Inlägg
Stockholmsresorna var stora upplevelser för en liten pojke från Malbacken. Bara att åka till Ludvika var ju stort och att där kliva på ett tåg som skulle gå ända till huvudstaden det var ännu mer imponerande. Vi åkte i 3:e klass-kupé som det hette fram till 1956. Då märktes vagnarna om till 2:a klass och 2:a klass blev på samma sätt 1:a klass. Då hade min far skaffat bil och vi åkte bil till Stockholm. Jag minns inte om jag såg någon 1:a klass-vagn innan ommärkningen. Jag har för mig att min far sa att 1:a klass tidigare bara var för kungligheter. Om det var så vet jag inte.
Vilken klass man åkte i hade en viss betydelse förutom att det var skillnad i komfort i de olika vagnarna. Sträckan Ludvika-Tillberga var i början av mina Stockholmsresor inte elektrifierad utan där drogs tåget av ånglok. Rök och ånga från ångloket blåste upp ganska högt nära loket men sjönk sen ner och blåste ibland in i tåget. Därför var ordningen på vagnarna: Klass 1 närmast loket, sedan klass 2 och sist klass 3 när den klassen fanns.
Komforten varierade också mellan vagnar i den lägsta klassen. Jag minns vagnar med träbänkar som inte var så bekväma men det tänkte man nog inte så mycket på på den tiden. Det fanns ganska stora vattenkaraffer som var upphängda i hållare på väggen och bredvid fanns pappersmuggar som man kunde dra ut ur en annan hållare så att man hade något att dricka ur. Konduktören eller konduktörerna, det var ofta mer än en på den tiden, fyllde på vatten när det började ta slut.
Att gå på toaletten var också spännande. Då fanns inga slutna toalettsystem som idag utan det var som ett utedass inomhus: Tittade man ner i hålet i toalettstolen så rusade banvallen och sliprarna förbi där nere i en hiskelig fart. På stationer fick man inte använda toaletterna. Så småningom kom man fram till Tillberga. Där blev det lokbyte men samma tågvagnar fortsatte sedan till Stockholm. I Tillberga tillkom resenärer från Västerås. Det fanns också restaurangvagn men jag minns inte om den fanns med hela vägen från Ludvika till Stockholm.
Från Tillberga var vi i alla fall befriade från röken från ångloket och kunde njuta av fri usikt utanför fönstret. När vi passerade de höga radiomasterna i Spånga visste man att det inte var långt kvar till Stockholm. Jag tror att vi för det mesta gick till Tegelbacken och tog spårvagnen därifrån till Hantverkargatan. Det fanns en hållplats före och en efter 53:an där min moster och ingifta morbror bodde.
Ester och Anders Bodde i ett rum och kök - ja köket var inte större än att två personer kunde sitta samtidigt vid ett mycket litet matbord. Köket hade gasspis och jag var alltid rädd att gasen skulle explodera eller att det skulle börja brinna. Man hade respekt för gas. Badrum fanns inte men en liten toalett.
Alltid när vi hälsade på min moster i Stockholm var det flera saker jag ville göra: Åka hiss, åka spårvagn, åka rulltrappa och åka till Bromma flygplats för att titta på flygmaskinerna som lyfte för att flyga till Amerika.
Här är jag inte så gammal när jag är ute på stan med min mamma. Pappa stod bakom kameran.ulltrappa. Jag var nog ett par år till innan jag fick gå själv på stan. Men då fick jag gå nästan mer till Stadshuset där det låg ett konditori. Jag hade fått pengar med mig så att jag kunde köpa något gott. Jag beställde "hjärtor". Jag förstog att det inte hette "hjärtur" som vi sa hemma och inte visste jag att dom kallades polynéer de där hjärtformade små bakelserna med florsocker...Jag fick också gå ensam till Kronobergsparken som inte låg mer än några kvarter från min mosters lägenhet. Dör gungade jag och åkte rutchkana och lekte i en buss byggd av trä som man kunde klättra upp på och leka inne i. Jag var stolt över att kunna gå själv i Stockholm och höll mig alltid till de gator jag hade tillåtelse att gå på.
Anders, min mosters man var portvakt och en dag frågade han om jag ville följa med och titta på en fin bil. Det ville jag förstås och det var i ett garage bara 50 m från Hantverkargatan 53. Det var sommaren 1951 och jag fick se en så här fin bil.
Volvo PV Special. Special för att den inte var svart, duvgrå kallades den visst, duvblå skulle jag ha kallat den. Den hade gök eller svala på taket. Ornitologerna är tydligen inte överens. Men det var en nymodighet som imponerade. Den var som helt ny och hade säkert inte gått många mil.Men jag skulle ju så småningom växa upp i flera folkvagnar och först i vuxen ålder falla för Volvo.
Vi har alla våra favoriter bland mat och dryck, en av mina var polynéerna. En av min fars specialiteter när vi besökte Stockholm var att köpa Lungmos. Jag antar att det var ett namn som min skojfriske morbror Anders hade satt på Norrmalms pölsa. Den inhandlades på Konsum som låg nära min moster och morbrors lägenhet.
Anders hade alltid en massa hyss för sig och han sa att han själv inte var så petig med mat: Han åt allt som var lagat - utom gamla skor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar