöd fig denna Provins at prӕftera 20, 000 man, at fig fammanfoga med Armeen , till at förfvara Rikets Gränfor. i), äfven fon den under fifta Kriget mellan Swerige och Rtflanf, fom börjades år 1788 vifade lyfande prof af fin trohet och tapperhet.
...
De kunna uthärda fträngt arbete och ftora svårigheter, I fonkiga socknar, förftår hvar och en af dem oumgängeliga Hantverk. De förtjena och få, på andra orter i Riket, sin näring, med Rothuggning, Dikande, Rödjande, Timrande, Tröfskande, Murars uppläggande, med mera; och drifva Handel med Lagg-Kärl, Näfver, Humla, Slipftenar. Kalk, Liar, Yxor, Sågar och annan Järn-Redfkap. De hafva lärt, hvad för et ftort hjelpmedel Sparfamheten är, til at framhjelpa sig, i deras dagliga näringsfått, uti få bergig ort.
 
Kanske är vi såna än, vi masar och kullor?
 
Ett andra "måste" när jag är i Wadköping är ett besök på bageriet i Jeremiasstugan.
 

Jeremiasstugan med Jeremiasbageriet (under kringlan)

 


Stugan är som alla hus i Wadköping hitflyttad, den här från Tybble gård sydost om Örebro. Namnet har stugan från poeten Levi Rickson, Jeremias i Tröstlösa som enligt legenden bott i stugans övervåning och där skrivit åtminstone en del av sina dikter (innan stugan flyttades hit).
 
I undervåningen finns emellertid nu ett bageri som jag håller för det bästa jag besökt. Ett besök i Wadköping är därför för mig liktydigt med ett besök på Jeremiasbageriet med åtföljande brödkasse att ta med sig. Ingång i dörren längst till höger!

Fartens tjusning

Sen jag var en liten pojke har jag tyckt om att åka med olika fortskaffningsmedel. Och ibland har det varit extra spännande om man har fått åka fort. Vad som uppfattas som fort skiftar ju med tiden. De första bilarna körde ju inte speciellt fort men när en av de första bilarna som sågs i Rävvåla kom körande från Karlströms affär mot Oppigårds och passerade den lilla gård som då låg i sluttningen mitt emot Verkdammen - då räckte den hastigheten för att skrämma slag på den manliga åskådare som stod på vägkanten och iakttog det skrämmande fordonet så att han kastade sig handlöst över en gärdsgård för att komma på säkrare mark. Oturligt nog var det en gödselstack på andra sidan staketet. Det gjorde kanske att fallen blev mjukt men ändå inte så trevligt.

När man någon enstaka gång fick åka taxi när jag var liten var det en upplevelse om det var Hugo Eriksson som körde och turen gick över Skeppmora. Hugo och Valle hade alltid fina taxibilar och särskilt Hugo ville prova de nya bilarna på Skeppmora. Det var dåtidens fartsträcka. När det då gick i 100 km/tim kunde man knappast föreställa sig att det gick att köra fortare. En annan känd fartsträcka var betongvägen mellan Falun och Borlänge.

Jag trodde att det var "fri hastighet" utanför tätbebyggt område fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen men det har förekommit regleringar långt tillbaka i tiden. Redan på 1700-talet fanns regler för den tidens fordon: hästskjutsarna. I Stockholms stad infördes regler 1754 genom ”Kungjörelse och Förbud, emot olofligit körande och ridande här i staden”.

Illegal fortkörning finns skriftligen dokumenterad redan 1904 då Stockholms Dagblad (nr 101, s. 4) rapporterade att "(Spårvagnen) blef .. bötfälld för fortkörning”

I den första förordningen om automobiltrafik från 1906 finns föreskrift om hastigheten:

9 §.
Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar i stad, köping och annat tättbebyggdt samhälle: 15 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes: 25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen.

Ambulanser och brandbilar var undantagna från ovanstående hastighetsbegränsningen. En sammanfattande beskrivning av hastighetsbegränsningens historia säger dock att hastigheten utanför tätbebyggt område i princip var fri fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen 1967.

