VM-landet Sydafrika mer än fotboll

Sydafrika är det land jag arbetat längsta tiden i utanför Sverige. Jag var där under tre perioder, första gången i februari-mars 2000. Idag är landet aktuellt som värdnation för fotbolls-VM 2010. Fotbollsintresset i Sydafrika var slående redan när jag var där för första gången.

I samband med sändningarna från VM får vi se många bilder från Sydafrika men de flesta visa vad som sker på de stora moderna fotbollsarenor som byggts upp för evenemanget. Det finns reportage mellan eller i väntan på matcherna som visar en ett annat Sydafrika vid sidan av de hypermoderna arenorna.

Redan efter min första landning på Johannesburgs internatio- nella flygplats 2000 blev jag medveten om en fördom som jag hade om Sydafrika. Det primitiva, det finns delvis men bilturen de fem milen norrut till huvudstaden Pretoria visade på ett annat Sydafrika: Ett land med mycket utvecklad infrastruktur, fina vägar, med moderniteter som kolkraftverk och golfbana längs motorvägen.

Mina arbetskompisar och jag gjorde en del resor ut från Pretoria för att se det orörda, gamla Sydafrika som jag trodde fanns. Och visst: Det finns! En tur till ett Pilanesberg, ett naturreservat i Västprovinsen nära gränsen till Botsowana, 15 mil väster om Pretoria gav känslan av att vara i det riktigt vilda Sydafrika. Men det är en annan känsla än att gå ut i skogen här i Sverige. Allt är inhägnat, hela 55000 hektar. Det är det tredje reservatet i storlek i Sydafrika och innehåller.

På väg till Pilanesberg passerade vi staden Rustenburg som har en av fotbollsarenorna som i sista matchen såg Ghana gå till kvartsfinal som enda afrikanska fotbollslag.

I Pilanesberg kan man köra omkring fritt i reservatet med egen bil men man bör nog då ha ev viss vana vid de stora och farliga djur som finns i reservatet, The Big Five (de fem stora) lejon, loepard, buffel, elefant och noshörning och många många andra t.ex. flodhästar som ser så snälla ut men som både springer fort och lätt dödar en människa. Som tur är finns ingen malaria i Pilanesberg något som gjorde turen mer njutbar. I stället för att köra själva och leta vilda djur tog vi en kvällstur med en av de större safaribilarna.

Två erfarna chaufförer varav en var utrustad med en rekorderlig bössa, en elefantstudsare, tog oss på en trundtur i Pilanesberg. Kvällssafaring avlöpte väl och vi såg många djur, det vildaste kanske var en elefant som chauffören retade lite genom att backa mot den. Då jagades vi av elefanten en kort stund men trots att vi satt ganska högt upp kändes det lite riskabelt.

"Hemma" i stugan (lodgen) kände vi oss trygga innan vi åkte ut på safarin. Vi hade ett högt staket mellan stugan och vildmarken. Så här såg det ut mitt i vintern (svensk tid) när en blek Saxdaling vilar under solskyddet utanför stugan. Det var också tryggt att gå till sängs när man visste att inga vilddjur kunde komma ända fram till stugan.

Efterlysning: Någonstans att bo

Vår vackra Grangärdebygd är inte bara uppskattad av oss som bor här. Flera personer har hört av sig till mig och till bloggen med förfrågningar om var man kan bo i trakten. Det gäller både personer som upptäckt Grangärdebygden av en slump och vill komma hit igen eller sådana som har anknytning till bygden t.ex. efter släktforskning.

En del av de som frågat vill gärna komma hit tillfälligt t.ex. under våra "veckor" Grangärdebygdens vecka 3-11 juli, Säfstenveckan 12-17 juli, Knivveckan 12-18 juli och inte minst Dan Anderssonveckan 24 juli - 1 augusti. Andra frågar efter tomter att köpa där man kan bygga en friggebod för att komma hit då och då.

