Bilder och kommentarer om Per Arvid Björk

Jag hann inte mer än lägga in Arvid Björks poem NORRBO BY i bloggen innan jag fick inte mindre än sju e-brev från en - jag höll på skriva - mycket gammal god vän... men nej, sedan gammalt mycket god vän! Han var dessutom en känd rädd-aktör på Ludvika Tidning men har liksom jag själv bytt status till pensionär: Bertil Danielsson. Han har inte bara använt pennor för att skildra människor och företeelser i Ludvika kommun utan också kamera. I det här inlägget vill jag presentera en del av den information om och bilder av Arvid Björk som Bertil försett mig med.

Först en kommentar från Bertil om Plusken:

"När jag gjorde min visinventering kom även Norrbo by upp. Då fick jag höra en festligt skröna(?) om visans tillkomst. Enligt uppgift lär Per Arvid ha kommit knallande genom byn och noterat att, vid ett av de beskrivna husen, en stege stod uppställd.
- Han upprördes då svårligen i sin ande, knackade på dörren och bad husägaren att omedelbart låta flytta den misshagliga stegen. Förklaring?

- Annars bir hä en krok på visa´!"

Men Arvid Björk bodde i den här stugan nära Bergvalls gamla affär i Västansjö. Bilden är tagen av Bertil Danielsson 1906.

Arvid var stamgäst på flera kaféer i nuvarande Ludvika kommun. Bertil träffade och fotograferade Arvid flera gånger och hans favoritbild är den här nedan, tagen på Nyhammars konditori 1963. Bertils känsla är att den här bilden ÄR Arvid Björk! Det är Bertils absoluta favoritbild av Plusken.

Arvid var också en återkom- mande gäst på Annas Kafé i Rävvåla och på Olgas Café i Blötberget.

Plusken var säkert respekterad och uppskattad av många men troligen också missuppfattad av en del, kanske bl.a. av barn, något som gjorde honom ledsen och ibland irriterad. Bertil träffade Arvid många gånger och hade samtal med honom. Hans slutsats är att Arvid Björk...

"på tu man hand, var som vilken ordinär äldre man som helst. Han var nog, vid närmare eftertanke, en "artist" som bjöd sin publik på den sorts show som förväntades av honom. (Int´ett rättförs ord).

Vid mina besök fördes ett resonemang utan några som helst "galenskaper" och revaljur.

En ståtlig och värdig man, värd all respekt enligt mitt sätt att se det."

Ett av de foton som Bertil tagit av Arvid Björk och som jag uppskattar mycket är från 1966:

Per Arvid Björk, Västansjö-Plusken

Alla ni läsare som har minnen eller kanske bilder av Plusken, Arvid Björk: Skicka gärna ett e-brev, vanligt brev eller ring och berätta. Vi lovar att ta vara på alla minnen av en person som fyllde en viktig funktion i sitt liv och som också blev känd av många.

Känd Saxdalsprofil jubilerade: Urmakarn

Första söndag efter gökottan d.v.s. i söndags firade en av mina släktingar (min fars kusin) Lars Fredriksson sin 80-årsdag. Inom släkten har han alltid kallats Lasse men många av hans kompisar kallar honom Urmakarn. Och som urmakare är han välkänd inte bara i Saxdalen utan av många människor runt om i Sverige.

Lasse föddes i det hus som han fortfarande bor i mitt emot Saxdalens första skola, senare Sjöstrands verkstad. Lasses far Gustav var snickare och byggde huset själv. Gustav hjälpte också min farfar att bygga ett likadant hus på granntomten. Där bodde mina farföräldrar resten av sina liv. Min farfar, Karl Fredriksson, och Lasses far var bröder.

Från min tidiga barndom har Lasse varit en av de viktigaste av alla personer bland släkt och bekanta som jag har växt upp och levt med. Han var både släkting, idol och kamrat. Tyvärr dog Lasses mor när Lasse var liten och Gustav blev ensam med tre barn. I huset bredvid hade mina farföräldrar bara ett barn, min far, men saknade fler barn. Det föll sig naturligt att mina farföräldrar hjälpte till och Lasse växte upp med mina farföräldrar och blev för mig mer som en farbror än som fars kusin.

Lasse utbildade sig till urmakare hos Malmströms i Nyhammar. Han fick en bra utbildning och hade säkert de bästa förutsättningarna för att bli en skicklig tekniker. Lasse inredde en verkstad på övervåningen hos min farfar och farmor och startade eget urmakeri. Det blev den plats dit jag för det mesta gick när jag slutade skolan. Lasses verkstad var en spännande oas för mig. Den hade en speciell lukt av bl.a. ammoniak och Lasse hade en radio som vi lyssnade mycket på. Ofta när jag kom till Lasses verkstad efter skolan började strax Radioföljetången, en uppläsning som jag tror varade en halvtimme. Jag kommer särskilt ihåg uppläsningar av Albert Engströms verk.

Lasse hade bil tidigt, en Ford Eifel. Med den gjorde vi många utflykter upp i Finnmarken, dels för att fiska i bäckarna - min farfars stora intresse. Men vi fraktade också hem större eller mindre gods som Lasse fått reda på fanns ute i socknen och som han köpt. Det var t.ex. en stor svarv, moraklocksfodral, urverk och annat. Eifeln hade en stor baklucka och om man tog ut baksätet gick det lätt att skjuta in och frakta t.ex. ett fullångt moraklocksfodral.

Lasse är välkänd i byn som en som fixar de flesta problem av teknisk natur. När vi fick fel på någonting i mitt hem sa alltid min far: Ja det där kan nog Lasse laga. Och det gällde inte bara klockor. Det gällde fel på traktor, jordfräs, snöslunga, båtmotorer, hushållsmaskiner - ja allt man kan tänka sig. Och Lasse säger själv att en av hans stora uppgifter har varit att "hjälpa folk" att reparera alla möjliga apparater.

Lasse har till och med hjälpt Hans kejserliga majestät, kejsare Haile Selassie av Etiopien (tidigare kallat Abessinien)! Det var inte personligen men Lasse gjorde sin militärttjänst som tekniker vid flygflottiljen F15 i Söderhamn och Etiopien hade köpt flygplan från svenska försvarsmakten. De behövde som alla tekniska prylar och maskiner service och reparationer. Och då var Lasse med där också. På köpet fick han sin hittills enda flygtur i ett av de etiopiska planen. Enligt Lasse var det ingen höjdare, bullrigt, obekvämt och med dålig sikt.

Lasse har inte flugit sedan dess. Han håller sig hellre på marken och mekar med sina motorcyklar som är ett stort intresse. Skrotramar och motorer renoveras i den takt andan faller på. Det gäller inte bara att ersätta trasiga delar med färdiga reservdelar. För det mesta finns inga reservdelar att få tag i utan de får tillverkas med hjälp av svarvar, fräsar och verktyg som Lasse har i sin verkstad. Verkstaden är delvis ett finmekaniskt urmakeri men också en verkstad där grövre verkstads-arbeten kan utföras. En och annan klocka repareras fortfarande, helst under vinterhalvåret och bara för tidigare kunder. Bilden av Lasse som jubilar vore ofullständig utan motorcykelanknytning. Därför visar ovanstående bild Lasse med två Harley Davidson-tillbehör, kepa och sejdel.

Lasse träffade sin Alice från Olsjön. De gifte sig 1955 och har sedan dess bott i Lasses föräldrahem som de övertog. Sonen Anders och sonsonen Andreas bor i Grängesberg men är ofta hos sina föräldrar och farföräldrar och deras verkstad. Alices bror Gunnar från Olsjön är också på besök varje vecka.

Ja, må Lasse leva i hundrade år!

Ännu en gökotta utan gök!

Lördagsmorgonens gökotta vid Tors-Karis förlöpte väl men huvudattraktionen, göken själv, uteblev... Trots fint väder, trevliga lyssnare och en riktigt skön sommar-morgon behagade göken inte underhhålla oss med en enda guckning. Jag gissar att vi alla känner till gökens lockrop men kanske inte hur den ser ut? Här är den på bild:

Klicka på bilden för förstoring!

Vår natur är ju internationell och göken finns i många länder, kanske med lokala varianter. Med hjälp av modern teknik har jag lyckats spåra en turkisk gök (om min kunskap i turkiska har lett mig rätt)? Den här göken går under beteckningen BELGIN GÖK något som först antydde att det kunde vara fråga om en Belgisk gök. Men vidare spaning ledde till Turkiet. Troligen är den här göken inspelad i Ankara-trakten. Om min fragmentariska turkiska hjälpt mig att förstå är det bara hanen som är gök och honan som sjunger? Lyssna själva och njut.


Naturen är förunderlig och tänk så många likheter det finns mellan natur och musik: Melodi, rytm och harmoni...

Linnés lärjunge doktor Johan Otto Hagström skrev så här 1749 från sin resa i Jämtland:

"När någon råkar komma under det trä, deruti gjöken sitter och gal, så kan gjöken spå, huru länge man skal gå ogift. Men hvarje galande utmärker giöken ett år, då han frågas, efter vissa rim, ungefärligen sålunda: Giök, Giök, Sitt på qvist, Säg mig vist, Hur' många år, Jag ogift går. Skulle nu gjöken gala allenast en gång, efter denna fråga, får den frågnde god tröst, at inom årets slut blifva gift. Men gal han öfver 10 resor, då sägs han sitta på galen qvist, i hvilken händelse hans spådom intet aktas."

Till vår gökotta gick en del av oss från Folkets Hus medan några tog vägen från Omvägen. Väl vid Tors-Karis kunde vi fågelokunniga lära oss av våra kunniga ornitologer som deltog i ottan. Dessutom fick vi lyssna till flera intressanta dikter egensinnigt och sirligt utformade av en av våra cirkeldelgagare: Åke Åhlström. De är värda att läsas och höras av flera än en begränsad krets hembygdsintresserade. Förhandlingar med Åke kommer att inledas för att se om vi kan få förmånen att på något sätt publicera något/ra av alstren här i bloggen.

Vår gök gäckade oss. Men döm om min förvåning när jag efter gökottan hemma på Malbacken fick besök av min dotter som hade gått en tre timmar lång skogspromenad från vår stuga i Mässan och nästan hela tiden hört göken! Och inte bara en gök utan flera stycken samtidigt! Ja naturen är naturlig och bryr sig inte så mycket om våra förväntningar på den.

Väl hemma fick jag också en klargörande rapport från Lars Persson, fågelskådaren som antagligen alltid har ögon och ögon öppna och anteckningsblock och penna tillhands när han går ut i skogen. Det här är några rader från hans "fågelrapport" från gökottan:

Någon gök behagade ju inte höra av sig under den trevliga utfärden till Torskaris.(dock en göktyta som är en hackspettsfågel) Men det var ju full fart på andra fåglar och jag räknade till 32 olika arter som sågs eller hördes från Folkets Hus – Torskaris – Folkets Hus. Nu gick ju jag och Åke Lundeberg en extra tur efter Saxbergsleden och då träffade vi på en riktig raritet i fågelvärlden för Dalarnas del: en Mindre flugsnappare samt en annan ganska sällsynt art: Törnskata.

Kuriosa: Jag tror inte jag hört någon som sett det hus som tidigare fanns på egendomen Tors-Karis. Men söndagen efter gökottan besökte jag min fars kusin Lars Fredriksson - allmänt känd som Urmakarn - som berättade att han hade sett det huset många gånger i sin barn- och ungdom. Lars och Gunnar Eklund brukade gå till Tors-Karis ibland och han kommer ihåg att de någon gång hade satt en tomhylsa i någon spricka i timmerväggen och sedan tävlat att skjuta prick på den blanka hylsan med luftgevär eller salongsgevär. Så det är helt klar att den gamla karta som visar att det fanns ett hus på platsen för länge sen var rättvisande.

Några bilder från Tors-Karis och gökottan, klicka på bilderna för förstoring:

Påminnelse om en gökotta och en gökotta avklarad

Kommande gökotta
Vi vill påminna om gökottan för deltagarna i de två studiecirklar om Saxdalen som hållits under hösten, vintern och våren.

En viktig nyhet är att de som har svårt att gå sträckan från Folkets Hus till Tors-Karis nu kan erbjudas biltransport till bara ett 100-tal meter nedanför Tors-Karis.

Vi träffas på Folkets Hus parkeringsplats nu på lördag 23 maj för avgång/avfärd kl. 07.40. Egen skaffning medtages.

Redan inträffad gökotta
Redan idag är den första av de två gökottor jag känner till i Saxdalen avklarad. PRO Saxdalen träffades vid Furuliden och förlustade oss med korvgrillning, tipspromenad, underhållning och kaffekalas.

Egentligen var det väl inte så mycket otta - vi startade kl. 14.00 - och sanningen att säga var inte mycket gök heller!

Nej, då var det mer Orre! Alvar Orre med sitt dragspel (visserligen stod det Grängesbälgarna på dragselslådan men vistt var det väl ett orrspel Alvar spelade på) och Olle Wallman med sin fiol spelade faktiskt Gökvalsen bland många andra kända låtar. Några medlemmar vittnade också om att den riktiga göken låtit sig avlyssnas.

Tack till alla som hjälpte till att ge oss en angenäm eftermiddag trots att vädergudarna skrämde in oss i stugan genom att släppa några regnstänk. Men det var inte mer än ett skrämskott. Asfalten bakom stugan var torr när vi avslutade gökottan.

Hur mycket gök finns det i Saxdalen?

Ingen vet väl exakt men ett sätt att förhoppningsvis få kontakt med göken är att gå på gökotta. Traditionellt var gökottan en sedvänja att tidigt på morgonen, redan vid solupgången på Kristi himmelfärds dag gå ut i naturen för att lyssna på fåglar och speciellt göken. Gökens sång kunde bl.a. förutspå framtiden. Vi är nog många som minns det gamla uppfattningen att det väderstreck man först hörde göken i var en tecken om framtiden: Östergök är tröstergök, norrgök är sorggök, södergök är dödergök och västergök är bästergök.

Idag har nog gökottor en delvis annan funktion kanske i första hand att komma ut i vårens natur och njuta av den tillsammans med andra människor.

Vi i Saxdalen vill väl inte vara sämre än på andra håll och här förekommer också gökottor. Jag känner till två som jag gärna vill annonsera om här i bloggen.

Gökotta 1
PRO Saxdalen: Onsdag 20 maj kl. 14.00 börjar vi inom PRO Saxdalen att lyssna efter gökar. Vid tjänligt väder håller vi till vid grillplatsen på Saxenstranden (udden nedanför kiosken). Vid regn och rusk flyttar vi till IF:s klubbstuga.
Vi grillar och äter korv med bröd och därefter kaffe med kaka.
Hela kalaset kostar 30:- per person.
Medtages: Stol och gott humör (obligatoriskt) samt paket till vinst i lotteriet (frivilligt).
Anmälan till Britt tel. 313 76 senast måndag 18 maj.

Gökåtta 2
Studiecirkeln om Saxdalen: Under hösten och våren har ett 20-tal personer deltagit i en studiecirkel om Saxdalen anordnad av Rävvåla Kulturförening och Studieförbundet Vuxenskolan. Vi bestämde på sista studiecirkelträffen att (de som vill) ska träffas och ha en gökotta lördag 23 maj.

Den skulle kunna kallas gökåtta eftersom vi tänkt vara framme vid målet Tors-Karis (nedanför Saxgerget) kl. 8.00. Men för att ingen ska gå bort sig efter vägen kan vi träffas vi kl. 7.40 vid Folkets Hus för gemensam vandring till målet.

För den som liksom jag själv aldrig varit till Tors-Karis (eller åtminstone inte vetat om att det kallade så) kan det vara tryggt att veta att kommunens GIS-ingenjör och kartexpert Kerstin Byström hela tiden kommer att ha kontroll på var vi är och vart vi ska.

