Nu har jag funderat varför uppgifterna om avstånd mellan Saxdalen-Falun och Falun-Gävle inte stämde med min uppfattning. För mig ligger Falun ungefär halvvägs till Gävle. Men att det skulle vara längre mellan Falun och Gävle än mellan Saxdalen och Falun hade jag inte trott. Om man tittar på en karta över Gävleborgs län så syns det hur smalt Gävleborgs län är i södra delen där Gävle ligger. Men en karta över både Gävleborgs och Dalarnas län får mig att acceptera vägavstånden i föregående inlägg.
Redan första dagen på Falu lasarett fick jag en rullator. Ja, den kan heta så även om det är vanligare att kalla den rollator. För mig är en roll en avancerad flygmanöver där flygplanet rullar runt ett varv runt sin egen axel. Någon sådan manöver vill jag inte vara med om med min rullator. Här visade det sig vara en skillnad om man tillhörde Dalarnas eller Gävleborgs län. I Dalarna får vi rullatorer mot en låg engångsavgift. Den som är skriven i Gävleborgs län får köpa sin rollator. De kostar flera tusen kronor.
En annan skillnad mellan Gävleborg och Dalarna är att lokaltidningen i Gävle med omnejd är Arbetarbladet. Jag hittade den på Internet och fick en favorit i tecknaren Ulf Ivar Nilsson. Här ett par exempel på hans teckningar:
Den som vill se mer från Ulf Ivars penna kan klicka här: Ulf Ivar. Efter 11 dagar, många undersökningar och mycket god vård var det dags för förflyttning till Ludvika lasarett.
Tredje dagen i Ludvika blev jag flyttad till mitt tredje rum där. Läkaren som kvällen före sagt att jag troligtvis skulle få eget rum dagen efter beklagade att jag skulle behöva dela rum igen. Men han sa att jag skulle få dela rum med en trevlig person. När vi två som skulle dela rum presenterade oss för varandra visade det sig att vi var tremänningar! Han var född i Värmland men var varje sommar under skoltiden här i Saxdalen nära mitt hem så vi hade haft mycket tid tillsammans som barn.
Redan dagen efter skulle min tremänning få åka hem så jag skulle få en ny rumskamrat. När vi presenterade oss visade det sig att det var en annan av mina tremänningar - en som jag aldrig träffat! Så när jag kom hem till Saxdalen har en hel del tid gått till släktforskning.
Återkommande läsare av Saxdalen blogg har märkt att det för en tid sedan var ett ovanligt långt uppehåll i bloggandet. Det berodde på en oplanerad akutresa till Falu lasarett. Därefter förflyttning till Ludvika lasarett innan återkomsten till hemmet - ja inte ålderdoms-hemmet, utan Hagfallstorpet på Malbacken. Förutom fullständigt tappad balans och kräkningar hela vägen i ambulansen till Falun fanns flera positiva upplevelser under sjukhusvistelsen. Sängläge var det enda tänkbara läget under första tiden i Falun - men det var aldrig långsamt.
Jag låg på två olika rum i Falun, båda med TV. Som idrottsintresserad var det ju OS i Sotji nästan dygnet runt och med den synstörning jag hade såg jag dessutom dubbla TV-skärmar med ca. 1,5 meters mellanrum. Det var en mer än nödvändigt. Min portabla dator fanns med och landstingets nätverk fungerade utmärkt så jag kunde surfa och till och med uträtta en del bankärenden och nätkorrespondens i sjuksängen.
Jag har aldrig tidigare besökt Falu lasarett som patient och förväntade mig inte att träffa på någon jag kände där. Men redan andra dagen kom det en ganska nyutexaminerad sjuksköterska in på mitt rum. Hon hade sett i några papper att jag var från Saxdalen. Själv hade hon växt upp på Saxberget och hade en moster som hade varit klasskamrat med mig i Saxdalens skola. Dessutom fick jag veta att jag låg på en avdelning där en av mina tremänningar varit chef under lång tid innan hon pensionerades. Världen är inte så stor ens om man kommer flera mil utanför Saxdalen. Genom internet fick jag också några nya insikter:
Som saxdaling känner jag mig som mitt i Dalarna om jag reser till Falun. Både i Saxdalen och Falun är lokaltidningarna Dala-Demokraten (webbplats) och Dalarnas Tidningar (webbplats). I de båda tätorterna har vi också samma lokalradiostation: P4 Dalarna. Så om man tänker på sjukvård, lokalradio och lokaltidningar så är Falun för mig ett slags centrum i Dalarna. Men titta på kartan över Dalarnas kommuner.
Här ligger ju Falun extremt långt österut i Dalarna. Vägavståndet Saxdalen-Falun är 76,6 km enligt en vägavstånds-tabell på internet. Bensinen till Falun kostar 98 kr. Vägavståndet mellan Falun och Gävle är 91,4 km. Bilen drar där bensin för 117 kr. Det här går inte ihop riktigt för mig men jag behöver nog grubbla lite över varför det inte går ihop.