Alla behöver någonstans att bo! Lite information till de som söker boende:

Turistinformation med online-bokning av stugor och andra övernattningar finns på www.visitludvika.se/

Information finns också på
www.ekomuseum.se/

Ludvika kommuns webbplats har en hel del information på
www.ludvika.se/

Några andra webbplatser:

Himlagott (Brukshotellet), Grängesberg
www.hotell-himlagott.se/contact.aspx

Se också Grangärdebygden

Ni som har rum, stuga eller tomt att hyra ut eller sälja:
Skicka e-post till olahagfall@gmail.com Saxdalen blogg så ska jag förmedla informationen till dem som har frågat!

Varken snö eller översvämning - men knott

Nu sjunger midsommar på sista versen. Oavsett hur man räknar så är midsommardagen idag den sista dagen vi kan fira midsommar 2010 på. I morgon är det vanlig söndag igen.

Vad kommer vi att minnas av midsommar 2010. För oss på Malbacken är det i första hand KNOTT!!! vi kommer att minnas. De små men i år orimligt många besökarna av det släktet gjorde det traditionella firandet betydligt avkortat.

Redan vid ankomsten till festplatsen i precis lagom tid d.v.s. i år inte en minut före kl. 18 var de flesta besökare som kommit något tidigare utrustade med lövruskor för att hålla de den flygande armadan på avstånd. Midsommarstången kom på plats och de tåliga Saxdalingarna började spela till den årliga dansen och lekarna runt stången.

Men i år var knotten för hemska. Själv försökte jag föreviga evenemanget med några foton och videosnuttar. Det lät sig knappast göras. De få sekunder som behövs för att rikta in kameran och knäppa en bild var tillräckligt för att knottens bett skulle kännas på många ställen på kroppen som inte var täckt med tyg, huvud, hals, öron, hår - jag skulle ha tagit min Barcelona-kepa som skydd - ja på en gång var de överallt.

Jag stod inte ut länge utan var beredd att efter bara några minuters midsommarfirande återgå till det skyddade hemmet. Knotten går ju inte in annat än de som råkar sitta på oss när vi själva går in. Jag kände räddningen inom räckhåll. Men sällan har de 200 metrarna upp till vårt hus känts så långa. Jag skämdes nästan för att lämna festen så tidigt men kände samtidigt att jag hade alla skäl i världen att göra det. Dagen efter hörde jag att min familj inte var de enda som tvingades lämna tidigt. Också för de garvade Saxdalingarna som ofta får stå ut med en hel del blev knotten för påfrestande.

Jag förstår dem mycket väl. Själv lyckades jag inte ta en enda videosnutt - det kräver ju att man kan hålla kameran stilla i flera sekunder. Jag försökte men redan under de första två sekunderna hade en hel svärm av... ja, nig vet, KNOTT landat och börjat bita mig. Man ska väl inte klaga, men jag har ju bott i Örebro, i gnällbältet i 15 år så jag har väl en viss rätt att klaga på knotten, i år, under midsommar.

De få bilderna här ovan visar i alla fall att jag var där. Men det var knappast mer heller.

Den njutning det brukar vara att stå vid sidan och se barn och vuxna dansa runt stången och leka små grodorna... jag det gick mig nästan helt förbi i år.

Midsommarstången står dock kvar och är klar för att tas ned och kläs om nästa midsommar. Och vädret var ju fint bortsett från en regnskur innan firandet började. Så man borde inte klaga. Men Midsommarfirande på Malbacken 2010 kan kort och kärnfullt sammanfattas med ett enda ord: KNOTT!

Har Midsommar varit redan?

Snart blir det midsommar och då hoppas jag vi ses runt midsommarstången på Malbacken i Saxdalen. Festligheterna börjat kl. 18.00 på midsommarafton. Majstången ska resas, ett alltid lika riskabelt tilltag som ofta ser ut att gå åt skogen men på något märkligt sätt alltid reder upp sig.

Vi hoppas naturligtvis på vackert väder och som vanligt blir det lekar och dans kring stången och musik bl.a. av våra pålitliga Wallmän, Olle och söner.
Alla, unga och gamla är välkomna att delta i eller bara titta på ett traditionellt midsommarfirande.

Våra högtider är viktiga för många och mindre viktiga för andra. Sen är det ett problem att vi inte riktigt vet vad vi menar med midsommar och vad det är vi firar.

