Barnförbjudna ortsnamn i vår hembygd

Brittas hål, är det ett namn som är bekant? Nej, inte för alla och inte ens för alla som bor i Ludvika kommun trots att det är där det ligger.

Jag har bidragit bl.a. med en del uppgifter om Ludvika kommun och orter i kommunen i Wikipedia, det fria uppslagsverket på Internet, där alla kan vara med och bidra. Där fanns för några år sedan Brittas hål nämnt som kuriosa i artikeln om Ludvika kommun. Den uppgiften togs dock bort av en ludvikabo som tvivlade på att platsen fanns och åtminstone på att den har något nämnvärt antal besökare. Men att Brittas hål finns är det ingen tvekan om. Söker man efter "Brittas hål" på Eniros kartor får man den här kartbilden.

Klicka på bilden för förstoring

 Tror man ändå inte att platsen finns kan man gå till vårt svenska Ortsnamnsregister där den har varit förtecknad åtminstone sedan 1934.

Vår hembygdsforskare Otto Blixt behövde skriva tre registerkort för att dokumentera följande:
 

Klicka på bilderna för förstoring

 
Att en och annan person trampat - om inte direkt i Brittas hål - så i närheten är också högst sannolikt eftersom den årliga vandringen Gruvtrampen går över Stormossen där Brittas hål ligger. Ca 200 personer per år har trampat leden under de 37 år (= ca 740 personer) som Gruvtrampen anordnats. Se artikel i DD hur det var förra året i september när den senaste Gruvtrampen gick av stapeln.

Lennart Nykvist, en av eldsjälarna bakom Gruvtrampen, upplyser om att den ordinarie leden går över Stormossen. Två eller tre gånger har det dock varit så mycket vatten att en del vandrare valt att gå vägen vid sidan av Stormossen.
 
Dunder Britta är kanske inte den största kändisen från trakten av Skattlösberg. Den personen är utan tvekan vår folkkära skald och prosaförfattare Dan Andersson. Han är idag inte bara känd i Ludvika utan ända nere i Göteborg. I båda dessa tätorter står han staty. Dunder Britta är nog bara känd i Skattlösberg.

Sveriges nationaldag - ingen längre tradition

När jag hör ordet nationaldag tänker jag direkt på 17 maj. Norges nationaldag är känd i Sverige och vi hör varje år reportage från Norge om hur de firar sin stora dag.

Här i Sverige har vi ingen större tradition i nationaldagen. Den har knappats tagits på allvar även om den har funnits på papperet som officiell nationaldag sedan 1983. Men hur viktig blir en nationaldag som för det mesta infaller på en veckodag som är en vanlig arbetsdag? Det var först 2005 som vår nationaldag blev helgdag och alltså arbetsfri för de flesta.

Och vad är det vi firar med nationaldagen? Finns det något historiskt i 6 juni? Vi dalfolk kanske ser det som viktigt att Gustav Vasa blev riksföreståndare 6 juni 1521? Annars skulle vi knappast ha något Vasalopp. I dag den 6 juni är det nog inte heller så många som tänker på att världens första tvättmedel för hushållsbruk, Persil, började säljas i Düsseldorf 6 juni 1907 och det var ju inte ens i Sverige. Nej det är nog osäkert vad vi firar med vår nationaldag.

De flesta kanske ändå uppskattar att det är en helgdag så att man blir ledig från jobbet. Men inte heller det höll alla med om. Fram till 2004 var annandag pingst som alltid infaller på en måndag allmän helgdag och "röd dag". När nationaldagen blev röd dag togs annandag pingst bort som allmän helgdag och blev vanlig "arbetsdag". Vilka var missnöjda med det? Ja naturligtvis kyrkan men också åtminstone en del av de som arbetade. De fick en arbetstidsförlängning av i genomsnitt 2 timmar 17 minuter per år eftersom nationaldagen ibland infaller på en lördag eller söndag, det gjorde aldrig annandag pingst!

Men är det så negativt att vi inte riktigt vet vad vi firar och hur vi ska fira nationaldagen? Nej kanske inte. Ser man det från den ljusa sidan kan man se vår traditionsfria nationaldag som en möjlighet, en tabula rasa, tom tavla, oskrivet blad. Det ger oss möjlighet till kreativitet. Vi har stor frihet och stora möjligheter att skapa något nytt som kan bli en god tradition.

