Rävvålingarna kunde en gång i tiden vara stolta över att ha en 65 m hög skorsten

Malmen som togs upp ur Långfallsgruvan på Saxberget behövde anrikas innan den kunde transporteras bort för att användas. Det första anrikningsverket byggdes nere i byn Rävvåla i början av 1890-talet.
  

Nära anrikningsverket byggdes också en rostugn där malmen kunde hettas upp till hög temperatur för att få bort bl.a. svavel. Platsen var vid Räfvåla hytta som var i drift 1634 - 1865, ett par hundra meter väster om Saxenkiosken.

För att få bra drag i en rostugn behövs en hög skorsten. Därför murade man upp en väl tilltagen, 65 m hög, tegelskorsten. Både verket och rostugnen fyllde säkert sin uppgift men tisdag 6 december 1910, alltså för snart 101 år sedan, kunde man läsa följande i tidningen Dalpilen:
 

Den höga skorstenen fälldes i oktober 1939. Fällningen var en spännande sevärdhet. Det hela avlöpte helt enligt planen och ingen blev skadad.
 
1929 hade man byggt ett nytt anrikningsverk uppe vid Långfallsgruvan. Det brann ner helt 1934. Ett tredje anrikningsverk byggdes och kunde tas i bruk 1935. Det låg också vid gruvan.

 
Idag finns ingenting synligt kvar av vare sig Långfallsgruvan, Räfvåla hytta/masugn eller rostugn och skorsten. Men under markytan finns fortfarande stora delar av Räfvåla hytta kvar. Den är dock täckt med jord och får inte grävas ut. Kanske det kan bli en uppgift för framtida arkeologer?
 
Den spännande historien med flera gamla bilder finns också att läsa i artiklar av August Åhlström och hans son Lars Åhlström i ett särtryck ur årsskriften Gränge som Rävvåla kulturförening tagit fram:
RÄVVÅLA - SAXDALEN genom tiderna

Utsiktstorn på Saxberget?

Att det finns platser med hänförande utsikt här i Dalarna är välkänt. STF, Svenska Turistföreningen, har sedan den grundades 1885 uppmanat oss att upptäcka Sverige. Föreningen vill att vi ska gå lite vid sidan av vägen, lite längre in i skogen och lite högre upp på berget/fjället.

Vi medborgare som bor i glesbygden utanför en centralort känner oss ibland lite bortglömda. Centralisering känner vi av på många sätt men väljer ändå att bo kvar. Vi i Saxdalen har ju Saxberget som ett vandrings- och utflyktsmål. Vi tycker om vår trakt.

Dalpilen 1920-07-16

En hänförande utsikt har man verkligen från Saxberget även om skogen tidvis skymmer en del. Men som vi ser föreslog STF redan 1920 att man skulle uppföra ett utsiktstorn på berget. Nu väntar vi bara på byggstarten.

Förhoppningsvis ska vi inte behöva vänta 90 år till på tornet. I så fall kanske vi skulle kunna få dra nytta av det torn som redan finns, vindkraftverket. Vi behöver inte komma upp så högt för att få fri sikt. Det skulle räcka med - säg de nedersta 15-20 metrarna. Vindkraftverken beräknas ha en livstid på 20-25 år.

En klar höstdag och ett örnnäste

Örnnäste har nog för många svenskar en negativ klang. Man tänker kanske i första hand på Kehlsteinhaus, den 50-årspresent som Adolf Hitler fick av sitt nationalsocialistiska parti 1939, till vänster. (Klicka på bilderna för att se dem förstorade).

"Örnnäste" är annars ett giltigt svenskt ord enligt Svenska Akademins ordlista, SAOL. Det ligger mellan "Örnnäsa" och "Örnperspektiv" i ordlistan. Och örnperspektiv har man säkert från denna denna 1834 meter höga bergstopp.

För den som är intresserad av litteratur och film kanske Örnnästet har en mindre negativ klang. Alistair MacLean skrev både krigsthrillern Where Eagles Dare och manuset till filmen med samma namn. Smarta förläggare översatte titeln till svenska Örnnästet för att den skulle associeras med Hitlers Örnnäste. Hitler var ju förvisso en större kändis än Alistair MacLean.