Det här blir det första studiebesöket ute i verkligheten för att titta på något vi talat om inne i stugvärmen under vinterhalvåret. Om någon som inte varit med i studiecirkeln är intresserad att komma med så är du välkommen!

Knytkalas: Var och en medtar mat och dryck enligt egen smak. För den som har svårt att gå finns möjlighet att få skjuts nästan ända fram till Tors-Karis.

Norrbo by skildrad av diktaren Arvid Björk

I vår blogg har vi tidigare fått resa med gårdfarihandlaren Arvid Björk, Västansjö-Plusken. Han har gett oss en poets syn på RÄVÅLA FABRIK och Sunnansjö by. En av bloggens läsare, Sussie Andersson i Ludvika, låter oss nu fortsätta vår färd i Pluskens hjulspår. Hon har skickat dikten NORRBO BY till mig. Sussie har fått dikten från sin far Ivar Ågren som bodde i Grangärde. Tack för den!

Klicka på bilden för att få den förstorad!

Det är ganska klart att Arvid Björk var en man som kände sin hembygd mycket väl. Ingen vet hur många gånger har trampade sin cykel med resväskan runt till byarna i Grangärde socken. Och han trampade inte bara förbi stugorna, han var in i de flesta. Och han kände folket och han pratade med alla som ville lyssna och han förmedlade nyheter, stora och små, mellan socknens olika byar och stugor.

Min mormor var född i Östanbjörka och varje gång Arvid kom till Malbacken fick mormor de senaste nyheterna om vad som hänt i hennes födelseby och hur det stod till med de olika familjerna i byn.

Inte visste jag att Plusken till och med cyklade och "uppträdde" utanför socknen. Men min svärfar Arne Nyström, född i Rusbodarna och uppväxt på Slogåsen lämnade följande kommentar när han läst det första inlägget från Arvid Björks penna:

"Han var ofta en uppskattad gäst på Olgas Café i Blötberget där han berättade historier som han ofta avslutade med orden: "Det var möljugt och pluskut" därav skapades hans tillnamn. Han hade ytterligare ett uttryck som återkom och det var att, "han önskade P J Hammar ur sockna"! Hammar var en landsfiskal som krävde Plusken på handelsrättigheter.

Den dikt om Sunnansjö som du publicerat och som han skrivit gläder mig och förvånar mig. Hans beskrivning av 30/40-talets Sunnansjö både geografiskt och känslomässigt väl beskriven. Min mormorsmor bodde i Forstäppan fram till början av 30-talet så jag har många resor på mammas cykelpakethållare mellan de omtalade stugorna och institutionerna att minnas."

Från Sussi Andersson har jag också fått en dikt om Nyhammars bruk. Den kommer i ett senare inlägg. Frågan är: Har Arvid Björk skrivit dikter från alla byar i socknen? Känner någon till om han sålde sina dikter? Han lät trycka åtminstone en del av sina dikter i Stockholm och satte pris på dem: 10 och 20 öre.

Du som har mer information om Plusken, dikter, minnen, bilder: Skicka brev eller e-post eller ring mig på nummer 0240-310 38 och berätta!

Hälsar Ola

Hemresan från Köln 1960

Min första utlandskörning med nya körkortet: Resan till Köln 1960 har jag berättat om i ett tidigare blogginlägg här. Men Köln är ju långt bort och hur gick det att ta sig hem till Sverige med det nya körkortet? Det gick bra. Min far och jag delade på körningen och vi kände oss båda mer och mer hemma i den västtyska trafiken.

När vi lämnade Köln åkte vi söderut längs Rhen. Vi körde genom Västtysklands dåvarande huvudstad Bonn som ligger drygt ½ mil söderut och fortsatte ytterligare 5 mil till Koblenz. Där gjorde vi en avstickare längs den vindlande vinfloden Mosel. Ja det är vatten i floden men den kantas hela vägen av gamla slott och vingårdar. Vi åkte upp till Trier, 13 mycket slingrande mil längs floden. Ett minne är hur cyklister besökt sina bagerier på morgonen för att inhandla bröd. De cyklade med färska bröd på pakethållaren. Det som skiljde från svenska förhållanden var att bröden inte var inslagna i en påse utan bara med en liten papperslapp runt på mitten. Resten var utsatt för damm, stänk, väder och vind.

Inte visste jag när vi kom till Trier och hade bara 3 mil kvar till Luxemburgs huvudstad Luxemburg att jag 35 år senare - och under flera år - skulle åka till Luxemburg på möten inom EU. Vi blev medlemmar först 1995 men jag var där också under ett par år tidigare när vi som EG-medlemmar deltog som observatörer. Vi fick då delta i mötena och fick yttra oss men fick inte delta i omröstningar och beslut.

Men den här gången vände vi i Trier, körde tillbaka till Koblenz och sen mot nordost till Kassel och vidare till Wolfenbüttel ett par mil söder om Braunschweig. Där tältade vi vid då Europas största konstgjorda friluftsbad. Dagen efter åkte vi till Braunschweig och tittade på några bunkrar som fortfarande fanns kvar efter andra världskriget. Inge och hennes familj hade bott i Braunschweig innan de flyttade till Köln. Jag tror att det var i Brauschweig vi träffade två dalmasar från Gagnef. De hade orienterat fel och kommit till en gränsövergång till forna Östtyskland. Där fick de vända om. Min far frågade om de talade tyska och de sa att det behövdes inte: Man klarar sig långt på Gagnsmål!

Ett delmål på resan var också Wolfsburg norr om Braunschweig. Vi hade en ganska ny Volkswagen sin gade tillverkats i Wolfsburg. Vi hade en inbjudan att få gå igenom fabriken om vi kom till Wolfsburg. Vid den stora trappan vid ingången till fabriken lärde jag mig vad det tyska ordet Urlaub betyder: Semester. Några vänliga vakter förklarade att fabriken tyvärr var helt stängd för semester så vår inbjudan var inte mycket värd just då.

Vi fortsatte mot Hannover och Hamburg och hittade en tältplats norr om Hamburg. Den var inte helt bekväm eftersom den låg mycket nära både en flygplats och en fiskkonservfabrik. Det var svårt att sova på natten när stora flygplan flög in över oss och det luktade hela tiden fisk, inte färsk fisk utan fiskavfall. Men jag tror vi tältade två nätter där och utforskade Hamburg på dagarna.

Vi hann se Hagenbecks djurpark och vi åkte en rundtur med båt i Hamburgs hamn. Där träffade vi en norsk sjömanspräst som vi tillbringade resten av dagen med. Han visade oss Reeperbahn och ingången till prostitutionsgatan Herberstraße och vi besökte en av de största nöjesrestaurangerna i kvarteret St. Pauli: Zillertal. Hamburg var ju åtminstone på den tiden känt som ett syndens näste.

 

En bild från den stora nöjesrestaurangen Zillertal i St. Pauli i Hamburg

Jag minns inte vilken väg vi åkte hem från Hamburg men jag antar att vi åkte upp till Fredericia på Jyllands ostkust. Vi hade släkt på andra sidan sundet, i Middelfart på Fyn. Jag hade varit där med min familj när jag var i förskoleåldern och en av mina kusiner gifte sig med en danska i Middelfart. Redan då fanns en över 1100 m lång bro över Lilla Belt (byggd 1929-1935). Det var spännande att åka över bron för ett barn.
Det fanns bara en fil för bilar så det var trafikljus som visade om man fick åka eller vänta. Men bredvid det smala körfältet för bilar fanns en dubbelspårig järnväg. Där kunde expresståg köra alldeles bredvid bilarna i hög fart. Det var enda broförbindelsen mellan Jylland och Fyn. Idag finns en ny stor vägbro en bit söder om den gamla Lilla Bältbron. Men bron från 1935 är fortfarande den enda järnvägsbron mellan Fyn och Jylland och tillåter expresståg att köra i 180 km/tim över bron.