Jag blev glad och positivt överraskad när jag för ett par dagar sedan tittade in på Ludvika kommuns mycket förbättrade webbplats och fann det vinnande bidraget i en tävling om bästa bild med temat Sveriges nationaldag. Tävlingen riktade sig till kommunens grundskoleklasser och bilden skulle innehålla minst en svensk flagga. Här har jag länkat till bilden på Ludvika kommuns webbplats.

Läs mer om bilden på Ludvika kommuns webbplats: Klicka här

Bilden har skapats av eleverna i Parkskolan 5A i Grängesberg. För mig är det här både kreativ konst och en vacker bild. Den kommer att delta i en tävling som gäller hela Dalarna. Skulle den inte platsa som en symbolbild för Sveriges nationaldag i hela Sverige? Jag tycker det.

Här på Saxdalen blogg firar vi också att räknevärket för antalet besökare helt passande passerade 30 000 besökare några timmar före nationaldagen. Men det hoppas vi har förändrats till nästa nationaldag.

Ha en trevlig nationaldag!

Ett svårare olyckstillbud 1904

Saxdalen blogg försöker hålla sig à jour både med det som händer nu och det som kommer att hända i framtiden i vår del av världen. En hel del studier görs också på sådant som hänt tidigare, det som nu är historia.

Den som läste tidningen Dalpilen tisdagen den 18 oktober 1904 kunde läsa följande artikel:

....Ett svårare olyckstillbud, som dess bättre aflöpte ganska lindrigt, inträffade i lördags i Grängesbärg.
....Tvänne med malm lastade »20-tonningar» hade, förmodligen genom förbiseende vid växling, från ett bispår för malmtransport kommit in på Frövi-Ludvika järnvägs hufvudspår, och voro, innan något kunde göras för deras hindrande, med full fart på väg norrut till Ludvika. Banan har nämligen en god lutning år sagda håll. Man kan göra sig en föreställning om den hastighet vagnarne innehade, då deras färd Grängesbärg-Björnhyttan-Gonäs-Ludvika, tog en tidsrymd av endast 8 à 10 minuter.
....Telegram om hvad som komma skulle afsändes omedelbart till Ludvika, där man också lyckades vidtaga nödvändiga åtgärder för olyckors undvikande.
....Det ofrivilliga och oförberedda extra tåget ändade slutligen sin färd en km. norr om Ludvika station.
....Ingen människa skadades; däremot blefvo ett tiotal järnvägsgrindar fullständigt ramponerade.

Det kan vara intressant att jämföra innehållet i ovanstående tidningsartikel med en tågtidtabell för sträckan Grängesber- Ludvika. Tidtabellen gällde 1936, 32 år efter det beskrivna olyckstillbudet. Klicka på tidtabellen för att se den förstorad.

Om man från tidtabellen räknar ihop gångtiden från Grängesberg till Ludvika var den 36 minuter 1936. Samma sträcka avverkades av de skenande malmvagnarna på 8-10 minuter. Det säger en del om hur fort det gick.

Orsaken till att vagnarna skenade var enligt en artikel i Järnvägshistoriskt Forum att den träpinne som lagts på rälsen för att hindra vagnarna från att rulla iväg inte klarade trycket från den 40 ton tunga lasten.

Innan tillbudet 1904 hade en allvarlig incident inträffat redan när järnvägen Grängesberg-Björnhyttan-Blötberget-Gonäs-Ludvika byggdes. Ett helt tåg skenade då i Grängesberg och rullade med hög fart mot Blötberget... hur det olyckstillbudet avlöpte återkommer vi till i ett senare inlägg.

Att hinna med bussen

Det har blivit många bussresor genom åren, fyra år till och från realskolan i Grängesberg. Där hade vi särskilda skolbussar. Tre år reste jag till och från Ludvika med ordinare bussar för studier på Högbergskolan.

Brukade jag vara i tid? Ja, jag har inget minne av att jag missat någon buss på morgonen även om vi ofta sprang sista biten från gödselstacken vid Rättar-Kalles, ner i Solskensdalen och över spången över Solskensbäcken. Sen var det tungt uppför sluttningen på andra sidan dalen, förbi Skarp-Daniels såg och över Skarpens gård fram till vägen där bussen stannade. Puh!

