Var ligger Rävvåla eller Saxdalen?

Ibland blir man lite vilsen i sin omgivning även om jag tror att jag har ett bättre lokalsinne än genomsnittligt, en egenskap som jag i så fall har ärvt av min far. Senast jag blev påmind om den här egenskapen var i tisdags. Jag skulle åka till Borlänge för att skicka ett expressbrev med DHL till Sydamerika.

Om det har varit för mer än 80 år sedan skulle brevet till Sydamerika behövt skickas med båt. Så är det inte idag. Det brev jag lämnade i Borlänge i tisdags kl. 12.45 levererades till mottagaren i Bogotá, Colombia kl. 09.40 igår lokal tid. Jag minns en rad i en av de läroböcker i engelska språket som vi hade på realskolan i Grängesberg: "Time flies and so do we when we are in a hurry!" På svenska: Tiden flyger och det gör vi också när vi har bråttom.

Jo det här med att orientera sig: Innan jag åkte till Borlänge letade jag upp inlämningstället för DHL-försändelser på Internet och skrev ut en vägbeskriv- ning dit. Den innehöll också en liten karta som jag slängde en blick på. Sen lade jag både vägbeskriv- ningen med kartan och försändelsen som skulle skickas i en portfölj och körde iväg. Jag tänkte stanna längs infarten mot Borlänge för att studera kartan och beskrivningen för att hitta rätt.

Snart var jag på infarten till Borlänge och visste att målet låg någonstans  till vänster om "Tunatutten", Kupolen, så jag chansade på en väg till vänster och efter 5-10 minuter hade jag kört in på ett torg där vägen tog slut. Det var en slinga runt torget och sen tillbaka. Jag parkerade på första lediga plats på torget och började se mig om efter skyltar som skulle tala om jag händelsevis redan var på rätt torg. Innan jag hittat något namn på torget råkade jag titta på skylten över den affär som låg just där jag stannat. Då hade jag 10-15 meter till inlämningsställe jag försökte hitta!

Det var ett litet problem och det var att jag inte hade telefonnummer eller e-postadress till adressaten i Sydamerika vilket var nödvändigt. Ett mobilsamtal och en timmes väntan löste det problemet.

Hade det varit på 1920-talet skulle frakten ha gått med båt:

DHL använder sig fort- farande av båtar t.ex. vid försän- delser till Venedig. Om de också använder gondoler har jag inte lyckats lista ut...

Vårt brevskick gick den här gången bra till skillnad från för ett par år sedan när vi skickade ett brev till samma adressat i Bogotá. Det hämtades då på Malbacken (vilket är mer än 700 kr dyrare än om man lämnar det i Borlänge) . Två dagar senare körde en DHL-bil upp på gården för att leverera samma försändelse som samma företag hämtat hos oss två dagar tidigare! 
 
 Om det är långsintheten eller minnet som är för kort vet jag inte. Men jag minns att vi då sa att vi aldrig skulle anlita DHL igen men en snål och fattig Rävvåling/Saxdaling kör naturligtvis till Borlänge i det här nödfallet. 
 
 Sen fick jag av min bloggkompis Sörby-bo reda på att man inte ens behöver åka till Borlänge för att skicka med DHL. Man kan lämna in på många ställen närmare bl.a. på Coop i Sunnansjö Coop i Grängesberg. Som tur var (i det här fallet) gäller Sunnansjö, Grangärde och Grängesberg bara för inrikesförsändelser. 

 Jag visste att DHL hör ihop med det tyska postverket. Som barn visste jag inget om det men gillade ryska posten som vi lekte länge på alla våra lokala julgransplundringar på Malbacken: Handtag, famntag, klapp eller kyss? Det var tider det...  
  
 Men tyska posten eller Deutche Post AG (tyska post AB) fick jag inte att gå ihop med förkortningen DHL. Lite efterforskning visade  att DHL står för Dalsey, Hillblom och Lynn, de tre personer som startat företaget 1969 och levde på att flyga sjöfraktsedlar från San Fransisco till Honolulu på Hawaii så att tullklareringen redan var klar när fartygen anlände. Ett annat uttryck i engelska språket: Time is money, tid är pengar, gällde tydligen redan då. 

 Företaget utvecklades och till sist köpte Deutche Post (Tyska postverket) alla aktier i DHL 2002. 2008 invigde DHL sitt nav, eng: (hjul)nav (som allt cirkulerar runt) i Unna, Halle/ Leipzig i Tyskland.

DHL transportcenter är en av Europas största byggnader och kan ses här till höger. 
 
 Det här är förklaringen till att vi inte längre ser några bilar från Bilspedition på våra vägar. Vad hände med Bilspedition? Kortversion: Företaget köptes av ett tyskt företag som nu är uppköpt av Deutsche Bahn (Tyska SJ).

Men ASG då? Jo det blev uppköpt av det tyska transportföretaget Danzas som i sin tur gick upp i Deutche Post 1999. 2006 slopades varumärket och blev DHL. Varumärket DHL ägdes ju redan av Deutche Post. 
 
  Så här går det till i stora världen och ibland drabbas vi Saxdalingar/Rävvålingar av den stora världen. 
 
 Men tillbaka till min förvirring: Var bor jag egentligen? När jag idag sökte på namnet Rävvåla fick jag upp den här bilden (klicka för färstoring):

 Helt klart existerar Rävvåla fortfarande men inte i Grangärde socken utan i Värmland.




Mellan Rävvålamossen och Bratthöjdsmossen. Och inte vid sjön Saxen utan mellan sjöarna Djuprämmen och Stora Laggen. Vi är nu ca. en mil norr om Lesjöfors och en km. väster om Gustavsström.

Men Saxdalen då, det finns väl bara här hemma vid Saxenstranden? Nej, nej, nej! I Ortnamnsregistret i Uppsala finns inte mindre än fem Saxdalen förtecknade bara i Grangärde socken. Det "riktiga" Saxdalen finns förtecknat i samband med namnändringen från Rävvåla till Saxdalen på kortet står:

Saxdalen, poststn. i Rävvåla, Grangärde sn,

                Västerbergslags ddoms. tg, Kopp. l. 

      Saxdalen   K G. 25/9 1947    (OK 

 

57/47)  

 Namnförändring från Rävvåla.

Namnförändringen trädde sedan i kraft 1 januari 1948. 
 I ortnamnsregistret finn dessutom två tjärnar och tre sjöar med namnet Saxdalen, i Grangärde socken. Två förteckningar lämnar information om det geografiska läget. 

 Otto Blixt rapporterade 1937 Saxdalen, tjärn, 1300 m. väster Anders Ers gård, Långmyran by, Grangärde socken. 
  
 Ytterligare ett Saxdalen, sjö finns rapporterad med den geografiska angivelsen: SÖ Tansväggarna, Grangärde sn. Den notisen inleds med ett frågetecken. 
 
 I Gagnef socken finns fyra slogmarker med namnet Saxdalen. 
 
 Lite kuriosa: I både Malungs och Venjans socknar finns dalar med namnet Björnsaxdalen. Lars Åhlström har berättat för mig att en del Blötbergsbor kallade vår by för Rävsaxdalen efter namnbytet 1947/48.

Nytt olyckstillbud på Malbacken - på grund av lärarbrist

Nej det var varken igår eller i förrgår. Det var på vintern 1968. Jag låg i Uppsala som man sa men under våren 1967 tog både pengarna och läslusten slut. Det här med läslusten var ett årligen, eller mera bestämt, vårligen återkommande fenomen. Höstarna var mörka och för mig ointressanta och väl lämpade för studier men under vårarna spirade en massa företeelser inte bara i naturen utan också i mig... Kanske var det hormoner?

Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.

Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?

Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?

Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...

Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!

Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.

Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.

Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.

Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...

Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!

Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...

Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?

Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.

Vi hann till Leksand innan matchen startade.