Skolresan till Oslo fortsätter

Andra resdagen vaknade vi upp där vi hade somnat kvällen innan: På Ingesunds musikfolkhögskola utanför Arvika. 
  

Klicka på bilderna för förstoring!

Vi hade nu bara några kilometer till norska gränsen vid Eda som 1955 också hade tullhuset kvar. Det 18 meter höga Fredsmonumentet (bakom oss skolresenärer) hade byggts 1914 men det nya freds- och radiolandet Morokulien bildades inte förrän 1959, fem år efter vår skolresa. Läs om Eda, Fredsmonumentet, Morokulien och mycket annat i den fylliga Edaguiden här.  

Vi var nu på väg i högertrafiken och hade 12 mil kvar till vårt resmål, Norges huvudstad Oslo. Vi skulle leta på våra övernattningslogement som bestod av lärosalar i Møllergata skole. Det var ingen nybyggd skola, tvärtom en mycket anrik skola som måndag 10 januari 2011 firar sitt 150-års jubileum. En första Møllergata skole byggdes redan 1826 när huvudstaden hette Christiania, hade 16000 invånare och var Norges näst största stad. 
  
Den Møllergata skole som vi bodde på betecknas som Oslo kommuns första moderna folkskola. Och nästa 17 maj kommer Møllergata skole att gå  som skola nr två i 17 maj-tåget. Det vittnar om en hög status. Skolan ligger ganska centralt i Oslo vid den röda punkten med A på kartan. Slottsparken syns längst upp till vänster och Oslo Sentralstasjon nere till höger på kartan. Oslos huvudgata Karl Johan går från Slottet ner till Sentralstasjon. 

Karta över centrala Oslo

Men hur var det att gå på Møllergata skole? Ja det har jag hittat ett vittnesmål om från NRK, Norges SR och STV. Lillebjørn Nilsen, stadsbarn som fick åka ut på landet på sommarkoloni där han mest längade hem till mamma och Møllergata skole:



Men hur var det för oss som hade sovsalarna just på Møllergata skole? Jo vi trivdes nog bra på golvet i storstadsskolan. Enda lilla nackdelen med logementet var att det låg en fiskkonservfabrik i närheten av skolan och att lukten därifrån inte var så god. Men på dagarna var vi ute och lärde känna en hel del av Oslo. 

 

Lizzy gjorde följande anteckning vid bilden av flickornas sovsal: "Alla är trötta efter en lång dag med många roliga minnen".  
  
Vi låg inte på latsidan under våra dagar i Oslo. Vi hann klättra upp i gamla Holmenkollens hoppbacke med en vidunderlig utsikt. Vi hann åka ut till Bygdøy och se både Thor Heyerdahls Kontiki-flotte och det gamla vikinga- skeppet från 800-talet. Och vi hann ströva runt en hel del i Oslo stadskärna.
 
Vädret i Värmland hade varit bra hela tiden men i Oslo fick vi en riktig regndag när vi bl.a. gick igenom Vigelandsanlegget i Frognerparken.
 
För det mesta var hela klassen ute på olika begivenheter i Oslo tillsammans men en dag fick vi göra egna utflykter i små grupper. Några kompisar och jag tog en trikk (spår- vagn) och åkte så långt den linjen gick utanför staden. Vi kom till en idrottsplats. Det pågick inga tävlingar eller större aktiviteter där men vi hade gjort vår alldeles  egna lilla resa. 

 

På fjärde dagen var det sen dags för hemresa. Vi fyllde bussen med våra små pack- ningar och oss själva och det var ett nöjt och glatt gäng som åter ställde kosan mot Saxdalen. Det syns väl på bilden? Som sig bör hade vi några extra vuxna med på resan förutom vår lärare. Hjalmar Liss kompis Sven Björk, också en riktig friluftsmänniska, fanns med och också Svens far, Johan Björk.  
 
Karin Rådberg följde med som sällskap i flickgruppen. Alla passade bra in i skolklassen och vi hade trevligt tillsam- mans. Ett minne jag har av Johan Björk var när vi körde genom Värmland. Han och sonen Sven satt framför mig och en skolkamrat. De hade vänt sig om och pratade med oss som satt bakom. Då sa Johan helt lugnt utan att titta framåt: "När vi kommit förbi nästa kurva kan ni titta till höger. Där har jag bott när jag arbetade här". Jag hade just tänkt att Johan kan väl inte ha en aning om var vi är? Han kanske aldrig har varit så här långt från Saxdalen. Men där fick jag svar på min tanke. Och både Johan och Sven var mycket spännande att prata med. Så både barn och vuxna trivdes på Osloresan.
 
Under den sista bilden från bussen antecknade Lizzy:
"Avskedet är nära. Sista gången klassen är tillsammans under samma magister. Fyra års skoltid tillsammans är slut. En lycklig tid".

Bara en jazzlänk

På vår skolresa har vi kommit ungefär halvvägs och sover nu skönt på Ingesunds folkhögskola. För mig betyder Ingesund alltid musik och vi har redan lyssnat på värmländskan Monica Zetterlund i förra inlägget. När vi övernattade i Ingesund var hon inte någon av mina favoriter. Hon hade nämligen inte blivit upptäckt ännu! 

  

Visserligen hade hon debuterat lokalt i sin pappa "Sik-Bengt" Nilssons orkester 1952, tre år innan vi övernattade på Ingesund. Det var på Barnens Dag i Hagfors, och Monica var ju bara barnet, 15 år gammal. Men upptäckten av den senare storstjärnan gjordes på Nalen i Stockholm 1957 där Monica deltog i en sångtävling. Sen gjorde Monica Zetterlund en storartad karriär. Läs gärna hela hennes imponerande biografi här. 

  

I publiken på Nalen fanns två stora orkesterledare: Danske storbandsledaren Ib Glindemann och Arne Domnerus. Båda blev helt förtjusta när de fick se och höra Monica Zetterlund sjunga. Hon kom också att sjunga i båda orkesterledarnas orkestrar. 

 

En annan stor jazzmusiker som blev så förtjust i Monica Zetterlunds sång att han väldigt gärna ville komma över från USA för att spela in en skiva med henne var pianisten Bill Evans. 