På den tiden var det som tur var vänstertrafik. Det passade bra i de här kritiska ögonblicken då vi inte behövde korsa vägen. "Vi" var för det mesta jag och min kompis Kjell Persson som var ett år äldre än jag. Därför sprang vi tillsammans bara tre år. Min klasskamrat Ylva Ahlkvist som bodde lite längre ner i Malbacken var däremot med i loppen under alla fyra åren när vi gick i Grängesberg.

Jag tror faktiskt inte att vi missade bussen helt någon morgon. Visserligen missade vi inte så sällan första bussen men den var ofta full. Men det gick flera skolbussar samma tid och den sista tror jag att vi alltid hann med. Vi kunde också hålla koll på bussarna som hördes från det de kom ut på raksträckan efter Osingens kurva - mot Konsum och Elis Runnbergs och då var det kanske tre, fyra minuter innan bussen var framme vid Harald Runnbergs där vi steg på. Ibland räddades vi av att det var många som skulle stiga på bussen. Andra gånger hann vi med tack vare att vi hört bussen tidigt och kunde lägga på en extra spurt fram till målet.

När jag gick i gymnasiet i Ludvika hann jag också med bussen till stan. Både dit och hem var det fasta busstider som inte alltid stämde med våra skoltider. Ibland hann man med en buss tack vare att den var försenad och ibland chansade vi men hann inte med en buss därför att den gick i rätt tid. Men det här med busstider blev mer flexibelt när vi inte hade egen skolbuss. Skolkamrater på de här bussarna var bl.a. bröderna Jens och Sune Danielsson, Lennart Neregård och Per-Gunnar Runnberg.

En annan skillnad var att bussarna till och från Grängesberg bara körde skolbarn. Till och från Ludvika fick vi beblanda oss med vuxna, folk som arbetade. På morgonen hade de som arbetade på ASEA åkt till jobbet mycket tidigare än vi som åkte till skolan. De som var tjänstemän åkte senare. Då hade vi sällskap på bussen med några med "manschettyrken" och folk som arbetade i affärer. På väg hem var det mest ASEAter, affärerna var då ännu öppna. Efter tre års bussresor till Ludvika fick vi på Hägre Allmänna Läroverket i Ludvika som det så högtidligt hette - ut vår mogenhetsexamen - och den ljusnande framtid var vår.

Ludvikaresorna var en del av steget in i vuxenvärlden. Man blev bekant med resenärerna, åtminstone till utseendet och man visste i förväg vilka som skulle komma att stiga på vid nästa hållplats. Och hållplatserna var många innan vi kom fram till Ludvika. På väg hem var det omvänd ordning, de som stigit på senast på morgonen steg av först på vägen hem. Ibland funderade man vad den och den skulle göra när han/hon inte steg av eller på på "rätt" hållplats.

En enda gång i nuvarande Ludvika kommun kommer jag ihåg att jag missade en buss. Det var på torget i Grangärde. Jag minns inte vilket ärende jag hade i Grangärde men jag bestämde mig för att försöka lifta hem. Jag skulle överdriva betydligt om jag skulle påstå att trafiken var tät, så jag hade inga större förhoppningar att få lift. Å andra sidan gick det på den tiden bussar flera gånger om dagen så jag såg nog fram emot ett par timmars väntan innan nästa buss kom.

Jag stod där med min tumme uppe... det var nog första gången? Och helt plötsligt gled en bil förbi mig - på väg åt rått håll - och den stannade. Jag sprang fram till bilen. Föraren som satt på fel sida - eftersom det var vänstertrafik - visade sig vara en person som jag kände igen, Manne Fahlborg från Sörbyn.

- Vart vill du åka?
- Jag ska hem och jag bor i Saxdalen.
- Har du bråttom?
- Nej, jag har blivit efter bussen så jag tänker vänta på nästa.
- Ja, då får du åka, ja jag frågar om du har bråttom för jag kör sakta...

För mig räckte hastigheten mer än väl. Jag kom hem mycket tidigare än jag var rädd för. Och vi åkte den gamla vägen, den enda genom Grangärde på den tiden, längs Bysjön förbi, Gästis, Myggnäset och över bron vid vid "Kaplanoret" som vi sa.

Manne som var försäljare, jag tror att han inte hade någon affär utan reste runt med sin bil. Han sålde mjukvaror så vitt jag minns, tyg och liknande. Om han var resande i korta eller långa varor vet jag inte heller. Men jag var alltid tacksam mot Manne Fahlborg för den lift jag fick till Saxdalen.

