Upplev trivsamma juli-träffar på Runnbergsgården i Saxdalen!

Rävvåla Kulturförening är en av de aktiva föreningarna i Saxdalen och utnyttjar naturligtvis sommaren för en del arrangemang. En förklaring till detta är att vår egen scen är gräsplanen utanför Runnbergsgården.

 

Bläddra fram till juli månad i almanackan och anteckna följande två evenemang:

 

Redan måndagen den 4:e juli:
För allmänheten, Runnbergsgården i Grangärdeveckan. Eftersom vår dag den veckan är måndag med datum 4 juli är alla välkomna oavsett kön, nationalitet, ras, religion osv. Har vi några besökare från USA i trakten så är de speciellt välkomna att fira sin nationaldag på Runnbergsgården.
(Klicka 1-2 gånger på affischerna för förstoring!)

Fredag 15 juli
är det sen dags för den andra julitillställningen som är intern för Rävvåla Kulturförenings medlemmar. Storleken på vår inomhuslokal, Valvet, tillåter oss inte att konkurrera med t.ex. Cassels. Men vi vet redan att trivseln är mycket god på arrangemangen på Runnbergsgården. 
 

 
Vi vill redan nu varna för att det kommer fler arrangemang i Saxdalen under nästföljande månad, augusti. Vi i bloggen kommer att påminna om detta senare. Under tiden håller vi tummarna för att vädret också ska bli bra...

Räfvåla masugn

I Räfvåla by i Grangärde kvarstår ännu en gammal mulltimmersmasugn, och som synes af bilden utgör denna en skarp kontrast till nutidens masugnar. Vid denna hytta, som till hälften ägdes af bärgsmän, har på många år ingen blåsning ägt rum.

 

Räfvåla masugn

------På hyttebacken, i närheten af denna minnesvård från gamla tider, uppfördes år 1890 och 1891 ett stort tidsenligt vaskvärk för skiljande af den bly- och zinkmalm, som af bärbärkaktiebolaget Saxbärget brytes i bolagets grufvor, belägna cirka 3 kilometer från vaskvärket midt uppå det höga Saxbärget, från hvilket bärg man har en härlig utsikt öfver sjön Vessman och omgifvande trakter.

------Den ringa vattentillgången i Räfvåla- bäcken gjorde det nödvändigt för bolaget Saxbärget att drifva sitt vaskvärk med ångkraft, och är en 45 hästars maskin därför nu här uppställd.

------I vaskvärket krossas och males malmstyckena på s. k. Heberlekvarnar till fint mjöl, som på s. k. ståsshärdar och rundhärdar medels vatten skiljes, hvarvid metallpulfret kommer i olika rännor, sorteradt efter sin olika vikt, och det ofyndiga bärget bortflyter med vattnet.

------Det erhållna malmpulfret, blyglans, nedsmältes vid Sala hytta; zinken exporteras.

------Vid Räfvåla masugn användes, under den tid blåsning pågick, hufvudsakligen Grängesbärgsmalm och var hyttan igång 3 à 4 månader om året.

 

P─n.

 

Artikeln är hämtad ur en serie häften som Bärgslagsposten (det stavades så på den tiden) publicerade. Titeln var Våra Bygder i Ord och Bild. Jag kom över en "tegelsten" på ett antikvariat i Örebro. Det är en samlings- upplaga med 14 häften hopbundna till en riktig lunta. Ovanstående artikel är hämtad ur det tredje häftet som är tryckt 1899.

Jag växte upp på ett typiskt Bergslagstorp

Nu sitter jag på mitt "bloggrum" en trappa upp på Hagfallstorpet på Malbacken i Saxdalen. Det är kvällen före midsommar- afton och jag har hällt ut 15 mm regn ur regnmätaren förut idag. När jag kom tillbaka från en tur till Sunnansjö fick jag sitta 10 minuter i bilen för att inte bli fullständigt genomvåt eftersom jag har ca. fem meter från bilen tills jag kommer under tak på verandan. Det var då 9 mm nytt regn i mätaren. 

Jag föddes in i en slags storfamilj mitt under andra världskriget, 1942, och mitt i smällkalla vintern. Jag har berättat lite om min födsel tidigare här. Moster Hanna som förlöste mig var också centralfiguren i vår "utvidgade" familj. Hon var äldsta barnet till mina morföräldrar och den som fick ta över både jordbruksbestyren och mycket av ansvaret för sina mindre syskon när mormor och morfar blev äldre.

När Hanna skulle sluta skolan kom skolläraren upp till mina morföräldrar och ville att Hanna skulle få fortsätta studera. Hon var mycket duktig i skolan. Min morfar lär ha svarat kort och bestämt: Nej Hanna behövs hemma!

Det typiska med Hagfallstorpet var att morfar både var gruvarbetare och torpare. Det verkar ha varit så i Rävvåla på den tiden före 1940-talet att många män hade den kombinationen av två huvudsysslor. Morfar arbetade i Blötbergets gruva dit han gick över skogen året runt. Jag kan knappast föreställa mig hur det var att gå på vintern med bara en karbidlampa som ljuskälla och i kyla och snö. En mils vandring om dagen. Gruvarbetet varade 12 timmar per dag måndag - fredag och halvdag, 6 timmar på lördagar. Visserligen var sysselsättningen i Blötberget något ojämn så den verkliga arbetstiden blev ibland kortare än planerat. Blötbergstider blev ett begrepp. En gruvarbetare i Blötberget kunde redan vara hemma i Rävvåla när skulle ha slutat sitt skift.
 
Min mormor och morfar hade två kor, gris och ibland höns. Kalvarna sparades också till sen höst så att de hann växa till sig.
 