Utsikt från Saxberget har vi saxdalingar annars läst om i många kåserier av Bengt Emil Johnson i Dalademokraten. Och även om höjden inte kan jämföras med Kehlsteinhaus så visst ger Saxberget också ett fågelperspektiv trots att örnförekomsten är liten.

Från Sörbyn i Saxdalen kan man kika upp mot Saxbergets topp och om man justerar kikarens fokus på verandan kan man se det här nästet... Då har man fokus på familjen Hahnes egna örnnäste.

Till vänster kan man därifrån se Väsman bakom Malbacken - om man tittar lite norrut.



Blickar man längre söderut kan man se Blötberget med gruvlaven och sjön Glaningen.


Andra blickfång är Snöklinten, t.v. och nedan till höger Björnhyttans avfallsanläggning.






Ludvika med Lyviken och ABB syns här till vänster och i bakgrunden vindkraftverken ovanför Smedjebacken.
Utsikten över gårdarna i Sörbyn är vacker:

Vintern är härlig också i våra dagar

Förra inlägget var en tillbakablick till hur jag uppfattade riktiga vintrar när jag var barn. Men nu bor jag ju åter i ett riktigt vinterlandskap. Och häromdagen fick jag en påminnelse om det vinterlandskap som ligger på andra sidan om byn Saxdalen, ja till och med bortanför Långfallsgruvan om den funnits kvar. Rolf Pålsson skickade ett par färska vinterbilder från Ranmossen.

Idag går det varken gruvbuss eller linbana till platsen där Långfallsgruvan låg. Det gjorde det en gång i tiden. Men idag finns leder utmärkta för vandring och skidåkning så ingen ska behöva gå eller köra vilse även om man aldrig förut besökt mossen.

Inte heller behöver man börja spåra från Långfalla som det var förut när man kom med skidor. Idag finns leder med färdiga spår och det är bara att följa leden och njuta av utsikten.

Gruvan på Saxberget slutade att producera malm 1988 men nu, 20 år senare, finns en ny produktion som man kan se av den nedre bilden. Saxberget bidrar nu åter till vårt välbefinnande genom de 12 senast byggda vindkraftverk som finns i området.

Så här i sportlovstider kan vi vara särskilt glada åt den fina vinter vi har, fin vit snö och inte alltför kallt. På Fjällberget-Saxberget finns ju dessutom möjligheter att åka skidor både på längden och utför.

Om vi njuter av det nu så kommer säkert våren snart. Årstiderna och naturens otroliga skiftningar är något som bara vi som bor långt från ekvatorn kan glädjas åt.

Jag hörde för några år sedan ett telefonsamtal till ett av våra då så populära radioprogrammen "Ring så...". Det var en dam uppväxt på Västkusten men nu bosatt på Hawaii, USAs yngsta delstat i Stilla havet. Hon efterlyste någon som kunde byta lägenhet med henne under några veckor. Hon stod inte ut längre med att inte ha några årstider. Men det har vi. Och nog är det väl lite svårt att tänka sig att det är bara fyra månader till midsommar när man tittar på Rolfs bilder från Ranmossen. Men visst skulle man väl kunna stå ut några veckor på Hawaii.

Saxbergets andra storhetstid, nu med nya namn

Saxberget, för mig ett fascinerande berg som funnits i mitt liv så långt tillbaka jag kan minnas. Som återvändare till min födelsegård ser jag det nu igen dagligen. Från Malbacken har det alltid avtecknat sig som högt och ståtligt och när man ser det höst uppifrån Malbacken framstår Saxdalen verkligen som en djup dal och berget som ett högt berg - på andra sidan.

Kanske är det så att skolbarnen i Saxdalen idag upfattar Saxberget bara som ett berg. Under min uppväxt tror jag att alla vi barn i Saxdalen kände att Saxberget var det som möjliggjorde den tidens Saxdalen. Ludvigsson som körde Gruvbussen kunde vi se flera gånger per dag nere i byn och ibland åkte vi med Gruvbussen till Långfallsgruvan för någon utflykt upp mot Saxberget området "bakom", väster om Saxberget.