Hård PRO-kamp i Saxdalens Folkets Hus

Under eftermiddagen genomfördes den veteranvetartävling där kommunens alla PRO-föreningar tävlar. I år var lokalen för frågetävlingen Saxdalen Folkets Hus där solen sken över Gubbas berg som likt det mesta i trakten nu ligger inbäddat i djup, vit snö.

Sju lag med vardera tre personer tävlade och minst lika många supportrar deltog i kaffedrickande och som stöd och påhejare för de aktiva. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Till vänster ses ansvarig anordnare, enväldig domare och ledare för tävlingen Ulf Bolinder, själv medlem i Blötberget-
Gonäs PRO-förening men här i egenskap av ordförande i Samorganisationen för samtliga föreningar i Ludvika kommun. Till sin hjälp i kansliet hade han Wivi-Anne Hellström, Grängesberg och Jan svensson, Ludvika.

När den spännande tävlingen började påminde den ganska mycket om OS som de flesta av oss har i färskt minne.

Ett lag som gick ut hårt var Grängesberg. Efter den första frågeomgången hade de ryckt åt sig en ledningen. Frågan var om de gått ut för hårt eller om det skulle hålla ända in i mål? Till höger laget efter den inledande rundan.

I kaffepausen mitt i matchen kunde både publik och tävlande stärka sig med kaffe med bröd. Till vänster ser vi supporterskaran som intresserat följer tävlingen från Folkets hus B-sal.

Efter upploppet stod det klart att guldmedaljen gick till Grängesberg. Eftersom det här var en match i en utslags-
turnering var det egentligen bara seger som räknades. Gränges-laget fick 25 poäng av 30 möjliga. Om det det hade varit OS så hade Fredriksberg fått silvermedaljen för sina 21 poäng med Ludvika på bronsplats med 19,5 poäng.

Grängesbergs segrande lag bestod av Ragnhild Samuelsson, Siw Holm och Ingvor Jansson. Nedan ses de vid den blomstercermoni som avslutade tävlingen. Den starka öppningen höll alltså ända in i mål! Hade de möjligen legat på träningsläger på Fjällberget?

Det hela var en mycket ren tävling. Inga tjuvstarter, övertramp eller misstänkta dopingfall rapporterades. Det segrande laget önskas lycka till i den fortsatta tävlingen som representanter för alla PRO-are i Ludvika kommun.

Historisk idrottsseger i Saxdalen

Vi boule-spelare i Saxdalen PRO har spelat boule idag. Så i morgon tror ni kanske att ni i er dagliga tidning kan läsa om resultatet. Har ni prenumererat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kanske ni inte ens letar efter att se den aktuella ställningen i boul-serien före den avslutande omgången på måndag nästa vecka? Men läser ni en lokal tidning, Dalarnas Tidningar eller Dalademokraten kan man väl vänta sig att se de flesta lokala nyheter, också lokala idrottsresultat - bland massor av sport. Men där hittar ni nästan helt säkert inte en rad eller siffra om boule-serien!

I Dalarnas Tidningar har vi någon enstaka gång sett tabeller från vår boule-serie. Det har vi varit mycket tacksamma för. Men i Dalademokraten, som jag har prenumererat på sen jag flyttade tillbaka till Saxdalen för två år sedan har aldrig förekommit något resultat. Både mina medspelare och våra motståndare från åtta orter i Västerbergslagen efterlyser en lokaltidning där vi kan följa vår egen serie. Vi vet nu inte ens hur vi ligger till och hur det har gått i de matcher som vi inte spelar i. Vi pensionärer är en stor grupp och de flesta har en lokaltidning - hittills... De lag som deltar i serien är Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

Vi på Saxdalen blogg är därför stolta över att kunna presentera åtminstone ett resultat från måndagens seriematcher: Saxdalen Ludvika 8-1

Vi saxdalingar är naturligtvis glada åt vår seger. Vi har inte varit bortskämda med för många under spelsäsången utan är mer vana vid den känsla som Ludvikalaget kände när de lämnade Furuliden på måndag eftermiddag. Spelare med betydligt längre tid i laget än jag själv säger att Saxdalen aldrig vunnit så stort tidigare. Så det var en historisk seger för vårt lag. Men vi drar inga stora växlar av segern. På måndag är det både en ny match men också ny tid för samvaro med våra motståndare från Nyhammar. Det ser vi fram emot.