Därför kan frågan i rubriken inte lätt besvaras med ja eller nej. Om vi med midsommar menar när det är den längsta dagen på året och den kortaste natten - ja då är midsommar i år och för det mesta den 21 juni. Men t.ex. 2012 infaller den dagen den 20 juni.

Bilden ovan visar en bild som förklarar det hela. Jordaxeln, som jorden snurrar runt, ett varv per dygn, lutar i förhållande till solen. Hela universum är ju snurrigt och är man nyfiken kan man fundera på varför midsommar är när det är. Ett svar är alltså när sommarsolståndet infaller.

Den som tittar i en almanacka för 1012 ser att midsommarafton i år är den 25 juni och midsommardagen den 26 juni. Midsommar är en förkristen högtid men kyrkan firar

Till det traditionella midsommarfirandet hör också mat och dryck enligt olika smak t.ex sill, gräddfil, gräslök och nypotatis.


Läs mer om midsommar här.

Lysning till äktenskap

Det är ganska aktuellt med böllop och har varit alltför länge i mitt tycke. På TV har flera timmar per dag varit vikta för det kungliga bröllop som förestår. Personligen har jag tagit mycket liten del av alla dessa program. Visst har jag ett intresse av historia - men det här giftermålet är ju inte ens historia än.

Däremot blev jag intresserad när jag i tidningen Dalpilen från 1917-11-02 under rubriken Kyrkotidningar fann följande rader:


Det andra paret i lysningarna som tillkännagavs i Grangärde kyrka 22 söndagen efter Trefaldighet råkar vara mina farföräldrar. Karl Fredriksson var min farfar och Frida Vilhelmina f. Pettersson var min farmor. I det andra lysningsparet var Gustav Fredriksson min farfars bror och Astrid Viktoria f. Pettersson var min farmors syster.

Min farfar med syskon och föräldrar flyttade till Rävvåla från Ramsberg med mellanlandning i Björnhyttan. Farmors familj kom från Lernbo mellan Ludvika och Smedjebacken. Ingen i de två par det lyste för 1917 lever idag och jag hann aldrig träffa Astrid som dog innan jag föddes.

För mig är den här annonsen av större intresse än alla timmar TV-sändningar inför det kungliga bröllopet. Den närmaste släktens historia kan för många liksom för mig vara mer intressant än mycket i den historia vi läst om i skolan och som till ganska stor del handlar om kungarna och deras historia.

Saxdalen och Fotbolls-VM

Nu är det VM i fotboll. Och det är för första gången i Afrika, i Sydafrika är nog det land där jag trivts bäst i när jag arbetat utomlands. Det är alltid svårt att jämföra länder. De är så olika. Och sen beror det förstås mycket på de personer man råkar arbeta tillsammans med.

Den här bloggen är ju tänkt att vara mest lokal, handla om Saxdalen och dess omgivningar. Varför skriver jag då om Sydafrika här? Jo, trots att Sydafrika ligger 1000 mil bort så finns Sydafrika idag i vardagsrummen i många hus i Saxdalen - flera timmar per dygn, på TV. Det beror naturligtvis på det fotbolls-VM som pågår. Det är ju ett mycket internationellt mästerskap som Scerige tyvärr missade att kvalificera sig för.

Nog måste jag erkänna att jag är idrottsintresserad men ingen fanatiker. Jag tycker om att se idrott i verkligheten som det var innan TV kom. Med mina föräldrar såg jag t.ex. Svenska mästerskapen i friidrott på Stockholms stadion när jag var liten. Min far och jag såg många allsvenska fotbollsmatcher under semestertid. Två VM såg vi - live - sin det nu heter: VM på skidor i Falun 1954 och finalen i fotbolls-VM 1958 på Råsunda i Stockholm. Min far och jag stod bakom målet där Nils Liedholm gav Sverige ledningen med 1-0 mot Brasilien. Det lär bli det största ögonblicket i min fotbollshistoria.

Men nu är det Sydafrika som gäller, ett land som för den svarta befolk- ningen har en tragisk historia som förhoppnings- vis håller på att nå ett lyckligt slut. Men som jag ser det finns det fortfarande ganska stora problem i Sydafrika 16 år efter Apartheid.