Som barn var jag fascinerad av att titta på och pröva olika fortskaffningsmedel. Vid min familjs årliga besök i Stockholm ville jag alltid åka ut till Bromma flygplats för att se de stora flygplanen, på den tiden DC3:or, lyfta mot Amerika som man sa på den tiden. Andra upplevelser som jag inte ville missa var att åka rulltrappa. Det fanns bl.a. på varuhuset PUB. Sen ville jag åka hiss och det fanns på Hantverkargatan 53 där min moster och morbror bodde. Det blev många turer upp och ner och jag fick inte åka ensam så någon vuxen fick offra tid och följa med. Om min första flygtur har jag skrivit förut i bloggen här.

Tågåkning har jag också skrivit om tidigare men inte om den snabbaste tågtur jag upplevt. Under mitt arbete på Statistiska centralbyrån blev det många turer till Bryssel och Luxemburg. EU:s statistikkontor ligger i Luxemburg. Jag funderade någon gång på att åka tåg eller bil till Luxemburg men det skulle ta för lång tid så det blev att ta flyget varje gång. Samtidigt bodde min dotter Rebecca i Montpellier i södra Frankrike under vårterminen 1997 där hon läste franska på universitetet. Under en av resorna till Luxemburg tog jag några dagars semester för att hälsa på min dotter. Det snabbaste hade ju varit att flyga ner till södra Frankrike men jag tog mig tid till att åka tåg.

Den här resan hade sina små problem från början. Det fanns ingen flygstol kvar från Köpenhamn till Luxemburg utan jag fick flyga till Köpenhamn och därifrån till Amsterdam och byta till ett plan till Luxemburg. Jag kom emellertid fram till Luxemburg i tid men däremot flög min väska åt något annat håll. Vi hade möten med EU-gruppen två dagar så jag var inte orolig att mitt bagage inte skulle komma fram innan jag skulle åka till Frankrike. Men det visade sig att min väska inte kom fram förrän på kvällen när jag skulle åka till Frankrike. Jag hann hämta väskan på hotellet innan jag tog bussen till järnvägsstationen.

Jag skulle ta ett lokaltåg från Luxemburg till Bettembourg bara drygt en mil söderut. Där fick jag vänta på ett nattåg från Bryssel som skulle ta mig genom hela Frankrike. Jag trodde att det gick många tåg till Bettembourg på kvällen. Nattåget därifrån skulle inte gå förrän omkring midnatt. Så jag tog det lugnt på stationen i Luxemburg men letade på perrongen där mitt tåg skulle avgå. När jag kom upp på perrongen stod en konduktör och vinkade fram mig till sista vagnen. Jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta några timmar extra i Bettembourg som att stanna längre i Luxemburg. Det visade sig sen att jag hade tur att konduktören var så ivrig att få mig med på tåget. När jag kommit ombord frågade hon vart jag skulle och jag talade om att jag var på väg till Montpellier. Då hade jag tur som hann med det här tåget för det var det sista för dagen till Bettembourg!

Resan från Bettembourg till Montpellier var helt problemfri även om jag inte sov så bra. Jag var ju så nyfiken och ville titta ut så fort vi stannade vid någon station. Särskilt ville jag inte missa att se Lyon när vi stannade där. Sen sov jag bättre.

Jag tillbringade några innehållsrika dagar med min dotter i Montpellier innan jag skulle ta tåget till Paris. Att jag valde att åka omvägen över Paris berodde på att man från Montpellier till Paris kan åka med det franska snabbtåget TGV. Den närmaste vägen hem hade annars varit att åka tillbaka till Luxemburg samma väg som jag kommit.

Ända sedan jag första gången läste om TGV-tåget har jag drömt om att någon gång kunna åka med det. Jag hade varit i Paris tidigare och försökt ta en kortare tur med TGV med det skulle ta en hel dag som jag inte hade tid med. Min dotter följde mig till tåget en tidig morgon i Montpellier och jag steg ombord. Som svensk är man ju i god tid och det var inte många personer ombord på tåget när jag steg på. Alla resande har platsbiljett på TGV-tågen och jag letade på min plats. Det var en fönsterplats innanför en ung dam som också var där i tid.