Den sociala gemenskapen är nog ändå det viktigaste för de flesta spelare i den här serien även om det också är en tävling.

Sommarhändelser som gör mig glad

Det finns mycket att glädjas åt här i livet. Att ha sina föräldrar i livet när man själv blir äldre är nog något som de flesta gläds åt. Själv har jag just haft förmånen att fira min mors 93-årsdag.

Min mamma föddes precis som jag på Hagfallstorpet i Saxdalen och har bott där nästan hela sitt liv. Under ett år bodde hon i Stockholm när min far utbildade sig på Påhlmans Handelsintitut. Min mamma var länge som de flesta fruar i hennes ålder "hemmafru". Det betydde att hon alltid fanns hemma när jag kom från skolan och alltid fanns hemma när jag var hungrig, gjorde mig illa eller behövde någon hjälp. Men mamma ville gärna arbeta och bidra till familjens försörjning och hon sydde "kontorsrockar" som hon sålde och hon var en hejare på att plocka bär.

Jag minns många vandringar i skogen när min mamma plockade lingon. Hon plockade en 30-liters bärkont full med lingon på samma tid som jag plockade en liter. En del bär sålde hon och några lådor skickades till släktingar i Skåne som skickade tillbaka lika många lådor med päron som de odlade.

Jag hade också förmånen att alltid ha min mormor hemma när jag växte upp. Hon levde tills jag var 25 år och var också en trygghet under hela min uppväxt. Mamma funderade på att utbilda sig för att kunna ta anställning i något mer stadigvarande jobb. Det blev en utbildning till Sysselsättningshandledare vid Haraldsbo-skolan utanför Falun. Med den utbildningen fick hon sedan arbeta med sysselsättningsterapi på åldersoms-hemmen Granliden i Grängesberg och Solgärdet i Sunnansjö.

Idag bor min mamma på Solgärdet där hon tidigare arbetade. Hon får bra vård och omsorg av personalen och trivs bra. Hon sjunger gärna med personalen och hon lyssnar gärna på den musik och sång som inte sällan erbjuds de boende på Solgärdet.
På bilden ses min mamma vid ett av hennes besök på födelsegården Hagfallstorpet förra sommaren.

När jag fick min pension 1 januari 2007 hade jag sett fram emot att också få tid att ta vara på min fars stora kunskap om människor och historia i Saxdalen och gamla Grangärde kommun. Tyvärr dog min far samma dag som jag fick min pension. Men min mor finns kvar och min syster och jag besöker henne ofta och gläds åt att hon har en lugn och trygg ålderdom. 93 år är en aktningsvärd ålder och vi hoppas att vi får fira födelsedagar med henne under flera kommande 2 juli.

Min mamma är till glädje för oss barn, släktingar, personal och boende på Solgärdet. Det gör mig glad.

Rävvålpojkarnas stridslystnad bekräftad

I förra inlägget nämnde jag en företeelse som jag inte visste om det bara var en skröna eller om det fanns någon substans bakom. Det gällde sägner om "spänningen mellan Rävvåla och andra byar", hur män eller ynglingar utifrån riskerade att åka på stryk om de cyklade genom Rävvåla. Bara ett par dagar efter publiceringen av förra inlägget hade jag fått två klargörande brev från barn till fäder som varit modiga nog att ändå cykla till Rävvåla och där träffat Rävvålflickor.  

  Den ene mannen (låt oss kalla honom Sven eftersom han hette så) bodde i Grängesberg. Han berättade för sin dotter Inger (som numera bor i Strängnäs) att... jag citerar Inger: Beträffande det Du skrivit i dag om "spänningarna" mellan Grängesberg och Rävvåla kan jag bekräfta att pojkarna i Rävvåla säkert ville ha sina flickor för sej själva. Min egen pappa Sven bodde i Grängesberg och mamma i Rävvåla. Dom har berättat att han för att komma fram till Rävvåla fick ta omvägen via Björnhyttan och över Ljungåsen för att inte få stryk. Dom lär ha lurpassat någonstans i skogen ovanför "Sörbyn". 
 