Min morfar dog året innan jag föddes så vi hann aldrig träffas. När jag föddes hade moster Hanna och hennes man Johan tagit över skötseln av djuren. Jag var inte stor när jag fösta gången fick följa med Johan till Storfars. En av korna skulle träffa Storfars tjur! Korna var två fjällkor som hette Krusa och Lillan. De var mycket snälla. Eftersom de var två måste en bli chef. Det var Krusa. Hon var skällko och gick alltid först. De såg ut ungefär så här: 

 

Läs mer om fjällkon här. Visste min morfar att det var ideala kor han skaffat? Visste han att fjällkor idag skulle kallas lågenergikor. De var små, tåliga, trevliga kor som kunde leva av det som fanns i skogen eller på en gård. De åt gärna löv och också sly och annat som vi har problem med att hålla borta idag. Mölken var fetare än mjölk från svensk rödbrokig boskap eller svensk låglandsboskap.

Vår "storfamilj" när jag föddes bestod av mormor Mia Haag, Hanna och hennes man Skräddar Johan Andersson. De bodde i eget hus. De hade sonen Börje. Till och från bodde min morbror Elis Haag i sitt eget byggda hus när han inte arbetade borta.

I gamla huset där jag föddes bodde min mormor och mina föräldrar och jag. Senare fick jag min syster Lillemor.
 
Korna mjölkades varje dag. I huset hade vi en skrubb med en separator. Först silades mjölken så att det inte fanns några skräp i den. Sen kunde jag få silsupen. Silsupen var den spenvarma nymjölkade mjölk som var fetare än vanlig komjölk och som jag då drack. Idag skulle jag nog inte uppskatta den.
 
Sen skulle mjölken separeras och då fick jag dra separatorn. Den gick ganska tungt och jag vill minnas att jag inte alltid orkade veva tills all mjölk var separerad. Resultatet blev skummjölk och grädde.

Det fanns inga kylskåp på den tiden utan all mat förvarades i ett skafferi. På sommaren gjorde vi filbunke (långmjölk) av en del av mjölken. Det fanns alltid någon i närheten som hade tätmjölk som man kunde få. Det räckte att tillsätta en dl. tätmjölk i en stor tillbringare med mjölk. Efter ett par dagar hade man en tjock och god filbunke.
 
En annan högtid var när en ko hade kalvat. Den första mjölken efter kalvningen var särskilt fet och kallade råmjölk. Av den gjorde vi kalvost (kalvdans, ostkaka).
 
På somrarna var det hösådd och senare höskörd. Då hässjade vi höet som fick sitta på tork. Sedan kördes höet in på logen. Det blev hö upp till taket på ladugården som bredvid logen. Då fick vi hoppa från höskullen, taket på ladugården. Höet skulle packas för att ta så liten plats som möjligt. Det var spännande att hoppa i höet men lite farligt till det blev tillräckligt högt med hö. Till sist fylldes också skullen med hö om det blev en rik skörd.

Det fanns alltid mycket arbete på torpet. Förutom arbetet med hö skulle potatis sättas och tas upp. Allt gjordes för hand. En episod som Ruth, min kusin Börjes änka, och jag skrattar åt ibland är när min kusinhustru Ruth var ung och hade flyttat upp till Börje. Hanna och Ruth var ute på åkern och hackade potatis. Ruth blev trött i ryggen och måste resa sig upp för att räta på ryggen. Hannas kommentar var: Ja, men inte ska du räta på ryggen!

Fira traditionell Midsommar på Malbacken

Julens raka motsats, Midsommar, närmar sig med stormsteg. Som traditionen bjuder firar vi som vanligt på Malbacken. Ja, se programmet här:

OBS!
Vi klär stången kl. 10.00
Vi reser stången kl. 18.00
och dansar runt den.
 
Alla är hjärtligt välkomna!

Det här skulle min far ha gillat!

Jag kan inte låta bli att följa Hurtigrutbåten MS Nordnorge som fram till tisdag också är en TV-studio och TV-sändningsstation för NRK2 på sin tur från Bergen till Kirkenäs.

Jag missade infart och uppehåll i Trondheim i förrgår kl. 12.00. Min svåger och jag var ute och sågade bräder och regelvirke. Första gången jag var i Trondheim var med min föräldrafamilj. Vi såg då en Hurtigrut-båt lägga lägga till tillfälligt vid kajen.

 

Idag upptäckte jag att jag kan gå in på direktsändningen av Hurtigruten och spela upp redan passerade avsnitt. Om man inte maximerar fönstret med direktsändningen har man ett sjökort till vänster med båtens position. Den redan seglade stäckan är grön och den återstående är röd. Man kan klicka var som helst på den gröna linjen. Då kommer man tillbaka till den punkten av resan också i den sända bilden.

 

Min far som var mycket imponerad av teknikens framsteg skulle verkligen ha uppskattat att sitta i TV-soffan och på storbilds-TV se direktsändning från Hurtigruten. Få i Sverige kan se NRK2 direkt men med en dator kopplad till TV:n kan den tjäna som bildskärm och alltså de här sex dagarna, torsdag - tisdag visa maraton- sändningen från Hurtigruten. Men min far är tyvärr borta och kan inte längre glädjas åt teknikens utveckling.

 

Det är 21.00 på söndag kväll och vi håller på att lägga till i Svolvær, Lofotens huvudstad. Vi passerade Polcirkeln vid 7-tiden i morse och här går solen aldrig ner vid den här tiden på året.

Hurtigruten minutt for minutt

 

Midnattsolen lyser över havet

Klockan är strax efter midnatt mellan lördag och söndag och jag sitter fascinerad framför min dator på min resa med Hurtigruten från Bergen till Kirkenäs. Ja, jag sitter inte på båten Nordnorge utan hemma på mitt datorrum på Malbacken. Och jag följer den direktsända resan på datorskärmen.