Jag arbetade i Sydafrika i tre perioder i Pretoria, nu också kallad Tshwane, en av Sydafrikas tre huvudstäder. I Pretoria sitter regeringen och presidenten. Jag bodde mitt emellan presidentens bostad och regeringsbyggnaderna Union Buildings och 1,6 km från Loftus Versfeld Stadium . Idrottsplatsen är också en Rugby-stadion som restaurerats för att kvalificera sig som arena för 1:a och 2:a omgången i fotbolls-VM 2010.

För mig är fotbolls-VM 2010 en nostalgitrip. De tre perioder som jag arbetade på statistikbyrån i Pretoria var min närmaste medarbetare Sannah, en ung, duktig, svart programmerare som var lika fotbollstokig som alla andra sydafrikaner. Jag minns att hon och hennes kompisar åkte bl.a. till Lesotho, ett litet land som är omringat av Sydafrika, för att titta på en fotbollslandskamp med Sydafrikas fotbollslandslag Bafana Bafana. Själv så jag matchen på TV.

En liten episod när jag var i Pretoria var att när Sydafrika skulle ha sin folkräkning trycktes det upp massor av T-shirts med texten "Count us in", räkna med oss... På en viktig nationell fotbollsmatch i Johannesburg hade man delat ut tröjorna till spelarna som hade denna reklam på sig när de kom in på planen.

Jag kan tänka mig parallellen att vi hade en fotbollsmatch på Furuliden när fotbollsspelarna kommer in men tröjor med texten "Ge Saxdalens Folkets Hus ett nytt tak!" eller något annat behjärtansvärt förslag.

Den här bilden är fejkad men det skulle nästan ha kunnat gå till så här: Som övning för folkräkningen tränar vi oss på att räkna vilt:

Fotbolls-VM i Sydafrika ger mig så många nostalgitrippar att ni riskerar att få läsa mer om det här i bloggen, eller kanske i den blogg som jag behandlat styvmoderligt under lång tid Olas blogg.

I Sydafrika lärde jag mig mycket om säkerhet i olika avseenden. Mitt arbete på Statistikbyrån i Pretoria (idag också kallat Tschwane) gick ut på att lära ut den teknik för automatisk inläsning av ifyllda formulär så att svaren blev tillgängliga i dator utan att någon behövde "knappa in" resultaten.

På SCB i Örebro utvecklade vi ett fiffigt arbetssätt som var mycket tidsbesparande och som gjorde oss till konsulter i många större undersökningar i andra länder.

Hur hinner dom skriva så många böcker?

Så här när man fått det lugnt och skönt och inte behöver göra någonting egentligen. Ja, då har man inte tid till någonting. Det är som att sysslorna står i kö och alla behöver göras så fort som möjligt. Det mesta är ju självpåtaget, intressen som nu får möjlighet att blomma ut. Förut hade man jobbet att skylla på och som naturligtvis tog en hel del av den vakna tiden.

Sen blir man inspirerad av allt som alla andra gör. Leverera är ett ord i tiden. Man ska leverera. Fotbollsspelare, företagsle- dare, telefonförsäljare, alla har förväntningar på sig att leverera. Och nu har det hänt igen och dubbelt upp: En kompis och vän har levererat!

Jag har förut i bloggen presenterat ett par böcker levererade av de två B:na Bengt Östberg och Bertil Danielsson. Nu har det hänt igen. På Globe bokhandel hittade jag förra veckan en ny bok som är intressant både för mig och många andra:

Det är den flitige skribenten Bertil Danielsson som slagit till igen. Den här gången bidrar han med en historisk publikation om Högbergsskolan i Ludvika. Och som vanligt ger hans underfundiga språk bokverket en lättsam prägel. Som Bertil själv säger ibland så blir man fnissnödig. Det är ingen tungsint historiebok med trist uppradade årtalsförteckningar. Nej, det är nästan mer en bilderbok än en textbok.

För den som gått på Högbergsskolan är det naturligtvis en nostalgisk tillbakablick... dessa lärare som man träffade dagligen under tre år, kompisar som man skildes från en försommardag 1962 när den ljusnande framtid helt plötsligt blev vår...