Den andre modiga mannen, från Blötbergstrakten, hade tagit sig till den gamla dansbanan som då låg på kullen ovanför badplatsen vid Nya dammen. Jag citerar sonen som blev ett resultat av dansen: Där mamma mött min far första gången, det var på dansgolvet 1924/25. Han hade varit mycket rädd för stryk när han följt mamma en bit på väg hem mot Rusbodarna, ty hemmapojkarna ville ha sina flickor ifred. 
 
Från de två breven finns inga klara bevis för att våld har förekommit men däremot verkar det ställt utom allt rimligt tvivel att rädslan hos båda båda cyklisterna varit både verklig och stor. Men för de båda paren som ligger bakom de två vittnesmålen slutade det hela lyckligt. Båda paren gifte sig och fick två barn vardera. Det ena paret bosatte sig i Norrbyn i Rävvåla och det andra på Slogåsen. Den typ av mod som de två männen uppvisade är väl det vi idag kallar civilkurage.

Om dynamit och smällar

Var var du den 1 februari 1955 kl. 11.08? Det är kanske inte så många som kan svara direkt på den frågan. Jag skulle heller inte kunna göra det om jag inte nyligen läst en bok. Nu vet jag att jag vid den tidpunkten just hade fått matrast. Det var en tisdag och jag gick i 6:e klass i Saxdalens skola. Mina klasskamrater och jag hade passerat brandstationen som låg i skolans källarvåning. Vi var på väg till matbespisningen. När vi kommit ut på planen öster om lärarbostäderna, där vi under sommarhalvåret spelade fotboll på rasterna, hörde vi en ordentlig smäll. Det var ingen påsksmäll eller liknande utan en riktig detonation.

Vi visste inte vad det kunde vara men anade nog att det kunde vara något allvarligt. Det förekom ju olyckor då och då i Saxbergsgruvan och vi var nog alltid oroliga för att något skulle hända där så att någon skulle skadas. Många barn i skolan hade föräldrar som arbetade där och vi skolbarn kände nog de flesta som arbetade vid gruvan. Byn var ju liten.

Jag minns inte hur lång tid det tog innan vi fick reda på vad som hänt. Men det var dynamitfabriken i Grängesberg som hade exploderat. Det var ingen påsksmäll, det var en stor explosion med en sprängkraft som motsvarade sprängning av 1 400 kg dynamit.

En tjänstgörande ingenjör och en nitroglycerinarbetare befann sig i AB Express-Dynamits hus för tillverkning av glyserin strax innan explosionen. Ingenjören såg att risken för en explosion var stor och de två männen flydde och hann sätta sig i säkerhet innan explosionen inträffade.

Som tur var var det inte bara i Saxdalens skola det var rast. De som arbetade vid dynamitfabriken hade också kafferast och därför krävde den kraftiga explosionen inga liv. Att bara fyra personer skadades lindrigt berodde nog på att nästan alla i fabriken befann sig i matsalen.

En annan explosion i dynamitfabriken utan personskador inträffade den 2 januari 1927. De sprängämnen som fanns i ett av de tre gelatineringshus som fanns vid fabriken exploderade. Samtliga tre hus förstördes och under ett av dem begravdes 2 700 kg spränggelatin. Det begravda spränggelatinet innebar en stor risk och man började planera för en kontrollerad sprängning av den begravda gelatinmassan. Efter en månad var man klar med planering och säkerhetsarbete.

Den 3 februari 1927 evakuerades större delen av Grängesbergs befolkning med extratåg till Blötberget, Ludvika och Kopparberg. Ett riskfyllt arbete hade föregått försöket att genomföra sprängningen. Spränggelatinet tillsammans med 20 000 kg metylalkohol som prutats in över spränggelatinen antändes elektriskt. Efte några minuter detonerade det hela utan utan att några större skador uppstod. Ett mycket högt och kraftigt sprängmoln höjde sig över området men det hela slutade som planerat. Det var den "Stora skrällen" i Grängesberg.

Sprängämnesinspektören Gottfr. von Feilitzen fick 5 000 kr och flera arbetare vid dynamitfabriken fick en extra månadslön som gratifikation för det riskfyllda arbete de utfört.

Den intressanta bok jag läst och som fick mig att minnas var jag var 1 februari 1955 har titeln "Dynamit och dynamitgubbar". Författare var Algot Larsson materialförvaltare och trotjänare, anställd vid AB Express-Dynamit 1914-1953. Boken som är väl värd att läsas trycktes på Nerikes Allehandas Tryckeri, Örebro 1963. Förlagsuppgift saknas.

Tyvärr slutade inte alla sprängolyckor vid Grängesbergs dynamitfabrik, AB Express-Dynamit, utan allvarliga personskador eller dödsfall. Vid en explosion den 27 maj 1926 i en tillverkningslokal där man pressade och slog in dynamiten fick sex personer, fem kvinnor och en man sätta livet till. Det var den allvarligaste olyckan under AB Express-Dynamits historia.

Jag kände själv en fläkt av den historiens vingslag när AB Express-Dynamits sista VD civilingenjör Sven Sandgren tillträdde sin tjänst i Grängesberg 1 april 1958. Han kom från ett tidigare jobb i Karlstad. Jag skulle inte ha en aning om det här om inte hela hans familj flyttat med till Grängesberg. Men det gjorde den - flyttade med - och det gjorde i sin tur att jag från mitten av vårterminen i årskurs 3 till realexamen året efter fick nöjet att sitta bredvid en ny, trevlig klasskamrat - högst upp på fjärde våningen, längst bak i klassrummet. Hon kom från -
Ack Värmeland du sköna och Sola i Karlstad.

Nytt olyckstillbud på Malbacken - på grund av lärarbrist

Nej det var varken igår eller i förrgår. Det var på vintern 1968. Jag låg i Uppsala som man sa men under våren 1967 tog både pengarna och läslusten slut. Det här med läslusten var ett årligen, eller mera bestämt, vårligen återkommande fenomen. Höstarna var mörka och för mig ointressanta och väl lämpade för studier men under vårarna spirade en massa företeelser inte bara i naturen utan också i mig... Kanske var det hormoner?

Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.

Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?

Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?

Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...

Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!

Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.

Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.

Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.

Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...

Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!

Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...

Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?

Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.

Vi hann till Leksand innan matchen startade.

Kraftig minskning av renar - ett trafikproblem

Som uppmärksam vägtrafikant har jag under de senaste månaderna uppmärksammat att renarna håller på att försvinna i vår kommun. Och i måndags när vi i boule-laget hade hemmamatch mot Nyham- mar på Furuliden kom flera av mina medspelare och klagade på att det inte längre fanns någon ren att köra på. Och dom klagade redan innan vi fått stryk med 5-4 av våra nordliga grannar, Anders Grönberg och compani...

Och jag minns när jag åkte Inlandsbanan med mina barn, ett i taget, att det båda gångerna var stora problem att inte köra på någon ren. Dom kom i stora flockar och sprang framför tåget, längs järnvägen så att lokföraren fick tvärbromsa. Han gjorde det en gång när jag var inne i förarhytten för att hämta kaffe som fanns för resenärerna. Då klagade jag på att det fanns ren framför tåget åtminstone just när jag balanserade en mugg med hett kaffe.

Sen (efter boulematchen) åkte jag till posten, ja det är ju numera till ICA Gruvhallen i Grängesberg, för att lösa ut ett rek. På vägen mötte jag först en varningsbil med stor skylt BRED TRANSPORT och två roterande lampor på taket och för säkerhets skull körde den in mot mitten av vägen för att visa att transporten verkligen var bred. Jag styrde ut så mycket jag kunde till höger och sen dök den upp i kurvan framför: den
J Ä T T E B R E D A T R A N S P O R T E N med en 25 m lång del av tornet till ytterligare ett vindkraftverk. Hade jag hunnit fram till kurvan hade det inte funnits en cm kvar av vägbredden för mig att köra på.

Då förstod jag att det är skillnad på ren och ren - och skillnad mellan köra på och köra på. Nu hade jag verkligen behövt en stor, bred ren att köra på - en vägren. Jag skulle behövt den för att KÖRA på, annars var risken att lastbilen skulle köra PÅ mig.

Min sambo som kommer från Sydamerika och läste svenska två terminer på Högbergsskolan har förklarat skillnaden för mig. Köra PÅ, dra UT, lägga IN, hålla UPP... de kallas för partikelverb på svenska! Jag gick på Högbergsskolan i sex terminer men det var ingen som nämnde något om partikelverb för mig...

Gräva BORT är väl också ett partikelverb - som drabbat våra sydliga renar - vägrenarna - i Ludvika kommun.

Grängesbergsbilder från förr

Gamla bilder från Grängesberg hittar du om du klickar på den här länken

Hängbro över skärningen fram till 1925 då den monterades ner för att flyttas till Vansbro.