  

Historien kort: Bill Evans hade komponerat en jazzvals kallad Waltz for Debby. Den gavs ut på skiva 1956. Beppe Wolgers  skrev en svensk text till den "Monicas vals" för Monica Zetterlund. Den spelades in 1963 med Monica och Georg Riedels orkester. Den inspelningen fick Bill Evans höra och han kom till Stockholm med sin trio för att spela in Waltz for Debby med Monica Zetterlund. 

 

Hela inspelningen gjordes på fyra timmar den 23 augusti 1964. Resultatet blev en skiva som Monica Zetterlund betraktade som en av sina bästa och som av många jazzkritiker betecknas som den bästa jazzskiva som någonsin spelats in i Sverige. 

  

Den videolänk som jag nämner i inläggets rubrik finns längst ner på sidan. Den råkar också visa en trio med Bill Evans och Monica Zetterlund med Waltz for Debby! Men det är inte från inspelningen i Stockholm utan senare, i oktober 1966 och Köpenhamn.

Innan ni klickar på de två orden längst ner i inlägget vill jag bara skjuta in en några rader text till, nämligen:

Tage Danielssons hyllningsdikt till Monica Zetterlund: 

 

Det eviga                                                     

  

En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
Monica Zetterlund.
En jazzpaschas,
en sång som hejdar sej, till hälften hunnen,
och drar den där när Fröding satt på dass.
En väv av guldbrokad och vadmal spunnen.
Men märk det vemodsdraget över munnen:
ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenjazz."

                             Monicas vals

Vår skolresa till Oslo 1955: Värmland

Många elever i Rävvåla/Saxdalens skola har åkt på skolresor. Själv fick jag uppleva en skolresa med buss till Oslo 1955 när jag gick i 6:e klass. Vår lärare Hjalmar Liss var från Gagnef och hade många kontakter. Han kände en busschaufför någonstans uppe i Dalarna som ställde upp som chaufför för vår resa. Jag minns ingenting om kostnaden och hur resan finansierades men kostnaderna hölls säkert minimala. 
  
Jag har många minnen från resan men inga foton. Som tur är hade jag en klasskamrat som har ett album med flera bilder och anteckningar från skolresan. Vi får tacka Lizzy för bilderna i det här inlägget.  
 
( Klicka på bilderna om du vill se dem förstorade) 
  
Redan kl. 7⁰⁰ avgick vår buss från  Saxdalens skola. Det var måndag den 13 juni 1955.
   
Den flaggprydda bussen är redo för avfärd och vår skolklass - kanske lite morgontrötta - men förväntansfulla elever har tagit plats. Och utanför bussen en liten föräldraskara, möjligen lite orolig: "Dom är ju bara barn". Men en klassresa till utlandet i mellanstadiet på 50-talet. Det var inte fy skam.  
  
Lägg märke till den långa dass-längan bakom bussen. Antagligen hade vi blivit uppmanade att gå dit innan bussen startade. Det var ingen turistbuss så den saknade toalett. Men det var mycket skog längs vägen till Oslo så toalett har jag inget minne av att vi saknade. Hjalmar Liss var en stor friluftsmänniska och vi i klassen var vana vid att vistas i skog och mark, både vinter och sommar.  
  
Kosan ställdes västerut och efter att ha passerat Fredriksberg var vi snart inne i Ack Värmeland du sköna...



Värmland har och har haft många kända kulturpersoner. Monica Zetterlund som sjöng här var en. Och den här första dagen på vår skolresa skulle vi få se den geografi i verkligheten som vi läst om i skolan. Vi skulle också få bekanta oss med flera kända värmländska platser och personer innan vi korsade den norska gränsen.  

Först besökte vi Selma Lagerlöfs Mårbacka och också hennes grav på Östra Ämterviks kyrkogård (bilden). 
 

Här har vi förflyttat oss till Rottneros med den impone-rande parken och herrgården som varit förebild för Ekeby i Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga.  
 
Hjalmar Liss hade gjort som  Monica Zetterlund sjöng i visan: Han hade tagit sig en mö från Värmland. Historien om hur värmländskan Karin Wirén blev dalkullan Karin Liss har jag berättat i ett tidigare inlägg här.  
  

Nu var vi i Värmland och då var det naturligt att besöka Karins hem och mor i Glava i Arvika.  På bilden Syns Karin Liss längst till höger med sin snart ett-åriga dotter Gudrun i famnen. Karins mamma står bredvid.  
  
Det här blev dagens sista besök. Det började bli kväll och en en lång och intensiv lektion i geografi, historia, litteratur och andra ämnen började göra oss trötta. Ett ämne som vi inte sett eller hört något om under dagen var musik. Men med sitt stora kontaktnät hade Hjalmar Liss också sett till att vi skulle få se något som har med musik att göra: Ingesunds musikfolkhögskola.  
  
Skolterminen var slut och det fanns många lediga bäddar i internatskolan. Där fick vi övernatta innan vi åkte den sista lilla vägsträckan i Sverige nästa dag.

Våra bygder i ord och bild. 1899-1908

Under ovanstående rubrik och tidsperiod gav Bärgslagsposten (som det stavades då) i Lindesberg ut en serie häften om vår bygd.  

Saxdalen blogg har i ett tidigare inlägg försökt belysa det rykte som vår bys befolkning haft tidigare - och vem vet - kanske fortfarande har. Läs detta tidigare inslag här. Det ger inte någon fördelaktig bild av Rävvålingar. Ett annat blogginslag, ett tidningsurklipp, antydde att det kanske inte alltid var Rävvålingar som var bovarna i fråga om bråk och slagsmål, se inslaget  Sanningen om rävålingarna kryper fram. 