Efterhand fylldes kupén på så att den var nästan full. Alla hade lugnt kunnat sätta sig och flera hade redan börjat sova. Då - precis innan tåget skulle gå - steg fyra japaner på tåget, ett yngre par och troligen hans föräldrar. Som alla andra hade de också platsbiljetter. Det var bara det att fransmännen inte bryr sig mycket om platsbiljetterna eftersom alla ändå har plats. Men japanerna propsade på att få sina platser. Det ledde till att nästan alla fick flytta på sig och det tog ganska lång tid tills alla hade kommit på sina "rätta" platser.

Min granne, den unga damen var från Paris och hon var på väg hem. Hon frågade vart jag skulle åka och jag talade om att jag skulle åka till Paris och byta där och fortsätta till Luxemburg där jag skulle ta flyget till Sverige. Åh så jobbigt, hon tyckte så synd om mig att jag skulle åka så långt. Hon visste inte hur hon skulle stå ut med resan ända till Paris. Men hon åt choklad och jordnötter och allt vad det var och hon bjöd frikostigt. Själv hade jag svårt att förstå henne eftersom en av mina drömmar just höll på att gå i uppfyllelse, att resa med ett TGV-tåg.

TGV-tåget kan köra upp till 300 km/tim men bara när det är en specialbyggd järnväg för höghastighetståget. Från Montpellier till Lyon var det vanlig järnväg och där fick inte tåget köra fortare än vanliga intercitytåg. När vi lämnade stationen i Lyon blev det en helt anna fart. Det kändes som att flyga men utan att lyfta. Det obehag som en del resenärer känner när de reser med X2000 i Sverige uppstår inte i TGV. Tåget går stadigare och den 40 mil långa sträckan från Lyon till Paris tar två timmar.

När tåget stannat på Gare de Lyon suckade min reskamrat och var så tacksam för att vi ÄNTLIGEN var hemma i Paris! Jag fick all den choklad och tilltugg som tjejen på platsen bredvid köpt för att fördriva den gräsligt långa och tråkiga tågresan från södra Frankrike upp till Paris - men som vi inte orkat äta upp under tågresan. Vi skildes i Paris som goda vänner men med helt olika upplevelser av tågresan.

För mig var TGV-tåget en dröm som var lika fantastisk i verkligheten. Jag minns inte hur lång tid hela resan tog men de 40 milen från Lyon till Paris tog trå timmar. Idag tar hela resan Monpellier - Paris 3 timmar och 20 minuter. Man har byggt ut det specialbyggda snabbspåret söder om Lyon.

För att ge en liten uppfattning om det franska TGV-tåget kan vi här titta på en video om TGV-tågets födelse, tyvärr bara med kommentarer på franska:



Ett billigare sätt att resa med TGV är att tågsurfa. Då får man ingen service och ingen sittplats. Och ståplats? Ja bedöm själv:


Den här möjligheten visste jag inte ens om men som rävvåling kanske jag borde har funderat på alternativet i så fall. Det hade dragit ner priset betydligt... Men jag hade redan planerat resan i detalj. Jag hittade en tysk webbplats på Internet där jag hittade alla tågtider och all information utom priser i svenska kronor.

Jag ringde SJ som nästan inte kunde svar på någonting direkt men när jag räknade upp alla tågnummer, datum och avgångstider så fick jag snart ett pris och kunde beställa biljetterna som skickades hem till Sverige i god tid före avresan till Luxemburg. Han som sålde biljetterna till mig sa att om alla visste mer om sina resor än vad man direkt kunde plocka fram på SJ så skulle det vara lätt att sälja resor. Men då var det inte så vanligt för SJ att sälja sammansatta resor i utlandet och dessutom med tåg från tre olika nationer. Men allt klaffade till 100 procent.