Resan hem till Sverige gick utan problem och tillbaka hemma i Saxdalen var jag mycket nöjd med mitt körkort. Jag hade redan fått både stor glädje och nytta av det men jag hade inte behövt visa upp det en enda gång.

Studiecirkeln om Saxdalen har gökotta

Under hösten 2008 och våren 2009 har två studiecirklar om Rävvåla/Saxdalen genomförts. Intresset för cirkeln vid starten i september 2008 var så stort att halva antalet anmälda fick vänta till våren för att träffas och prata om och minnas Räfvåla/Saxdalen från sin egen horisont.

I första gruppen deltog 10 personer och i den andra 11. Varje grupp träffades 10 gånger och den 10:e träffen i grupp 2 var måndag 27 april i år. Studiecirklarna anordnades genom ett samarbete mellan Studieförbundet Vuxenskolan och Saxdalens Kulturförening.

Vi har alltså suttit inne i den goda stugvärmen under höst, vinter och vår och berättat och diskuterat om det som fanns och finns utanför - i verkligheten. Tidigt kändes det som att teorin inomhus borde följas av praktik utomhus.

Så nu är det dags: Alla deltagare i de två genomförda studiecirklarna om Rävvåla/Saxdalen är välkomna till gemensam GÖKOTTA.

Samling utanför Folkets Hus lördag 23 maj kl. 07.40 för gemensam march till Tors-Karis.

Medtag oömma kläder, glatt humör, någonting att äta och någonting att dricka.

Välkomna!
Hälsar Ola

Stockholmsresor med tåg

När jag var liten och i början av skoltiden åkte min familj till Stockholm minst en gång men för det mesta ett par gånger per år. Jag hade en moster, Ester, som var gift och bodde på Hantverkargatan 53 på Kungsholmen - mitt i den backe som spårvagnarna på den tiden fick kämpa sig uppför innan de kunde fortsätta fram till Fridhemsplan.

Stockholmsresorna var stora upplevelser för en liten pojke från Malbacken. Bara att åka till Ludvika var ju stort och att där kliva på ett tåg som skulle gå ända till huvudstaden det var ännu mer imponerande. Vi åkte i 3:e klass-kupé som det hette fram till 1956. Då märktes vagnarna om till 2:a klass och 2:a klass blev på samma sätt 1:a klass. Då hade min far skaffat bil och vi åkte bil till Stockholm. Jag minns inte om jag såg någon 1:a klass-vagn innan ommärkningen. Jag har för mig att min far sa att 1:a klass tidigare bara var för kungligheter. Om det var så vet jag inte.

Vilken klass man åkte i hade en viss betydelse förutom att det var skillnad i komfort i de olika vagnarna. Sträckan Ludvika-Tillberga var i början av mina Stockholmsresor inte elektrifierad utan där drogs tåget av ånglok. Rök och ånga från ångloket blåste upp ganska högt nära loket men sjönk sen ner och blåste ibland in i tåget. Därför var ordningen på vagnarna: Klass 1 närmast loket, sedan klass 2 och sist klass 3 när den klassen fanns.

Komforten varierade också mellan vagnar i den lägsta klassen. Jag minns vagnar med träbänkar som inte var så bekväma men det tänkte man nog inte så mycket på på den tiden. Det fanns ganska stora vattenkaraffer som var upphängda i hållare på väggen och bredvid fanns pappersmuggar som man kunde dra ut ur en annan hållare så att man hade något att dricka ur. Konduktören eller konduktörerna, det var ofta mer än en på den tiden, fyllde på vatten när det började ta slut.

Att gå på toaletten var också spännande. Då fanns inga slutna toalettsystem som idag utan det var som ett utedass inomhus: Tittade man ner i hålet i toalettstolen så rusade banvallen och sliprarna förbi där nere i en hiskelig fart. På stationer fick man inte använda toaletterna. Så småningom kom man fram till Tillberga. Där blev det lokbyte men samma tågvagnar fortsatte sedan till Stockholm. I Tillberga tillkom resenärer från Västerås. Det fanns också restaurangvagn men jag minns inte om den fanns med hela vägen från Ludvika till Stockholm.

Från Tillberga var vi i alla fall befriade från röken från ångloket och kunde njuta av fri usikt utanför fönstret. När vi passerade de höga radiomasterna i Spånga visste man att det inte var långt kvar till Stockholm. Jag tror att vi för det mesta gick till Tegelbacken och tog spårvagnen därifrån till Hantverkargatan. Det fanns en hållplats före och en efter 53:an där min moster och ingifta morbror bodde.

Ester och Anders Bodde i ett rum och kök - ja köket var inte större än att två personer kunde sitta samtidigt vid ett mycket litet matbord. Köket hade gasspis och jag var alltid rädd att gasen skulle explodera eller att det skulle börja brinna. Man hade respekt för gas. Badrum fanns inte men en liten toalett.

Alltid när vi hälsade på min moster i Stockholm var det flera saker jag ville göra: Åka hiss, åka spårvagn, åka rulltrappa och åka till Bromma flygplats för att titta på flygmaskinerna som lyfte för att flyga till Amerika.

Här är jag inte så gammal när jag är ute på stan med min mamma. Pappa stod bakom kameran.ulltrappa. Jag var nog ett par år till innan jag fick gå själv på stan. Men då fick jag gå nästan mer till Stadshuset där det låg ett konditori. Jag hade fått pengar med mig så att jag kunde köpa något gott. Jag beställde "hjärtor". Jag förstog att det inte hette "hjärtur" som vi sa hemma och inte visste jag att dom kallades polynéer de där hjärtformade små bakelserna med florsocker...

Jag fick också gå ensam till Kronobergsparken som inte låg mer än några kvarter från min mosters lägenhet. Dör gungade jag och åkte rutchkana och lekte i en buss byggd av trä som man kunde klättra upp på och leka inne i. Jag var stolt över att kunna gå själv i Stockholm och höll mig alltid till de gator jag hade tillåtelse att gå på.

Anders, min mosters man var portvakt och en dag frågade han om jag ville följa med och titta på en fin bil. Det ville jag förstås och det var i ett garage bara 50 m från Hantverkargatan 53. Det var sommaren 1951 och jag fick se en så här fin bil.

Volvo PV Special. Special för att den inte var svart, duvgrå kallades den visst, duvblå skulle jag ha kallat den. Den hade gök eller svala på taket. Ornitologerna är tydligen inte överens. Men det var en nymodighet som imponerade. Den var som helt ny och hade säkert inte gått många mil.

Men jag skulle ju så småningom växa upp i flera folkvagnar och först i vuxen ålder falla för Volvo.

Vi har alla våra favoriter bland mat och dryck, en av mina var polynéerna. En av min fars specialiteter när vi besökte Stockholm var att köpa Lungmos. Jag antar att det var ett namn som min skojfriske morbror Anders hade satt på Norrmalms pölsa. Den inhandlades på Konsum som låg nära min moster och morbrors lägenhet.

Anders hade alltid en massa hyss för sig och han sa att han själv inte var så petig med mat: Han åt allt som var lagat - utom gamla skor.

Tillbakablickande funderingar

I morgon kväll står många av oss Saxdalingar och tittar på brasan vid Saxenstranden och lyssnar på vårtal och körsång. Det är ju en glädjens högtid när ljuset kommit tillbaka och sommaren nalkas. Sommaren uppfattas av de flesta som något vi ser fram emot under resten av året.
 
Lite smolk i bägaren är den ekonomiska kris som verkar vara så djup att snart sagt allt dras in. Själv är jag något förundrad över hur mycket verklighet det egentligen ligger bakom alla indragningar. Och hur mycket bidrar indragningarna själva och föreställningen om "den ekonomiska krisen" till att skapa - just "den ekonomiska krisen".
 
Men jag är en optimistisk person och tänker tillbaka lite grann och försöker föreställa mig hur det var i Rävvåla/Saxdalen längre tillbaka i tiden. Vad skulle Saxdalen vara idag om inte den här mannen fått för sig att hans skulle gå och leta på en gruva. Då skulle han inte behöva ha så långt till arbetet!

Skarp Jakob Jansson som vid 12 års ålder 1948
blev övertygad om att det fanns malm i berget
  där Långfallsgruvan sedan byggdes på 1880-talet

Det är svårt att tänka sig hur Saxdalen skulle se ut utan Skarp Jakobs upptäckt. Gruvan var ju motorn bakom Rävvålas expansion och storhetstid. Men vi var inte så väldigt många fler invånare i Rävvåla under byns storhetstid än vad vi är nu. Men då hade vi t.ex. hade fem speceriaffärer, tre eller fyra kaféer, herrekipering, flera frisörer...
 
Skillnaden är väl att vi då handlade i byn. Och vad händer om vi "tror" på den "ekonomiska krisen"? Ja det lär det ju inte bli lönsamt för något bussbolag att ha turer till Saxdalen. Och hur många kommer att ha råd att ha bil? Var ska man då köpa mat?
 
Skräckvisionen är väl att vi är tillbaka i den situation som min morfar och farfar var i: Man får gå över skogen till Blötberge - nej visst ja den gruvan är ju nerlagd - ja då får man gå till ABB och handla mat och bära med sig hem på kvällen.
 
Det är inte så himla många år sen det var en verklighet men om vi tänker efter före kan vi undvika att den tiden kommer tillbaka. Saxdalen har några få företag som kan förse oss med det viktigaste. Så låt oss vara rädda om Saxenkiosken, Pizzerian, IT-butiken, tvätteriet och de många fåmansföretag vi har i byn.
 
Om vi handlar lokalt och anlitar våra lokala småföretag kan vi fortsätta att överleva den ekonomiska krisen.
 
Indragningar innebär ju faktiskt strypning av samhällets funktioner. Vi borde för länge sen ha förstått att nedläggning av skolor och fritidsverksamhet inte gagnar samhällets medlemmar. Och vem gynnar det i så fall? I varje fall inte våra barn och inte de familjer de tillhör och inte heller oss äldre. Vi är ju beroende av att barnen har en bra nutid för att kunna får en bra framtid!
 
Ha en trevlig sista april och sänd en tanke till Skarp Jakob som med en optimistisk tro bidrog till en mycket positiv utveckling för vår by. Han ville ha kortare väg till arbetet och det var möjligt. Det var bara att hitta en gruva!

Saxdalens manskör och Valborgsmäss - en tradition

En av de tio körsångare som startade Saxdalens IF:s manskör som sjöng för första gången på valborgsmässoafton 1981 - Lars Persson - har bidragit med följande historiska beskrivning av kören:

På valborgsmässoaftonen när brasan tänts, snögubben brunnit upp och det börjar skymma så smått då gör Saxdalens manskör sig redo för att än en gång hälsa våren med sång vid Saxens strand. Saxdalens manskör och valborgsmässofirandet i Saxdalen är intimt förknippat allt sedan år 1981 då kören bildades enbart för att förgylla valborgsmässofirandet i Saxdalen.

Valborgsmässofirandet sköttes då som nu av Saxdalens idrottsförening och vid den tidpunkten fanns det några sångglada fotbollsspelare och ledare i föreningen som tyckte att det fattades en sångkör vid brasan i det i övrigt fina vårfirandet med snögubben och allt. På initiativ av Åke Lundeberg och Lennarth Larsson bildades därför en manskör som fick namnet Saxdalens IF:s manskör. Musikläraren och vissångaren Roger Broberg blev tillfrågad om han kunde tänka sig att leda kören; han tackade ja trots att han helt saknade erfarenhet av körsång. Inför premiären på valborgsmässoaftonen 1981 stod tio tappra sångare i snögloppet i Busks grustag på Nävbacken och sjöng ”Vintern rasat” och några andra vårsånger. Förutom ledaren Roger Broberg, så medverkade följande tio sångare: Lennart Ek, Pär Frejd, Hans Karlsson, Lennarth Larsson, Åke Lundeberg, Nils Nyström, Gottfrid Persson, Lars Persson, Klas Rosén och Hans Wikström. Fem av dessa är fortfarande aktiva i kören: Roger Broberg, Lennart Ek, Åke Lundeberg, Nils Nyström, Lars Persson.

Ryktet om manskören spred sig och snart hade antalet sångare fördubblats och 1983 var det dags att bryta sig ur idrottsföreningen och bilda Saxdalens Manskör. Snart nog fick man också förfrågningar från andra orter att sjunga på valborgsmässoaftonen. Så under många år såg schemat ut så här: Norrbo, Tallmogården i Sunnansjö och sedan i ilfart till Saxdalen innan det blev alltför mörkt för att kunna läsa i notpapperen. Så småningom byttes framträdandena i Norrbo och Sunnanjö ut mot vårkonserter i Cassels i Grängesberg. På valborgsmässoaftonen 1992 lämnade manskören scenen i Cassels vid 20.30 tiden och bara några timmar senare stod hela konserthuset i lågor. (Barns lek med smällare var trolig brandorsak)

Platserna för majbrasan i Saxdalen har varierat genom åren. Länge var ju ”Slamhavet” vid Saxen den givna platsen, under åren 1980-1986 var det Busks grustag på Nävbacken som gällde, (en säker men tråkig plats att vara på) därefter Saxens strand bakom Minilivs och även Folkets park ett par gånger innan den nuvarande platsen som är svårslagen vad gäller läge och naturskönhet.

Utvecklingen för Saxdalens manskör från det att tio man stod och sjöng vårsånger i en grusgrop för 28 år sedan till dagens kör som turnerat i USA, Irland, de nordiska länderna och från Kramfors i norr till Ängelholm syd, är en historia som vi får återkomma till en annan gång.

Tack för bidraget Lars!

Vad ska man göra sista april?

Jo självklart ska man åka till Saxdalen om man inte redan är där. Där blir det traditionell vårbrasa med allt som hör dit:

Snögubbe som får åka traktor
"Vintern rasat" och mycket mer med Saxdalens manskör
Ja, se själva

Välkomna!

Utsikt från ett vattentorn

Människor har väl alltid försökt att hitta höjder för att få så bra utsikt över sin omgivning som möjligt. Så är det också med mig. När jag var i Köln som jag skrev om häromdagen var jag upp i Kölnerdomens kyrktorn. Det gav den bästa utsikten över Köln man kunde få. I Örebro, när jag bodde där, var jag upp i Svampen flera gången. När jag hade besök från andra delar av landet eller från utlandet var det naturligt att åka upp i Svampen.

Så var åker man upp om man vill se utsikten från ett vattentorn i Saxdalen. Många kanske inte ens vet det men vi har ett vattentorn i Saxdalen! Varifrån skulle annars vattnet komma ifrån när vi vrider på vattenkranen? Ja det behöver man egentligen inte veta men för den som är intresserad så kommer förklaringen här. Men låt oss först titta på utsikten från Saxdalens vattentorn:

Men hur kunde det bli på detta viset? Jo det är ett torn. Det är en stor cylinder, 5,5 meter hög och 11 meter i diameter. Jag var själv med och göt den - 1961 tror jag visst att det var. Vi byggde en stor form. Jag körde bl.a. formvirke med lastbil till formbygget. När det var klart göt vi den stora cisternen och rev sen formen. Jag tror att betongen hade en speciell tillsats så att den skulle vara vattentät.

En botten och ett lock göts över cylindern och däruppe kunde man ha gjort ett kafé och utsiktsplats som på Svampen i Örebro. Men vi malbackingar kanske inte vill vara så storslagna. Vi är mera försiktiva av oss och I stället grävde vi ner hela tornet så att ingenting av tornet syns. Allt täcktes över av jordmassor. Så på toppen av "tornet" ser det ut så här idag.