Vi är på väg mot Brønnøysund som ligger några timmar söder om Polarcirkeln så här går solen idag ner kl. 00:36 och upp igen 01:49. Himlen mot norr är helt gul och lysande. Det är inte dagsljus men inte heller mörkt.

 

Vi är något försenade, 15-20 minuter jämfört med turlistan men farten är 15,4 knop och det är massor med småbåtar som följer oss på resan. Jag ska gå till kojs snart men vill först se när vi lägger till i Brønnøysund.

Både resan och direktsändningen från NRK fortsätter till tisdag morgon då vi lägger till i Kirkenäs. Och vi har också tur med vädret, nu 14 grader och halvklart. Vind ca. 7 m/sek. Go tur!

http://nrk.no/hurtigruten/?lang=no

 

Ny länk till norskt väder i Saxdalen

Min sambo och jag kallar det inneväder. Vi har det nu och har haft det några dagar. Det regnar, antingen ihållande eller med skurar som gör att man drar sig för att göra något utomhus. Och blir det uppehåll så kommer knotten...

Vid inneväder kan det vara en sysselsättning att leta väderprognoser för att se när det kan bli bättre väder.

Det är vad jag gjort idag. Saxdalen blogg har länge haft två väderlänkar i vänsterspalten - under rubriken Å så vädret...  Båda länkarna går till den svenska webbplatsen vackertväder.se men en går direkt till vädret i Saxdalen och den andra till vädret på Malbacken. Båda är på svenska men huvudleverantör av de data som används i prognoserna kommer från Oslo och Norge.
 
yr.no är en webbplats som presenterar väder. Det är ett samarbete mellan Meterologisk institutt och Norsk rikskringkasting AS. yr.no samlar data inte bara från Norge utan också från europeiska och andra källor. Data sammanställs och presenteras i många webbaserade väderprognoser.

Den nya länken i Saxdalen blogg går direkt till den norska webbplatsen yr.se och är på norska. Några språk kan väljas men inte svenska. Webbplatsen har en del innehåll som vi inte kan se om vi använder de tidigare länkarna i Saxdalen blogg. Vi kan i "orginalet" se en animerad väderkarta som visar vädrets förändring under tre dygn framåt.
 
Norge är ett vackert land och Hurtigruten brukar kallas världens vackraste sjöresa. På yr.no har man en särskild prognos för Hurtigruten. Där kan man också se världens längsta TV-program: En 136 timmar lång direktsändning från ett av Hurtigrutens fartyg, MS Nordnorge. Eftersom det är midnattssolstider är det ljust och man kan gå in och titta på direktsändningen när som helst på dygnet.
 
Sändningen står NRK för. Vill man inte gå in på yr.no för att kommat till Hurtigruten kan man komma direkt dit genom att klicka här.
 
Min syster och svåger åkte med Hurtigruten från Kirkenäs till Bergen för några veckor sedan. Det är nog en drömresa för de flesta. Nu kan jag nästan känna som att jag gör resan framför min datorskärm. Just nu är vi på väg norrut från Trondheim. Klockan är 15.15, fart 15 knop. Det är klar sikt, lugnt och många småbåtar ute på havet. När vi gick ut på öppna havet från Trondheim var det mycket folk på stränderna och hälsade genom att vifta med stora norska flaggor. Vi är nu på väg mot Rörvik.
 
Visst kan det vara spännande att komma utomlands ibland, särskilt när det är så lätt.

Och tröttnar man på resan kan man stänga av datorn och och komma tillbaka senare...
 
http://nrk.no/hurtigruten/

Vädret i TV 1950-90-tal

Väder har i alla tider varit intressant och viktigt för många svenskar både privat och i många arbeten. Har man som jag samlat på sig en mängd födelsedagar så är det många meteorologer som passerat revy i våra TV-kanaler under årens lopp. Några passerar revy i följande video.

 
 
 Det går ju inte alltid som man planerar. Här finns en del höjdpunkter från sådana tillfällen samlade...
 

 
I Norge genereras en hel del väderdata. Bl.a. bygger väderlänkarna från den här bloggen på data från yr.no. Men vi i Saxdalen har nog sällan sett hur en norsk väderprognos i TV kan se ut. Jo, så här:
 

 

En meteorolog som fanns i TV-rutan i Sverige i 30 år och var mycket uppskattad bl.a. för sina humoristiska inslag var John Pohlman. Pohlman gjorde sin sista prognos i Rapport sista oktober 2002. Se den här:

John Pohlman  spelar alltså piano i flera band och kanske mera nu än när han arbetade som meteorolog. Så här kan det låta:
 

Utsiktstorn på Saxberget?

Att det finns platser med hänförande utsikt här i Dalarna är välkänt. STF, Svenska Turistföreningen, har sedan den grundades 1885 uppmanat oss att upptäcka Sverige. Föreningen vill att vi ska gå lite vid sidan av vägen, lite längre in i skogen och lite högre upp på berget/fjället.

Vi medborgare som bor i glesbygden utanför en centralort känner oss ibland lite bortglömda. Centralisering känner vi av på många sätt men väljer ändå att bo kvar. Vi i Saxdalen har ju Saxberget som ett vandrings- och utflyktsmål. Vi tycker om vår trakt.

Dalpilen 1920-07-16

En hänförande utsikt har man verkligen från Saxberget även om skogen tidvis skymmer en del. Men som vi ser föreslog STF redan 1920 att man skulle uppföra ett utsiktstorn på berget. Nu väntar vi bara på byggstarten.

Förhoppningsvis ska vi inte behöva vänta 90 år till på tornet. I så fall kanske vi skulle kunna få dra nytta av det torn som redan finns, vindkraftverket. Vi behöver inte komma upp så högt för att få fri sikt. Det skulle räcka med - säg de nedersta 15-20 metrarna. Vindkraftverken beräknas ha en livstid på 20-25 år.

