Skagerrak - ett härligt hav - för det mesta

Svenska Västkusten och speciellt Bohuskusten var semestermål för min familj många gånger under min uppväxt. Sedan vi köpt bil tältade vi för det mesta, lagade mat på gasolkök och hade en "camping- möbel" bestående av ett hopfällbart bord och fyra hopfällbara pallar som fick plats i det hopfällbara bordet (Bilden visar en modernare variant).
 
Vi sov på luftmadrasser och s.k. tältsängar. Vi åt på plast- tallrikar som ingick i en "kampingsats" med bestick och allt som behövdes vid servering och som förvarades i en liten kompakt väska.
 
Vårt tält var ganska stort för den tiden 50- och 60-tal. Hur allt fick plats i vår lilla folkvagn kommer jag inte ihåg men vi hade olika takräcken och en tid också en speciell folkvagns-pakethållare som var placerad över motorhuven längst bak på bilen.
 
Vi tillbringade många härliga veckor som campare i Bohuslän, för det mesta mellan Lysekil i söder och Strömstad i norr.
 
Som vuxen arbetade jag som tidigare nämnts tre somrar på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad. Därifrån har jag otaliga minnen av Skagerrak som ett härligt sommarhav med varma, salta bad, spännande sportdykning och vackra solnedgångar över Kosterfjorden.
 
Den händelse som jag tänkte berätta här - innan andra minnen började strömma fram - är emellertid ett minne från ett Skagerrak som inte var så vänligt. Jag hade en ledig dag och hade bestämt att göra en dagstur med färjan från Strömstad till Sandefjord i Norge. Den färja som trafikerade linjen då var mycket hög. Jag har inte hittat några bilder på den. Den är troligen upphuggen för länge sen. Här är en bild av den färja som nu uppehåller trafiken mellan Strömstad och Sandefjord:
 
 
Utfarten från Strömstad, förbi Öddö och över Kosterfjorden var helt lugn. Vattnet var nästan spegelblankt. Vi passerade norr om Nordkoster och bara efter en liten stund på öppna havet utanför Kosteröarna började plötsligt en mycket kraftig sjögång. Jag hade gått upp på övre akterdäck för att titta på utsikten mot Bohuslän. Det fanns ganska många passagerare på däcket men när rullningarna började försvann de en efter en.
 
Jag var ung och tyckte det var spännande och jag stod på främre delen av däcket så jag kunde hålla mig i ett stadigt räcke. En medelålders kvinna som stått längst bak i aktern försökte ta sig framåt över däck. Hon var klädd i en skarpt ljusgrön dräkt. Hon hann fram till ungefär mitt på däck när rullningarna ökade så att hon inte kunde shålla sig upprätt. Hon var tvungen att gå ner på knä. Där hade hon ingenting att hålla sig i utan rullade snart från sida till sida på det smutsiga däcket.
 
Jag minns inte hur hon lyckades få tag i något att hålla i - jag hade fullt upp med min egen säkerhet. De våldsamma rullningarna fortsatte under lång tid, hur länge vet jag inte men hela överfarten skulle ta 2½ timme och jag skulle tro att stormen fortsatte i över en timme. Damen i grönt och jag var de enda som fanns kvar på det höga akterdäcket när stormen bedarrade. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att röra sig om man fått tag i något som man kunde hålla sig i.
 
Den ljust sommargröna dräkten var säkert en stolthet för damen som delade däck med mig - när vi gick ut från Strömstad. När vi nu åter var på lugnt vatten och närmade oss Sandefjord var hon säkert helt olycklig över sin klädsel. Redan när hon nödgades gå ner på knä första gången blev det fula fläckar på den snygga dressen och efter att har rullat åtskilliga varv på däck utan att kunna få tag i något att hålla i var hennes dräkt mer svart än grön.
 
Uppehållet i Sandefjord blev också betydligt längre än beräknat. Med färjan följde flera stora långtradare som vält på bildäck och bärgningsarbetet tog lång tid. Under väntetiden hann man lyssna till många diskussioner om hur man skulle ta sig tillbaka till Strömstad. Många passagerare undersökte möjligheten att ta taxi tillbaka för att slippa stormen också på tillbakaresan. Antagligen var kostnaden för hög för de flesta för att åka taxi de 26 mil som det var landvägen tillbaka till Strömstad.
 
Om det var någon eller några som åkte taxi tillbaka vet jag inte men i så fall betalade de helt i onödan. Efter det långa bärgningsarbetet på bildäck var tillbakafärden till Strömstad den lugnaste båtfärd man kan tänka sig.