Jag skulle tro att det var väldigt få elever i Saxdalens skola på 40- och 50-talet som inte hade någon i familjen, nära släkting eller granne som inte arbetade i Långfallsgruvan. Det fanns liksom under skinnet att det här var en viktig del av byns försörjning.

Det hela började 1879 när Skarp Jakob upptäckte malmfyndigheten vid Långfalla på Saxberget. Men det dröjde av olika orsaker innan fyndigheten kunde börja utvinnas. Men brytning i större skala som så småningom igång och fortsatte till 1988. Under gruvperioden had Saxdalen sin blomstringsperiod och Saxberget sin första storhetsperiod.

Idag, 2009 är gruvdriften för länge sen slut i Saxberget men en ny storhetstid har förmodligen börjat: Vindkraft. På Saxberget och omgivande berg har under 2007 och 2008 byggts 17 vindkraftsverk. De har redan blivit en del av den naturliga utsikt vi har från hela Saxdalen och också från platser ganska långt ifrån vindkraftsverken.

När man som jag har sett de nya tornen och vingarna under ca. ett halvår känns de bekanta. De finns ju där varje dag och varje natt, man ser de röda ljusen i tornens toppar. Då börjar det kännas konstigt att de inte har några namn. När jag ska beskriva för min fars kusin som bor längs Oxbrovägen vilket vindkraftverks som stod stilla igår kväll så är det inte så lätt. Våra iakttagelser är ju från helt olika utgångspunkter och jag ser många fler verk från Malbacken än vad man gör från den delen av Oxbrovägen. Tänk om vi hade ett namn på varje vindkraftverk - hur lätt det skulle vara att tala om vilket kraftverk jag menar.

Eftersom jag läst meteorologi och arbetat i Sydamerika och varit intresserad av de tropiska stormar (engelska: hurricanes) så är det naturligt för mig att tänka så här: Över Atlanten, norr om ekvetorn har vi stadiga vindar, den s.k. nordostpassaden. Det gör att en segelbåt kan segla från Kanarieöarna till Barbados i Västindien på 3-4 veckor.

Barbados är en av de östligaste öarna i Karibien, ett område som under juni-november varje år drabbas av hurricanes (på svenska ofta orkaner) som ställer till allt större skada i Västindien, Mellanamerika och USA. I Miami, Florida finns ett "Orkancentrum" som kartlägger vindar och utvecklingen av tropiska stormar i Atlanten och östra Stilla havet.

Men vad har det med Saxberget att göra: Jo de flesta triousja cykloner böjer av åt höger och fortsätter i mer eller mindre försvagad form upp över USA och sen ut över Atlanten mot Europa. Många tropiska stormar kan registreras som ökade vindstyrkor när de når norra Europa och Saxberget. Det betyder att våra vindkraftverk kommer att få en extre vindpust en tid efter Karibiens och USA:s trpiska stormat. Men på Saxberget är det tämjda krafter som inte orsakar några katastrofer.

Så hur skulle vi kunna kalla våra vindkraftverk på Saxberget med omnejd? Jo för Atlanten (inklusive Västindien) finns en på förhand bestämd lista på de namn som de tropiska cyklonerna ska ges. För den som är mer intresserad av hur hela maskineriet fungerar, se kommande inslag i Olas blogg.

Kort om listan: Den är i bokstavsordning, första tropiska stormen har ett namn som börja på A, nästa börjar på B osv. I ursprungslistan finns en del typiskt amerikansk-engelska namn som inte har någon motsvarighet i svenskan. Dess har ersatts av svenska namn. Varannat år börjar listan med ett manligt namn och året efter med ett kvinnligt.

Namnet på de fem första vinkraftverken byggda 2007 vid Fjällberget blir (de amerikanska namnen inom parentes):

1. Andrea
2. Bertil (Berry)
3. Cecilia (Chantal)
4. Daniel (Dorian)
5. Erika (Erin)

Namnet på de 12 vinkraftverken byggda 2008 vid Saxberget blir:

6. Artur (Arthur)
7. Berta (Bertha)
8. Christoffer (Cristobal)
9. Dorotea (Dolly)
10. Edvard (Edouard)
11. Frida (Fay)
12. Gustav
13. Hanna
14. Isak (Ike)
15. Josefin (Josephine)
16. Karl (Kyle)
17. Laura

På det här sättet ska vi som ser vindkraftverken dagligen, och alla andra, lättare kunna förklara vilken vindsnurra vi menar.

För mig är det luftledningarna som stör bilden, inte vindkraftverken.

Ur Svensk Läraretidning / 43:e årg. 1924 /

Projekt Runeberg 972 (1891-1933)

(Klicka på bilderna för att se dem förstorade)

Vi försöker här i Saxdalen blogg spegla Rävvåla/Saxdalen både nu och under längre eller kortare tid tillbaka i historien. Med tidsperpektivet i Lars-Åkes föregående inlägg - mellan senaste och eventuellt kommande istid - måste det här inslaget betecknas som en purfärsk nyhet!

På bilden till vänster speglas synen på Saxdalens nya skola, byggd 1915 som den beskrevs av folkskollärarare Tore Liljeholm i en artikel i Svensk Läraretidning 1924. En elevs uppsats om skolan känns säkert väl igen av alla som någon gång varit elev i Saxdalens nya skola.
Artikeln börjar i andra spalten vid bilden av Saxdalens skola.

Artikeln är också intressant som ett exempel på resultat inom Projekt Runeberg, http://runeberg.org/ vid Linköpings universitet där man på frivillig grund arbetar med att skapa fria utgåvor av klassisk nordisk litteratur och göra dem öppet och gratis tillgängliga över Internet.

1925 skrev Tore Liljeholm en annan artikel i Svensk Läraretidning. Den här gången gäller det skolresor (till höger). I samma nummer av tidningen finns en artikel om rabatter på tågresor med SJ och andra tågbolag för studieresor och ferieresor.

Obemedlade eller svagt bemedlade elever kunde få stora rabatter på ferieresor som resor till landet under sommaren för barn i städer och troligen också för de resor som förekom från Grangärde kommun till kolonierna på Västkusten.

För studieresor, det vi kallade skolresor, fick alla stora grupprabatter om minst nio elever ingick i gruppen. Då fick en lärar eller lärarinna åka med gratis och vid 10-19 elever fick två lärare eller lärarinnor gratis resa. "Möjligen medföljande, vetenskapligt bildad fackman får vid taxeringen likställas med lärare".

I Svensk Läraretidning från 1930 framgår av en artikel att Rävåla fortsättningsskola genom Tore Liljeholm beviljats ett skolresestipendium på 75 kr från Svenska Turisföreningen "för främjandet av skolungdomens sommarvandringar i landets olika delar." Hur de pengarna användes har jag inte lyckats få någon uppgift om men med de stora rabatterna på tågresor kanske det räckte till en resa till Siljansbygden?

Vid Saxdalens Minilivs. Del 1

I början av september startade kommunen arbeten på parkeringen vid Saxdalens Minilivs och badstranden vid sjön Saxen.


Kantsten har levererats som skall inrama parkeringen vilken asfalteras, även en utsmyckning av området kan emotses denna har anknytning till en viktig näring sedan förr i Saxdalen.

Hela badstranden får en behövlig uppsnyggning med nya sand i badviken.

Ända längst ut på udden fortsätter arbetet.

Upp över Saxberget ser man hur vindkraftverken växer upp ur berget, som graciösa konsverk över bergskammen. Med glädje tar man emot den nya tekniken som gör sitt intåg i bygden, där i äldre tider en annan ny teknik gjorde sitt intåg i form av gruvlavar.
Jag följer upp arbetet vid Saxens strand, och återkommer med fler bilder.

Hälsningar Lars-Åke

Också väderkvarnar har sina fiender

På tal om Spanien och väderkvarnar så fick väderkvararna i La Mancha, söder om Madrid, utstå en hel del angrepp från fientliga krafter...
Don Quijote, som skildrades redan 1605 av den spanske författaren Cervantes, uppfattade väderkvarnarna på de höglänta slätterna söder om Madrid som blodtörstiga jättar.

Jag har låtit mig berättas att det kan finnas Don Quijotes också i våra trakter... kanske får vi i framtiden åka på safari på våra berg för att få se skymten av nutidens nobla riddare fäktande mot väderkvarnarna på Saxberget?