Ett par tidiga uppfinningar i närområdet

Två personer som inte bodde centralt i dåvarande Rävvåla utan ganska långt från byns centrum gjorde tidigt två uppfinningar som skulle vara mycket moderna idag. När man pratar om uppfinnare och Saxdalen tänker man osökt på Hjalmar Sjöstrand som var ett tekniskt geni och hade många patent både i USA och i Sverige. Men det fanns andra "kluriga gubbar" som också hittade nya lösningar på tekniska och andra problem.

Johan Morén i Styggviken

Johan Morén, f. 1888. Klicka på bilderna för förstoring.

I ett tidigare inlägg har familjen Morén i Styggviken presenterats: klicka här. På 1930- talet tog vår flitige hembygdsforskare Lars Åhlström en promenad runt sjön Saxen. På öster sida om sjön passerade han då Moréns gård i Styggviken.
 

Johan Morén hade då experimenterat med en vindgenerator.  Vi kanske skulle kalla det vind- kraftverk idag? Johan hade byggt en modell med en burk av den här typen. Den klövs i två halvor som sattes på en vertikal axel. När man blåste på modellen snurrade den.

Johan Morén hade också byggt en vind- generator i full skala genom att klyva ett oljefat. Konstruktionen var monterad men Lars Åhlström såg den inte snurra vid sitt besök. Det var inte alltid - kanske sällan - vind i Styggviken.

Ca. 80 år senare kom en italienare på samma idé och byggde ett hembyggt kraftverk enligt exakt samma princip:
 

Som vi kan se av den italienska videon fungerar konstruktionen utmärkt. Idag finns många varianter av liknande vindgenera- torer och vindmätare. Kanske var Johan Morén en av pionjärerna i utvecklingen av den här tekniken. Orsaken till hem-vind- kraftverk idag är ofta för att spara annan elektricitet. För Johan Morén var syftet troligen att få elektricitet. El saknades helt i Styggviken på 30-talet.

Uppfinnarådran i Morén-familjen gick möjligtvis i arv till sonen som testade om det verkligen var så att människan inte kan flyga som fåglarna, genom att vifta med armarna? Trots start från ett tak lyckades inte flyg- ningen särskilt bra. Hela "fågeln" dök i marken. Men man kan ju aldrig vara säker om man inte har provat.

Karl Fredrik Säflund i Strömmingsbäcken 
Säflund som titulerade sig möbelsnickare bodde enskilt och ensam i Strömmings- bäcken 7 km. väster om Saxdalen och ca. 1 km. söder om byn Olsjön.

Säflund f. 1865. Foto Lars Åhlström, 1948.

Säflund var ett original och en känd figur i Rävvåla/Saxdalen när jag var barn. Han var möbelsnickare och exempel på hans möbler  finns i ett par tidigare blogginlägg här. Säflund var knappast känd som uppfinnare. Han spelade fiol på en fiol som han påstod aldrig behövde stämmas. Om det var hans egen uppfinning är okänt.
 
Säflund var däremot en pionjär inom samma område som Johan Morén: Energi och Miljö. Säflund hade inga nära grannar men i gräns- landet till finnmarken har alla grannar även om de närmaste finns ganska långt bort.
 
Det hände sig en vinter att en av de avlägsna grannarna kom förbi Strömmingsbäcken. Det hade inte snöat på en tid och grannen lade märke till att det inte fanns några fotspår mellan Säflunds hus och hans utedass.
 
Grannen blev nyfiken och tittade efter någon förklaring i Säflunds bostad men såg inget som liknade ett inne-dass eller latrin- förvaring. Lösningen kom när grannen tittade in i Säflunds spis. Där fanns en sorts briketter som Säflund tillverkade - genom torkning? - och sedan eldat upp.
 
Visst var det en tidig lösning på de två problemen att få energi och att bli av med avfall som latrin.
 
Jag är ganska säker på att Säflund aldrig hade varit i Indien. Annars kunde han kanske ha lärt sig av hinduernas sätt att ta vara på kogödsel.
 
Ett modernt alternativ - eltoaletten  löser visserligen problemet att bli av med avfallet men konsumerar energi i stället för att leverera den. Priset för denna moderna bekvämlighet lär dessutom starta vid ca. 30000 kr.

En vinterepisod från min förskoletid

Det var en vanlig vinterdag på 1940-talet, troligen en söndag eftersom min far var ledig och kunde åka skidor med mig. Lördagar var ju arbetsdagar på den tiden.

Det slår mig att ordet förskoletid har en helt annan betydelse idag än det hade på 40-talet. Då betydde det tiden innan man börjat skolan. Det var entydigt och svårt att missförstå. Det vanliga var att man började i klass 1 det år man fyllde sju år. Undantag fanns. Enstaka elever kunde börja ett år tidigare än ett år senare av olika anledningar.

Man började i Småskolan. Så kallades de två första årskurserna, klass 1 och 2. Den tidens könsmönster gjorde att det var mycket ovanligt med manliga lärare i småskolan - om det ens förekom. Titeln för en lärare i småskolan var då småskollärarinna. Tilltalsordet i skolklassen var "fröken". Idag är väl ett barn i förskoleåldern både om han/hon inte börjat i någon skolform eller går i förskolan? Behöver vi kanske beteckningen "för-förskolebarn" för barn som ännu inte kommit i kontakt med någon skolverksamhet?

Men åter till denna lördag då min far och jag tog en skidtur ut i skogen. Vi åkte mot Stackarberget och en bit ner på norra sidan mot Styggviken. Vi åkte lite härs och tvärs. Då fanns inga skoterspår eller spårade skidleder utan var och en spårade eller hittade ett spår där någon åkt tidigare och följde det.

Jag började nog bli trött för jag tyckte det var skönt när vi efter en lång tur kom fram till åkrarna vid Vitjans rönningfall. Vi stod där och vilade en stund och skulle sen fortsätta. Då visade det sig att min far var helt vilse. Han trodde att vi skulle åka åt alldeles fel håll för att komma hem. Men han erkände att han inte visste var vi var eller åt vilket håll vi skulle åka.

Själv var jag helt säker på både var vi var och hur vi skulle åka för att komma hem. Det här var ju min och mina kompisars lekmarker. Här var vi "indianer och kåbåjar" på somrarna och åkte skidor på vintern. Min far följde efter mig även om han hade en känsla av att vi åkte i fel riktning. Det tog inte många minuter innan vi var uppe på min mormors lilla skog och vi såg snart "Klotens" som vi kallade granngården bakom mormors hus och också mormors ladugård. Vi var hemma!

Det var en mycket ovanlig situation att min far inte visste var vi var. Han brukade alltid vara mycket välorienterad och hade som ett sjätte sinne när vi skulle besöka en plats där vi aldrig varit förut med bilen. Han brukade komma helt rätt som av en slump.

Den här händelsen gjorde mig lite stolt när det var jag som ledde oss hem. Men efteråt blev jag lite orolig. Jag hade ju litat helt på min fars lokalsinne och det var tur att vi råkade komma till de öppna åkrarna som jag kände så väl till. Annars kanske vi dragit iväg åt alldeles fel håll.

Moréns, ett strävsamt par i Styggviken

Om man som jag - gärna låter sig berättas om gamla tider och hur människor levde och hade det förr i tiden kan man - också som jag - bli alltmer förundrad över hur strävsamma människorna var och hur de kämpade för att klara sin egen försörjning och att dessutom ofta ta hand om stora barnkullar.
  
Jag vill berätta lite om en släkt som jag hade ganska mycket kontakt med som barn/ungdom: Moréns.
 
I år har jag åter träffat tre kusiner som också visat sig vara intresserade av gamla tider och de har delat med sig av minnen och bilder av sina mammor, mostrar och morbror och morföräldrar.
 
Naimy och Gunny, två systrar och barnbarn till paret Johan och Augusta Morén som tidigare bodde i Styggviken och deras kusin Birgitta från Västerås har bidragit med bilder och information till det här inslaget. (Inom parentes vill jag tillägga att Birgitta var ett av de "stadsbarn" som kom till Rävvåla/Saxdalen på somrarna och fick oss infödingar att känna att: Nu är sommaren här!)
 
Klicka på bilderna för förstoring!
Om vi börjar med Styggviken: Den ligger på öster sida om sjön Saxen, norr om Stackar- berget och Malbacken. Det har funnits bofast befolkning i Styggviken sedan slutet av 1700-talet.
 
Där låg ett par mindre gårdar och i huset som syns på bilden här ovan föddes Johan Morén 16 mars 1888. Johan hade tre syskon Lydia, Klas och Joel. Deras far hette Ludvig Ersson.
 
Som vuxen arbetade Johan som expedit i J.L. Runnbergs gårdsaffär. På Runnbergsgården arbetade då också pigan Augusta Holm som kommit ända från Stjärnsund utanför Hedemora där hon var född 1883. Som det ofta hände sig också på den tiden uppstod tycke och 1912 ringde bröllopsklockorna. Johan och Augusta Morén bildade familj och flyttade in i den lilla stuga, bagarstugan, som då låg vid bäcken 100 meter söder om Runnbergsgården.
 