En jordkulle som knappast märks, speciellt nu när träd och sly växt upp runt om och längs sluttningen. Den bästa utsikten är faktiskt den som finns på bilden högst upp. Där kan jag åtminstone skymta min gamla röda Volvo - något som knappast någon annan kan njuta av. Men som synes är Saxdalens vattentorn inte särskilt attraktivt för turister. De får leta sig till Saxenstranden eller upp på Saxberget, Stackarberget eller Uvberget för att hitta en vacker utsikt.

Det snyggaste motiv man kan få av Saxdalens vattentorn är nog det här:

Det är ingen hiss upp till toppen, men väl en trappa. Och det är ingen kö av turistbussar till sevärdheten. Men vi har vatten i våra kranar varje dag och det är huvudsaken för ett vattentorn som inte vill synas.

Hotellsituationen på Malbacken är prekär

Ibland måste man åka bort för att få perspektiv på sin egen omgivning. Samtidig finns det ju nästan oändligt mycket information tillgänglig idag genom Internet, datorer och andra tekniska hjälpmedel som utvecklas snabbt.

Jag vill ge ett exempel på vad jag menar. Hela min uppväxt bodde jag på Malbacken i Saxdalen och nu som pensionär bor jag här igen. Trots det har det aldrig tidigare fallit mig in hur stor hotellbrist vi har på Malbacken. Jag blev medveten om det först för ett par dagar sedan när jag råkade söka på Internet, just med sökordet "Malbacken".

Då fick jag på rekordtid en tydlig insikt om vårt stora problem. Webbplatsen hobohideout.com kan tydligt visa det som vi i vår trångsynthet inte själva kan se.

Klicka på bilden för att se den förstorad!

Malbacken City har inte ett enda hotell! Och inte nog med det: Webbplatsen föreslår att man ska leta efter hotell i närliggande städer (cities) och föreslår då:

Bjorkasen - 6 Kms or 4 mil
Bjornhyttan - 4 Kms or 3 mil
Fiskvikson - 5 Kms or 3 mil
Gammalbodarna - 4 Kms or 3 mil
Glaningen - 5 Kms or 3 mil
- 0 Kms or 0 mil
Nafbacken - 3 Kms or 2 mil
Navbacken - 3 Kms or 2 mil
Rafvala - 2 Kms or 2 mil
Ravala - 2 Kms or 2 mil
Ravvala - 2 Kms or 2 mil
Ropslatten - 6 Kms or 4 mil
Saxberget - 5 Kms or 3 mil
Saxeberget - 5 Kms or 3 mil
Slogasen - 4 Kms or 3 mil

För oss malbackingar blir ju avståndsuppgifterna lite svåra att tyda men det beror kanske på att amerikanerna uppfattar mil som mile och då blir det ju lite skillnad eftersom en mile är ungefär 1,6 km. Men annars visar ju webbplatsen på vår och vår omgivnings totala brist på hotell. Inte i någon av de föreslagna närliggande grannstäderna finns det ett enda hotell!

Kanske är hela den ekonomiska krisen ett resultat av vår hotellöshet? Tänk så många arbetstillfällen det skulle ge om vi bara bygger ett hotell var på Björkås, i Björnhyttan, på Fiskviksön, i Gammalbodarna, vid Glaningen, på Nävbacken, i Rävvåla (var det nu är någonstans?), på Ropslätten, på Saxberget och på Slogåsen.

Så mycket turister vi skulle få! Turistnäringen skulle blomstra och vi på Malbacken skulle få fler besök. Visserligen har vi i huset ett stort gästrum men kanske besökare i det tredje årtusendet föredrar att bo på hotell? Jag funderar redan på att inreda logen.

Om du bygger ett hotell, glöm inte att trycka på på webbplatsen så att besökarna kan hitta ditt hotell. De har 6,5 millioner cities i sin databas varav Malbacken City är en.

Med färskt körkort till Västtyskland

Arton år gammal med färskt körkort var jag inte ovillig att köra bil. Under drygt ett halvår under mitt första läsår på gymnasiet 59/60 hade vi tagit emot en tysk flicka som kom för att bo med oss. Hon hette Inge, var 10 år och kom från Köln i dåvarande Västtyskland. Hon hade en lillasyster som kom till en familj i Orsa. Vi besökte den familjen ett par gånger så att systrarna skulle få träffas och de kom också till Saxdalen en gång.

Inge var trevlig och jag fick träna tyska som jag läst tre år på realskolan och också hade som frivilligt extra språk under första året på gymnasiet. Inge var ett år äldre än min syster Lillemor men de lekte och utvecklade snabbt ett eget språk, en slags korsning mellan tyska och svenska. Min far som aldrig läst tyska var mycket intresserad av att höra Inge berätta om Västtyskland och jag fick träna mig att översätta. Inge hade humor och hon försökte lära min far räkna på tyska men han räknade hela tiden ett, två, tretti och både Inge och min far skrattade hjärtligt varje gång.

På sommaren 1960 hade Inge åkt tillbaka till Köln och vi var bjudna att komma och hälsa på hennes familj. Det blev mitt mandomsprov när det gäller bilkörning. Jag hade aldrig varit längre söderut än till Danmark och min far var inte förtjust i att köra i Västtyskland bl.a. därför att han inte förstod informationen på deras vägskyltar. Min far tyckte annars mycket om att köra bil och han körde genom Sverige och Danmark men sen fick jag köra större delen av vår semestertur i Västtyskland.

Första vägsträckan i Västtyskland var ner till Hamburg. Men vi stannade norr om Hamburg och övernattade på ett Motel, Onkel Toms Hütte. Motell var ganska nytt på den tiden och det var första gången vi låg på motell. Det var spännande och enda besvikelsen var att en vakmästare stängde av TV:n med tyska nyheter som jag gärna ville titta på.

På morgonen andra dagen i Västtyskland skulle jag få köra genom Hamburg. Då fanns ännu ingen Autobahn förbi Hamburg utan genomfarten gick rakt genom staden. Det var spännande men vi hjälptes åt att titta på skyltar och försöka lista ut vart vi skulle köra. Genomfarten gick bra och sen var det Autobahn mot Bremen där vi svängde något söderut mot Köln. Min far körde en del på Autobahn och vi blev stoppade i en trafikkö där det hade hänt en olycka. Vi fick också ett kort motorstopp genom kortslutning från en aluminiumkaffepanna som kom i kontakt med elledningarna under huven. Annars gick allt bra.

I Köln var det en jättebred motorväg som gick i en ring runt staden. Om minnet inte har förändrats sen dess var det en 11-filig motorväg.

Vi kände till adressen till Inges och hennes familjs bostad: Ravens-burger-strasse 80 och på något vis så kom vi rätt. Där kunde vi rada upp oss i soffan för ett familjefoto: Jag hade vuxit ifrån övriga familjen på längden men min far var betydligt bredare än oss andra. Min syster Lillemor var nio år.

Till höger är vi ute i en park på östra sidan av floden Rehn. Min mamma som är höjdrädd tyckte det var obehagligt att åka linbana över den breda floden men allt gick bra. På bilden ses familjen Fricke till vänster (utom sonen Reinhard) Inges mamma Ursula med Inge mellan hennes lillasyster och min min syster Lillemor. Till höger en stolt bilförare mellan sina föräldrar.

Sonen i familjen Fricke, Reinhard, med sina två systrar i en liten skog nära Köln. Reinhard besökte oss i Sverige två gånger efter vårt besök i Köln.

Inge kom tillbaka en gång när hon gift sig som ung. Vi har tyvärr tappat kontakten sen lång tid tillbaka.

När jag fick mitt körkort 1960

Den som läst ett visst tidigare inlägg i den här bloggen har redan fått kännedom om en alldeles för tidig övningskörning som jag företog flera år före uppnådd körkortsålder. Men tiden gick och till sist fyllde jag 18. Då var det en självklarhet att jag både skulle börja i körskola och ta körkort så att jag skulle få köra bil på riktigt.