 

Skriften i titeln över den här artikeln ger tyvärr åter stöd för en mer negativ bild av Rävvålas invånare. Men låt oss se vad den aktuella skriften säger om byn och dess befolkning: 

 

       "Räfvålas innebyggare hade i forna tider ej det bästa rykte om sig. Till följd av byns isolerade läge och ringa beröring med andra mänskor, samt möjligen även då rådande allmänt armod hade under tidernas lopp hos Räfvålaborna utvecklats en viss ensidighet, som tyvärr gav sig uttryck i vildhet och råhet. Nidingsdåd och skadegörelse å annans egendom voro ej sällsynta och till och med så sent som för något årtionde tillbaka ansågs det nästan förenadt med fara för lif och egendom för en främling att efter mörkrets inbrott färdas genom Räfvåla, och säkert var, att under ofvannämda förhållanden ingen fick passera alldeles oantastad. Lyckligtvis har under de senaste åren en storartad förändring till det bättre inträdt, tack vare de arbeten för folkets upplysning och förädling, som utförts af såväl folkskolan som nykterhetsorganisationerna, så att för närvarande torde Räfvåla icke i något afseende stå efter andra platser i kultur- sträfvande och bebyggarna här vara ett framgångsfolk så godt som något annat.  

       Byns största högtid tycktes af ålder hafva varit "Mickelsmässan" = första söndagen i Oktober, ty ännu i dag betraktas det vanligen som ett stort sabbatsbrott att arbeta såväl föregående lördag som påföljande måndag.  

       Räfvåla har för närvarande omkring 600 invånare och nästan hvarje familj har sin egen bostad, hvartill äfven hör ett större eller mindre jordområde. Den s. k. egnahemsidén kan därför sägas vara af ålder genomförd på denna plats, ehuru endast ett fåtal mera besutna hemmansägare funnits. Trots denna förmån af ett "eget hem" har dock i allmänhet Räfvålafolkets ekonomiska lott varit allt annat än afundsvärd. Jorden, som är karg och obördig, har icke kunnat föda bygdens talrika befolkning och möjligheten till erhållande af arbetsförtjänst har varit begränsad till hvad som kunnat fås vid bruket och under skördetiden hos de få större jordbrukare, som funnits. Någon nämvärd hemslöjd har icke förekommit, hvarför ofta en stor del af de mer eller mindre "orkeslösa" för sitt uppehälle icke haft annan utväg än att uppsöka bättre lottade trakter och vädja till den allmänna barmhärtigheten.  

       Men de senare årens ökade tillgång till god arbetsförtjänst såväl inom byn som vid de närbelägna gruffälten Grängesbärg och Blötbetet har äfven den allmänna välmågan i betydlig mån höjts. De gamla grå kojorna hafva så småningom försvunnit och nya, trefliga bostäder, målade i den traditionella röda färgen med vhita knutar, ha intagit deras plats. Dock en brist, och denna därtill ganska stor, vidlåder ännu nästan enhvar af dessa i öfright så trefliga hem, nämligen frånvaron af planteringar och trädgårdsan- läggningar. Men kommer blott den dag, då inträsset för denna viktiga sak vaknat och varje hem står omgifvet af sin välskötta trädgård, skall Räfvåla te sig som ett "litet paradis" på jorden. Låtom oss hoppas, att den dagen snart randas!

Musiksoaré i Saxdalens Folkets Hus

Ja visst är det tätt emellan evenemangen i vårt Folkets Hus men det här aktuella är det redan för sent att få biljetter till. Saken är den att den här Musik - Soarén gick av stapeln redan 1953. 
 

(Däremot fanns det fortfarande i går några biljetter kvar till "Jul-Rocken" den 11 december, men det var inte många...)

Klicka två gånger på bilderna för förstoring!

Lars-Åke Wettercrantz som hittat den här annonsen hittade också en bild av musikanterna: 

 

Jag tror att jag känner igen sex av de musikaliska, från vänster: Karl Johan Haag, okänd, musikkonsulent Åke Bengtsson, Tage Sterner, Bengt Emil Johnson (sittande), okänd, Nils Norstedt, Gustav Rosén, okänd. Meddela gärna om jag har fel eller om ni känner igen någon av de ej namngivna! 

Ett trevligt tidningsreportage avslutar historien om

 

 Ett musikinslag från Saxdalen år 1953,

byn som det fortfarande sjunger om!

Spår efter en musiker...

Jag har tidigare i bloggen berättat om Spår av en musiker i Saxdalens Folkets Park. Det inlägget handlade om Grängesbergsmusikern Thore Johansson vars noggrant protokollförda spelningar jag kunde följa från 1942 till 1960. 

Under Allhelgonahelgen träffade jag under det som i år kallades Kulturrundan en annan välkänd lokal musiker, Folke E Larsson och hans fru Kajsa. Han är ju - mig helt ovetande - också konstnär. Därför var han den här helgen i Saxdalens Folkets Hus i två roller: Som konstnär och som musiker. 

Vi fick en mycket bra kontakt och hade mycket att tala om. När vi skildes på söndag kväll hade jag fått två CD och fått låna en med inspelningar som Folke gjort (den jag fick låna var ett original utan kopior). Dessutom fick jag låna en musikhistorisk skatt: Folke E Larssons anteckningsbok "Mitt Liv Som Dansmusiker 1942-1970". 

Boken är på 46 A4-sidor med en stor mängd information. Den är som en historiebok. Jag har läst den några kvällar och njutit och jag har ännu inte kommit till slutet. 

 Men det jag egentligen ville berätta i det här inlägget var att Folke och jag talades vid på telefon efter Kulturrundan och han berättade att han blivit så inspirerad av de två dagarna i Saxdalen att han börjat arbeta på en tavla som han vill skänka till Saxdalens Folkets Hus!  

Tavlan är färdig och ser ut så här: 
 

  Klicka på bilden för förstoring (1 eller 2 gånger) 

 

Folke har kallat tavlan "SAXDALEN; BYN DET SJUNGER OM" och det är ett namn som vi saxdalingar förstår mycket väl.  
 

Vi tackar Folke E Larsson för hans konstverk och hoppas få se och höra mera av honom i Saxdalen också i framti- den. Många av hans konstnärliga alster kan beskådas i hans blogg: http://www.folke-e-larsson.blogspot.com/ 

 

Vi tackar så mycket för musiken och konsten under Kulturrundan och naturligtvis speciellt för den fina donationen.