Ett par tidiga uppfinningar i närområdet

Två personer som inte bodde centralt i dåvarande Rävvåla utan ganska långt från byns centrum gjorde tidigt två uppfinningar som skulle vara mycket moderna idag. När man pratar om uppfinnare och Saxdalen tänker man osökt på Hjalmar Sjöstrand som var ett tekniskt geni och hade många patent både i USA och i Sverige. Men det fanns andra "kluriga gubbar" som också hittade nya lösningar på tekniska och andra problem.

Johan Morén i Styggviken

Johan Morén, f. 1888. Klicka på bilderna för förstoring.

I ett tidigare inlägg har familjen Morén i Styggviken presenterats: klicka här. På 1930- talet tog vår flitige hembygdsforskare Lars Åhlström en promenad runt sjön Saxen. På öster sida om sjön passerade han då Moréns gård i Styggviken.
 

Johan Morén hade då experimenterat med en vindgenerator.  Vi kanske skulle kalla det vind- kraftverk idag? Johan hade byggt en modell med en burk av den här typen. Den klövs i två halvor som sattes på en vertikal axel. När man blåste på modellen snurrade den.

Johan Morén hade också byggt en vind- generator i full skala genom att klyva ett oljefat. Konstruktionen var monterad men Lars Åhlström såg den inte snurra vid sitt besök. Det var inte alltid - kanske sällan - vind i Styggviken.

Ca. 80 år senare kom en italienare på samma idé och byggde ett hembyggt kraftverk enligt exakt samma princip:
 

Som vi kan se av den italienska videon fungerar konstruktionen utmärkt. Idag finns många varianter av liknande vindgenera- torer och vindmätare. Kanske var Johan Morén en av pionjärerna i utvecklingen av den här tekniken. Orsaken till hem-vind- kraftverk idag är ofta för att spara annan elektricitet. För Johan Morén var syftet troligen att få elektricitet. El saknades helt i Styggviken på 30-talet.

Uppfinnarådran i Morén-familjen gick möjligtvis i arv till sonen som testade om det verkligen var så att människan inte kan flyga som fåglarna, genom att vifta med armarna? Trots start från ett tak lyckades inte flyg- ningen särskilt bra. Hela "fågeln" dök i marken. Men man kan ju aldrig vara säker om man inte har provat.

Karl Fredrik Säflund i Strömmingsbäcken 
Säflund som titulerade sig möbelsnickare bodde enskilt och ensam i Strömmings- bäcken 7 km. väster om Saxdalen och ca. 1 km. söder om byn Olsjön.

Säflund f. 1865. Foto Lars Åhlström, 1948.

Säflund var ett original och en känd figur i Rävvåla/Saxdalen när jag var barn. Han var möbelsnickare och exempel på hans möbler  finns i ett par tidigare blogginlägg här. Säflund var knappast känd som uppfinnare. Han spelade fiol på en fiol som han påstod aldrig behövde stämmas. Om det var hans egen uppfinning är okänt.
 
Säflund var däremot en pionjär inom samma område som Johan Morén: Energi och Miljö. Säflund hade inga nära grannar men i gräns- landet till finnmarken har alla grannar även om de närmaste finns ganska långt bort.
 
Det hände sig en vinter att en av de avlägsna grannarna kom förbi Strömmingsbäcken. Det hade inte snöat på en tid och grannen lade märke till att det inte fanns några fotspår mellan Säflunds hus och hans utedass.
 
Grannen blev nyfiken och tittade efter någon förklaring i Säflunds bostad men såg inget som liknade ett inne-dass eller latrin- förvaring. Lösningen kom när grannen tittade in i Säflunds spis. Där fanns en sorts briketter som Säflund tillverkade - genom torkning? - och sedan eldat upp.
 
Visst var det en tidig lösning på de två problemen att få energi och att bli av med avfall som latrin.
 
Jag är ganska säker på att Säflund aldrig hade varit i Indien. Annars kunde han kanske ha lärt sig av hinduernas sätt att ta vara på kogödsel.
 
Ett modernt alternativ - eltoaletten  löser visserligen problemet att bli av med avfallet men konsumerar energi i stället för att leverera den. Priset för denna moderna bekvämlighet lär dessutom starta vid ca. 30000 kr.

Följ en guidad tur längs Saxbergsleden imorgon, torsdag!

Saxdalens Byalag anordnar guidad vandring längs Saxbergsleden, från dalen upp på berget och ner igen.

 

Klockan 10:00 är det samling vid Saxdalens IF:s klubbstuga (i dalen bakom Saxdalens Kapell) som är både start om mål för vandringen.

Se en översiktskarta över alla skid- och vandringsleder i Saxdalen här.

Här kan du se en liten karta över den aktuella vandringsleden    Saxbergsleden.  Hela rundan är ca. 8 km lång med ganska stor höjdskillnad som framgår av miniatyrbilden med utsikt över Saxen och en del av Väsman.

Beställt väder är 14-19 grader varmt, uppehåll och västlig vind ca. 5 m/sek. Medtag gärna kaffe eller annan vandringsdryck.

En bild av verkligheten för 222 år sedan

Året var 1789. Vad hände då? Vi kan lätt hitta en del information om viktiga internationella händelser det året: I Frankrike startade Franska revolutionen. I USA blev "den politiske vilden" George Washington vald till Förenta staternas förste president.

 

I Sverige regerade Gustav III som deltog i två krig 1789: Ryska kriget som pågick (1788-1790) och Teaterkriget med Danmark (1788-1789).