Jag började själv på Högbergsskolan höstterminen 1959 och fick sedan på studentmiddagen i Smedjebacken efter examen våren 1962 lära mig av Erik Granstedt, lärare i svenska och historia, hur jag skulle presentera mig. Hagfall -62!
Det var sättet att tala om att man klarat mogenhetsexamen och vilket år man blev mogen.

Men för den som inte gått på Högbergsskolan är boken säkert också underhållande och intressant - och inte tungsint!

Det andra B:et Bengt Östberg har också kommit med en ny bok inom samma område: Skolor och lärare i gamla Grangärde socken 1850-2009. Boken kommer inom någon vecka att finnas i bokhandeln. Artiklar om boken har funnits i Dala- Demokraten och Dalarnas Tidningar.

Bertil Danielssons förra bok Karl-Bertil Danielssons Ljug har tidigare presenterades i bloggen.

Bengt Östbergs bok om Östanbjörka - en by i Grangärde har också blivit presenterad i Saxdalen blogg.

Själv hoppas jag också inom kort kunna skicka en bok till tryck - ett urval av artiklar ur tidskriften Gränge och som handlar om Rävvåla/Saxdalen. Författare till artiklarna är Lars Åhlström, mångårig redaktör för Gränge. Jag är inte författare men försöker göra boken tryckfärdig. Tekniska problem har gjort arbetet mycket försenat men vi hoppas att trycket kan vara klart till Saxdalens dag, 21 augusti. Vissa dagar ser det hoppfullt ut, andra dagar ser det hopplöst ut... men hoppet finns!

Elsa Anderssons Konditori och Sala Silvergruva

Nio mogna ungdomar från Saxdalen, alla medlemmar i PRO, gjorde igår en ny dagsutflykt. Den här gången var målet Sala Silvergruva. Eftersom en tidigare utflykt till Ängelsberg var mycket lyckad hoppades vi på en lika givande dag i Sala.
(Klicka på bilderna för förstoring!)

Den enda besvikelsen i Ängelsbergsutflykten var att tidschemat inte höll utan den planerade kaffepausen på Elsa Anderssons anrika konditori i Norberg på hemvägen - blev inställt.

Eftersom Norberg ligger bra till vid bilresa till Sala kunde de som deltog i gårdagens utflykt reparera skadan och uppleva en god och avkopplande kaffestund på det kända konditoriet vid torget i Norberg.

Elsa Andersson var född 1884 och öppnade sitt konditori i Norberg 7 maj 1916. Det här och mycket mer om Elsa Anderssons konditori och historia kan ni läsa om på konditoriets webbplats: http://www.elsaskondis.se/

Där framgår också att Elsa Andersson tillhörde gruppen välfrejdade kvinnor och var därmed enligt 1834 års lag tillåten "Att tillverka och till saluhålla tårtor, pastejer och bakelser."

För mig var ordet välfrejdad okänt men jag hittade flera förklaringar, varav en här:
"Det betyder att man hade gott rykte; dvs. man hade inte förbrutit sig mot vare sig kungens eller Guds lag - och man gick i kyrkan varje söndag, svor inte i pastorns närhet och gick inte hem och misshandlade barn, fru och tjänstefolk. Och så hade man - i alla fall som kvinna - inga barn utanför äktenskapet."

Bilturen fortsatte till Sala för lunch och nedstig- ning till 155 metersnivån i den gamla silvergruvan. Före nedstig- ningen intogs en stärkande lunch på Werdshuset nära nergången till gruvan. Bilden ovan: Några hungriga saxdalingar i väntan på maten.

Som tur var är de gamla stegarna som tidigare var vägen ner i gruvan ersatta med hissar som tog oss ner 155 m under jord på lite mer än fyra minuter. En vandring i gruvorterna i Sala silvergruva är en nyttig påminnelse om den arbetsmiljö som våra förfäder fick arbeta i.

Efter en kilometerlång vandring i mörka, trånga, kalla och fuktiga gruvgångar med många stopp för intressant information från den kunniga, fascinerande och skönsjungande guiden var vi ändå så här glada att åter vara uppe ur gruvan - i dagsljuset och värmen.

