Majstången på Malbacken kläs och reses på fredag, midsommarafton!

Helt enligt traditionen firar vi midsommar, se här:

Och kom ihåg: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder... Så även om SMHI och norska YR tror att det blir bara 11-12 grader och troligen lite regn så kommer danen runt stången till Saxdalingarnas toner att hålla värmen uppe! Så välkomna till oss på Malbacken på fredag!

Hälsar Ola

Midsommarfirande som vanligt på Malbacken!

April - ett väder vi gärna glömmer

April är en månad som är känd för för att vara ostadig och ombytlig vädermässigt. Efter årets kalla mars är vi många som hoppats på att åtminstone få lite försom- marväder under någon del av april. Men vädret under årets april kan väl snarare beskrivas som stabilt oförbätterligt. Nåja, det är kanske utifrån våra förhoppningar. Månaden har ändå inneburit en höjning av temperaturen. Månadens medeltempe- ratur, +0,25 grader är knappast något att hurra för. Det positiva är ändå en positiv tendens under månaden. Månadens lägsta temperatur -10,3 grader uppmättes 9 april. Högsta månadstemperaturen 15,8 grader lästes av 25 april. Månaden kan temperatur- mässigt delas i tre delar: Första två veckorna med stora temperaturskillnader mellan dag och natt pendlande runt 0-strecket, en vecka i mitten helt utan minusgrader och sista 10 dygnen åter med stora dygnsvariationer men pendlande runt +5 grader. Kom ihåg att Malbacken har högre temperatur än nere i byn Saxdalen.

Temperatur (röd) och daggpunkt (grön) på Malbacken april 2013

Det relativa lufttrycket har i genomsnitt varit helt normalt, 1012 Hpa. Genomsnittet för hela jorden är 1013. Det relativa lufttrycket är oberoende av höjd över havet.

 

Relativt lufttryck (grönt) under april 2013

Den röda kurvan, absolut lufttryck, är det tryck som faktiskt uppmätts. Om väderstationen på Malbacken låg på havets nivå i stället för 220 m över havsytan skulle värdena på den röda kurvan ha lästs av.

 

Det högsta lufttryck som uppmätts i Sverige är 1084 hPa. Det registrerades i Kalmar år 1907. Lägsta uppmätta lufttrycket är 938 hPa i Härnösand 1895. Det är extrema värden och vår variation under april är ganska normala.

 

April har bjudit på ett ovanligt blåsigt väder. 

 

Vindhastighet (röd, stadig) (grön i byarna)

I våra trakter är vindhastighet inte alltid så intressant eftersom vi har jämförelsevis lite vind. April har dock bjudit på ovanligt blåsigt väder också hos oss. Diagrammet ovan visar vindhastighet under april mätt i m/s (meter i sekunden eller meter per sekund). I ovanstående diagram kan vi se att vinden under april hade sina toppar under mitten och senare delen av månaden.

 

Vindenhastigheten mäts som den genomsnittliga vindhastigheten under 10 minuter och 10 meter över marken. Det är den röda kurvan i diagrammet. Malbackens väderstation uppfyller kravet på 10 meter över marken. Den gröna kurvan i diagrammet, byig vind, avser den högsta vindhastigheten under en mycket kortare tidsperiod, vanligtvis 2 sekunder.

 

Vi landkrabbor har kanske lite svårt för att förstå hastigheten uttryckt i m/s. Därför anger jag inom parentes motsvarande hastighet i km/timme. Under april var den genomsnittliga vindhastigheten (under 10 minuter) 0,15 m/s (0,54 km/tim). Högsta genom- snittliga vindhastighet under månader var 7,5 m/s (27 km/tim) den 18 april. Den högsta vindhastigheten i byarna uppmättes samma dag: 15 m/s (54 km/tim).

Februarivädret 2013

Vi är inne i vårmånaden mars och vi väntar på våren. Den hann inte till Malbacken under februari men vi hade en klar vårtemperatur den 27 februari. Klockan två på eftermiddagen registrerade vår väderstation månadens klart högsta temperatur +14,0° C. Det var till och med högre än den högsta officiella månads- temperaturen i hela Sverige 11,9° som uppmättes i Brovallen samma dag. Månadens lägsta temperatur på Malbacken -13,9° lästes av den 21:a februari.

Februari har hos oss haft en ganska jämn temperatur utan ovanligt kallt eller varmt väder. Det var de sista dagarna i febru- ari som lovade att våren var på väg. Om man ser till den nor- mala månadstemperaturen ligger Saxdalen i ett område som har haft ca. två grader högre medeltamperatur i februari jämfört med normalt. Om temperaturtendensen från februaris avslutning fortsätter kommer vi snart att ha våren här, sju dygn i rad med dygns- medeltemperaturer över noll grader.

Lufttrycket har varierat ganska mycket under februari. Det relativa lufttrycket (gröna linjen) är genomsnittligt 1013 Hpa.

Februari inleddes med lågtryck och det lägsta uppmätta trycket 975,6 lästes av den femte februari. Högsta lufttrycket 1008,5 Hpa inträffade den 25:e februari.

Februari avslutades med ovanligt blåsigt väder.