Men hur var det i vår hembygd Gränge år 1789? I Grangärde Församlings Minnesbok kan vi läsa följande:

1789  Kopporna voro härjande, i synnerhet i Maji, Junii, Julii och Augusti månader. Af olyckshändelser omkommo 8 personer, 2 barn kvafdes af sina mödrar. 1 person mördad, 3 drunknade på öppen sjö. 1 omkommen under isen. 1 frusen til döds i snö och urväder.

   Väderleken var emot slutet af detta år så blid, at föga liknelse syntes till vinter. Bysjön och Björken hade väl lagt sig, men med så bräcklig skorpa, at ingen vågade ännu köra dem, och Wessman gick öppen öfver nyåret. Smultronblomma syntes ock korrt före Jul, och åtskilliga trän begynte på nytt at knoppas. Årsväxten var detta år så här som öfver hela Dahlorten, en af de ymnigaste. Också voro åkrarne, mera än vanligt, besådda med Råg, som gav en härlig skörd, vhilket man hoppas skal upmuntra någon hvar, at framdeles så mycket mera beflita sig om denna mäst lönande säedes-sort.

   Rågen betaltes detta år med 4 RDr 32 Sch Tunnan. Kornet med 4 RDr Blandet med 3 RDr och Hafran med 2 RDr 16 Sch Tunnan.

Lite färsk Saxdalshistoria

Igår är inte längesen men idag är det ju ändå historia. Och det var igår, torsdag, som vi i Saxdalen PRO samlades för att ha en trevlig eftermiddag tillsammans med göken. Ja - vi kallade det gökotta även om vi inte träffades så tidigt. Vi höll oss till vår ordinarie mötestid och dag, torsdag kl. 14.00.

  

Klicka på bilderna för förstoring!

Det här underlättar för oss pensionärer att hålla reda på våra möten. Det är alltid torsdagar kl. 14.00. Vi behöver bara minnas vilka veckor vi ska träffas.

I uppslagsverket Wikipedia står det att gökotta är ett uttryck för en tidig fågeskådartur. I vårt fall var det varken tidig eller tur. Vi satt helt enkelt på våra stolar eller vandrade några meter för att hämta grillad korv med bröd, läsk, öl, vatten, kaffe med chokladmazarin eller ett papper för hjärngymnastik som vår ordförande delade med sig av. De flesta tog också några turer för att hämta lotter som skrapades. Vi tycker ändå att vi med all rätt kallar det gökotta: Göken ställde nämligen upp både på tiden och platsen!

Saxdalens tidigare museum i bakgrunden

Lokalen för vår gökotta var mellan klubbstugan och museet. Det här är också en historisk plats i Saxdalen. Bara för ett par år sedan fanns båda husen i fullt bruk. Idag finns varken el, värme eller vatten i husen och alla historiska föremål som fanns att se i museet ligger i malpåse och tar plats i Saxdalens Folkets hus - tyvärr för både unga och gamla som är intresserade av sin kultur och historia. 
 
En liten klick av våra tjejer: Ruth Andersson och Ingrid Johansson

 
Och här ett lika litet gubbgäng från mellanbyn: Leif Rosén och Harry Karlsson.

 
 
 
Vi har ingen åldersdiskriminering i vår klubb men när jag kollade stavningen i min text föreslog programmet att jag skulle ersätta gubbgäng med gubbjävel. Sådana påhopp betackar vi oss för i vår förening. Det här är dock inget nytt. Jag drogs under många år i datorernas barndom med att datorn i alla dokument jag undertecknade föreslå att Hagfall skulle ersättas med Hagga! Historien har sin gång och vi får stå ut med den...
 

Gökottan närmar sig sin avslutning och kaffet är serverat i de centralt placerade termosarna. Så som vi är i Sverige så är det ingen som vill börja men när den första fyllt på sin mugg blir det fart på självserveringen. 
 
Vi var 19 medlemmar som hade en skön eftermiddag nära naturen, i Oxbrobäckens sluttning. En person saknades p.g.a. att Saxdalens Manskör tidigt idag rest till Norge. Olle Wallman är ju inte bara riksspelman utan också körsångare. Han var nog hemma och sjöng upp sig.

På väg till gökottan mötte jag SaxdalsElvis, Åke Dahlman. Han är också körsångare och dessutom den chaufför som ska köra kören fram och tillbaka till Norge. Han hade varit hemma och studerat vägkartor. Åke är ju inte bara rocksångare, körsångare och chaufför utan också kioskägare.
 
Vi räknar med att kören är tillbaka i Saxdalen på måndag morgon. Då behöver vi Olle Wallman i vårt boulelag som då spelar bortamatch mot Söderbärke. Ja är det inte det ena så är det det andra.

Lite radiohistoria

AB Radiotjänst 1925 -
Den första reguljära radiosändningen i Sverige ägde rum 1 januari 1925. Året innan hade AB Radiotjänst bildats. Bolaget ägdes av den svenska pressen, TT (tidningarnas telegrambyrå) samt tillverkare och försäljare av radioapparater och radioutrustning. Bolaget fick tillstånd att sända reklamfria radioprogram. Radiotjänst var ett s.k. allmännyttigt företag. Finansieringen skedde genom mottagaravgifter, radiolicenser.

När TV kom var det nödvändigt för oss saxdalingar att åka ända till Grängesberg för att köpa mottagare. Men radioapparater kunde rävvålingarna köpa hemma i byn. Vi hade det tekniska geniet Hjalmar Sjöstrand. Han var inte sen med att börja tillverka radioapparater när sändningarna började. Tillverkningen skedde i hans bostad i en av de kaserner (på rävvålmål: kasäranä) som då fanns väster om Nya Dammen. Sjöstrand lindade själv och med medhjälpare spolar i bostaden och monterade 4-rörs mottagare med separata högtalare. Flera tidiga radiolyssnare i trakten använde radioapparater av Sjöstrands tillverkning.

1925 var radiosändningarna begränsade till någon timme på kvällstid. Bara en kanal fanns fram till 1955 då Sverige fick sin andra radiokanal, P2. Sedan har utbudet vuxit till idag fyra rikstäckande radiokanaler och med lokalradion totalt 45 reklamfria kanaler. Bolagets namn ändrades 1957 från Radiotjänst till Sveriges Radio.
 
Kuriosa: En folkstorm riktades mot Radiotjänst 1938 då en kvinna tilläts läsa nyheterna för första gången. På SR Minnen kan man läsa om och lyssna till historiska radioprogram.  

 

Ibra Radio 1948-59

Lewi Pethrus, pingstkyrkans ledare, fick en idé redan 1948: Han ville sända reklamfinansierade radiosändningar men fick inte sändningstillstånd. Radiotjänst hade monopol på radiosändningar i Sverige. Då startade han sändningar från piratradiostationer ombord på båtar i Östersjön. Senare ordnade pingströrelsen radiosändningar riktade till Sverige från Luxemburg och Andorra. Åren 1955-1959 sändes  program på kortvågsbanden från Tanger i Nordafrika.
 
Min mormor var pingstvän och lyssnade på kvällssändningarna från Ibra Radio i Tanger. Sändningarna var på kvällstid när det var lättare att kunna lyssna på avlägsna kortvågsstationer. Det var inte så lätt att få in stationen och jag hjälpte min mormor att hitta den. När jag letade på kortvågsbandet fick jag flera gånger in tyska radiostationer som sände dans- och jazzmusik. Det blev en av inkörsportarna till mitt intresse för jazzmusik.
 

Radio Nord 1961-1962
En annan radiostation som tog efter Lewi Petrus koncept att sända från fartyg på internationellt vatten i Östersjön var Radio Nord. Innehållet i sändningarna var däremot väsensskilt från pingströrelsens sändningar. Radio Nord sände populärmusik med reklaminslag dygnet runt. Radio Nord var igång under knappt 1½ år tills en lagändring gjorde sändningarna olagliga. Sista sändning från Radio Nord skedde 30 juni 1962.


  
Melodiradion (1961)och P3 (1964)
Som ett svar på de s.k. piratradiosändningarna blev trycket stort på Sveriges Radio att utöka utbudet av populärmusik. Resultatet blev Melodiradion och P3.

Hur omedveten får man vara?

Igår var det fredagen den 13:e. Själv är jag inte skrockfull men när jag just publicerat det förra inlägget om den kommande hyllningen till Bengt Emil Johnson tänkte jag fortsätta skriva på ett påbörjat inlägg. Det skulle handla om två mindre kända uppfinnare bosatta i Rävvålatrakten. Men det gick det inte att komma in på bloggen, tekniskt fel! Då slog det mig att det var fredag och den 13:e och då kom jag osökt att tänka på vår mest kände uppfinnare, Hjalmar Sjöstrand.

Hade jag varit lik Hjalmar Sjöstrand hade jag i stället legat kvar i sängen hela dagen och haft en revolver under kudden eller nära till hands. Så lär Sjöstrand ha tillbringat fredagar som inföll som den 13:e dagen i månaden. Hans skrockfullhet var känd bland byns befolkningen, kanske därför att det verkar ologiskt att förena med hans höga intelligens och kreativitet.

I det här inlägget har jag dock ett par episoder som jag antar att få känner till.

Mina farföräldrar, Frida och Karl Fredriksson, bodde snett emot Sjöstrand på andra sidan vägen som då kallades Gamla vägen, idag Oxbrovägen. Jag var ofta hos min farmor och farfar och där träffade jag Hjalmar Sjöstrand många gånger. Han kom in till farmor dagligen för att äta ett mål mat och många gånger också för att dricka en kopp kaffe.
 
Det som jag i början tyckte var konstigt med Sjöstrand var att han inte kom fram bakom husknuten på den gamla skolbyggnaden - som hade ingången på baksidan in mot gården. Nej, Sjöstrand kom genom ett av fönstren som vette ut mot vägen. Antingen ställde han ner en stol genom fönstret för att stiga ner på eller hade han redan en låda eller stol stående under fönstret att stiga ner på.

Orsaken till detta ganska udda beteende var att Sjöstrand var rädd att någon skulle ta sig in i lokalen. Han hade riggat och gillrat upp olika skyddsmeka- nismer på insidan av ingången. Därför var det både omständligt och farligt att gå ut och in den vägen.
 
Jag vande mig snabbt vid Sjöstrands ovanliga vana och såg det snart som den naturliga vägen för Sjöstrand när han skulle gå ut eller in i sitt hus som var både hans verkstad och bostad.
 
När jag gick i skolan i Saxdalen tillbringade jag en stor del av  sommaren vid Nya Dammen där många skolbarn och ungdomar höll till och badade och gick på simkurs. Där fanns också två dotterdöttrar till Hjalmar Sjöstrand. De bodde hos sin mormor i Norrbyn under somrarna och annars i Stockholm. För några år sedan när jag flyttat tillbaka till mitt föräldrahem träffade jag Lillemor, den av Sjöstrands dotterdöttrar som nu tagit över mormoderns hus i Norrbyn. Vi pratade om gamla tider och hur folk var släkt och om gemensamma minnen. När vi pratat flera timmar och jag var på väg att åka hem till Malbacken hade vi skojat om ett gammalt uttryck som funnits i länge i byn: "Alla rävvållingar är släkt med Storfars tjur". Innan vi skildes sa Lillemor: "När allt kommer omkring kanske du och jag är släkt också".
 
Jag berättade om samtalet med Lillemor för min släkting Lars Fredriksson. Han sa:
- Vet du inte vem Sjöstrand gick till när han gick in till din farmor för att äta?
Det visste jag inte.
- Jo, han gick till sin kusin!
 