Personliga minnen efter Kulturrundan

Kulturrundan fick mina tankar att leta sig tillbaka till min ungdom i Saxdalen. Jag kom att tänka på ett besök vi hade 1957. En släkting till min mormor var gift och bodde i Stockholm. Jag har nämnt henne i två tidigare inslag i bloggen: här och här, i samband med TV och fotbolls-VM 1958. 

Vår släktings man var en framgångsrik företagare inom byggbranschen. Han var en arbetsmyra och uppskattade mycket när han kunde ta några dagars ledighet för att åka till Saxdalen för att koppla av jobbet. Då fanns inga mobiltelefoner och här på Malbacken var han isolerad från sin vanliga stressade vardag. 

Jag minns att jag under mina gymnasiestudier i Ludvika hade lite svårt att förlika mig med vår svensk-lärare Granstedts definition av romantik: Flykt från den förhandenvarande verkligheten. Jag hade fått för mig att romantik hade med kärlek och sånt att göra... Men med Granstedts definition var det romantik som byggmästaren från Stockholm ägnade sig åt när han åkte till Saxdalen för att koppla av. 

Vid ett av sina besök hos oss hade byggmästaren också med sig en kompis, en hovmästare vid en av Stockholm då finaste restauranger, Ambassadör, vid Kungstornen på Kungsgatan. Han hette Pietro Dalla-Santa och kom ursprungligen från Italien. Och han var inte bara hovmästare utan också konstnär. Multikonstnär om man betraktar det man kan åstadkomma i kök som konst. 

Pietro berättade en lustig historia från sitt jobb på Ambassadör. Det var ett sällskap japaner i Stockholm och de skulle äta svenska kräftor på Ambassadör. Några svenska var också med vid måltiden och instruerade japanerna hur de skulle skala och äta kräftorna. En av svenskarna fick ett infall och kastade kräftskalet bakom sig på golvet när han skalat sin kräfta och då visste alla att det är så man gör i Sverige och alla kastade sina kräftskal över axeln när de skalat sina kräftor. Undrar om den "traditionen" spreds till  Japan? 

Pietro tyckte ockå mycket om musik och hade samma favoritmusiker som min mamma, Louis Armstrong. Jag minns att han sa att Louis Armstrong aldrig har tagit en falsk ton! Det imponerade på mig och fick mig att uppskatta min mors musiksmak ännu mer. 
 
Vi satt och pratade på den hall som vi redan då hade en trappa upp. Pietro satt vid min fars skrivbord. Han hade ett skissblock och några pennor och satt och ritade när vi pratade och på kort tid gjorde han den här teckningen som vi fick.

Klicka på bilden för förstoring! 

 
Dagen var för ganska precis 53 år sedan, 10 november 1957. Jag sitter framför bokhyllan i en liten gungstol som vi hade där. På bokhyllan står en radio som jag var mycket stolt över. Det var en tysk Grundig 3D-modell. Det fanns inga stereosändningar på den tiden men man hade åstadkommit ett slags "3-dimensionellt" ljud genom att separera olika ljudfrekvenser. Radion hade fyra högtalare och var centrum när mina kompisar Kjell, Ing-Britt, Birgitta och jag lyssnade på programmet Spisarparty. 


 Radion finns inte kvar idag och hallen är utbyggd. Den fungerar nu som musikrum. Jag har mitt keyboard och några andra instrument där: dragspel, fiol, gitarr, några sydamerikanska rytminstrument och en halvfärdig nyckelharpa och en indisk sitar. Jag har berättat om hur jag köpte den i min andra blogg, Olas blogg här. Flera strängar har gått av men den här veckan ska jag hämta en ny strängsats hos Stefans musik i Ludvika. Det behövs 18 strängar till det ädla instrumentet. 

Jag köpte min sitar i New Delhi i Indien 1998 men har inte vågat börja spela på den. Jag hade hoppats hitta någon sitar-lärare så att jag skulle lära mig rätt från början men de växer inte på träd i Sverige. Nu börjar behovet att pröva att spela på instrumentet bli större än förhoppningen om att bli en svensk Ravi Shankar. Om allt går bra lyckas jag stämma de 18 strängarna och pröva att lära mig grunderna i sitarspel med hjälp av kurser på Internet.

Kulturrundan i Saxdalen 2010

Årets Kulturrunda i Saxdalens Folkets Hus blev en trivsam tillställning med en god blandning av kultur med många intressanta inslag. Cirka 300 personer besökte Kulturrundan under de två utställningsdagarna, lördag och söndag. 

 Det fanns godis för alla sinnen. Här ett urval av vad som kunde avnjutas:

Ögongodis kallade Kristoffer Holmström sin kollektion av virkade alster i olika skepnader från blommor till kanelbullar. (Klicka på bilderna för förstoring!)

  

 Henrik Larsson visade upp naturen på ett närgånget sätt i sina foton av insekter och deras miljöer.



Ett utställningsbord var fyllt med böcker av vår nyligen bortgångne multikonstnär Bengt Emil Johnson. Ett 15-tal av hans böcker fanns till försäljning.

Örongodis fanns också i lokalen. Som så många gånger tidigare bidrog Saxdalens manskör till den musikaliska underhållningen. Men den här gången hade Roger Broberg inte bara röster till sitt förfogande utan också stöd från en annan känd musiker i Ludvikatraktens musikliv: Pianisten Folke E Larsson. Han var stor redan när jag flyttade från kommunen för snart 50 år sedan. 

Folke fortsatte att ensam underhålla publiken med öron- godis under söndagen och här ett smakprov:



Folke E Larsson deltog inte bara som pianist i Kultur- rundan. Han ställde också ut en lång rad målningar och teckningar i blandade tekniker, också en multikonstnär. Att Folke dessutom var en mycket angenäm person att bli bekant med gjorde att de två dagarna i Folkets Hus hade många trevliga samtal.
 
Under båda dagarna visades bildspel med gamla och nytagna bilder från byn. Bildspelen hade sammanställts av Marita och Lars-Åke Wettercrantz. En del fotografier fanns också med på utställningen.

 Men fanns det inget mungodis att tillgå? Jo det fanns det. Kulturrundan arrangerades av Rävvåla Kulturförening och Studieförbundet Vuxenskolan och som vanligt såg baksugna damer (och en herre) till att både kaffetörsten och bullsuget fick sitt. Här det välkomnande serveringsbordet med tjänst- görande kökschefer:
 

Kulturrundan 2010 i Saxdalen tillfredställde många behov och gav mersmak. Så välkomna tillbaka nästa Allhelgonahelg!

Lovvärt initiativ: Saxdalen ska röjas!

  
 Rävvåla/Saxdalen förr och nu. Det finns stora skillnader. En påtaglig skillnad jämfört med i min barndom på 40-talet är att det öppna landskap som då fanns till så stor del har försvunnit. Förbuskning och en slags okontrollerad urskog täcker ytor som tidigare var välskötta åkermarker. Jag har hört personer i 80-årsåldern tala lyriskt om de två dalar som i deras barndom var som idylliska trådgårdar: Dalarna vid Solskensbäcken och Oxbrobäcken. 

  
Under min barndom minns jag hur man från min farfar Karl Fredrikssons och hans bror Gustav Fredrikssons hus (mitt emot Saxdalens första skola) hade fri sikt över fälten ner till sjön. Där finns idag ingen sikt. Det är tätt buskage. 
  
Gustav Fredriksson var också fotograf och tog någon gång på 1920-talet den här bilden när man byggde ett nytt hus vid "Vidikes Johans" idag Stenbacksvägen 10: 
 

 
 Bilden kan förstoras (klicka två gånger) så att man kan se Vågudden, Stora sten och udden vid Smedtorpet. Visste är det skillnad? Den här bilden togs senast 1924 det år då Gustav sålde sin kamera.  
 
 Så här har det gått på många ställen men motsatsen gäller för området mellan Andelstvättstugan - som den hette på 40-talet - och sjön. Där var då så tät, vildvuxen tallskog att den var svår att gå igenom. Det var mörkt där inne. Vi kallade området Ljungeln som var ett omtyckt ställe om man ville gömma sig, smygröka eller liknande. Där är det idag glesare skog än på 40-talet och det går att delvis se sjön genom skogen. 
 
 Själv har jag och min svåger kämpat med att försöka stoppa slyn som växt sig allt kraftigare på våra små åkertegar bakom torpet. Trots att all sly klippts ner helt under ett par tillfällen de senaste åren var det i år åter manshög sly som måste tas bort för att få stopp på den. Lösningen blev att först använda röjsågen och sen plöja åkern. Så här öppet var det bakom stugan på ett foto från 1928:

Här är det bara en stenmur mellan Hagfalls- torpet och huset bakom. Vi har planerat att ta bort all busk och träd på vår sida av stenmuren men sommaren blev helt oväntat för kort för att vi ska hinna med det i år. Sten- murarna, förfädernas möda är ju idag en kulturskatt. 
  

 Men det här med att röja i Saxdalen, vad säger Ludvika Kommun om det? Jo, se här. Det ser väl förhoppningsfullt ut. För många år sen hade vi i Sverige en liten folkrörelse för att gräva fram den lokala kulturhistorien. Arbetet drevs under parollen: Gräv där du står! Vi Saxdalingar kanske ska modifiera den till: Röj där du bor! - när vi nu ska försöka snygga till vår by. 

  

Ingen hejd på toppevenemangen i Saxdalens Folkets Hus

  
 Vi har fortfarande gunget kvar i kroppen sen den stora rock-galan med Sveriges rock-elit för några veckor sedan. Elvis Presley kunde av förklarliga skäl inte medverka men Saxdals Elvis gjorde succé både som artist och som den lokala arrangör som fick de gamla kända rock-kungarna att trivas i Saxdalen. Det blev ju dessutom fortsatta rock-galor både i Söderbärke och en konsert i Orsa kyrka de två följande dagarna. 

Under konserten i Saxdalen fick vår egen Elvis också en hälsning från Elvis Presleys manager och allt-i-allo Joe Esposito. Meddelandet lästes upp av Tommy Blom:



Joe Esposito skickade alltså uppmaningen till Åke Dahlman: Keep rocking! Fortsätt rocka!

Vi är några saxdalingar som vetat om att Joe Esposito ville komma till Sverige en gång till och också till Saxdalen och nu är det alltså bekräftat! Se bara här:

 Klicka två gånger på affischen för göra den mycket större! 

    

Joe Esposito träffade Elvis 1958 när de gjorde militärtjänst i dåvarande Västtyskland. De blev vänner för livet och Joe Esposito blev Elvis turnechef till hans död.
  
Esposito har också varit turneledare för Michael Jackson, The Bee Gees, Karen Carpenter och John Denver. Nu får vi som hänger på låset och lyckats få biljetter möjlighet att se och höra Joe Esposito berätta och svara på frågor om sig själv och om Elvis Presley i Saxdalens Folkets Hus. Det skulle säkert bli utsålt om vår samlingslokal vore mer än dubbelt så stor.

Kulturrundan i Allhelgonahelgen i Saxdalen

Var ligger Rävvåla eller Saxdalen?

Ibland blir man lite vilsen i sin omgivning även om jag tror att jag har ett bättre lokalsinne än genomsnittligt, en egenskap som jag i så fall har ärvt av min far. Senast jag blev påmind om den här egenskapen var i tisdags. Jag skulle åka till Borlänge för att skicka ett expressbrev med DHL till Sydamerika.

Om det har varit för mer än 80 år sedan skulle brevet till Sydamerika behövt skickas med båt. Så är det inte idag. Det brev jag lämnade i Borlänge i tisdags kl. 12.45 levererades till mottagaren i Bogotá, Colombia kl. 09.40 igår lokal tid. Jag minns en rad i en av de läroböcker i engelska språket som vi hade på realskolan i Grängesberg: "Time flies and so do we when we are in a hurry!" På svenska: Tiden flyger och det gör vi också när vi har bråttom.

Jo det här med att orientera sig: Innan jag åkte till Borlänge letade jag upp inlämningstället för DHL-försändelser på Internet och skrev ut en vägbeskriv- ning dit. Den innehöll också en liten karta som jag slängde en blick på. Sen lade jag både vägbeskriv- ningen med kartan och försändelsen som skulle skickas i en portfölj och körde iväg. Jag tänkte stanna längs infarten mot Borlänge för att studera kartan och beskrivningen för att hitta rätt.