Malbacksväder januari 2013

I december fick vi några felaktiga värden i vår väderstation på Malbacken och kunde därför inte göra någon sammanfattande väderrapport för månaden. Under 2013 har vi nu statistik för första månaden och visar här temperatur, daggpunkt och lufttryck.

Januari både inleddes och avslutades med milt vinter- väder. Månadens högsta temperatur (röd kurva) upp- mättes på nyårsdagens morgon med +5,4 °C. En nästan lika hög temperatur uppmättes också den 8 januari med +4,2 °C på eftermiddagen. Månadens sista vecka hade plusgrader från kl. 7.00 den 28 janu- ari till månadens sista fyra timmar då temperaturen låg på minussidan.

  Månadens lägsta temperaturer uppmättes den 14:e, -17,9 °C,  den 19:e, -18,6 grader och den 25, -18,3 °C. Medeltemperaturen för januari månad var -5,1 °C. Värdena gäller högst upp på Malbacken. Temperatu- ren nere i byn Saxdalen är vintertid inte sällan 10 grader lägre än på övre Malbacken.
 

Det relativa lufttrycket (grön kurva) var lågt i början och slutet av januari. De lägsta lufttrycken mättes på månadens första och sista dag. Den 1 januari var lägsta mätvärdet 983 Hpa (hektopascal) och den 31:a 974 Hpa. Det genomsnittliga Normala lufttrycket är 1013 Hpa. Genomsnittet för hela januari blev något under normaltryck, 1010 Hpa. Lufttrycksskillnaden mellan övre Malbacken och nere i byn Saxdalen är försumbar.

Så kunde det gå när sollampan var på

När jag var liten hade vi kor i ladugården på Hagfallstorpet. Nu håller mina släktingar på att göra om utrymmet till stall. En dag när jag tittade in i det blivande stallet påmindes jag om en episod när vi hade en liten kätte för de kalvar som föddes i ladu- gården.

Det har var i slutet av 1950-talet och min moster Hanna och hennes man Johan skötte korna. Vid den här tiden hade det kommit en nymodighet - solljus- lampan - som jag tror blev ganska populär. Också mina föräldrar köpte en solljuslampa. Det här var alltså långt före solariernas tid men syftet var det- samma. Johan köpte också en solljuslampa. Han provade den och ville sola både ansiktet och över- kroppen.

De här lamporna var mycket effektiva och i bruksan- visningen stod att man skulle börja sola kort tid. Jag har för mig att det var tre minuter första dagen och sedan kunde dosen öka med någon minut per dag.
 
Johan hade alltså satt sig framför solljuslampan och knäppt på den. Hanna hade också hört om hur den skulle användas och tyckte att han solade sig längre än lämpligt. Men Johan tyckte inte att det kändes som att solljuset från lampan "tog" något vidare så han ökade på tiden så att det skulle bli något resultat.

Resultatet blev att Johan brände sig riktigt ordentligt. Han var illröd från midjan och uppåt och han hade ont och det sved. Hur länge han solat mins jag inte men att det var betydligt längre än rekommenderat var helt klart.

Samtidigt råkade det ha kommit ett tillskott i ladu- gården och det fanns en ganska nyfödd kalv i kalv- kätten. Johan var den som matade kalven och gav den mjölk. Det hände sig inte bättre än att Johan stod med en hink mjölk framför kalven som fick dricka ur hinken. Då hände det som inte fick hända Johans solbränna: Kalven tryckte nosen mot Johans midja och skjöt ihop det solbrända skinnet som ett dragspel - från midjan ända upp till halsen...

Skräddar Johan Andersson

Det tog lång tid innan Johan kände sig bekväm med sin kropp igen. Jag minns inte om han använde sol- ljuslampan igen men han brände i alla fall inte upp sig en gång till.
 
Johan Sigfrid Andersson född 1898 kallades Skräddar Johan även om han aldrig var skräd- dare. Det var däremot hans far Johan August Andersson född 1848 i Rångedala socken, Elfsborgs län. Han flyttade till Rävåla och gifte sig med Matilda Runnberg född 1856. De blev Skräddar Johans föräldrar.

Vilken härlig midsommar

Vad behövs för ett lyckat midsommarfirande? Själv tycker jag att det vi hade i går var de perfekta förut- sättningarna.

 
Midsommarafton (igår) hade vi på Malbacken: en stor gräsmatta, mycket folk och många glada barn.Vad behövs mer? Jo, det behövs en stång som det går att dansa omkring. Det fanns också. Den ska vara lång och klädd med blommor och den ska resas av starka män som får kämpa med den långa, tunga stången så att publiken ibland drar efter andan av oro. Ska det verkligen gå bra - i år också... Och det gjorde det, se här:
Dubbelklicka på videobilden för att se den i helskärmsläge 

Den här processen tar en stund men har åtminstone vad jag vet - alltid lyckats. Avslutningen är att stången står rakt upp och är ordent- ligt fastsatt i sitt fundament.
 
För att kunna dansa runt stången behövs musik. Det har vi mycket av i Saxdalen. Några spelmän från gruppen Saxdalingarna började spela de traditionella melodierna på sina fioler redan innan stången var rest. 


Den här midsommaraftonen fortsatte dansen runt stången ganska länge. Vädret var strålande och inga mygg eller knott sågs till. Sådana här midsommar- aftnar hoppas vi få fler på Malbacken.

Fira traditionell Midsommar på Malbacken

Julens raka motsats, Midsommar, närmar sig med stormsteg. Som traditionen bjuder firar vi som vanligt på Malbacken. Ja, se programmet här:

OBS!
Vi klär stången kl. 10.00
Vi reser stången kl. 18.00
och dansar runt den.
 
Alla är hjärtligt välkomna!

Säkert vårtecken: Malbacken blir Malbäcken

På våren smälter snön till vatten som rinner iväg där marken lutar. Så är det också på Malbacken varje vår. Snön på en ganska stor yta runt Malbacksvägen har ingen annanstans att ta vägen än - just det - till vägen. De diken som det inte finns så många av ens på sommaren är när våren kommer fyllda av is och hårt packad snö. Snöplogkanterna blir på vintern som väggar i en bobsleigh- eller rodelbana.

Bobsleighbana i Cortina d'Ampezzo, Italien

Ju mer snö desto smalare väg och högre plogkanter. Det blir svårt att mötas med bilar eftersom den plana botten på Malbacken blir allt smalare.

Men så kommer våren, alltid lika efterlängtad och då sker inom några dagar en kraftig scenförändring. Då händer det som beskrevs i inledningen. Malbacken förvandlas till Malbäcken eller snarare Malbäckarna - för det blir en bäck på varje sida.

Nu har Malbäckarna runnit några dagar och redan avvattnat sluttningen en hel del. Ett vattendjup på en cm motsvarar ett snödjup på ca 10 cm så volymmässigt är det en ganska effektiv transport av snön från Malbacken.
 
Det här varar normalt bara en kort tid och vi lider inte så mycket av olägenheterna med vatten att plaska i när man går och sprickor och hål i vägbanan som vattnet river upp.
 
Vi står ut med det för det är ju vår! Och det är bara bakom Pekkas hus och i Rättar-Kalles kurva längst ner (där det var en gödselstack när jag var liten) som vintern kan behålla greppet, några dagar eller kanske en vecka till.

En sjukresa i början av 1900-talet

Min granne Astrid som är över 90 år gammal har berättat för mig om sjukresor. Astrid har haft flera sjukresor till Falun för olika operationer. Hon har blivit bekant med en del av chaufförerna som har skjutsat henne till och från Falun. Hon har hört om klagomål på sjuktransporterna när de varit försenade.

Astrid har då berättat för chaufförerna om vad hennes far, Finngårds Kalle berättat om när Astrids morfar blev sjuk i början av 1900-talet. Han hade hemska magsmärtor. Då fick Astrids far och morfar hjälpa den sjuke ner till Rönninga och Stackarbergslandet på öster sida om sjön Saxen. De fick mer eller mindre bära sjuklingen den kilometerlånga vägen ner till sjön. Där tog de ekan och rodde till Sunnansjö, något mer än sju kilometer norrut, fågelvägen. De gick troligen iland vid Roths herrgård och fick sen gå till sjukstugan.

Hos doktorn fick Astrids morfar några droppar, morfin eller liknande. Sen var morfar så glad på vägen tillbaka för då var smärtorna borta. De gick tillbaka till ekan och rodde tillbaka till Strackarbergslandet i Rävvåla. Där fick de sedan gå upp till övre Malbacken.

Astrid berättade historien för en av chaufförerna som körde henne till Falun. Hans reaktion var: Ja då var det inte att sitta och träta på att bilen kom för sent när det gäller sjukresor! Idag klagar folk om vi kommer 10 minuter för sent.

Heja Norge! Dere er kjempe-bra!

Nyhet: Vädret på Malbacken.

Norrmän är inte dumma! I går nästan klagade jag på norrmännen, ja jag kallade dem till och med norskar, ett ord som inte finns i svenska språket, inte ens i Svenska akademins omfattande ordlista. Jag till och med antydde att befolkningen på andra sidan Kölen skulle kunna använda sig av den makt som omfattande väderprognoser kan innebära - på ett sätt som skulle kunna vara befogat ur norsk synvinkel med tanke på alla våra svenska Norge-historier.

Jag tar tillbaka all kritik om att Malbacken inte fått någon egen vädersida och jag ska aldrig mer kalla er norskar utan norrmän! Men en norsk kvinna kommer jag förstås fortfarande att kalla norska - och flera norskor.

Det här med folkgrupper och språkgrupper är ju inte helt lätt. De flesta i Norge pratar norska men en del pratar kvänska. Ja, jag stavade inte fel på ordet "svenska": Kvänska är ett av Norges sex officiella minoritetsspråk. Till råga på allt har norskan (språket) två varianter av skriftspråk. Nästan 90 procent av befolkningen skriver på bokmål och ungefär tio procent använder nynorsk.

För den som vill veta mer om hur ett ord översätts mellan åtta språk (engelska och sju nordiska) kan få hjälp av en ordbok på Internet som kallas Tvärslå.

Förklaringen till att jag inte hittade Malbacken när jag gjorde min tabell över vädret i olika orter i kommunen var att man i Norge betraktar Malbacken som ett lantbruksområde! Precis som Gammalbodarna (3.3 km) Slogåsen (3.3 km) Slogsveden (3.7 km) Björnhyttan (3.7 km) Halvars (4.1 km) Östra Låsberg (4.1 km) Ullnäsbron (4.1 km) Saxberget (4.1 km).

Malbacken och de nämnda orterna har klassats under rubriken "Väderprognoser för Sveriges lantbruk och gårdar". Jag är helt nöjd med det. Kanske jag blir klassad som bondgubbe eller bondlurk... Men vad gör det? Vi har ju traktor!

Och särskilt nöjd blev jag när jag hittade väderprognosen för Malbacken och såg vårt hus på bild nere i vänstra hörnet. De duktiga norrmännen hade lagt huser på rätt ställe, på Malbacken. I går såg jag bara den bilden på prognosen för Ullnäsnoret som förresten är lite felplacerat på kartan. Men tänk att norrmännen kan veta så mycket på så långt avstånd!

Midsommarafton 2009 är över och trots ett något kyligt och ostadigt väder restes majstången på Malbacken helt traditionsenligt. Dansen runt stången var uppskattad med många deltagare.

Som alltid är det en spännande stund när starka dalkarlar kämpar för att få midsommarstången att ändra läge från liggande till att stå lodrätt och tillåta de dansande att tryggt cirkulera runt den nyklädda stången. Det tar en god stund innan stången börjar närma sig lodrätt läge. Här ser vi den strävsamma början. Publiken håller sig för säkerhets skull på behörigt avstånd:


Men det hela går framåt och efter en lång ängslan börjar stången närma sig lodrätt läge.


Under hela majstångsresningen och under dansen runt den resta stången spelar de uthålliga spelmännen och spelkvinnan, Saxdalingarna, musik till de kända ringlekarna. Här ett urval bilder från Midsommar-firandet på Malbacken 2009:

Utsikt från ett vattentorn

Människor har väl alltid försökt att hitta höjder för att få så bra utsikt över sin omgivning som möjligt. Så är det också med mig. När jag var i Köln som jag skrev om häromdagen var jag upp i Kölnerdomens kyrktorn. Det gav den bästa utsikten över Köln man kunde få. I Örebro, när jag bodde där, var jag upp i Svampen flera gången. När jag hade besök från andra delar av landet eller från utlandet var det naturligt att åka upp i Svampen.

Så var åker man upp om man vill se utsikten från ett vattentorn i Saxdalen. Många kanske inte ens vet det men vi har ett vattentorn i Saxdalen! Varifrån skulle annars vattnet komma ifrån när vi vrider på vattenkranen? Ja det behöver man egentligen inte veta men för den som är intresserad så kommer förklaringen här. Men låt oss först titta på utsikten från Saxdalens vattentorn:

Men hur kunde det bli på detta viset? Jo det är ett torn. Det är en stor cylinder, 5,5 meter hög och 11 meter i diameter. Jag var själv med och göt den - 1961 tror jag visst att det var. Vi byggde en stor form. Jag körde bl.a. formvirke med lastbil till formbygget. När det var klart göt vi den stora cisternen och rev sen formen. Jag tror att betongen hade en speciell tillsats så att den skulle vara vattentät.

En botten och ett lock göts över cylindern och däruppe kunde man ha gjort ett kafé och utsiktsplats som på Svampen i Örebro. Men vi malbackingar kanske inte vill vara så storslagna. Vi är mera försiktiva av oss och I stället grävde vi ner hela tornet så att ingenting av tornet syns. Allt täcktes över av jordmassor. Så på toppen av "tornet" ser det ut så här idag.


En jordkulle som knappast märks, speciellt nu när träd och sly växt upp runt om och längs sluttningen. Den bästa utsikten är faktiskt den som finns på bilden högst upp. Där kan jag åtminstone skymta min gamla röda Volvo - något som knappast någon annan kan njuta av. Men som synes är Saxdalens vattentorn inte särskilt attraktivt för turister. De får leta sig till Saxenstranden eller upp på Saxberget, Stackarberget eller Uvberget för att hitta en vacker utsikt.

Det snyggaste motiv man kan få av Saxdalens vattentorn är nog det här:

Det är ingen hiss upp till toppen, men väl en trappa. Och det är ingen kö av turistbussar till sevärdheten. Men vi har vatten i våra kranar varje dag och det är huvudsaken för ett vattentorn som inte vill synas.

Mitt i sommaren

Så här mitt i vintern - och i en riktig vinter - nästan som förr i tiden, då är det svårt att tänka sig den härliga svenska sommaren med varma dagar. Semestern brukar ju också för de flesta inffalla under sommaren och vara en positiv avvikelse från "det vanliga vardagslivet". Men kom ihåg att sommaren inte alltid är så härlig!

Jag vill ge ett exempel med en upplevelse som jag aldrig glömmer. Det var inte enbart obehagligt. Det var också spännande...

Min morbror Elis Haag arrenderade under många år en fäbodstuga i Mässan. Den låg på ett skifte som hörde till Sunnansjöböndernas mark. Där hade funnits flera fäbodar och flera fäbodstugor fanns fortfarande kvar. När jag var liten hade fäbodlivet i Mässan upphört, tyvärr, för när jag nu börjat intressera mig mer för fäbodkulturen och livet runt Väsman längre tillbaka i tiden så har jag förstått att Mässan för många, inte bara för mig, var förknippat med positiva upplevelser.