Sen återkommer jag igen...
Hälsar Ola
Minns du vad du gjorde måndagen den 15 februari 1954? Det skulle jag själv inte kunnat svara på om jag fått frågan idag men om någon frågat om när VM på skidor gick i Falun så skulle jag vara säker på att det var 1954. Och med hjälp av Internet och Wikipedia vet jag nu bestämt att jag den dagen frös men trivdes som åskådare i Källviksbacken i Falun där världsmästerskapets backhoppningen hölls.
Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 som var det officiella namnet på skid-VM det året hölls i Falun 13-21 februari 1954. Måndagen den 13 var en kall dag. Jag tror att mina föräldrar köpte vår första bil, en begagnad Volkswagen, på julskyltningsdagen ca. två månader tidigare. Den gick bra och det var aldrig några startproblem även i temperaturer runt -30 grader. Däremot var det svårt att få någon värme i bilen (det fanns ingen fläkt). Men det gick ju att klä på sig varmt. Ett större problem var att hålla rutorna rena från is och imma.
Men vi tog oss till Falun och med varma kläder, friskt humör och med stor förväntan gick vi från parkeringsplatsen till Källviksbacken för att se vår första VM-tävling. Källviksbacken var en stor backe på sin tid, en 80-meters-backe. Backen byggdes 1952 och fanns kvar till början av 1970-talet då den revs för att ge plats åt en alpin skidanläggning. Tyvärr kan jag inte visa någon bild från VM i Källviken p.g.a. copyright-skäl. Copyright har © www.falun.se/safe2003 som inte existerar. Jag kan bara ge en länk till en internationell webbplats med bilder från Källviksbacken: Klicka här!
Det var ett imponerande stup när vi klättrade upp till övre halvan av underbacken. Vi var inte ensam där. Enligt uppgift var vi närmare 60 000 åskådare under tävlingen. Kylan gjorde att de halmskor som fanns på den tiden och som man klev i med sina vanliga skor eller pjäxor blev en försäljningssuccé. Men i den starka sluttningen gick det inte att gå i halmskorna. De var för hala. Väl på plats kunde man stampa till en liten platå som lutade så lite som möjligt och då gjorde halmskorna stor nytta när man stigit i dem.
Det här var den första och hittills enda stora backhoppningstävling som jag sett i verkligheten. Men backhoppning var inte helt okänt för mig. Jag hade faktiskt två skolkamrater som var backhoppare utifrån de möjlihteter som fanns i byn. Det var Sven-Olov Strömberg och Markku Hartikainen. Sven-Olov gick inte i min klass Men Markku flyttade med sina föräldrar och bror till Långfallsgruvan 1951 och började i min klass i årskurs 3.
Inte så långt från Saxdalens skola fanns en kraftledning som gick över nedre delen av Saxbergets sluttning. Kraftledningen hölls ren från skog och där hade man byggt en hoppbacke. Överbacken var den naturliga sluttningen från Saxberget, den svängde när man kom ner i den skogfria ledningsgatan och uthoppet byggt i trä var kanske 1½ meter över marken. Det var ett uthopp byggt av trä. Jag gissar att hoppen kunde bli omkring 10 m långa.
Underbacken var ju inte bearbetad på något sätt annat än att man tagit bort en del stenar och försökt jämna till de största ojämnheterna. När snön räckte till underhöll ibland Sven-Olov och Markku (som båda var ganska kortväxta men mycket spänstiga) en mindre publik med modiga hopp. Vad jag minns fanns det inga tävlingar utan det spreds något rykte när hopparna var sugna på hoppning och det drog till sig en viss publik. När VM-tävlingen i Källviksbacken började var det trångt och det bidrog också till att lindra kylan och då var man helt upptagen av den stora tävlingen. Vi stod en bit nedanför domartornet där resultaten ropades ut i högtalare. Överraskande nog ropades reaultaten också ut på finska. Jag tänkte då förstås på Markku som blivit en av mina bästa kompisar. Han borde ju ha varit här och tittat. Dessutom var Finland den stora vinnarnationen under VM 1954 och i backhoppning blev det finsk dubbelseger genom Matti Pietikäinen som hoppade 78 meter och Veikko Heinonen på silverplats.
Finland vann också överlägset medaljstriden med 13 medaljer före Sovjetunionen med 5, Norge och Sverige 3 var. Norge hade dock 1 guld, 1 silver och 1 brons och Sverige 3 brons.
När jag kom till skolan efter tävlingen talade Marrku om att det var han som hade varit den finska VM-speakern i Källviksbacken! Han hade varit där och klättrat upp till domartornet och blivit intagen för att översätta och rapportera hoppresultaten på finska!
Marrku gick tyvärr bort för några år sedan men jag ser fram emot att få hans lillebror Vesa på besök i den studiecirkel om Saxdalen som vi har på måndagar. Vesa väntas delta som vår gäst måndag 23 den här månaden.
Resultaten från Värlsdmästerskapen i nordisk skidsport 1954 kan du se här.
Inlägg
.jpg)