Snart var jag på infarten till Borlänge och visste att målet låg någonstans  till vänster om "Tunatutten", Kupolen, så jag chansade på en väg till vänster och efter 5-10 minuter hade jag kört in på ett torg där vägen tog slut. Det var en slinga runt torget och sen tillbaka. Jag parkerade på första lediga plats på torget och började se mig om efter skyltar som skulle tala om jag händelsevis redan var på rätt torg. Innan jag hittat något namn på torget råkade jag titta på skylten över den affär som låg just där jag stannat. Då hade jag 10-15 meter till inlämningsställe jag försökte hitta!

Det var ett litet problem och det var att jag inte hade telefonnummer eller e-postadress till adressaten i Sydamerika vilket var nödvändigt. Ett mobilsamtal och en timmes väntan löste det problemet.

Hade det varit på 1920-talet skulle frakten ha gått med båt:

DHL använder sig fort- farande av båtar t.ex. vid försän- delser till Venedig. Om de också använder gondoler har jag inte lyckats lista ut...

Vårt brevskick gick den här gången bra till skillnad från för ett par år sedan när vi skickade ett brev till samma adressat i Bogotá. Det hämtades då på Malbacken (vilket är mer än 700 kr dyrare än om man lämnar det i Borlänge) . Två dagar senare körde en DHL-bil upp på gården för att leverera samma försändelse som samma företag hämtat hos oss två dagar tidigare! 
 
 Om det är långsintheten eller minnet som är för kort vet jag inte. Men jag minns att vi då sa att vi aldrig skulle anlita DHL igen men en snål och fattig Rävvåling/Saxdaling kör naturligtvis till Borlänge i det här nödfallet. 
 
 Sen fick jag av min bloggkompis Sörby-bo reda på att man inte ens behöver åka till Borlänge för att skicka med DHL. Man kan lämna in på många ställen närmare bl.a. på Coop i Sunnansjö Coop i Grängesberg. Som tur var (i det här fallet) gäller Sunnansjö, Grangärde och Grängesberg bara för inrikesförsändelser. 

 Jag visste att DHL hör ihop med det tyska postverket. Som barn visste jag inget om det men gillade ryska posten som vi lekte länge på alla våra lokala julgransplundringar på Malbacken: Handtag, famntag, klapp eller kyss? Det var tider det...  
  
 Men tyska posten eller Deutche Post AG (tyska post AB) fick jag inte att gå ihop med förkortningen DHL. Lite efterforskning visade  att DHL står för Dalsey, Hillblom och Lynn, de tre personer som startat företaget 1969 och levde på att flyga sjöfraktsedlar från San Fransisco till Honolulu på Hawaii så att tullklareringen redan var klar när fartygen anlände. Ett annat uttryck i engelska språket: Time is money, tid är pengar, gällde tydligen redan då. 

 Företaget utvecklades och till sist köpte Deutche Post (Tyska postverket) alla aktier i DHL 2002. 2008 invigde DHL sitt nav, eng: (hjul)nav (som allt cirkulerar runt) i Unna, Halle/ Leipzig i Tyskland.

DHL transportcenter är en av Europas största byggnader och kan ses här till höger. 
 
 Det här är förklaringen till att vi inte längre ser några bilar från Bilspedition på våra vägar. Vad hände med Bilspedition? Kortversion: Företaget köptes av ett tyskt företag som nu är uppköpt av Deutsche Bahn (Tyska SJ).

Men ASG då? Jo det blev uppköpt av det tyska transportföretaget Danzas som i sin tur gick upp i Deutche Post 1999. 2006 slopades varumärket och blev DHL. Varumärket DHL ägdes ju redan av Deutche Post. 
 
  Så här går det till i stora världen och ibland drabbas vi Saxdalingar/Rävvålingar av den stora världen. 
 
 Men tillbaka till min förvirring: Var bor jag egentligen? När jag idag sökte på namnet Rävvåla fick jag upp den här bilden (klicka för färstoring):

 Helt klart existerar Rävvåla fortfarande men inte i Grangärde socken utan i Värmland.




Mellan Rävvålamossen och Bratthöjdsmossen. Och inte vid sjön Saxen utan mellan sjöarna Djuprämmen och Stora Laggen. Vi är nu ca. en mil norr om Lesjöfors och en km. väster om Gustavsström.

Men Saxdalen då, det finns väl bara här hemma vid Saxenstranden? Nej, nej, nej! I Ortnamnsregistret i Uppsala finns inte mindre än fem Saxdalen förtecknade bara i Grangärde socken. Det "riktiga" Saxdalen finns förtecknat i samband med namnändringen från Rävvåla till Saxdalen på kortet står:

Saxdalen, poststn. i Rävvåla, Grangärde sn,

                Västerbergslags ddoms. tg, Kopp. l. 

      Saxdalen   K G. 25/9 1947    (OK 

 

57/47)  

 Namnförändring från Rävvåla.

Namnförändringen trädde sedan i kraft 1 januari 1948. 
 I ortnamnsregistret finn dessutom två tjärnar och tre sjöar med namnet Saxdalen, i Grangärde socken. Två förteckningar lämnar information om det geografiska läget. 

 Otto Blixt rapporterade 1937 Saxdalen, tjärn, 1300 m. väster Anders Ers gård, Långmyran by, Grangärde socken. 
  
 Ytterligare ett Saxdalen, sjö finns rapporterad med den geografiska angivelsen: SÖ Tansväggarna, Grangärde sn. Den notisen inleds med ett frågetecken. 
 
 I Gagnef socken finns fyra slogmarker med namnet Saxdalen. 
 
 Lite kuriosa: I både Malungs och Venjans socknar finns dalar med namnet Björnsaxdalen. Lars Åhlström har berättat för mig att en del Blötbergsbor kallade vår by för Rävsaxdalen efter namnbytet 1947/48.

Tänk hur det kan bli - när kameran är med

Under vår semestervecka på Kreta trivdes vi mycket bra. Det var varmt och det tycker vi om. Hotellet var mycket bra med så mycket god mat att vikten inte kunde hållas konstant under veckan.