Så jag är släkt med både Lillemor och hennes morfar Hjalmar Sjöstrand. Det är jag ganska stolt över. Men med tanke på min reumatism är jag glad att jag inte är rädd för att gå genom dörren när jag vill gå ut och in i vårt hus.

Hyllning till Bengt Emil Johnson

 

Min rallykarriär

Inte kom jag ihåg att jag kört rally? Jag har flera yngre släktingar både på min fars och mors sida som kört och kör Folkrace men själv har jag aldrig varit riktigt intresserad av det. Men idag fick jag ett gammalt tidningsurklipp som visar att jag en gång kört ett rally, familjerally. Klicka  två gånger på urklippet för att se det i läsbar storlek.

Som framgår av resultatlistan blev det ingen pallplats för mig i min enda rallystart men jag kom i tidningen med min kompis Lennart Larsson. Lennart var född några veckor före mig och vi gick därför i olika klasser i skolan. När jag gick i 3:an gick Lennart i 4:an men vi hade det läsåret samma lärare.
 
Lennart är samma Lennart som finns med i en episod på väg hem från skolan, den är beskriven här. Lennart dog tyvärr alldeles för tidigt och fanns inte kvar när jag flyttade tillbaka till Saxdalen 2007.

Några funderingar kring höjdrädsla

Som pensionär har man förmånen att kunna tänka tillbaka och reflektera över saker och ting. Det slog mig häromdagen att jag varit i kontakt med höjdrädsla några gånger i mitt liv. Det har inte varit vid något speciellt tillfälle utan flera gånger och utspritt från barndomen till nästan pensionsåldern.

För mig har det aldrig varit något allvarligt problem. I allvarligare fall kallas rädsla eller skräck för speciella situationer för fobier.
 
Den fobi som vi på svenska kallar höjdskräck kallas inom psykologi och psykiatri akrofobi. Den första situation jag förknippar med höjdrädsla var när vi 1956 fick låna en TV på prov från Sune Holm i Grängesberg. Historien om vår första TV har beskrivits här.
 
På bilden ses Hagfallstorpet där en 12 m hög mast då monterats på skorstenen.

Hagfallstorpet (Klicka på bilderna för förstoring)

Huset är inte speciellt högt men tillräckligt för att jag skulle känna mig rädd när jag de första gångerna klättrade uppför stegarna och kröp över nocken fram till skorstenen. Med ett ordentligt tag i de antennfästen som satt stadigt förankrade i skorstenen kunde jag resa mig och känna mig ganska trygg. Det var ju flera meter till takkanten!  Sen kunde jag skruva  loss muttrarna som höll antennerna låsta i en viss riktning och justera riktningen.
 
Eftersom TV-bilden från Nackasändaren för det mesta var dålig klättrade jag säkert upp på taket flera hundra gånger för att försöka förbättra bilden.
 
För varje klättring upp på taket kände jag mig mindre rädd för höjden och när vi lämnade tillbaka TV-apparaten i början av 1957 klättrade jag obehindrat uppför stegen och gick upprätt på taknocken mellan stegen och skorstenen. Min höjdrädsla för den här höjden var som bortblåst.

Troligen blev jag medveten om fenomenet "höjdrädsla" ett par år tidigare. Den som var rädd då var inte jag själv utan min mamma. Vi var på semester i Helsingborg (läs mer om vår semester här) och besökte Kärnan - det kända tornet med utsikt över Öresund och Helsingör.

Kärnan i Helsingborg, 35 m hög

Jag visste att min mamma var höjdrädd men inte hur höjdrädd hon var. När vi kom upp på Kärnans tak som är en stor platta med kraftiga murade staket vågade hon inte stå upprätt utan ställde sig på knä.

Det här var naturligtvis en annan nivå av höjd än den jag vande mig vid ett par år senare. Jag tyckte det var högt men inte så att jag upplevde någon skräck.

Senare var jag på hög höjd några gånger i min ungdom t.ex. i Katarinahissen  i Stockholm utan att uppleva något större obehag. Vad jag kommer ihåg var nästa höjdutmaning 1992 när jag besökte Paris för första gången. Jag hade börjat en ny anställning på Statistiska centralbyrån i Örebro och deltog med några nya kollegor i en utbildningsmässa i Paris. På fritiden åkte vi ut till den "nya" triumfbågen Grande Arche i stadsdelen La Défence.

Grande Arche, den "nya" triumfbågen i  Paris 110 m hög.

På bilden syns Grande Arche i mitten längst bort. I det här perspektivet och omgiven av moderna skyskrapor ser bågen inte så hög ut men för oss Örebroare var den tillräckligt hög för att ingen skulle åka upp i den glashiss som går upp till toppen inne i bågen. Svampen var det högsta vi var vana vid.

Nästa påtagliga höjdupplevelse var när jag med två kollegor efter en konferens besökte Toronto. Där stod vi en eftermiddag mitt i Kanadas största stad nedanför en imponerande hög byggnad - det 553 m höga radio- och TV-tornet CN Tower.

CN Tower 553 m högt, sett från Ontariosjön

Mina två kollegor ville båda åka upp i tornet men där kom min höjdrädsla tillbaka. Att se den stora glashissen sticka iväg upp med hög fart längs utsidan av tornet fick mig att stanna på marknivån. Efteråt ångrade jag mig: Visst skulle jag ha klarat att åka upp och se den imponerande utsikten?

Några år senare besökte jag min son som då studerade i Paris. Vi åkte ut till La Défence. Det pågick en Tintin-utställning på "övervåningen" i den nya triumfbågen och Marcus hade som liten läst Tintin. Efter Kanadaresan tyckte jag nu att den 110 m höga byggnaden inte var någon höjd att vara rädd för. Så vi åkte upp och njöt av både utställningen och den imponerande utsikten över Paris. Jag hade föreställt mig att byggnad av den här storleken och formen inte skulle påverkas av stark vind men den dagen blåste det ganska kraftigt och bågen vajade påtagligt.