Sala silvergruva är väl värd ett besök. Hela dagen blev därför en lyckad utflyktsdag med en god blandning av kultur, historia, god mat och kaffe, avkoppling och social samvaro.

Länkar för dig som vill läsa mer om Sala silvergruva:

http://www.salasilvergruva.se/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sala_silvergruva

Ännu en VB-mästare i nattorientering!

Under våren återgav jag här i bloggen ett idrottsminne från Arne Nyström i Hovsta utanför Örebro. Han beskrev den lycka det kan innebära att vinna en idrottstävling. Inlägget kan läsas här. Arne hade vunnit ett Västerberslagsmästerskap i nattorientering.

Samma dag i mars som detta inlägg publicerades fick jag svar från en annan bekant och släkting, Bengt Östberg. Bengt som är född i Östanbjörka liksom min mormor har också förekommit ett par gånger tidigare i bloggen. Han bidrog med ett foto och historia om en dragspelskurs som avslutades i Saxdalens gamla Folkets hus 1949. Bengt har också skrivit och publicerat en bok om byn Östanbjörka som jag presenterade här.

Nu visade det sig att Arne Nyström och Bengt Östberg har det gemensamt att de båda vunnit Västerbergslagsmästerskap i nattorientering! Här kommer Bengts spontana svar efter att ha läst Arnes berättelse om den aktuella tävlingen:

Gofredagskväll!
Jag har också vunnit ett Västerbergslagsmästerskap i nattorientering. Jag tror det var för 36 år sedan. Vi hade flyttat från Storå till Ludvika och jag hade inte orienterat så länge. I stort sett nybörjare, så jag brukade springa i någon nybörjarklass på tävlingarna. Av någon anledning så anmälde jag mig på hösten till natt-VBM. Det skulle gå på Laggarudden. Jag hade aldrig sprungit någon natt-tävling, så jag var tvungen att fråga hur det gick till. Någon pannlampa hade jag inte heller, men jag fick låna en av Nyström-tvillingarna, Folke eller Svante. De hörde ju till den rutinerade skaran av orienterare. Till favoriterna hörde dessa båda Malmianer + Nisse Emanuelsson.
Om det berodde på att alla de andra i min klass missade otroligt mycket eller om jag hade sådan fantastisk tur, vet jag inte, men segrade gjorde jag. Ibland händer saker man inte kan förklara.
Orienteringshälsningar
Bengt

Bengt som har ett förflutet som lärare och rektor kommer snart med en ny publikation om skolhistoria i kommunen. Han saknade en del fakta om skolor i Olsjön och Oljömossen. Jag försökte hjälpa till att fråga ett par av de fåtal personer som finns kvar och kan berätta om äldre skolor i trakten. Själv har jag inte varit så ofta i Olsjön, mest bara åkt igenom några gånger med bil. Jag orienterade också några somrar men aldrig nära Olsjön. Däremot var jag flera gånger på Ranmossen som inte ligger så långt därifrån för att titta på orr- och tjäderspel.

Kuriosa: Bengt berättade senare att han fått uppgift om en person som hade gått i skola i Olsjömossen. Elevens efternamn var Orre och hans lärare hette Tjäder.

Sveriges nationaldag - ingen längre tradition

När jag hör ordet nationaldag tänker jag direkt på 17 maj. Norges nationaldag är känd i Sverige och vi hör varje år reportage från Norge om hur de firar sin stora dag.

Här i Sverige har vi ingen större tradition i nationaldagen. Den har knappats tagits på allvar även om den har funnits på papperet som officiell nationaldag sedan 1983. Men hur viktig blir en nationaldag som för det mesta infaller på en veckodag som är en vanlig arbetsdag? Det var först 2005 som vår nationaldag blev helgdag och alltså arbetsfri för de flesta.

Och vad är det vi firar med nationaldagen? Finns det något historiskt i 6 juni? Vi dalfolk kanske ser det som viktigt att Gustav Vasa blev riksföreståndare 6 juni 1521? Annars skulle vi knappast ha något Vasalopp. I dag den 6 juni är det nog inte heller så många som tänker på att världens första tvättmedel för hushållsbruk, Persil, började säljas i Düsseldorf 6 juni 1907 och det var ju inte ens i Sverige. Nej det är nog osäkert vad vi firar med vår nationaldag.