Vi hann se en hel del av ön med hyrd bil en dag och med en dags båtutflykt. Den dag vi gjorde båtutflykten hade jag naturligtvis kameran med. Redan innan vi steg på båten tog jag några bilder och också när vi just stigit ombord.

Här är båten vi skulle göra en dagstur med. Lite speciellt med den var att den hade glasbotten så att man kunde se botten rulla förbi under båten. Jag har bara åkt en gång tidigare med en liknande båt, på ön San Andres i Karibiska havet. 

Den här båten var inte speciellt stor och grundgående så den kunde lägga till nära land även där det var långgrunt.

Väl ombord på Memo som båten hette tog jag några bilder på passage- rarna som satt på andra sidan. Första bilden blev misslyckad beroende på den ljusa omgivningen ett misstag jag insåg direkt. Kamerans automatinställning gjorde personerna mitt emot mycket mörka. Jag kompenserade det på efteröljande bilder av passagerarna mitt emot.

Men väl hemma i Sverige igen upptäckte jag att den första "misslyckade" bilden egentligen var ganska lyckad - eller vad sägs?

Den båt vi åkte med var fullsatt och hade "GLASS BOTTOM". Båten bredvid set ut att i stället ha "ASS BOTTOM"! Kanske var det därför den inte fick några passagerare även om "överskriften" lovar högsta klass... 
  
Att jag tänkte ta en bild av paret mitt emot berodde på att de var från Colombia precis som min sambo så vi kom i samspråk när vi gick ombord. Slumpen skapade helt omed- vetet en lustig bild - eller kanske slumpen var medveten om det, man vet aldrig.

Ubuntu releaseparty med SMEserver på Saxdalens Pizzeria

Vi är vana vid att det händer en hel del i Saxdalen men det här hade vi aldrig varit med om tidigare: Ett Ubuntu Release Party! Vad är det? Jo, det är ett "lössläppnings-party". Och det som släpptes loss var en ny version av operativsystemet Ubuntu, version 10.10. Det handlar alltså om datorer.

Den här unika händelsen möjliggjordes genom ett samarbete mellan våra två företag i Saxdalens centrum (downtown Saxdalen): SMEserver och Saxdalens Pizzeria - på Saxenvägen 42 respektive 44.

Lokalen för partyt var Saxdalens pizzeria och här ovan ses Cetin Özturk beredd att ta emot nya beställningar. Han servade hungriga partydeltagare med pizza så ingen behövde gå hem hungrig.

Här ses gänget som partajade med initiativ- tagaren Lasse Johansson stående.                         Och vad är då Ubuntu?

Svar: Ett dator-operativsystem - som Windows XP, Vista eller Windows 7 - men gratis. Ubuntu hör till gruppen fria program. De är fria både i betydelsen gratis och att de är fria att modifiera, man behöver ingen licensnummer eller liknande för att använda programmet och det är fritt att kopiera och dela med sig till både vänner och ovänner om man så vill. 

Ubuntu-partyt besöktes av ett 15-tal personer i åldrarna ca. 8-70 år.                 Personligen har jag använt Ubuntu parallellt med Windows i några år. Mycket glad var jag åt mitt Ubuntu i augusti när mitt Windowssystem blev så svårt virusinfek- terat att det överhuvud taget inte fungerade.

Eftersom jag hade Ubuntu som kunde komma åt alla filer i Windows-systemet kunde jag kopiera över alla dokument och bilder (några hundra tusen) från Windows-systemet till en extern hårddisk innan Windows-hårddisken formate- rades om. Utan Ubuntu är det stor risk att alla filer hade varit förlorade.

Så Ubuntu och andra fria program är intressanta inte bara för att de är gratis och användarvänligheten är fullt jämför- bar med Microsofts program.

Så Saxdalen har inte bara haft en unik rock-konsert under det senaste veckoslutet utan också det första Ubuntu-partyt.

Besökarna verkade nöjda med evenemanget liksom arrangörerna så det finns möjlighet att liknande arrangemang återkommer.

Rock så hela berget gungade!

Att Saxdalen är byn det sjunger om fick vi ytterligare bevis på igår kväll när vårt Folkets Hus gästades av en hel rad av de största veteranderna inom svensk Rock-musik. Det sjöngs, det spelades och det rockades så att hela Gubbas berg gungade.

Låt oss direkt titta in i Folkets hus när vår egen SaxdalsElvis rockade igång kvällens rock-fest med The Cadillac Band:



Tommy Blom höll sedan i trådarna och släppte fram den ena rockkungen efter den andra. Om ni kommer ihåg affischen från tidigare inslag fanns Little Gerhard med på scenen. Hans namn var textat i efterhand på affischen och hans medverkan var något osäker. Men han kom alltså. Och han showade och skämtade och trivdes lika bra på scenen som publiken i salongen.



En fortfarande sprallig och trevlig lustigkurre från den svenska rockens barndom som också ställde upp med sitt dragspel, sång och historier utan att ens vara nämnd på affischen var Leif Björklund. Känner du inte igen namnet? Om du har åldern inne kanske "Burken" känns mer bekant? En hemlig gäst och trevlig överraskning:


 Tommy Blom höll mest i  trådarna men bidrog också med egna sånginslag liksom Lennart Grahn:



















Kvällen blev sen och många gamla låtar framfördes. För att inte det här inslaget ska bli för långt avslutar vi med en bild från den senare delen av kvällen.

Några av kvällens huvudartister: Från vänster: Tommy Blom, Gert Lengstrand, Lennart Grahn och Åke Dahlman.

Några fler videor från kvällen kommer att läggas upp på youtube.se

Inga-Britt Karlsson Trygg: "MINA RÖTTER" andra halvan

Andra och sista delen av följetongen om Inga-Britt Trygg Karlssons släktforskningsrapport följer här. (Första delen kan läsas här).

"Mamma gick i söndagsskola. Det var en självklarhet, alla barn gick i söndagsskolan. När det blev för gamla för söndagsskolan gick de med i "logen", IOGT. Där träffades de varje söndag kl 14.00 och barnen lekte mest under tiden de samlades. Som tonåringar blev de medlemmar i "ungdomslogen", SSU. Där började det politiska arbetet. Efter SSU gick de med i Arbetarkommunen.