Året efter, 1913 föddes deras första barn Bertil och 1914 barn nr. 2: Anna-Lisa. Stugan vid bäcken var mycket liten och när parets tredje barn Brita föddes 1916 hade Johan och Augusta flyttat in i det ganska nybyggda Missionshuset i Rävvåla där Johan arbetade som vaktmästare.

 

När Johans far dog 1918 tog Johan och Augusta över gården i Styggviken och flyttade dit. Sonen Lars föddes också 1918, dottern Lena 1920 och det yngsta barnet (nr. 6) Stina 1922.
 

Augusta och Johan Morén

Nu hade Johan skiftarbete i Långfallsgruvan. Det var en lång väg att gå, minst sex kilometer morgon och kväll. På sommaren rodde han över Saxen och gick sedan upp till Långfalla. På vintern när isen bar gick han över Saxen. Annars fick han gå antingen söderut över Malbacken eller norrut över den södra träbron över Ullnäsnoret. När det var vinter fanns ingen plogad väg på öster sidan av Saxen utan det var bara att pulsa i snön.
 
Augusta födde sex barn och var hemma och skötte gården med två mjölkkor och gris, ingen elektricitet och vatten fick hon bära från brunnen. När barnen kom i skolåldern hade de också en lång skolväg.
 
En granne till mig har berättat att Augusta var mycket mån om sina barn och att hon många gånger gick före barnen genom skogen, över Malbacken och ner till skolan för att trampa upp ett spår i snön så att det inte skulle vara så tungt för barnen att gå. På väg hem gick hon förbi hos mina grannar, Finngårds Kalles, högst upp på Malbacken för att vila. Hon var då helt uttröttad men fick vila en stund och dricka en kopp kaffe innan hon gick tillbaka över skogen till Styggviken.
 
När barnen gick över isen till skolan stod Augusta ofta nere vid sjön och följde dem med blicken tills de var säkert över på andra sidan. En annan av mina grannar har berättat att barnen ibland åkte spark eller gick över isen även när den var tunn så Augustas oro var inte obefogad.
 
Men barnen växte upp och här ser vi fem av Moréns barn som vuxna utanför huset i Styggviken. Sonen Lars dog redan som barn.
 
Från vänster: Bertil, Lisa, Brita, Lena och Stina utanför huset i Styggviken.

Barnen flyttade ut allteftersom de blev vuxna och på 1940-talet byggde Johan och Augusta ett hus i Saxdalen och flyttade till byn. Huset som idag har adressen Omvägen 10 ligger bara 100 meter från den lilla bagarstugan vid bäcken där Johan och Augusta bildade familj 30 år tidigare. Johan Morén dog 1957 och Augusta 1959. Idag är också alla deras barn bortgångna.

 

När Johan och Augusta flyttat till Saxdalen blev Lena och Stina ägare till Styggviken som då blev sommarställe för Johan och Augustas barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
 
Idag ägs Moréns gård i Styggviken av Stinas dotterdotter Johanna Holst Eriksson.


Här ovan ett foto av Moréns gård i Styggviken år 2000.
 
Ett stort tack till kusinerna Naimy Olsson, Gunny Runnberg (Grängesberg) och Birgitta Eriksson (Västerås) samt mina grannar Ruth Andersson och Astrid Björn för den information och de minnen som de delat med sig av.

Nytt olyckstillbud på Malbacken - på grund av lärarbrist

Nej det var varken igår eller i förrgår. Det var på vintern 1968. Jag låg i Uppsala som man sa men under våren 1967 tog både pengarna och läslusten slut. Det här med läslusten var ett årligen, eller mera bestämt, vårligen återkommande fenomen. Höstarna var mörka och för mig ointressanta och väl lämpade för studier men under vårarna spirade en massa företeelser inte bara i naturen utan också i mig... Kanske var det hormoner?

Oavsett orsaken - det var ingenting som jag rådde på. Jag borde läsa och jag försökte men koncentrationen var någon annastans. Jag ville ut! Försökte läsa sittande på soffor i parker och liknande men upplevde omgivningen starkare än det innehåll som jag försökte tillägna mig i böcker som man sen skulle tentera av - som det hette, visa att man hade läst och förstått. Det gick inte så bra ihop med mina vårar.

Därför var svaret inte så svårt när min kompis och skolkamrat under sju år, Lennart Blom från Grängesberg, ringde i april 1977. Han vikarerade som lärare på dåvarande Samrealskolan i Grängesberg. En lärare hade blivit sjuk och man behövde en vikarie under någon vecka. Frågan var alltså: Vill du komma och vikariera som lärare nu omgående?

