När någon gör en resa...

På tyska finns ett utryck: Wenn jemand eine Reise tut,so kann er was erzählen. På svenska: När någon gör en resa så har han något att berätta. Det här uttrycket har fastnat i mitt minne trots att det aldrig fanns i någon av de läroböcker jag hade i tyska språket.

Det kom in i mitt huvud en sommar när jag arbetade på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad via en arbetskompis som också läst tyska men en annan bok...

Ja nu blir det en utvikning, för det jag tänkte berätta i det här inlägget var om min första flygresa. Det får komma i slutet.

Det aktuella uttrycket kom alltså geografiskt sett till mig på Öddö. Jag kom inte ihåg exakt vilket år men minnet av en liten resa därifrån, från Öddö till Strömstad (20 minuter med Kosterbåten) gjorde att jag lätt kunde bestämma året.

Min kompis var liksom jag mycket jazzintresserad och det året låg ångaren Göteborg vid kaj i norra hamnen i Strömstad som kafé och restaurang. Den fick inte frakta resande men fungerade bra liggande vid en kaj till 1975 när den höggs upp. Båten tillhörde Uddevallabolaget.

Vi hade hittat en likasinnad jazzfantast som arbetade  på den gamla ångbåten.

Kjell Öhmans "No Comments!"

Han var också från Göte- borg och våra diskussioner kom en gång in på en av mina svenska jazzidoler:

Kjell Öhman, pianist och organist från Göteborg. Bartendern talade då om att Kjell Öhman just släppt en ny skiva som hette No Comments! Och han tillade: "Det är precis vad man kan säga om den skivan!" Eftersom den skivan släpptes 1966 så är året bestämt.

Nu tror ni förstås att jag ska spela en video med Kjell Öhman och det är nästan rätt...

Nu är det inte Kjell Öhman som spelar men det är en likadan Hammond-orgel, modell B3, som Kjell Öhman spelar på och i samma musikstil som Kjell Öhmans. 
 

Orgeln Hammond B3 har också fått mig att göra en liten extra resa. När vi fått vårt andra barn behövde vi en större lägenhet och bodde en tid i Gimo. Jag pendlade varje dag fem mil till arbetet i Uppsala. Jag visste att det fanns en stor musikaffär i Alunda längs vägen hem och jag svängde en gång av Östhammarsvägen och tog den väg som gick förbi musikaffären. Där stod en Hammond B3. Det är enda gången jag spelat på en sådan men det var en upplevelse.

Det blev redan så många resor i det här inlägget så jag ska berätta om min första flygresa i ett kommande inlägg.

Hajen, en farlig fisk?

Jag var 12 år. Min familj gjorde ett av våra besök hos min moster Ester på Hantverkargatan i Stockholm. Vi pas- serade en stor bokhandel på S:t Eriksgatan och jag blev helt fascinerad. Ett av de jättestora skyltfönstren var fyllt med ett stort antal exemplar av boken "Den tysta världen" av fransmannen Jacques-Yves Costeau.

 

Jag tror att en av anledning- arna till att jag blev så intres- serad av boken var omslaget. Hur skulle det gå för dykaren som kämpade mot en bläck- fisk?

 

Det här var en tid före jul och långt över allt annat på min önskelista med julklappar var boken Den tysta världen. Och min önskan slog in: I ett av julpaketen fanns den stora fina boken som jag fortfarande beundrar.

 

Boken är kanske den bok som jag läst mest av alla böcker. Den gjorde ett mycket starkt intryck på mig. Jag blev en stor beundrare av Jacques- Yves Costeau, inte bara för hans mod (som jag anade av bokens omslag) utan mest för hans systematiska,  vetenskapliga forskning som han bedrivit och som han fortsatte med under hela sin långa verksamhet som oceanograf. 

  

 För den som är intresserad av film kanske det imponerar att Costeau vann tre Oscars för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol 1964). Han fick också Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes1956.

 

Costeau blev för mig en idol som gjorde att jag själv blev sportdykare och utbildade mig  hos Göran Boströms Uppsala Dykarskola. Det gav en hel del erfarenheter, bl.a. var jag helt under isen en vinter på 60-talet - i Öregrunds hamn. Men allt avlöpte enligt planerna och är en er- farenhet som jag fortfarande njuter av. 

Men där fanns väl ingen haj? Nej inte vad jag kunde se, även om sikten inte var mer än ca 10-15 m. Och då var jag mer fokuserad på det hål i isen 20 meter bort där jag kunde komma tillbaka till övervattensvärlden.

 
Haj - träffade jag däremot på när jag var på hemväg från en arbetsperiod i Guyana i Sydamerika.
 
Jag hade länge drömt om att komma till Trinidad som jag hade haft en hel del felaktiga uppfatt- ningar om. Vid den här resan kom jag dit. På väg till Guayana hade jag flugit från Caracas, huvud- stad i Venezuela, till Trinidad och Tobagos internationella flygplats Pirko Internationl Airport. 
 

Jag anlände tidigt på morgonen och stannade hela dagen på flygplatsen som är den flygplats jag trivts bäst på under alla mina resor.

Bilden nedan visar den "kostym" som vann första pris vid föregående Karneval i Trinidad. Kostymen var ca. fem m hög och ca. sju m bred och bars av en person. Bilden från flygplatsens avgångshall. Klicka för förstoring!
 

Vinnande "kostym" från 2002 års karneval på Trinidad.

På åter- vägen från mitt arbete i Guyana stannade jag ett dygn i Port of Spain, huvud- stad i Trinidad och Tobago. På kvällen unnade jag mig en god middag på hotellet. Av hovmästaren blev jag föreslagen en buffé som innehöll det mesta av landets bästa specialiteter. Han påpekade dock att menyn inte innehöll haj!

Jag beställde buffé-menyn och njöt av alla de smakfulla rätter som ingick. Men innan jag blev för mätt kallade jag på hovmästaren igen och frågade om jag kunde utöka min meny till att också omfatta haj?

Det gick bra och min förväntan att det skulle vara ett segt, smaklöst fiskkött kom helt på skam. Efteråt var jag tacksam för att jag tillät min nyfikenhet på exotiska maträtter ta överhand över min rävvålianska snålhet. Idag är jag mycket glad över min erfarenhet av haj som inte bara smakade bra utan också har visat sig vara mycket mindre farlig än sitt rykte. Hajarna runt Trinidads kust är också små. 

Fransmannen Jacques-Yves Costeau inspirerade mig inte bara till att äta haj på Trinidad utan också till att bli sportdykare med minnesvärda efterenheter från både undersidan av isen i Öregrunds hamn och från många dykningar runt Öddö med min skolkamrat Ragnar Wilhelmsson. 

Ett minne från Öddö är när Ragnar kommit på besök och vi dök med våtdräkter och lufttuber nära Blötebogens brygga en helg med ganska många helgfirare på stranden: När vi kom upp till ytan var det några förfriskade helgfirare som blev rädda och ropade: "Är det krig?" Jag antar att det är en djupt rotad föreställning bland kustbefolkningen att fienden kan komma upp ur havet.

En liknande reaktion fick vi senare när vi dök för att se hur mycket sjunktimmer det fanns mellan ön Stärtan utanför Sunnansjö och fastlandet där det tidigare legat två sågverk. En person på land hade observerat oss simmande och dykande i våra svarta våtdräkter. Han trodde att det hade kommit in sälar i Väsman.