Om jag mot förmodan skulle komma till Toronto igen skulle jag nog ta mod till mig och åka upp i CN Tower - om det vore lugnt väder. Men i Toronto bodde vi i ett höghushotell. Mitt rum var på 22:a våningen om jag minns rätt - med glasvägg ut mot Lake Ontario, Ontariosjön. Det gick bra och jag sov gott men jag var glad att sängen inte stod mot väggen utan en meter därifrån.

Våren välkomnad till Saxdalen i traditionell ordning

Årets april har delvis bjudit på meteorologiskt sommarväder, (dygnsmedeltemperaturen minst 10 grader). På sätt och vis har sommaren redan varit här men den lite kyliga Valborgs-kvällen påminner oss om att det enligt årstiderna inte är sommar än. Men våren och sommaren är välkomna i Saxdalen och säkert på de flesta platser.
 
Traditionen: Traktor, Snögubben, Saxdalens Manskör, Majbrasa, Vårtal, Fyrverkeri... Ja allt klarades av med bravur också denna sista april. Det är svårt att säga vad som är firandets höjdpunkt men en kandidat är arbetet att lyfta upp den stora snögubben på toppen av den höga rishög som sen tänds på, brasan. Klicka på startpilen för att se lyftet.
 

Vi på Saxdalen blogg är stolta över att kunna rapportera om den långa tradition som Valborgsmässofirandet i Saxdalen står för. Dessutom är den här videon ett bevis för utveckling, modernisering, arbetsmiljöutveckling...

 

Så sent som 2008 lyftes snögubben med handkraft från traktorsläpet upp på den höga rishögens topp. Det var både tungt och riskabelt och är - som här visas - idag ersatt med en modernare metod.

2008 var det som jag såg det fråga om "Traktorn" med Snögubben. I år fick jag se kortegen från början och nu var det inte fråga om en traktor. Nej, se här, en lång rad av traktorer (Klicka på bilderna för förstoring):
 

Snögubbens traktor ankommen till den blivande  brasan. Sen har ni redan sett hur den lyftes upp på rishögen och bara några minuter senare slog lågorna upp runt den stackars snögubben - men den representerade ju bara vintern som vi vill bli av med.

Till ackompanemang av de varma lågorna och knastret från den stora elden sjöng sedan den 30-årsjubilerande Saxdalens Manskör  vårvisor under sin dirigent sedan starten: Roger Broberg.

Innehavaren av Rävvålakroken Evi Andersson höll ett inspirerande vårtal inför de evenemang som kommer under året. Våren var välkomnad!

Saxdalens Manskör fortsatte sjunga alla de kända sånger som hör Valborg till och också flera andra.

Till sist återsod bara fyrverkeriet som också verkade vara mer laddat än vanligt. Då hade skymningen redan sänkt sig ner över festplatsen.                                                                       

Ett hårt år för finnmarken

Grangärde Församlings Minnesbok utgiven av kyrkoherden i Grangärde A. Magnevill är ingen fullständig historiebeskrivning för Grangärde men innehåller ändå många intressanta delar för den som är intresserad av traktens historia. 
 
Magnevill undertecknade bokens inledning i februari 1907 men originalupplagan trycktes först 1925 och den bok som idag finns att tillgå är en faksimilupplaga tryckt 1968.

Låt oss se tillbaka till 1770-talet där Minnesboken beskriver förhållandena för de finnar som bebodde vår finnmark vid den tiden:

"1771 - 1772. En tunna råg kostade lika mycket som en ko.

Åren 1771 och 1772 voro för Västerdalarnes finnmarker fruktansvärda. Hungersnöden var så stor, att finnarne under vintrarne dessa år svulto ihjäl i sina pörten, stundom milsvidt  skilda från folk. Man hittade de arma människorna, omtalas det, med munnen fylld af hö och halm, som de i yttersta nöden tillgripit. De utmärglade finnarne sökte i det längsta på sina skidor finna villebråd men svälten gjorde, att de dignade ned i skogen och sedan återfunnos döda, vanligen svårt sargade af vilddjuren, hvilka stundom endast lämnat skeletten kvar."

Vad gjorde man när man var liten?

Minnet från barndomen är begränsat även om man kommer ihåg många händelser, både minnesvärda och sådant man helst velat glömma.
 
När jag rotar i några gamla "kakskrin" som använts för förvaring av foton eller bläddrar i gamla fotoalbum så ser jag påtagligt vad jag gjort under några speciella sekunder av mitt liv. Här ett par exempel på sysselsättningar.
 
Klicka på bilderna för förstoring!
Sommar som vinter fanns massor att göra. Tänk bara att på sommaren kunna gå ut på verandan i bara pyjamasen och spela lite gitarr. Det fanns ingen stress och inte heller några tråkiga dagar. 
  


En stor del av sommaren tillbringades vid vatten, här Stackarbergs- landet och när jag börjat skolan vid Nya dammen och simkurserna där. Vi badade så att vi hackade tänder, drack saft och åt kex, bullar  och rån.

Hos urmakarn, Lasse Fredriksson fanns det alltid spännande saker. Tänk vad spännande för en liten knatte som ännu inte nått skolåldern att få sitta på en riktigt stor motorcykel!

På vintern tog man sig fram med skidor eller med bobb. Skridskor fanns också tillgängliga.

När vintern började ge med sig blev det dags för musik igen. Här en tidig saxofon, inte riktig men den gick att spela på.
 
Visst fanns det mycket att göra för en liten pojke också på den tiden, i slutet av andra världskriget och några år framåt...