Minnen från semestersommaren 1955

Från början av 1950-talet när mina föräldrar skaffat bil hade vi under många år en bilsemester kombinerat med att min far gick en fortbildningskurs. Kurserna brukade vara under augusti månad och min far som då arbetade på kommunalkontoret i Grängesberg hade inget emot att ha augustisemester. Dessutom hade hans chef alltid semester i juli och min far kunde inte ta semester samtidigt.

1955 var en av de här somrarna och det året var fortbildningen förlagd till Helsingborg. Vi bodde i tält och jag minns när vi anlände till tältplatsen vid Råå Vallar, fem kilometer söder om Helsingborg på Öresunds östra strand. Det var en solig men blåsig dag. Vi tyckte vi kom i god tid på eftermiddagen men det visade sig att det vi trodde var de bästa tältplatserna, i en av de många sandgroparna som gav lite skydd mot vinden, de var alla upptagna.

Vi fick nöja oss med en plats högre upp, mer utsatt för vinden men med en underbar utsikt över Öresund och över till Helsingör och Danmark. Vi hade vår lilla folkvagn och ett för den tiden stort tält. Jag tror att vi den sommaren hade två luftmadrasse och två s.k. tältsängar som man satte ihop av rör och en botten av canvas eller markisväv som man spände upp mellan två sidorör. Vi satte upp tältet ett par meter bredvid bilen och från framkanten av tältet hade vi ett vindskydd eller regnskydd som kunde spännas upp mellan tältet och bilen. Där fick vi plats med vårt campingbord med fyra stolar och vi kunde laga vår mat på ett tvålågigt gasolkök.

Hela arrangemanget var som en dröm för ett barn: Ett slags miniatyrhem med små, primitiva men fungerande grejer som gjorde att man kunde leva ett bekvämt semesterliv långt hemifrån.

Ett par timmar efter vår ankomst till kampingplatsen i Råå började det mulna på. Mörka moln kom in från Öresund och plötsligt och oväntat befann vi oss i ett ordentligt spöregn. Vi tog skydd i tältet och det gick ingen nöd på oss. Men regnet var både intensivt och ihärdigt och efter en tid blev det i stället problem för våra grannar som kommit tidigare och kunnat lägga beslag på de gropar som skyddade mot vinden. Groparna började fyllas av vatten som rann ner från de högre sandkullarna. Ja det var sand i hela området men skyfallet var så kraftigt att sanden inte hann suga upp vattnet som bildade stora rännilar som rann ner och fyllde sandgroparna mer och mer.

Vattnet steg och många tält fick snabbt vatten ett par decimeter över tältbotten. Det blev ett skådespel att se alla genomvåta människor som rev tält och flyttade dem upp på någon höjd i stället för i groparna. Allt var vått och tälten var inte bara genomvåta. Vattnet var blandat med sand till en gegga som inte var trevlig att ha på tälten och alla grejer som måste tas ut och flyttas. Och det regnade fortfarande kraftigt.

Sen upphörde regnet ungefär lika plötsligt som det börjat men då kändes nog semestern som halvt förstörd för de "lyckliga" som lyckats lägga beslag på de vindskyddade groparna på Råå Vallar. Slumpen gjorde att vi den gången fick en av de bästa tältplatserna även om vi trodde tvärt om. Sen hade vi inga obehag av vistelsen i Råå utan allt förflöt väl.

Min far var på kurs i Helsingborg på dagarna och min mamma och syster och jag badade och solade och hade det bra på campingplatsen med sin långgrunda sandstrand som var en utmärkt badplats för barnfamiljer.

En stor händelse i Helsingborg den sommaren var den stora utställningen H55. Den pågick från 10 juni till 28 augisti 1955. Det var en internation utställning för arkitektur, bostad, formgivning och konstindustrins produkter. Utställningen hölls på den stora vågbrytaren Parapeten, 800 m lång och 30 m bred. Parapeten byggdes i god tid till H55 nämligen 1892. På Parapeten byggdes för utställningen tre stora paviljonger.

Till vänster en bild från Parapeten med H55, 1955. Alla tre paviljongerna revs efter H55 men en av dem återuppbyggdes till den senare utställningen H99, 1999 på en annan plats på Parapeten.

Det finns mycket att säga om H55 men det som vår familj uppskattade mest av allt stort och imponerande var

den mängd kända artister som uppträdde på H55. Två uppträdanden kommer jag särskilt väl ihåg: Trumpetaren Ernie Englund och det danska magiker-paret Truxa.

Här ovan till höger en bild från den paviljong som återuppbyggdes till utställningen 1999.

Ernie Englund, trumpetare som föddes i Chicago 1928 av svenska föräldrar som utvandrat från Härnösand. Han spelade redan som 16-åring i Les Browns storband, kom till Sverige 1952 och blev mycket uppmärksammad efter en spelning på Nalen. Han spelade sen med Arne Domnerus och Carl-Henrik Norins orkestrar men återvände inom ett år till USA. 1953 var Ernie Englund tillbaka i Sverige efter ett erbjudande från Simon Brehm att få spela i hans orkester.