Min mamma hade tagit sitt körkort några år tidigare. Hon körde som nämnts en Studebaker som tillhörde Kronanders körskola i Ludvika. Min kompis Kjell som var ett år äldre än jag körde själklart på den andra körskolan i Ludvika: Kjells körskola. Men jag följde min mammas exempel och började hos Kronander som hade flera körlärare anställda men jag fick köra för Kronander själv.

Kronander var flexibel och jag talade om att jag åkte buss till skolan i Ludvika och att jag hade ca. en halvtimme från bussens ankomst till Ludvika station innan jag började min första lektion på Högbergsskolan. Det blev en bra kombination för både körlärare och elev: Kronander sa att det passade honom bra att hämta mig vid bussen och vi kunde köra en halvtimme och jag skulle få sluta lektionen utanför Högbergsskolan. Det var vårterminen 1960.

Körningen gick bra från början och jag lärde mig teorin snabbt. Jag visste att man måste kunna teorin för att ha en chans att få köra upp. Redan första lektionen frågade Kronander om jag hade något emot att skjutsa hans dotter till skolan. Det hade jag inte alls. Hon var något år yngre än jag och gick i realskolan men jag kände henne till utseendet. Så när det var dags åkte vi hem till Kronanders hus och hämtade dottern och sen fick jag köra till Högbergsskolan. Om jag minns rätt så fick jag köra lite olika vägar men annars var det en lugn transportsträcka där både jag och körlärarens dotter kom i tid till skolan och Kronander kunde starta en ny lektion kl. 9 när våra lektioner började.

Det här upprepades tror jag 10 gånger. Kronander sa att körningen gick bra och han skulle se till att jag fick en uppkörningstid så fort som möjligt. Jag gick på bio i Saxdalens Folkets Hus en onsdagkväll och när jag kom hem hade Kronander ringt. Han hade fått en extratid för uppkörning dagen efter och han ville att jag skulle ta den om vi kunde köra en halvtimme först på morgonen.

Det blev bussen som vanligt till Ludvika morgonen efter men en mycket pirrigare busstur än vanligt. Det brukade ju vara så att man försökte hålla sig vaken på bussen och i bästa fall repetera några läxor inför skoldagen. Den här morgonen var jag klarvaken och förväntningarna stora och oväntade. Jag visste att det inte fanns några uppkörningstider på ganska länge och var inte alls beredd på att fö köra upp än. Men nu skulle det bli min siste lektion före uppkörningen - eller åtminstone det första försöket.

Kronander var glad när jag dök upp från bussen. Jag åkte ända fram till stationen när jag skulle köra, annars gick jag av vid ASEA. Jag hade haft fem timmar körlektioner men inte kört landsvägskörning ännu. Så Kronander föreslog att vi skulle ta en tur ut mot Landforsen. Det hela gick bra och läraren verkade helt lugn och det gjorde mig också lugn även om jag kände som att jag borde ha fått några lektioner till för att känna mig helt säker. Men vi åkte tillbaka till körskolan och det hela var som en gammaldags examen, både teori och praktikprov. Teorin gick perfekt och körningen, ja det blev en kort landsvägskörning, ut mot Landforsen! Men den här gången fick jag flytta från förarplatsen när vi vände vid infarten till Håksberg.

Jag hade gjort min uppkörning och jag var säker på att det hela hade gått bra. En kvinna fick sätta sig vid ratten och vi körde tillbaka till körskolan. Där fick vi kommentarer från besiktningsmannen och vi klarade båda våra uppkörningar.

Jag mötte Kronanders dotter många gånger under de följande två åren på Högbergsskolan. Vi hade våra skåp långt ifrån varandra i den stora centralkapphallen men varje gång jag såg henne tänkte jag på att jag haft nöjet att skjutsa henne till skolan ett tiotal gånger och på den tiden också lärt mig köra bil så att hennes far var nöjd. Det blev ett ganska billigt körkort och det passade ju bra för en studerande och nästa år har jag haft nytta och glädje av mitt körkort i 60 år.

Väsman och Saxen sköljer

Saxdalen blogg försöker spegla årstiderna och en av de viktigaste händelserna när det gäller vinterns uttåg är ju när sjöarna blir rena från sin is. Det är just nu. Vissa iakttagare har t.ex. sagt att Väsman sköljde för två-tre dagar sedan. Men jag har åkt längs både Saxen och Väsmans stränder och sett att stora delar fortfarande är isbelagda. Det är förstås ingen is som man åker skridsko på men ändå. Nu är det söndagsmorgon men så sent som igår eftermiddag var jag ute vid stugan i Mässan och där låg isen kvar från stranden ut på halva fjärden.

Vid Stensbo var det öppet längs hela stranden men på södra sidan av sjön kyler en svinkall sjövind så städningen i stugan var mer kylslagen än väntat. I Sunnansjö har infarten till Sunnansjö hamn, Herrgården, varit fri från is i flera dagar men mellan Stärtan och Flintuddarna har isen legat kvar. Så det är svårt att säga exakt när Väsman och Saxen sköljer men jag skulle tippa att i morgon 20 april kommer det allra mesta av de två sjöarnas yta att vara isfri. Det är ett helt genomsnittligt år.

På land har vi bara små kvarblivna snöhögar medan det gått att räfsa löv på många stora, torra ytor. Den "träck" som jag skrev om för en tid sedan är borta och nu är det fast mark under bilhjulen på vår gårdsparkering.

Ett sorgligt vårtecken som vi har fått dras med under flera år nu är att det grus som vi haft på vår lokala infart på Malbacken nu ligger som två vallar på sidan av det som var en väg och dessutom blandat med en hel del matjord från det som förra året var kanter på våra gräsmattor. Stordriften har tydligen fått till följd att våra vägar är alldeles för smala för de stora maskiner som ska ta bort vår snö på vintern. Då hjälper det ju inte heller att köra på eget grus på sommaren, det blir bara högre jord/grus-vallar på sidan av vägen efter vinterns plogning. Det borde vara skillnad på plogning och plöjning men det verkar det inte vara.

Om systemet och inköp utanför

Som en kommentar till Lars-Åkes inlägg om motboken kan jag dela med mig ett par minnen från en annan epok i svensk alkoholpolitik: Mellanölsepoken. Mellanölet, öl i den nya skatteklassen IIB, släpptes till försäljning i matvarubutiker den 1 oktober 1965. Vid den här tiden arbetade jag några somrar på barnkolonier på Västkusten.

Jag märkte inte av det här med mellanöl förrän sommaren 1966 då jag var gårdskarl (vaktmästare) på Grangärde och Grängesbergs barnkolonier på Öddö utanför Strömstad.

Jag hade en kompis som samtidigt arbetade längre ner på Västkusten och som besökte mig på Öddö några gånger på sommaren. Vi var båda sportdykare och utnyttjade gemensamma ledigheter till att dyka i de klara vattnen på runt Öddö. Han kunde berätta en episod från ”mellanölspremiären” som han var inblandad i som chaufför. Vi kände båda bröderna Spendrup. Vi gick alla i samrealskolan som låg närmaste granne med Spenrups bryggeri. Vid midnatt natten till 1 oktober 1965 fanns många långtradare fullastade med mellanöl och klara att köra ut från Spendrups bryggeri i Grängesberg.

Min kompis skulle köra riksväg 50 söderut och passera Örebro. Vi läste i Uppsala på den tiden och min kompis hade inte kört genom Örebro på länge. Han var van vid genomfarten som gick rakt genom centrum, Storgatan och Drottningatan. Här kom han mitt i natten med fullastad långradare med släp och uppfattade för sent att den gamla vanliga genomfarten var avstängd. Han hade redan hunnit köra in på den avstängda gatan och behövde backa och svänga in på en annan gata för att komma på rätt kurs igen. Han försökte backa men ovan med släp var det inte så lätt. Lösningen blev att gå ut och försöka stoppa någon långtradare för att få hjälp. Det gick bra och resten av resan avlöpte utan problem.