Under segelfartygens tid på Väsman var det ett hårt arbete att segla de sjöfraktande segelfartygen mellan Ludvika, Sunnansjö och Grangärde. Men åtmintone för de större skutorna var det nödvändigt med vind för att överhuvud taget kunna ta sig någonstans. Då var det inte alltid något obehagligt för sjömännen att få stiltje. De tog sig då gärna in till Mässan. Där fanns mycket av livets goda på sommaren. Mat, mjölk, smör, sol, värme och fäbodkullor som också tyckte det var stimulerande med ett besök av sjömän...

Men nu var jag alltså i Mässan och jag gissar 10-12 år gammal. Jag tyckte mycket om min morbror Elis och hans hushållerska (det hette ju så då) Gerda som ofta var i Mässan. Elis hade motorbåt som låg vid Stackarbergslandet. Den gick ganska fort för att vara på den tiden och det tog kanske 30-40 minuter att åka till Mässan när vädret var bra.

Nu hade Elis och Gerda besök av en flicka från Ervalla. Hon hette Mariann och var i min ålder och vi hade åkt till Mässan en morgon och tillbringat en härlig sommardag vid det gamla fäbodstället. Elis och Gärda var nära vänner med Strand-Kalle och hans fru från Lyviken. De hade byggt ett hus på samma skogsskifte men alldeles nere vid stranden. Där fick Elis och Gerda lägga båten när de var i Mässan.

På eftermiddagen gick vi ner till Strand-Kalles för att som alltid ha en trivsam samvaro med Kalle och hans fru. Kalle var dragspelare men jag minns aldrig att han hade dragspelet med sig till stugan men det var aldrig tråkigt i hans sällskap. Han var en mysig person och det var alltid skratt och stor trivsel tillsammans med honom. Mariann och jag trivdes också bra tillsammans och vi hade inte långsamt med de fyra vuxna. När det började bli dags för hemfärd drog mörka moln upp över Låsberget och Broby och det visade sig snart att ett ordentligt åskväder startade.

Vi avvaktade i stugan, där var varmt och mysigt och sjön lockade inte så som vädret nu var. Det blev ett stort fyrverkeri av blixtar och dunder och det fortsatte över hela västra Väsman och det höll på i flera timmar. Nattmörkret kom men blixtarna fortsatte under förnatten att ofta lysa upp himmel och vatten innan det avtog ungefär vid midnatt.

Då gick vi ner till den genomvåta båten för att åka hem till Saxen och Saxdalen. Båten hade ingen ruff som man kunde gå in i men där ruffen i så fall skulle ha funnits fanns en ganska stor plan yta i fören där man kunde sitta, en slags utomhus förpik. Båten hade aktersnurra som inte alltid var så lättstartad och när den väl startade ville båten gärna sticka fören högt upp i vädret, speciellt när Elis åkte ensam. Men nu var vi fyra personer ombord och Mariann och jag fick lägga oss på det triangelformade taket till ruffen om den hade funnits. Det blev nu i stället en utomhusbädd. Elis och Gerda bredde över oss några jackor eller vad det var så att vi inte skulle frysa.

Efter ganska många försök... det kändes som oändligt många - startade motorn. Det var en lågvarvig Archimedes om jag minns rätt. Den hade en stor trebladig propeller som när den startat gav båten en ansenlig fart. Båten var en typ av plattgattad snipa, en god sjöbåt, lite rank men bra i krabb sjö.

Vi frös Marianne och jag och jag kände det som en evighet innan vi kom fram till Stackarbergslandet i Saxen. Det var augusti och mörkt och det hade åskat och spöregnat i timmar. Men vi var nu på land igen ochElis och Gerda frågade om Marianne och jag ville gå före hem. De skulle packa ihop och göra fast båten. Och i den situationen fanns det ingenting som Marianne och jag önskade mer än att så fort som möjligt komma in i stugvärmen.

För mig var det nu helt och hållet på hemmaplan och Marianne litade på att jag skulle hitta vägen hem så vi gick iväg. Det regnade fortfarande lite till och från. Jag hade kortbyxor och jag minns inte om Marianne hade kjol eller kortbyxor men vi var båda barbenta när vi började den lite skrämmande vandringen för att komma högst upp på Malbacken.

Vi gick genom skogen fram till Spjutens och sen vägen fram till anslagstavlan mitt emot gödselstacken vid Rättar-Kalles. Där började vi bestigningen av Malbacken. Ja det kändes som ett stort hinder att ta sig uppför backen den här natten. Jag var glad att inte vara ensam och jag kände att Mariann kände sig trygg med mig. Det som gjorde den här vandringen till en oförglömlig upplevelse var att Malbacken var som en bäck av allt skyfall och att det var hudratals grodor på vägen.

Grodorna hoppade förstås, som jag gissar att grodor gör mest när de utvecklats till grodor och överraskats av åska och skyfall under en augustinatt. Och de hoppade på våra ben. Vi såg knappast någonting, det var ju mitt i natten. Men vi kände! De klibbiga grodorna var överallt - och som vi tyckte - speciellt på våra ben.
Jag kan stolt säga att jag inte har nogon grodfobi men den här natten var grodorna inga trevliga djur. Men vi gick säkert ganska fort uppför Malbacken och kom hem till Elis och Gerda. De kom också efter en stund och jag kunde gå in till mina föräldrar och lägga mig och sova. Jag minns inte riktigt hur oroliga mina föräldrar var men de var inte arga och troligen var de tacksamma för att vi inväntat bättre väder innan vi gav oss ut på sjön, även om det blev sent.

Att hitta en gruva med hund

Under min uppväxt i Rävvåla/Saxdalen var det naturligt att det var "gruvhål" lite här och där i naturen. Också på skogen som hör till den gård där jag är född och nu bor fanns det gruvhål. Det var inte gruvor men man grävde och letade malm överallt med förhoppning att hitta mineraler som skulle räcka till för att bli en gruva.

Min morfar, Karl Haag, hade också letat efter malm på sin skog och jag minns att det fanns flera gropar i skogen som man måste vara försiktig med så man inte ramlade ner. De flesta var emellertid grunda och ofarliga men några var djupare.

Någon gång på 1950-talet hade vi i mitt föräldrahem massor med kopparföremål: kastruller, bunkar, byttor, vedkorgar och större kar. Men då hade också den tidens långväga gårdfarihandlare kommit med moderna aluminiumkärl som inte behövde förtennas och som var lätta att hålla rena och som med försäljarnas argument hade en mängd fördelar jämfört med de gamla kopparkärlen.

Min mamma som var, och är en modern kvinna, nu 92 år, lyssnade till nymodighetens vindar och köpte nya kokkärl av aluminium som fungerade bra. En sommar insåg hon att de gamla kopparkärlen som förpassats till logen, där de upptog ett inte oansenligt utrymme, inte längre hade något värde. De nya var ju mycket bättre. Som i många andra hem i närheten beslutade också min mamma att vi skulle göra oss av med de omoderna kopparkärlen. Och med den tidens sophantering var lösningen enkel. Så här kommer en liten rebus:




n





Rätt löst rebus är: Hundgruvan

(För att inte göra rebusen för lätt har vår hund Nikita bott i Saxdalen bara några veckor och gruvan är inte Långfallsgruvan utan Ställbergsgruvan på ett foto från 2000)

Hundgruvan var i min barndom lösningen på dagens problem med grovsopor. Det mesta av nutidens återcyklingsproblematik löstes enkelt i hemmen. Äggskal, växtprodukter och annat som blev över (det var inte så mycket på den tiden) komposterades. Om det blev något över av animaliska produkter som kött? Knappast, men i så fall fick katten en festmåltid. Det behövdes helt enkelt inga sopbilar.

Problemet var det som idag kallas grovsopor. De som bodde i närheten av en sjö hade inga problem. Det var bara att köra ut spisar, trasiga tunnor, uttjänta skottkärror, slädar och liknande på isen under vintern - och vårens issmältning löste problemet. För oss som bodde långt från sjön fanns andra lösningar. I mitt fall var det HUNDGRUVAN.

Boende nästan högst upp på Malbacken fanns ett av de större "gruvhålen" som aldrig blev någon gruva bara några hundra meter bort. Det var på den tiden ett djupt gruvhål, kanske 5-10 m djupt, jag vet inte, för det var vattenfyllt till kanske 3-4 meter under markytan. Jag minns att vi barn hade stor respekt för Hundgruvan. Vi kände på oss att om vi skulle ramla ner var det mycket svårt att ta sig upp. Men vi kände också på oss att den kunde svälja hur mycket grovsopor som helst.

Därför hjälpte jag min mamma att bli av med alla skrymmande kopparkärl. Jag tror att jag körde 10-12 skottkärror lastade med kopparkärl till Hundgruvan och tippade ner lasten i det djupa hålet där allt försvann under vattenytan och var förevigt borta. Det var inte bara jag och min mamma som fraktade "grovsopor" till Hundgruvan, det gjorde alla som bodde på övre Malbacken.

Efter 45 år i excil från Saxdalen och säkert 10-15 ytterligare sen jag besökte Hundgruvan, var jag lite orolig att den inte skulle finnas kvar. Men när jag i år för första gången blev hundägare försökte jag återfinna Hundgruvan. Jag visste ju så väl var den låg. Men de två första försöken, utan hund, misslyckades. Men det tredje försöket, med vår nya hund Nikita, lyckades. Här ses Nikita och Hundgruvan där massor av antika grovsopor finns begravda.

Cykelolycka på Malbacken

Min kusin Börje Andersson var 15 år äldre än jag och också min idol när jag växte upp. Börje körde nog fort med alla fordon men särskilt minns jag hans cykelåkning. Det gick fort! Han hade en racercykel som vi sa, det var ingen tävlingscykel med bockstyre men en ganska extrem sportcykel med lågt styre så att Börje låg helt framåtlutad över cykeln. Cykeln hade lättmetallfälgar och växel med flera kuggkransar på bakhjulet.

Den aktuella händelsen inträffade nog under våren eller hösten för det var helt mörkt sent på kvällen. På Malbacken fanns då ingen vägbelysning ännu och Börje skulle åka ner till byn. Jag är ganska säker på att han hade cykelbelysning med Bosch som vi kallade den lilla generatorn som drevs runt när den trycktes mot cykelns framdäck med en fjäder.

Jag vet inte men jag skulle tro att Börje inte ville använda cykellyset nerför Malbacken eftersom "Boschen" bromsade cykeln en aning. Börje åkte från sitt hem högst upp i backen och fick upp en ansenlig fart innan han passerade huset där hans farbror Paul med fru Elsa Andersson bodde.

Det går lätt och fort att cykla nerför Malbacken men om man ska gå uppför går det sakta och är jobbigare, särskilt om man drar något tungt efter sig. Det gjorde den man som var på väg uppför Malbacken dragandes på en vedkap som delades av flera husägare. Den var tung men hade två transporthjul och kunde därför flyttas mellan stugorna. Har man dragit släpet uppför halva Malbacken kan det vara lämpligt att vila någonstans mitt i backen t.ex. mitt emot Paul och Elsas...

Därför råkade det sig inte bättre än att han som behövde vila sig ställde vedkapen tvärs över vägen så att den inte skulle rulla nerför medan han pustade ut en stund. Att det råkade vara på samma ställe - och samtidigt - som Börje troligen fåt upp sin högsta hastighet under nerfarten och att det var helt mörkt var olyckliga tillfälligheter.

Följden blev i alla fall att Börje brakade rakt in i den tvärställda vedkapen med sin cykel, flög handlöst framåt över vedkapen och landade på händer och knän på andra sidan, nedanför kapen. Men som genom ett under blev det inga allvarliga personskador även om cykeln blev helt förstörd. Jag minns hur framhjulet såg ut nästan som en 8 och aluminiumfälgen var intryckt ända till navet. Men det som kunde ha gått riktigt illa slutade relativt bra bara med några skrubbsår och Börje skaffade snart en ny sportcykel.

I en röd liten stuga

Jag har tidigare här i bloggen berättat om min födelse som ägde rum i samma stuga som jag nu bor i och utan assistans från barnmorskor eller annan sjukvårdspersonal. Stugan var då både liten och röd. Senare har den byggts ut i två etapper och vuxit till sig och färgen är nu gul. I stugan hördes ofta musik och sång. Min mor var hemmafru under min barndom men hade lite inkomster från bärplockning och sömnad. Min mormor spelade gitarr och sjöng, mest frireligiösa sånger. När jag var fyra år lärde hon mig de tre första tre ackorden på gitarren. Det räckte för att kunna ackompanjera "Tryggarekan". Mamma plockade bär och sydde så flitigt att hon kunde köpa ett kammarpiano. Jag tror att priset var 800 kronor, en ansenlig summa i början på 1940-talet. Enligt min förra arbetsgivare Statistiska centralbyrån motsvara det lite mer än 14 000 kr i dagens valuta.

Mamma spelade gitarr och piano och sjöng. Min morbror Elis som bodde på andra sidan vägen spelade samma instrument och sjöng. Han hade också en taffel som aldrig stod stämning men som han gärna spelade på. Min moster Hanna som bodde bara 50 meter bort hade en tramporgel. Där spelade jag ofta orgel. Hanna spelade också gitarr.

Hannas son, min kusin, Börje spelade trummor i Johan Haags orkester. Han hade trummor uppe på sitt rum men var också fodervärd för en trumpet som tillhörde orkestern. Den lär ha mått bättre av att användas och Börje blåste i den ibland. Jag var inte lite stolt när jag första gången fick ljud i trumpeten. Jag kan ha varit 5-6 år då. Johan Haag var far till Gösta Haag som under lång tid hade en professionell orkester i Stockholm. Så det har alltid varit mycket musik i min släkt.


Här kan du lyssna till min mamma, 92 år, när hon sjunger
"I en röd liten stuga" vid ett besök i föräldrahemmet Hagfallstorpet
30 augusti 2008. Både på Solgärdet och på Malbacken sjunger hon gärna

Min mor Ingrid som numera bor på Solgärdet i Sunnansjö har tidigare bott här i huset på Hagfallstorpet hela sitt liv, i den röda lilla stugan som syns på den svart-vita bilden till höger. Bilden är från 1940-talet, troligen 1946. Stugan i bakgrunden som den såg ut då - som så många andra stugor i Rävvåla på den tiden. Jag sitter mellan mina föräldrar på en flugsvampsmöbel, designad och tillverkad av snickaren Säflund i Strömmingsbäcken.
Föstret i rummet på övervåningen där jag föddes står öppet.

Huset är nu utbyggt och gult:

Sme-Valle hade växel

När jag var liten var det en stor händelse att få åka bil. Det fanns inte så många privatbilar i Rävvåla/Saxdalen på 1940-talet. Men det fanns taxi i byn. Valfred Eriksson och hans son Hugo körde båda taxi och hade alltid stora fina bilar. Ibland fick jag åka taxi med mina föräldrar. Som en Annandag jul när min familj traditionsenligt var nerbjudna till mina farföräldrar på julmidag.

När vi skulle hem till Malbacken igen på kvällen skulle vi åka taxi. Jag är inte säker på vilket år det var men det kan ha varit Julen 1950 då min mor var gravid med min syster som sen föddes i mars. Man åkte ju inte taxi i onödan på den tiden!

Mina föräldrar satte sig i baksätet i den stora bilen och jag hade lyckan att få sitta i framsoffan bredvid Valle. Jag hade säkert önskat att det skulle vara längre mellan Gamla vägen (nu Oxbrovägen) och Malbacken den gången men vi var snart hemma. Valle stannade framför huset och det var dags för betalning.

Jag hade fått en Money Box, på svengelska kallad monnibox, en liten plastdosa med fack för de mynt vi hade på den tiden. Jag hade fått löfte av min far att få betala taxiresan när vi kom fram och alltså få användning av min monnibox.

Jag hade mina pengar redo, sorterade i monnyboxen, när jag frågade hur mycket det kostade. Jag är inte säker men jag tror att Valle svarade 2:20. Jag vet ännu inte varför - men jag frågade Valle: "Har du växel?" Antagligen ville jag göra Valle uppmärksam på att jag hade en monnibox?

Hur som helst: Valle svarade att han hade växel och då tyckte jag att min far la sig i en affär som han inte hade något med att göra. Han sa: Men du har ju jämna pengar! Som om jag inte visste det! Jag hade ju redan flera gånger räknat ut vilka mynt jag skulle ta ut ur monniboxen

Men jag betalade och både Valle och jag var nöjda och det är ju typiskt för alla lyckade affärer. Jag var bara lite besviken på pappa som fått mig att känna mig lite dum.

Nu är det slut: Saxdalens dag, OS...

Och kanske vi också är lite slut om vi tittat för mycket på morgonsändningarna från Peking som för oss blev mitt i natten. Men nu återanpassar vi oss till svensk sommartid och struntar i att Kina ligger sex timmar före oss. Redan om ett år har vi dessutom en ny Saxdalens dag och om fyra år ett nytt sommar-OS så nära som i London.

Men dagarna fram dit är inte fria från händelser och upplevelser. Igår såg jag t.ex. för första gången ett av de nya vindkraftverken på Saxberget med monterade vingar och lyftkranen bortkörd. Jag såg det från Malbacken när jag körde ner till byn. En i mitt tycke vacker syn, ett smäckert torn med tre (än så länge stillastående) vingar - en stor staty helt i vitt. Och när vingarna börjar snurra blir det en ganska långsam, kanske till och med rogivande rotation. Och ljudet blir inget vindtjut utan ett ljud som mer liknar ljudet från havsdyningar som rullar in över en långgrund strand...

Jag behöver ta ner ett par höga träd för att kunna se Saxberget bättre från balkongen, altanen och verandan. Då kan jag sitta som på en läktare och betrakta de nya skådespelet. Undrar hur många jag kan se? Alla 12? Knappast, men säkert några stycken.

Nu regnar det men när det blir bra sikt ska jag ta en bild och lägga in här.

Annat som händer är att vi håller på att planera en studiecirkel om "Rävvåla/Saxdalen". Vi ska försöka samla in, dokumentera och göra information om byn tillgänglig. Vi behöver information från så många håll som möjligt: Foton, ljudinspelningar, berättelser om personer, episoder, gårdar, dialekten - kort sagt "Allt om Saxdalen/Rävvåla är av intresse! Kommentera, berätta och fråga!" som jag skrivit som förklarande underrubrik till bloggen. Skicka e-post, ring eller prata med mig när du ser mig om du är intresserad av studiecirkeln eller kan bidra med material om Rävvåla/Saxdalen.

E-postadress: olahagfall@gmail.com
Tel: 0240-310 38
SMS: 073-801 40 59 (går fram, ringa går dåligt p.g.a. dålig täckning)
Eller skicka ett vanligt gammaldags brev till mig på:
Malbacksvägen 45, 772 70, SAXDALEN

Nu blir det en tur till sommarstugan i Mässan för att titta på Väsman i regnväder...

Min farfar flyttade in i årets TV-sommartorp år 1900

Min farfar, Karl Fredriksson, var född i Ramsberg i Örebro län 1895. När han var fem år flyttade hans föräldrar och många syskon in i den vitkalkade slaggbyggnad i Björnhyttan som blir årets sommartorp.

En enda gång åkte jag förbi slaggbyggnaden med min farfar. Han beskrev huset som en usel bostadsmiljö, kallt och fuktigt och allmänt ogästvänligt. Jag antar att farfar som hela livet var mycket fiskeintresserad trivdes bättre utomhus än inomhus i Björnhyttan. Han fiskade i ån och i kanalen som lär ha gått från Grängesberg till Björnhyttan. Om någon vet mer om den är jag intresserad av att få information om kanalen och också om slaggbyggnaden.

Farfars familj flyttade senare till Saxdalen, dåvarande Rävvåla. Jag vet ännu inte hur länge de bodde i Björnhyttan.

Intressant åtminsone för mig är att en av de nya ägarna till huset är son till min tremänning Barbro Jakobsson som hon hette som ogift. Hon bodde på Malbacken, ett par hundra meter från mitt föräldrahem .