Lite tveksam var jag. Jag var ju lite blyg! Och bland det värsta under min skoltid så långt var när man skulle hålla föredrag. Det ingick i rollen som realskoleelev att då och då, kanske två eller tre gånger under fyra år, hålla ett kortare "föredrag". Det innebara att stå framför klassen med ca. 30 klasskamrater och läraren och berätta något som man egentligen inte hade något intresse av - åtminstone inte att berätta om på det här sättet. Skulle jag nu stå där timme in och timme ut - kanske i veckor?

Men svaret blev JA! Jag gjorde ju ingen nytta i Uppsala utan motivation och inspiration. Och pengarna hade ju tagit slut och en lärarlön på realskolan framstod för en fattig student som ett overkligt överflöd...

Sen var rektor Oskar Bergkvist efter mig så fort jag gjort mina veckor på realskolan. Han behövde en vikarie på Norra skolan i Grängesberg en månad. Kunde jag inte vara snäll och ta det vikariatet? Jo jag var ju snäll så det kunde jag. Och sen blev Valter Tysk, lärare på Västra skolan i Grängesberg sjuk och det var bara några veckor kvar på vårterminen... så jag fortsatte att vara snäll och tog också det vikariatet. Det hela gick bra och när vårterminen var slut fick jag frågan av rektor Bergkvist: Kan du inte stanna som lärare i Grangärde under ett läsår? Vi har bara en lärare där till hösten, Ingrid Lindman, men behöver två. Och det är en liten trevlig skola... Det var det!

Därför bodde jag på vårvintern 1968 i mitt föräldrahem, eller egentligen hos min moster Hanna där min kusin Börje bott på övervåningen men gift sig och fått barn och byggt ett nytt hus.

Men det var alltså vinter 1968 och jag kanske måste nämna en sak till innan vi kommer till det som jag egentligen vill berätta: Under sommaren hade jag arbetat som vaktmästare på Grängesbergs och Grangärde barnkolonier på Öddö utanför Strömstad. Där arbetade också många trevliga unga damer bl.a. Kristin från Borlänge. Vår kontakt höll i sig åtmintone en bit in på det nya året 1968.

Desssutom var jag intresserad av ishockey och den här kvällen var det ishockey i Leksand. Min far som också var ishockeyintresserad och tyckte om att åka bil hade lärt mig hur härligt det var att ta en biltur under vintern till Leksands ishockeystadion för att se Leksand vinna över - som allara bäst - Djurgården eller Brynäs eller... förlusterna har jag glömt.

Nu var jag vuxen och lärare med inkomst och jag hade skaffat min första bil, en DKW AU 1000, föregångaren till Audi. Den hade jag fått köpa billigt av pappan till Birgitta, en uppskattad tjej från Västerås som bodde i Styggviken på somrarna...

Så jag hade bil, en träff med Kristin som jag skulle hämta upp i Borlänge och sen en spännande ishockeymatch i Leksand att se fram emot. Vilket lag de spelade mot kommer jag inte ihåg och kanske ishockeyn inte ens var det mest intressanta den kvällen. Jag kände nog att jag hade det väl förspänt och det mesta av vad man kan önska. Jag var förväntansfull. Det enda som det just då var lite smått om var tid!

Men jag startade min DKW högst upp på Malbacken och svängde ner mot byn. Drygt halvvägs nerför backen, före Maj-Britts kurva kände jag att det gick lite för fort. Jag försökte bromsa men det gick inte så bra, det var mycket halt... Före kurvan och in i halva kurvan gick det bra men sen var jag tvungen att inse att det hela inte skulle gå vägen... enda utvägen var att försöka styra mot något som inte var så hårt...

Jag kom igenom nästan hela kurvan innan det var omöjligt att hålla bilen kvar på vägen. Vi hade ju gått över till högertrafik för 4-5 månader sen men min bil ville nu ovillkorligen över till vänstersidan igen. Och där ville den fortsätta ännu mer till vänster och den enda makt jag hade över bilen var att försöka styra in i den höga snödrivan som fanns på vänster sida bakom huset där Anna Wigert då bodde. Farten var fortfarande alldeles för hög men den stoppades snabbt när DKW:n körde in i den höga snödrivan. Snön kastades med stor kraft mot bakväggen på Annas hus. Jag lyckades ta mig ur bilen på höger sida samtidigt som Anna kommit ut ur huset och lugnt frågade: Åcken varä sôm slog säg i vägga?

Det enda som slagit sig i väggen var snön men jag förstår att det hade hörts ordentligt inne i Annas kök och det var inte första gången någon inte klarat att ta kurvan utan att komma in på Annas tomt. Men det hela var bara ett tillbud - utan skador på vare sig personer eller personbil.

Vi hann till Leksand innan matchen startade.