Inlägg
Nu sitter jag på mitt "bloggrum" en trappa upp på Hagfallstorpet på Malbacken i Saxdalen. Det är kvällen före midsommar- afton och jag har hällt ut 15 mm regn ur regnmätaren förut idag. När jag kom tillbaka från en tur till Sunnansjö fick jag sitta 10 minuter i bilen för att inte bli fullständigt genomvåt eftersom jag har ca. fem meter från bilen tills jag kommer under tak på verandan. Det var då 9 mm nytt regn i mätaren.
Jag föddes in i en slags storfamilj mitt under andra världskriget, 1942, och mitt i smällkalla vintern. Jag har berättat lite om min födsel tidigare här. Moster Hanna som förlöste mig var också centralfiguren i vår "utvidgade" familj. Hon var äldsta barnet till mina morföräldrar och den som fick ta över både jordbruksbestyren och mycket av ansvaret för sina mindre syskon när mormor och morfar blev äldre.
När Hanna skulle sluta skolan kom skolläraren upp till mina morföräldrar och ville att Hanna skulle få fortsätta studera. Hon var mycket duktig i skolan. Min morfar lär ha svarat kort och bestämt: Nej Hanna behövs hemma!
Det typiska med Hagfallstorpet var att morfar både var gruvarbetare och torpare. Det verkar ha varit så i Rävvåla på den tiden före 1940-talet att många män hade den kombinationen av två huvudsysslor. Morfar arbetade i Blötbergets gruva dit han gick över skogen året runt. Jag kan knappast föreställa mig hur det var att gå på vintern med bara en karbidlampa som ljuskälla och i kyla och snö. En mils vandring om dagen. Gruvarbetet varade 12 timmar per dag måndag - fredag och halvdag, 6 timmar på lördagar. Visserligen var sysselsättningen i Blötberget något ojämn så den verkliga arbetstiden blev ibland kortare än planerat. Blötbergstider blev ett begrepp. En gruvarbetare i Blötberget kunde redan vara hemma i Rävvåla när skulle ha slutat sitt skift.
Min mormor och morfar hade två kor, gris och ibland höns. Kalvarna sparades också till sen höst så att de hann växa till sig.
Min morfar dog året innan jag föddes så vi hann aldrig träffas. När jag föddes hade moster Hanna och hennes man Johan tagit över skötseln av djuren. Jag var inte stor när jag fösta gången fick följa med Johan till Storfars. En av korna skulle träffa Storfars tjur! Korna var två fjällkor som hette Krusa och Lillan. De var mycket snälla. Eftersom de var två måste en bli chef. Det var Krusa. Hon var skällko och gick alltid först. De såg ut ungefär så här:
Läs mer om fjällkon här. Visste min morfar att det var ideala kor han skaffat? Visste han att fjällkor idag skulle kallas lågenergikor. De var små, tåliga, trevliga kor som kunde leva av det som fanns i skogen eller på en gård. De åt gärna löv och också sly och annat som vi har problem med att hålla borta idag. Mölken var fetare än mjölk från svensk rödbrokig boskap eller svensk låglandsboskap.
Vår "storfamilj" när jag föddes bestod av mormor Mia Haag, Hanna och hennes man Skräddar Johan Andersson. De bodde i eget hus. De hade sonen Börje. Till och från bodde min morbror Elis Haag i sitt eget byggda hus när han inte arbetade borta.
I gamla huset där jag föddes bodde min mormor och mina föräldrar och jag. Senare fick jag min syster Lillemor.
Korna mjölkades varje dag. I huset hade vi en skrubb med en separator. Först silades mjölken så att det inte fanns några skräp i den. Sen kunde jag få silsupen. Silsupen var den spenvarma nymjölkade mjölk som var fetare än vanlig komjölk och som jag då drack. Idag skulle jag nog inte uppskatta den.
Sen skulle mjölken separeras och då fick jag dra separatorn. Den gick ganska tungt och jag vill minnas att jag inte alltid orkade veva tills all mjölk var separerad. Resultatet blev skummjölk och grädde.
Det fanns inga kylskåp på den tiden utan all mat förvarades i ett skafferi. På sommaren gjorde vi filbunke (långmjölk) av en del av mjölken. Det fanns alltid någon i närheten som hade tätmjölk som man kunde få. Det räckte att tillsätta en dl. tätmjölk i en stor tillbringare med mjölk. Efter ett par dagar hade man en tjock och god filbunke.
En annan högtid var när en ko hade kalvat. Den första mjölken efter kalvningen var särskilt fet och kallade råmjölk. Av den gjorde vi kalvost (kalvdans, ostkaka).
På somrarna var det hösådd och senare höskörd. Då hässjade vi höet som fick sitta på tork. Sedan kördes höet in på logen. Det blev hö upp till taket på ladugården som bredvid logen. Då fick vi hoppa från höskullen, taket på ladugården. Höet skulle packas för att ta så liten plats som möjligt. Det var spännande att hoppa i höet men lite farligt till det blev tillräckligt högt med hö. Till sist fylldes också skullen med hö om det blev en rik skörd.