När vi såg Ernie Englund på H55 i Helsingborg hade han en egen orkester. Samma år spelade han in flera skivor. Han hade under mitten av 50-talet nått upp till att vara den mest betalda orkester som turnerade i våra folkparker. Hans största hit i Sverige är väl Gotländsk sommarnatt som spelades in 1960. Ernie Englund var i slutet av 60-talet åter i USA en period men kom tillbaka som militärmusiker i Sollefteå under 1970-talet. Han flyttade senare till Gotland. Ernie Englund dog före jul 2001.

Truxa, egentligen Erik Bang, dansk illusionist, tankeläsare och allmän underhållare född 1919. Han trollade redan som ung och blev professionel trollkonstnär när han var 20 år. Under en turné med Cirkus Scott i Sverige sågs han av sin blivande hustru Gulli född 1925 i Linköping i publiken. Hon blev hans fru och pertner och de uppträdde tillsammans i många år. Artistnamnet Truxa kom till 1946.

Under H55 var nog paret Truxa på sin topp som artister Truxa var en av de första TV-stjärnorna både i dansk och svensk television. Dansk television började med provsändningar 1953 där paret Truxa medverkade. I Sverige började testsändningar från Tekniska högskolan 1955. De medverkade i mer än 100 TV-program och var under lång tid ett av de mest eftertraktade underhållningsartisterna både i Sverige och Danmark. Truxa blev berömda för många spektakulära nummer. Han körde bil med förbundna ögon och med en polis vid sin sida. Han förutsade rätt tipsrad en vecka innan tipsmatcherna spelades.

På H55 uppträdde paret bl.a. med sitt berömda tankeläsarnummer där hon hade föremål från publiken som han inte kunde se men han listade ut vad det var på ett för publiken obegripligt sätt. Truxa var ett fascinerande par och en stor upplevelse att se. Erik "Truxa" Bang dog 1996 och hans fru Gulli 1997.

Loppis och andra tider vid Saxenkiosken

På tal om tider så är Saxenkiosken igång igen sen två veckor och öppen till 21.00 på vardagar och 19.00 på helger. Flera idéer finns för en utökning av verksamheten. Närmast på agendan är att Ing-Marie kommer att anordna Loppis med start på söndag 17 augusti och söndagar framöver, om intresse finns.

Loppis börjar kl. 10.00 eller när försäljarna själva vill och håller på till 16.00. Intresserade kontaktar Ing-Marie eller Åke för information och bokning. Avgiften 50:- kan tjänas in på en kvart!

Kiosken har nu fyllda diskar och om man saknar något så kommer det ikväll eller i morgon! Jag har själv provat och det fungerar!

Här ser vi Åke som inte bara är en baddare på att köra buss och sjunga Elvis-låtar, han är lika bra på att sälja glass och tidningar för att inte tala om de mycket goda "inhemska" produkterna, färskt bröd från Vildmarksbagarn i Fredriksberg och ekologisk saft från Tillmans. Och Åke prata gärna med kunderna och har mycket att berätta när kön inte är för lång...

Jag väntar fortfarande på att få en kvart med Åke när han berättar om sitt intresse för indianer och sin resa till indianreservaten i USA!

Som sagt: diskarna är ganska fulla och mer blir det om vi talar om vad vi vill ha.

Och visst vill vi har Saxenkiosken kvar! Som vi kan se på den här teckningen som hängts innanför dörren:

Dessutom finns det intressanta planer för en expansion och utökning inte bara för kioskens vidkommande utan också för en höjning av livskvaliteten i Saxdalen med omnejd: Planer finns för en dansbana där olika estradörer kan framträda, traditionella dansband och lokala förmågor som skulle kunna få en scen att både debutera på och slå igenom lokalt...

Ett annat önskemål som Ing-Marie och Åke har är att det ska bli möjligt för husvagnar och kampare att stanna och njuta av naturen och Saxens renoverade badplats. En skrivelse har lämnats till Ludvika kommunens fritids- och byggnadsnämnd om denna önskan. Förhoppningar om att kunna bygga en ny minigolfbana finns också.

Vi hoppas på fortsatta framsteg för Saxdalens, Saxens och Saxenkioskens utveckling och fortbestånd. Under den korta tid kiosken varit öppnad har åtminstone jag (och jag vet många fler) varit glada åt att kunna handla i byn igen.

Ing-Marie och Åke är personer som man gärna träffar och pratar en stund med - ja egentligen längre än vad de hittills har haft tid med. Och om det fortsätter på detta viset så lär vi få ha vår kiosk och affär kvar - och det hoppas väl alla.

Fler bilder från Saxen och Saxdalen finns här.