För mig som gårdskarl sommaren efter blev det ett annat mellanölsproblem. I mina arbetsuppgifter ingick att åka till Strömstad när det behövdes för att köpa diverse tillbehör för att hålla kolonierna i trim, packningar, handtag, allt som gick sönder. Dessutom var det helt i sin ordning att jag också köpte med diverse tidningar, choklad, sololja, tamponger och annat som personalen behövde. Vi var ju ca. 15 personer som arbetade på de två kolonierna, de flesta tjejer - och jag försökte serva personalen med medskick från Strömstad.

Några fiskarsöner på grannön försökte också serva tjejerna. De fiskade räkor som vi fick beställa och få nykokade räkor levererade på kvällen samma dag som de fiskats. Dagsfärska Skagerrakräkor - det var en riktig delikatess. Det blev inte så sällan räkskivor på kvällen. Vi brukade beställa fem kilo räkor och de smakade utmärkt utom en kväll när vi blev besvikna. Våra räkor hade förväxlats med råräkor, okokta genomskinliga räkor som dessutom ser allt utom aptitliga ut. De skulle användas som bete men hade kommit till Öddö av misstag.

Vi från inlandet var mer vana vid kräftor och vi vet ju att de kräver vissa drycker om man får tro Albert Engström. Men vad kräver räkor?

Ja, det föll sig så att just den här sommaren så verkade mellanöl vara den självklara drycken. Det kanske på många sätt passade bra och var säkert också ur nykterhetssynpunkt att föredra framför Albert Engströms rekommenderade kräftdrycker. Men för mig blev mellanölet den sommaren en belastning. Jag hade en sjösäck som jag handlade i och jag har aldrig burit så mycket tung sjösäck som den sommaren.

Och norrmännen köpte mellanöl i massor och ett par mindre speceriaffärer i Strömstad ändrade sitt sortiment radikalt, till enbart mellanöl. Vad som hände med dem när mellanölet togs bort efter 12 år vet jag inte. Då hade jag slutat som gårdskarl.

Syster Emma

I mitten kanske mot slutet av 1940-talet har jag minne av att
min Far brukade ta bussen och åka till Syster Emma. Detta
skedde med jämna intervaller, jag minns att jag var orolig för
dessa resor, jag förknippade de med besök vid ett sjukhus. Jag
fick aldrig någon riktig förklaring, på den tiden, till dessa
resor, alltid undanglidande svar.

Så småningom uppdagades vart resorna ställdes, till Ludvika och
ett besök vid Systembolaget var målet. Månadsransonen fick inte
frysa inne, det var en medborgerlig plikt att ta ut
månadsransonen, det var motbok på den tiden.

Anledningen att Far skyllde på Syster Emma kan jag förstå så
här i efterhand, var att jag inte skulle springa runt och tala
om vart resorna var ämnade. Det var ju litet skamligt att åka
till Systembolaget, trots att all karlar hade samma ärende
månadsvis.
Nu var det ingen större konsumtion av dessa varor hemma hos
oss, så det blev som ett litet buffertlager, på hyllan.
Nu fanns det grannar som inte hade ett buffertlager, varför mot
slutet av månaden visiterna kom tätt, med förfrågan om "lån" av
en och annan skvätt.
Inga namn, de är alla borta nu mera, men en flitig besökare var
i alla fall rörmockare.

Jag fann litet fakta om Motboken, som följer:
Den infördes 1917 av Ivan Bratt (Bratt systemet), för att komma
tillrätta med den stora konsumtion av sprit som förekom i
samhället, på vissa ställen redan 1914.

Det var inte lätt att få motbok, gifta kvinnor, arbetslösa
eller folk utan inkomst, hade ingen möjlighet att få motbok.
Ogifta ensamstående kvinnor kunde erhålla en mindre ranson per
månad. Hembiträden (pigor) i familjer där mannen hade motbok
hade heller ingen rätt till motbok.

År 1948 fanns det 1´878.705 st böcker, och det genomsnittliga
uttaget per månad var då 1,82 liter/person.
Innehavet av motbok var förknippat med stora orättvisor,
personer med både hög status, och inkomst erhöll en större
ranson än mindre bemedlade i samhället.
Däremot var det inga restrektioner på inköp av vin, eftersom
den konsumtionen var mycket blygsam och inte ansågs lika
"farlig" som spriten.
Motboken avskaffades 1955, efter en utredning som varat i sju
år.

Jag har samma funderingar som Jon hade i Dala-Radion för någon vecka sedan.
Varför heter monopolet Systembolag i Sverige, i Norge heter det Vinmonopolet och i Finland Alko, de namnen har i alla fall anknytning till varorna.
Hittade även bilder på den så förhatliga "Motboken"
Hälsningar Lars-Åke

Ingen uppståndelse i Sunnansjö, men det finns hopp!

Under påsk är vi ju vana att det kan inträffa underverk. Som OK-medlem sedan mitt första bilköp på 60-talet har jag väntat på ett under också i år. Jag tankade de sista beska dropparna på min OK-mack i Sunnansjö dagen innan macken skulle gå i graven. Men i påsktider är vi ju vana vid att sorgliga händelser kan få ett lyckligt slut. Så på den tredje dagen återvände jag till Sunnansjö för att se undret men ingenting hade hänt. I stället var pumpen nu parkerad som avfall på gräsmattan bakom Coop.

Den glaskur som skyddat oss mot regn när vi har tankat var placerad mot väggen till Coop där den inte gjorde någon annan nytta än att visa

att OK inte längre betyder bensin-station. Så har det annars varit för mig sen min far skaffade bil i början på 50-talet.

Är inte det en skymf mot kooperatationen och ett hån mot Coop att OK:s skrotade bensinmack behöver stödja sig mot Coops vägg? OK är bara ivägen!

Jag har arbetat i många länder och sett hur mycket kooperationen bidragit till fattiga länders utveckling. Men i Sverige bidrar OK numera tydligen bara till avveckling!

Jag är inte besviken på Sunnansjö men på OK! OK har inte ens kunnat visa oss medlemmar hur det ekonomiska resultatet för Sunnansjömacken varit.

Ja, jag vet att företaget heter OKQ8 sedan 1999 och är en sammanslagning av OK och Q8. Jag vet också att Q8 blev ju ett fyndigt namn (på engelska) för Kuwait. "En rejäl mack" som det hette förut på OKQ8:s hemsida. Nu heter det "Sveriges mesta mack"! Sug på den glesbygdskaramellen den som vill. Men OK var en kooperativ förening som vi medlemmar fortfarande trodde arbetade för våra intressen och vårt eget bästa.

Beviset för att vi hade fel har vi fått nu. Jag vet också att Kuwait blev sönderbombat 1990. Är det möjligen så att ledningen för OKQ8 är lika bombad som Kuwait blev då? Eller är det bara ett sammanträffande?

Lösningen för mig - och som jag vet för många andra OK-medlemmar är självklar: Vi går ur OK!!! För min egen del har jag betalat min sista krona till OKQ8 och har skaffat ett Volvo-kort som jag kommer att tanka på... men inte på OKQ8 utan på...Tanka.

Jag tyckte att ESSO:s slogan "Ha alltid ESSO i tankarna!" var mycket fyndig. Nu skulle jag snarare tycka att "Glöm inte Tanka!" är bättre. Många skaffar också Jet-kort.

På Tanka i Ludvika kan man också ta ut pengar, en tjänst som Coop servade OKQ8:s kunder i Sunnansjö med under alla år. I Sunnansjö kan vi också fortsätta att handla, ta ut pengar och beställa öl, vin och sprit. Men bensin köper vi hädanefter någon annastans än hos OKQ8!

Om du håller med så hör gärna av dig. Det finns hopp! Andra nerlagda OK-mackar har fått ny regi! Det kan vi också få om vi står på oss. Om OK inte behöver sina medlemmar och kunder så behöver vi inte heller OK. Du som inte bryr dig utan tycker att OK ska avgå som vinnare behöver naturligtiv inte höra av dig. Vi bor ju i ett fritt land och därför har vi också rättigheten både att ha en egen uppfattning och att påverka!