De flesta kanske ändå uppskattar att det är en helgdag så att man blir ledig från jobbet. Men inte heller det höll alla med om. Fram till 2004 var annandag pingst som alltid infaller på en måndag allmän helgdag och "röd dag". När nationaldagen blev röd dag togs annandag pingst bort som allmän helgdag och blev vanlig "arbetsdag". Vilka var missnöjda med det? Ja naturligtvis kyrkan men också åtminstone en del av de som arbetade. De fick en arbetstidsförlängning av i genomsnitt 2 timmar 17 minuter per år eftersom nationaldagen ibland infaller på en lördag eller söndag, det gjorde aldrig annandag pingst!

Men är det så negativt att vi inte riktigt vet vad vi firar och hur vi ska fira nationaldagen? Nej kanske inte. Ser man det från den ljusa sidan kan man se vår traditionsfria nationaldag som en möjlighet, en tabula rasa, tom tavla, oskrivet blad. Det ger oss möjlighet till kreativitet. Vi har stor frihet och stora möjligheter att skapa något nytt som kan bli en god tradition.

Jag blev glad och positivt överraskad när jag för ett par dagar sedan tittade in på Ludvika kommuns mycket förbättrade webbplats och fann det vinnande bidraget i en tävling om bästa bild med temat Sveriges nationaldag. Tävlingen riktade sig till kommunens grundskoleklasser och bilden skulle innehålla minst en svensk flagga. Här har jag länkat till bilden på Ludvika kommuns webbplats.

Läs mer om bilden på Ludvika kommuns webbplats: Klicka här

Bilden har skapats av eleverna i Parkskolan 5A i Grängesberg. För mig är det här både kreativ konst och en vacker bild. Den kommer att delta i en tävling som gäller hela Dalarna. Skulle den inte platsa som en symbolbild för Sveriges nationaldag i hela Sverige? Jag tycker det.

Här på Saxdalen blogg firar vi också att räknevärket för antalet besökare helt passande passerade 30 000 besökare några timmar före nationaldagen. Men det hoppas vi har förändrats till nästa nationaldag.

Ha en trevlig nationaldag!

Sanningen om Rävålingarna kryper fram

Äntligen får vi Rävvålingar/Saxdalingar lite upprättelse. I långliga tider har vi ju - som det nu verkar på felaktiga grunder - haft rykte om oss att vara våldsamma och försvara våra inhemska kvinnor med näbbar och klor - eller snarare enligt sägnen - med knytnävar och knogjärn.

Jag måste i ärlighetens namn bekänna att jag i denna blogg själv delvis bidragit till att sprida denna missuppfattning. Ett par läsare bekräftade rykten om Rävvålpojkarnas beteenden eller snarare om andras rädsla för det som kanske bara var en fördom - och ingen kom med invändningar.

Efterforskningar i den tidigare refererade dagstidningen Dalpilen ger nu vid handen att det - åtminstone understundom - var så att det tvärtom var Rävvålingarna som var de goda och särskilt skötsamma personerna...

Lördagen 26 februari 1920 kunde man nämligen i Dalpilen läsa den förskräckliga händelsen som några Rävvålaynglingar råkade ut för: (klicka på artikeln för att kunna läsa den!)

Om jag hädanefter av några okända personer efter vägen mot Björnhyttan tillfrågas om jag är från Rävvåla kommer jag att svara nekande! Visserligen är det delvis en lögn men jag har ju bara bott här i 23 år och varit borta från byn i 45 år och det blir ju ändå bara en nödlögn...

Skagerrak - ett härligt hav - för det mesta

Svenska Västkusten och speciellt Bohuskusten var semestermål för min familj många gånger under min uppväxt. Sedan vi köpt bil tältade vi för det mesta, lagade mat på gasolkök och hade en "camping- möbel" bestående av ett hopfällbart bord och fyra hopfällbara pallar som fick plats i det hopfällbara bordet (Bilden visar en modernare variant).
 