   Britta Elisabet konfirmerades i Grängesbergs kyrka.

   Någon mat fick de inte i skolan. De hade smörgås och mjölk med sig hemifrån. Britta hem ligger bara några hundra meter från skolbyggnaden. 1931 började mormor del ut mjölk och hårda messmörssmörgåsar till skolbarnen. Då fick mamma vara med och hjälpa till. I tio-årsåldern fick mamma valla kor på dagarna under sommarlovet. Hon fick gå lång upp i gruvbackarna, upp mot Långfallsgruvor- na. Alla flickorna hade ett rejält förkläde som skyddade klänningen från att bli nersmutsad. Hon minns också väl de stickiga yllestrumporna som korvade sig på benen vintertid.
   Det var omständigt med tvätten. Mormor hade en järn- gryta nere vid en bäck nära huset. Där fick hon med hink ösa vatten ur bäcken i grytan och elda under grytan med ved. Lut eller såpa användes som tvättmedel när det puttrade i grytan. Sen sköljdes tvätten i det iskalla bäck- vattnet. På vintern, när det var is, var det svårt med tvätten. Då las den på hög tills vårsolen kom.
   Maten var ganska ensidig. Det var alltid välling till fru- kost, minns mamma, sen var det gröt och falukorv. När kon hade kalvat så åt man kött och vad som hade gjorts av inälvorna. En del av kalvköttet såldes. Det var meningen att hon skulle äta så att hon blev "tjock och duktig", men den ensidiga kosten gjorde i stället att hon fick "engelska sju- kan" (rakitis) - trots att hon hade tagits till en s.k. smöjtall, en tall som växte så att det bildades ett hål mellan ett par grenar eller stammen. Barnen drogs genom hålet och detta skulle förebygga  engelska sjukan.
   Potatis och kålrötter hade de gott om så det förekom så gott som dagligen på matsedeln. När mamma var tolv år började man med skoltandvård och då kom hon till tand- läkaren för första gången. Skoltandvården ägde rum i Sunnansjö skola, som ligger 12 kilometer från Rävåla.
   De var noga med att fira jul trots att inga pengar fanns till att köpa julklappar för. I stället var det viktigt att ha en fin gran och tallris som de satte röda pappersblommor i.  Pengar till skinka fanns inte heller. De tillagade egen lutfisk av torkad fisk. Lutfisk och risgrynsgröt var de viktigaste maträtterna på julbordet.
   På gångavstånd från bostadshuset fanns en lanthandel och där fanns allt man kunde behöva. Mjölk såldes ur 25-litersflaskor. Kunderna hade med sig sina egna mjölkkrukor till affären. Där mättes det med litermått upp så många liter mjölk man skulle ha. 
   Varje gång mamma gick till affären hade hon med sig "kontraboken". I den skrev expediten upp vilken summa hon handlade för varje gång. I slutet av månaden, när far i huset fått sin avlöning, lades summorna samman och man betalade. En månads konsumtion kostade under 50:-.
    År 1930, när mamma var 12 år, gifte sig mormor med Henning Danielsson. Han var snickare och han inredde övervåningen i huset. Där bodde sedan de nygifta med dottern Britta.
   Henning (född 1898) var sjuklig. Han hade astmatiska besvär, förmodligen p.g.a. rökning och det trädamm som han dagligen vistades i som snickare.
    P.g.a.  hans sjukdom tvingades mormor arbeta trots att hon var gift. Hon arbetade som kokerska på barnkolonier på somrarna och hon skötte badet i skolan i Rävåla (på 1950-talet omdöpt till Saxdalen). Alla skolbarn fick bada i balja en gång i vecka. Det var min mormor som skrubbade dem på ryggen.
   Min far, Ernfrid Trygg, (född 1913) växte upp under liknande förhållanden i Svearne (av "svedja", bränna av) på Saxbergets östtluttning. Bostadshuset byggdes i början av 1900-talet när min farfar Claes (född 1882) gifte sig med farmor Anna. Huset hade ett rum och kök i bottenvåningen och ett rum och kök på andra våningen. På övre botten bodde bodde Claes och Anna med sina fem barn och i bottenvåningen bodde Claes syster Erika med make och sex barn.
   I ladugården fanns två kor och en gris som slaktades till jul.
   Farfar arbetade i anrikningsverket i Blötbergsgruvorna.
   Barnen gick i skola i Björnhyttan. Dit fick de gå genom skogen. Det var ca. 3 km dit. För det mesta sprang de den vägen för ibland var det kusligt. De såg främmande människor och hörde mystiska ljud.  
 
Avslutning
Hur jag skulle använda mig av släktforskning och temat "Mina rötter" i undervisningen på lågstadiet.
   Jag anser för min egen del att det är viktigt att jag vet min egen bakgrund och min egen släkts historia, hur min mor och mormor hade det under sin barndom i början av 1900-talet. Det kan bli som en intressant sannsaga för mina elever.
   När det gäller att släktforska tillsammans med barnen måste man nog vara väldigt varsam. Jag måste veta lite grand om barnens bakgrund för att ta ställning till om det över huvud taget är ett tema att ägna sig åt. Dagens barn lever i så många olika familjekonstellationer att jag tror att släktforskning kommer att skapa stor ångest och skapa mer skada än nytta. I dag finns många ensamstående mammor och syskon i samma familj, men med olika fäder. Det finns även familjer med adoptiv- och fosterbarn. Vilka konsekvenser kan släktforskning få i dessa familjer?
   Det är förmodligen förmodligen bättre att fokusera forskningen runt något som är mer allmängiltigt för eleverna, ex.vis skolan skolan de går i och dess historia, hembygdens historia - den hembygd de nu bor i - eller att de går till ett servicehus och intervjuar gamla människor.
   Vid forskning om hembygden är det lämpligt att arbeta aktivt tillsammans med hembygdsföreningen på orten."
  
Jag vill rikta ett stort tack till Inga-Britt för hennes mycket intressanta bidrag både till Rävvåla/Saxdalens historia och till historisk- och hembygdsforskning generellt.

Ett stort tack Inga-Britt!