Jeremias i Tröstlösa gillade inte kyrkvärdssönerna i Gränge

Som bosatt i Örebro i 15 år fyllde jag naturligtvis år där flera gånger. Det gjorde jag t.ex. år 2005. Jag firade nog - som jag såg det då - min födelsedag ensam. Men nu när jag har tid att tänka efter var det inte riktigt så. Jag har alltid firat min födelsedag tillsammans med befolkningen i Australien och Indien. De firar sin nationaldag tillsammans med mig den 26 januari varje år. Det betyder att vi som firar är ungefär 21 620 000 personer i Australien (2009) och 1 129 866 154 personer i Indien (2007), världens näst folkrikaste land och som indierna är så stolta över: världens folkrikaste demokrati också kallad världens största demokrati - och så jag.

Om jag gått till St. Nicolai kyrka på min födelsedag 2005 kunde jag ha fått höra något jag aldrig hört men med anknytning till min födelsesocken, Gränge - eller Grangärde. Kyrkoherde Thomas Lindquist predikade då under årets Hindersmässogudstjänst under rubriken Frie Kvinnor och Män i Örebro Stad. Under ett avsnitt i sin predikan nämnde han Gränge. Låt oss lyssna till vad han sa:

Kyssar och smek var inte att tänka på - kanske några förstulna ögonkast var möjliga, knappast mer - mans- och kvinnosidan beskrivs målande av bl a vår store Nerikesskald Jeremias i Tröstlösa, där körkvärdssönerna i Gränge retat honom länge, då de efter slagsmål i sakristian turades om att gå med kollekthåven till kvinnosidan, där en näpen tös brukade sitta.
Det onda kom från norr ansågs det och därför bildade kvinnorna liksom en skyddande mur - precis som idag - för det kan ju inte vara en tillfällighet att dom satt där i kärlekens - barmhärtighetens - namn.

Hur ska man tolka utsagan om Gränge? Jag utgår från att Gränge avser Grangärde socken och Grangärde kyrka. Men var det där eller i Tröstlösa som pojkarna slogs? Ja, Tröstlösa finns ju inte i sinnevärlden - i den konkreta världen - den som går att se och ta på, bara i poeternas värld: Jeremias var född i Almby socken öster om Örebro och är begravd på kyrkogården vid Almby kyrka. Ett annat problem är att Jeremias inte heller har existerat som konkret person. Det var mansnamnet i pseudonymen Jeremias i Tröstlösa. Men Tröstlösa är knappast någon pseudonym för Almby. Ja nu börjar det bli krångligt...

Känner du till Levi Rickson? Trolligen inte? För att inte göra det lättare hette han från början Levi Erickson. Men han var den person, journalist, författare och kompositör som blev mera känd under sin pseudonym Jeremias i Tröstlösa. Levi Rickson höll på att skriva sin dikt "Ja ä så ledsen" en dikt om en mycket sorgsen man, sorgsen på grund av olycklig kärlek. Rickson kom att tänka på profeten Jeremia och hans klagovisor i Bibeln. Det gav idén till pseudonymen Jeremias i Tröstlösa. Blev det lite lättare nu?

I den här bloggen finns redan belägg för att Rävvål-pojkarna tidigare var ett hinder för utbölingar (inklusive väluppfostrade, manliga besökare från grannbyarna) att besöka Rävvåla och speciellt för att förhindra dem att få närmare kontakt med unga damer i byn. Det har uppenbarligen hänt att inkräktare "åkt på stryk" när de t.ex. försökt cykla in i Rävvåla. Men kan det vara så att inte bara Rävvåla utan hela Grangärde socken är känt till och med utanför länet för slagsmål och bråk? Och gäller det i så fall till och med kyrkliga personer eller deras söner? Kanske är det så. Och kanske är det ingen tillfällighet att den här "nyheten" dök upp i det kyrkliga Örebro den dag då Australien och Indien - och jag - firade vår årliga högtid.

Att resa till Örebro och min fars första bil

Den första Örebroresa jag kommer ihåg var någon gång på 40-talet. Min morbror Elis Haag hade varit dräng på Nyttorps gård, Ervalla utanför Örebro. Han arbetade då åt lantbrukaren Paul Olsson och hans far. Vår familj hade ingen bil på den tiden. Vi åkte tåg till Örebro. Där hämtade Paul oss med bil. För mig var det en upplevelse både att åka tåg och bil. Och dessutom tog Paul som var en mycket vänlig och barnkär person oss med till Stora holmen i Svartån där jag blev bjuden på en rundtur i det minitåg som då fanns där.

Sen blev det en ganska lång biltur till Nyttorp där vi stannade hela dagen. På den tiden var det en ganska stor händelse att åka så långt och hem igen på en dag. Idag åker man från Saxdalen till Nyttorp på drygt en timme med bil.

Jag är ganska säker på att Pauls bil vid min första resa till Örebro inte var en Volkswagen. När han hälsade på i Saxdalen en tid senare hade han emellertid en sådan. Jag minns att vi tyckte det var ett konstigt fordon. Den såg ju inte ut som en bil tyckte man då - den hade delad bakruta och ingen motorhuv! Men den gick att köra och så småningom vande man sig vid bildtypen som blev allt vanligare.

Min fars första bil blev efter en tid en begagnad Volkswagen - också den med delad bakruta och utan motorhuv. Men den hade en barnkammare bakom baksätet där min syster Lillemor kröp ner så fort vi skulle ut och åka. Hon hade täcken och kuddar där och sov gott så fort bilen startade.

Första dagen med bilen var en stor dag. Det var julskyltningdag när Yngve Nykvist med fru kom med bilen från Grangärde. Hugo, deras son och numera blomsterhandlare i kyrkbyn var inte född än. Båda familjerna skulle åka till Ludvika tillsammans för att titta på julskyltning. Sedan skjutsade min far paret Nykvist till Grangärde och vi fortsatte tillbaka till Saxdalen.

Det var en kall vinterdag - jag vill minnas omkring -20 grader. Det fanns ingen fläkt i den modellen av Volkswagen så det var svårt att hålla rutorna rena. Men när vi kom hem var vi så lyckliga över den "nya" bilen. Min far föreslog att vi skulle ta en extra tur till Grängesberg. Jag kan inte minnas att någon i vår familj någonsin hade några invändningar när min far föreslog en biltur. Och det föreslog han många gånger i framtiden.

Yngve Nykvist hade instruerat min far om allt som man skulle behöva veta för att köra bilen. På den tiden fanns ingen bensinmätare men det fanns en reservtank på fem liter bensin om man vred om ett vred nere vid golvet längst fram i bilen, den hade ju ingen kardan och den vanliga balk som vi senare varit vana vid. Det var ju en luftkyld svansmotor som satt mitt över bakaxeln.

Bilen gick så bra, tills vi kört över järnvägen i norra "Berget" och Selldéns affär. Strax efter: Då stannade motorn helt plötsligt.

Min far blev inte orolig för Yngve hade talat om att det inte var så mycket bensin kvar men att man kunde köra minst fem mil till om man fick bensinstopp och sen "vred på" reservtanken. Problemet var att Yngve troligen tankat i tid en längre tid för när min far försökte vrida ner vredet till häger (reservtank) gick det inte! Vredet satt fast i uppåtriktat läge och gick inte att vrida.

Jag minns det som i en dröm: Min far traskade iväg mot Grängesberg för att köpa bensin. Det var kallt och det dröjde länge... men jag var ju ändå så glad åt vår bil! Efter lång väntan kom far tillbaka med en reservdunk i handen. Ingen av bensinmackarna i Grängesberg, IC (numera OK) eller Shell var öppna. Men jag tror att han hade lyckats ringa till Gräs som hade en bensinmack vid utfarten mot Örebro, mitt emot Lomberget. Jag vet inte om macken var öppen eller om Gräs öppnade den för att lösa vår prekära situation.

Jag minns att min far sa när han kom tillbaka att Gräs hade sagt att han hoppades att han fått en ny kund den kvällen. Och vi tankade där när vi tog någon tur åt det hållet. Jag kommer ihåg att jag uppskattade Annika, bensinmacksinnehavarens dotter när vi senare blev parallellklasskamrater på realskolan i Grängesberg. Hennes far hade hjälpt oss ur en verklig knipa.

Med bensin i bilen var det sen inga problem att köra vidare men jag tror inte vi tog någon längre tur innan min far hade kunnat fylla full igen - och vredet till reservtanken fixades snart så att det fungerade.

Om min andra minnesvärda Örebroresa kan du läsa här.