Vi sov på luftmadrasser och s.k. tältsängar. Vi åt på plast- tallrikar som ingick i en "kampingsats" med bestick och allt som behövdes vid servering och som förvarades i en liten kompakt väska.
 
Vårt tält var ganska stort för den tiden 50- och 60-tal. Hur allt fick plats i vår lilla folkvagn kommer jag inte ihåg men vi hade olika takräcken och en tid också en speciell folkvagns-pakethållare som var placerad över motorhuven längst bak på bilen.
 
Vi tillbringade många härliga veckor som campare i Bohuslän, för det mesta mellan Lysekil i söder och Strömstad i norr.
 
Som vuxen arbetade jag som tidigare nämnts tre somrar på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad. Därifrån har jag otaliga minnen av Skagerrak som ett härligt sommarhav med varma, salta bad, spännande sportdykning och vackra solnedgångar över Kosterfjorden.
 
Den händelse som jag tänkte berätta här - innan andra minnen började strömma fram - är emellertid ett minne från ett Skagerrak som inte var så vänligt. Jag hade en ledig dag och hade bestämt att göra en dagstur med färjan från Strömstad till Sandefjord i Norge. Den färja som trafikerade linjen då var mycket hög. Jag har inte hittat några bilder på den. Den är troligen upphuggen för länge sen. Här är en bild av den färja som nu uppehåller trafiken mellan Strömstad och Sandefjord:
 
 
Utfarten från Strömstad, förbi Öddö och över Kosterfjorden var helt lugn. Vattnet var nästan spegelblankt. Vi passerade norr om Nordkoster och bara efter en liten stund på öppna havet utanför Kosteröarna började plötsligt en mycket kraftig sjögång. Jag hade gått upp på övre akterdäck för att titta på utsikten mot Bohuslän. Det fanns ganska många passagerare på däcket men när rullningarna började försvann de en efter en.
 
Jag var ung och tyckte det var spännande och jag stod på främre delen av däcket så jag kunde hålla mig i ett stadigt räcke. En medelålders kvinna som stått längst bak i aktern försökte ta sig framåt över däck. Hon var klädd i en skarpt ljusgrön dräkt. Hon hann fram till ungefär mitt på däck när rullningarna ökade så att hon inte kunde shålla sig upprätt. Hon var tvungen att gå ner på knä. Där hade hon ingenting att hålla sig i utan rullade snart från sida till sida på det smutsiga däcket.
 
Jag minns inte hur hon lyckades få tag i något att hålla i - jag hade fullt upp med min egen säkerhet. De våldsamma rullningarna fortsatte under lång tid, hur länge vet jag inte men hela överfarten skulle ta 2½ timme och jag skulle tro att stormen fortsatte i över en timme. Damen i grönt och jag var de enda som fanns kvar på det höga akterdäcket när stormen bedarrade. Det fanns helt enkelt ingen möjlighet att röra sig om man fått tag i något som man kunde hålla sig i.
 
Den ljust sommargröna dräkten var säkert en stolthet för damen som delade däck med mig - när vi gick ut från Strömstad. När vi nu åter var på lugnt vatten och närmade oss Sandefjord var hon säkert helt olycklig över sin klädsel. Redan när hon nödgades gå ner på knä första gången blev det fula fläckar på den snygga dressen och efter att har rullat åtskilliga varv på däck utan att kunna få tag i något att hålla i var hennes dräkt mer svart än grön.
 
Uppehållet i Sandefjord blev också betydligt längre än beräknat. Med färjan följde flera stora långtradare som vält på bildäck och bärgningsarbetet tog lång tid. Under väntetiden hann man lyssna till många diskussioner om hur man skulle ta sig tillbaka till Strömstad. Många passagerare undersökte möjligheten att ta taxi tillbaka för att slippa stormen också på tillbakaresan. Antagligen var kostnaden för hög för de flesta för att åka taxi de 26 mil som det var landvägen tillbaka till Strömstad.
 
Om det var någon eller några som åkte taxi tillbaka vet jag inte men i så fall betalade de helt i onödan. Efter det långa bärgningsarbetet på bildäck var tillbakafärden till Strömstad den lugnaste båtfärd man kan tänka sig.