Det fanns alltid mycket arbete på torpet. Förutom arbetet med hö skulle potatis sättas och tas upp. Allt gjordes för hand. En episod som Ruth, min kusin Börjes änka, och jag skrattar åt ibland är när min kusinhustru Ruth var ung och hade flyttat upp till Börje. Hanna och Ruth var ute på åkern och hackade potatis. Ruth blev trött i ryggen och måste resa sig upp för att räta på ryggen. Hannas kommentar var: Ja, men inte ska du räta på ryggen!
Jag föddes in i en slags storfamilj mitt under andra världskriget, 1942, och mitt i smällkalla vintern. Jag har berättat lite om min födsel tidigare här. Moster Hanna som förlöste mig var också centralfiguren i vår "utvidgade" familj. Hon var äldsta barnet till mina morföräldrar och den som fick ta över både jordbruksbestyren och mycket av ansvaret för sina mindre syskon när mormor och morfar blev äldre.
När Hanna skulle sluta skolan kom skolläraren upp till mina morföräldrar och ville att Hanna skulle få fortsätta studera. Hon var mycket duktig i skolan. Min morfar lär ha svarat kort och bestämt: Nej Hanna behövs hemma!
Det typiska med Hagfallstorpet var att morfar både var gruvarbetare och torpare. Det verkar ha varit så i Rävvåla på den tiden före 1940-talet att många män hade den kombinationen av två huvudsysslor. Morfar arbetade i Blötbergets gruva dit han gick över skogen året runt. Jag kan knappast föreställa mig hur det var att gå på vintern med bara en karbidlampa som ljuskälla och i kyla och snö. En mils vandring om dagen. Gruvarbetet varade 12 timmar per dag måndag - fredag och halvdag, 6 timmar på lördagar. Visserligen var sysselsättningen i Blötberget något ojämn så den verkliga arbetstiden blev ibland kortare än planerat. Blötbergstider blev ett begrepp. En gruvarbetare i Blötberget kunde redan vara hemma i Rävvåla när skulle ha slutat sitt skift.
Min mormor och morfar hade två kor, gris och ibland höns. Kalvarna sparades också till sen höst så att de hann växa till sig.
Min morfar dog året innan jag föddes så vi hann aldrig träffas. När jag föddes hade moster Hanna och hennes man Johan tagit över skötseln av djuren. Jag var inte stor när jag fösta gången fick följa med Johan till Storfars. En av korna skulle träffa Storfars tjur! Korna var två fjällkor som hette Krusa och Lillan. De var mycket snälla. Eftersom de var två måste en bli chef. Det var Krusa. Hon var skällko och gick alltid först. De såg ut ungefär så här:
Läs mer om fjällkon här. Visste min morfar att det var ideala kor han skaffat? Visste han att fjällkor idag skulle kallas lågenergikor. De var små, tåliga, trevliga kor som kunde leva av det som fanns i skogen eller på en gård. De åt gärna löv och också sly och annat som vi har problem med att hålla borta idag. Mölken var fetare än mjölk från svensk rödbrokig boskap eller svensk låglandsboskap.
Vår "storfamilj" när jag föddes bestod av mormor Mia Haag, Hanna och hennes man Skräddar Johan Andersson. De bodde i eget hus. De hade sonen Börje. Till och från bodde min morbror Elis Haag i sitt eget byggda hus när han inte arbetade borta.
I gamla huset där jag föddes bodde min mormor och mina föräldrar och jag. Senare fick jag min syster Lillemor.
Korna mjölkades varje dag. I huset hade vi en skrubb med en separator. Först silades mjölken så att det inte fanns några skräp i den. Sen kunde jag få silsupen. Silsupen var den spenvarma nymjölkade mjölk som var fetare än vanlig komjölk och som jag då drack. Idag skulle jag nog inte uppskatta den.
Sen skulle mjölken separeras och då fick jag dra separatorn. Den gick ganska tungt och jag vill minnas att jag inte alltid orkade veva tills all mjölk var separerad. Resultatet blev skummjölk och grädde.
Det fanns inga kylskåp på den tiden utan all mat förvarades i ett skafferi. På sommaren gjorde vi filbunke (långmjölk) av en del av mjölken. Det fanns alltid någon i närheten som hade tätmjölk som man kunde få. Det räckte att tillsätta en dl. tätmjölk i en stor tillbringare med mjölk. Efter ett par dagar hade man en tjock och god filbunke.
En annan högtid var när en ko hade kalvat. Den första mjölken efter kalvningen var särskilt fet och kallade råmjölk. Av den gjorde vi kalvost (kalvdans, ostkaka).
På somrarna var det hösådd och senare höskörd. Då hässjade vi höet som fick sitta på tork. Sedan kördes höet in på logen. Det blev hö upp till taket på ladugården som bredvid logen. Då fick vi hoppa från höskullen, taket på ladugården. Höet skulle packas för att ta så liten plats som möjligt. Det var spännande att hoppa i höet men lite farligt till det blev tillräckligt högt med hö. Till sist fylldes också skullen med hö om det blev en rik skörd.
Det fanns alltid mycket arbete på torpet. Förutom arbetet med hö skulle potatis sättas och tas upp. Allt gjordes för hand. En episod som Ruth, min kusin Börjes änka, och jag skrattar åt ibland är när min kusinhustru Ruth var ung och hade flyttat upp till Börje. Hanna och Ruth var ute på åkern och hackade potatis. Ruth blev trött i ryggen och måste resa sig upp för att räta på ryggen. Hannas kommentar var: Ja, men inte ska du räta på ryggen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar