Saxdalens kulturforening letar parallellkultur i Barcelona

En delegation fran Saxdalens kulturforening besoker just nu Barcelona for att leta efter liknande kulturfenomen som de vi har i Saxdalen. Pa en bakgata i staden hittades den har musikaliska foreteelsen som uppvisar patagliga likheter med de i Saxdalen valkanda Wallmanska fiolerna.

Sokningen fortsatter!

Stenen på åkern

I södra Saxdalen på östra sida av vägen mot Grängesberg, finns en sten uppställd med en krona samt årtalet 1710 inhugget. Lämningar i åkermarken kan tyda på att vägen mot Björnhyttan gick vid denna sten.

Längre söderut i höjd med "Brattjämna" en bit upp i skogen, finns ytterligare stenar med samma inskriptioner, dessa är placerade vid den gamla vägen mot Björnhyttan, tyvärr håller denna väg på att helt försvinna, skogen återtar sina domäner.

Tänk om dessa stenar kunde förmedla något om det som varit, de har leget där i snart 300 år, och restes under Kung Karl XII tid, som regerade 1697 - 1718.

Titta till vänster och se stenen nästa gång ni åker till Ludvika.

Arbetskväll vid Runnbergsgården

Tisdag 27 maj 2008 träffades vi på Runnbergsgården för en arbetskväll. Som uppgift för kvällen var röjning och städning av gamla "köttkällaren" samt ett rum som använts vid beredning av charkuterivaror.

En hel del mögligt och halvruttet forslades ut för vidare transport till Björnhyttans Återvinningsstation, en del äldre saker tillvaratogs för vidare användning i dessa utrymmen, som kan komma att fungera för olika ändamål.

En paus i arbetet avnjöts i kvällssolen på gårdstunet, där Åhlström bjöd på kaffe med hembakade bullar, till allas stora förnöjsamhet.

Sanningen om Mors lilla Olle

Vi har väl alla hört Alice Tegnérs visa om pojken Olle, blåbären och björnen? Redan här kan vi avlöja ett par lögner: Pojken hette inte Olle utan Jon! Jon Ersson var inte från Saxdalen men hans bärplockning skedde i alla fall i Dalarna, ett par hundra meter fån Morbäckssätern utanför Särna. Det där med blåbären i visan är också diskutabelt. Mamman och barnen plockade lingon och Olle/Jon som bara var ett år och sju månader gammal matade inte björnhonan men väl hennes två ungar med lingonkvistar. Både björnungarna och Olle/Jon blev trötta och lade sig för att vila vid björnhonan. Det var inte mor som fick se dem utan Olles/Jons äldsta syster som hämtade mamman som sen skrämde bort både björn och björnungar.

Alice Tegnér var född i ett björnfritt område i Karlshlamn, Blekinge, 1864. Hon publicerade sin visa om Olle 1905 men den verkliga händelsen inträffade redan i september 1850 alltså 14 år innan Tegnér föddes. Hennes visa var inspirerad av en dikt "Stark i sin oskuld" som den svenske författaren Wilhelm von Braun (död 1860) skrev. von Braun hade läst om händelsen i en norsk tidningsartikel i april 1851.

Både von Braun och Tegnér har med konstnärens självklara rätt tummat på överensstämmelsen mellan verklighet och dikt och vad skulle dikter vara värda om de alltid var en exakt återspegling av verkligheten? Wilhelm von Brauns dikt kan du läsa här.

Buktalaren Selim

En eller ett par gånger per år kom Swallinger till Folkets Hus och roade oss med sina trolleriföreställningar, det här var i början på 1950-talet.

Ibland hade han hjälp av Selim som med sin docka underhöll oss med bl. a buktalerikonster.

Kungabesök 1953

Den 11 september 1953 besökte Kung Gustav VI Adolf, Grangärde på sin eriksgata, hans namnteckning finns bevarad på en sten utanför kyrkan.

Skolbarnen var utkommenderade för att viftande med Svenska flaggor ta emot kungaföljet. Vi fick åka buss till Grangärde och blev uppställda på led och hälsa högheterna välkommna.

Fotot ovan är från en privat fotograf, och taget i en något annorlunda vinkel.

Osingens loge och bilkörning

Klicka på bilden för att se den förstorad!

Oskar Runnberg på Stenbacken - även kallad Osingen - var en av många färgstarka personligheter som bodde i Rävvåla/Saxdalen under min barndom. Och det hände sig vid den tiden, vid 50-talets början, att Oskar hade besök av sonen Elis som arbetade i Stockholm och där skaffat sig bil som han kom hem för att visa upp.

Oskar skulle naturligtvis prova bilen. När han skulle köra iväg hade han dragit ut handgasen, varför bilen bara ökade farten. Han fick inte stopp och det bar sig inte bättre än att logen stod ivägen. Efter den vådliga färden skulle han försöka förklara vad som hänt, och sa följande:
Dä va gas i vareviga pedal, hur jag trampa så for han bara i väg.

Leif Rosén, Lars-Åke Wetterkrantz och några skolkamrater var på väg hem från skolan och tog den aktuella dagen vägen över Stenbacken. När de kom upp på gården vid Oskar Runnberg såg de till till sin förskräckelse att det var en bil inkörd genom väggen på logen, halva bilen ute halva inne i logen. De stannade förstås och begapade uppståndelsen. Oskar tyckte förmodligen att det började bli för mycket publik, så han röt i åt barnaskaran:
Gå hem ungdjävlar, jag har kört genom vägga...

Hålet i väggen är sedan länge lagat.

Av med vinterdäck igen

Den 18 maj var det full vinter, med omkr 10-20 cm snö. Fyra dagar senare har våren återkommit, växter och blommor har klarat sig bra under snötäcket. Skatparet i ett närbeläget träd har fått ungar, det är full fart på maskletandet för de båda skatorna.

Nu ser vi fram emot en fin och varm vår, grannens potatis på friland har redan visat sina första små blad, vilket bådar gott till midsommarens sill och #####!

Runnbergsgårdens nya styrelserum

19 maj 2008 invigde styrelsen, det av Marie och Kerstin iordningställda, nya styrelserummet på övre plan i Runnbergsgården.

Som vanligt avhandlades en hel del olika ämnen, allt med målet att öka intresset för kulturen i Rävvåla/Saxdalen, samt att göra detta tillgängligt för hela byn.

Dags för vinterdäck

Vaknade morgonen den 18 maj -08, såg till min förskräckelse att vintern har återkommit

Snön lyser vit på taken, undrar om tomten är vaken?

I stark kontrast till föregående veckosluts sommarvärme var marken täckt av snö idag på morgonen, inte mycket men ett lager som täckte gräsmattan. 0-gradigt under natten och nu på eftermiddagen +3.

Runnbergsgården har nu sommarvattenledning

Arbetet med att restaurera Runnbergsgården går vidare och idag har grävning och installation av en sommervattenledning till Runnbergsgården gjorts. Två av byns företagare, Per Olov Arnesson, Pelle med grävskopan, i Sörbyn, och Lars-Åke Wetterkrantz, också i Sörbyn, har utan kostnad för Rävvåla kultuförening bidragit till att vi nu har tillgång till sommarvatten i Runnbergsgården.

Runnbergsgården med J L Runnbergs diversehandel

Den unika lanthandeln lämnades 1933 som om personalen hade gått på lunch. Butiken återupptäcktes i början av 2000-talet efter en 70-årig törnrosasömn. Rävvåla kulturförening har tagit som sin huvuduppgift att rusta upp och anordna aktiviteter i Runnbergsgården.

Se Saxdalen på bloggkartan

Jag har placerat vår blogg i
Saxdalen på bloggkartan.se

Hälsar Ola Hagfall

Storfars kastvedhuggare

Storfar hade anställda huggare som högg kastved i sluttningen upp mot Långfalla. Han var inte nöjd med deras sätt att trava veden, det fanns gott om luft i kasterna tyckte Storfar. Han tittade till huggarna en dag när det kom en ordentlig regnskur. Då sa Storfar till huggarna:

Men inte behöver ni stå ute och bli blöta när det regnar, ni kan ju gå in och sätta er i kasten!

Snögubben innan den riktigt tagit eld

Snögubben som brändes i Saxdalen 30 april 2008 har alltmer blivit ett konstverk jämfört med de första snögubbarna i mitten av 1960-talet.

I Saxdalen och i Schweiz brinner snögubben ikväll

Ikväll blir det min första Valborgmässofirande vid elden i Saxdalen på 46 år. När jag sist såg elden var den på Slamhavet som nu är bortkört. Då fanns inte heller någon snögubbe som brändes.
Jag har hört talas om den nya traditionen men visste inte hur den kommit till. Av min granne Rut hörde jag idag att det i grunden är Rune Karlssons förtjänst att vi har denna tradition.
Vår skollärare Rune Karlsson importerade sin blivande fru från Schweiz. De gifte sig 1955 och var då bosatta i Saxdalen. Hans hustru Katharina förde med sig traditionen att bränna en "snögubbe" på majbrasan från sitt hemland och sen mitten av 60-talet kan vi därför idag fira vinterns avsked med detta schweiziska inslag. Vi tacker Katharina för den nya traditionen och för all musikkultur hon bidragit med i sitt nya hemland. Rune bidrog ju bl.a. med ett långt och engagerat ledarskap för skolidrotten i Saxdalen. Numra är familjen bosatt i Grängesberg där Rune en gång föddes.

Min farfar flyttade in i årets TV-sommartorp år 1900

Min farfar, Karl Fredriksson, var född i Ramsberg i Örebro län 1895. När han var fem år flyttade hans föräldrar och många syskon in i den vitkalkade slaggbyggnad i Björnhyttan som blir årets sommartorp.

En enda gång åkte jag förbi slaggbyggnaden med min farfar. Han beskrev huset som en usel bostadsmiljö, kallt och fuktigt och allmänt ogästvänligt. Jag antar att farfar som hela livet var mycket fiskeintresserad trivdes bättre utomhus än inomhus i Björnhyttan. Han fiskade i ån och i kanalen som lär ha gått från Grängesberg till Björnhyttan. Om någon vet mer om den är jag intresserad av att få information om kanalen och också om slaggbyggnaden.

Farfars familj flyttade senare till Saxdalen, dåvarande Rävvåla. Jag vet ännu inte hur länge de bodde i Björnhyttan.

Intressant åtminsone för mig är att en av de nya ägarna till huset är son till min tremänning Barbro Jakobsson som hon hette som ogift. Hon bodde på Malbacken, ett par hundra meter från mitt föräldrahem .

Obekväma arbetsresor i början av 1900-talet

Min morfar Carl Haag arbetade i gruvan i Blötberget. Vinter som sommar gick har till och från arbetet. Visserligen är fågelvägen mellan Hagfallstorpet och Blötbergsgruvan inte mer än fem kilometer men stigen som gruvarbetarna gick var ingen fågelväg och ingen väg utan bara en gångstig. Så mer än en mils promenad blev det varja dag till och från jobbet och 12-timmars skift fem dagar i veckan och halvdag, sex timmar på lördagar.

Våra förfäder fick inte vara rädda om besväret och många gånger var det inte bara att gå utan också att frakta varor med sig. Morfar kom en gång hem med en trädgårdssoffa med gjutjärnsgavlar och bräder i sits och ryggstöd, den var tung och han hade burit den på ryggen från Blötberget.

Det kanske gick an att gå den långa vägen på sommaren men att på vintern gå i mörker med bara en karbidlampa i oplogad snö kan inte ha varit lätt.

En positiv sak för gruvarbetarna i Blötberget var att arbetstiderna var ganska "flexibla". Inte sällan var morfar hemma innan han skulle sluta sitt skift i Blötberget. Begreppet "Blötbergstider" myntades. Men Blötbergsgruvan var också känd för att inte ha stadigt arbete åt de anställda som då blev permitterade kortare eller längre tider utan lön.

Fler Saxdalsbilder på Internet

Jag har lagt upp några Saxdalsbilder på nätet. För att titta på dem klicka här.

Lars-Åke Wetterkrantz har lagt upp många Saxdalsbilder, både äldre och nyare. Du kan se dem här.

Hör gärna av dig till Lars-Åke eller till mig, Ola, om du har Saxdalsbilder som du vill dela med dig av. Vi kan läsa av bilderna med skannrar så att de kan läggas på Internet utan att bilderna skadas.

Malbacken sedd från Finngården, tidigt 1900-tal

Bilden tagen av Gustaf Fredriksson någon gång i början av 1900-talet. Gustaf var född 1893. Lägg märke till det stora huset högst upp, Stick-Johannas hus som har samma utseende som på bilden från 2007.

Klicka på bilden för förstoring!

Malbacken sedd från Folkets hus 2007

Bilden tagen 20 november 2007. Klicka på bilden för att se stor bild!

Storfar hade en sjuk kalv

Min far arbetade åt "bolaget" - troligen på 1930-talet - och i hans sysslor ingick bl.a. att hämta mjölk hos Storfars. Där såg han många lustiga episoder och fick höra talas om andra.

En gång hade Storfars en sjuk kalv och de två drängarna skickades ut i lagårn med lite brännvin till kalven. Drängarna gick ut med brännvinet och kom snart tillbaka.

"De där gjord gôtt i kalven!" sa en av drängarna - men det troliga var att brännvinet gjorde gott i drängarna och att kalven blev utan brännvin - åtmnstone den gången.

Barnarbete på egen begäran

Ungefär när jag började i skolan, troligen sommaren 1949 ville jag också börja tjäna egna pengar. Efter vad jag minns som framgångsrika förhandlingar fick jag mitt första muntliga arbetsavtal som gav möjlighet till en inkomst av 10 eller 20 öre per dag.

Min moster Hanna och hennes man Johan Andersson hade två fjällkor. De skulle vallas två gånger per dag på sommaren. På morgonen skulle korna ut på bete i skogen och skulle vallas till "grinden" som fanns efter Bredmyrvägen, en promenad på 700-800 m. När korna lämnats på andra sidan grinden och grinden stängts var morgonens syssla fullgjord. Betalningen blev 10 öre.

På kvällen fanns möjlighet till ytterligare 10 öre i förtjänst genom att hämta hem korna igen. Fem dagars vallning morgon och kväll gav en hel krona. Det räckte till en biobiljett (75 öre) och en chokladkaka.

1,00 kr år 1949 motsvarar enligt konsumentprisindex 16,79 kr i januari 2008. Värdeökningen enligt konsumentprisindex är 1578,5 %.

Och hade man en krona kunde man gå på bio och få över till en chokladkaka som åts i pausen när Georg Åhlström bytte film. Det fanns ju bara en projektor i Folkets hus så det blev paus vid filmbytet.

Ibland såg man en Vilda-western-film. Men tänka sig: Det fanns inte bara cow-boys i USA, det fanns ko-pojkar också i Rävvåla/Saxdalen en tid efter andra världskriget.

Mina två lärare i Rävvåla/Saxdalens skola, Kerstin Morén och Hjalmar Liss var släkt!

Jag har alltid sett det som ett lustigt sammanträffande att båda mina första två lärare var från Gagnef.

I småskolan, första och andra klass, hade jag Kerstin Morén som lärar. När jag gick ut småskolan 1951 avgick Kerstin Morén med pension. Kerstin Morén var ogift, ensamstående och flyttade tillbaka till Gagnef vid sin pensionering. Jag har letat på Internet efter Kerstin Morén och hittade henne i Släktföreningen Olaus Laurentii hemsida. Där finns följande uppgifter om Kerstin Morén:

KERSTIN Morén

Född: 2 okt. 1890, Moje 26, Gagnefs församling, Dalarnas län
Död: 6 apr. 1987, Gagnefsgården, Gagnefs församling, Dalarnas län
Yrke: Lärare

Kerstin Morén levde alltså nästan 36 år efter sin pensionering och dog i sin födelseförsamling i den aktningsvärda åldern av 96½ år.

Kerstin Moréns föräldrar var Tupp OLOF Olsson Morén (1861-1908) född och död i Moje, Gagnefs församling och Petters BRITA Andersdotter (1861-1949) född Tjärna och död i Moje, Gagnefs församling. De hade nio barn. Kerstin hade en äldre syster och sju yngre syskon, fyra bröder och tre systrar. Kerstin Morén var ättling till Olaus Laurentii som var kyrkoherde i Gagnef på 1500-talet.

I tredje klass fick vi en lärare som kom ny till skolan, Hjalmar Liss. Han var också från Gagnef och nyutexaminerad folkskollärare. Hjalmar Liss var också ogift, ensamstående när han kom till Saxdalen. Efter en tid började han dock få besök av en kvinnlig bilförare i en liten Fiat. Vem det var hölls till en början hemligt men vi skolbarn döpte henne snart till fröken Fiat. Det visade sig senare att hon reste från Värmland och att hon efter en tid bytte både bostadsort, fick ett förnamn och nytt efternamn och blev fru Karin Liss.

Hjalmar och Karin Liss flyttade så småningom från Saxdalen till Nyhammar och senare till Leksand. De fick en dotter medan de bodde i Grangärde församling. Hjalmar Liss med familj återfinns också i Olaus Laurentii släktträd. Hjalmar Liss och Kerstin Morén hade alltså en gemensam anfader på 1500-talet.

Om Hjalmar och Karin Liss (född Wirén) och dottern Agneta finns i släktträdet följande information.

HJALMAR Liss

Född: 22 juli 1922, Moje, Gagnefs församling, Dalarnas län
Död: 23 febr. 1994, Leksands församling, Dalarnas län

KARIN Wirén

Född: 5 sept. 1926, Borgvik, Värmlands Län
Död: 15 maj 1992, Leksands församling, Dalarnas län

Barn:

Barbro AGNETA Liss

Född: 13 apr. 1956, Grangärde församling, Dalarnas län
Död: 7 aug. 1991, Gällivari föramling, Norrbottens län