Ett svårare olyckstillbud 1904

Saxdalen blogg försöker hålla sig à jour både med det som händer nu och det som kommer att hända i framtiden i vår del av världen. En hel del studier görs också på sådant som hänt tidigare, det som nu är historia.

Den som läste tidningen Dalpilen tisdagen den 18 oktober 1904 kunde läsa följande artikel:

....Ett svårare olyckstillbud, som dess bättre aflöpte ganska lindrigt, inträffade i lördags i Grängesbärg.
....Tvänne med malm lastade »20-tonningar» hade, förmodligen genom förbiseende vid växling, från ett bispår för malmtransport kommit in på Frövi-Ludvika järnvägs hufvudspår, och voro, innan något kunde göras för deras hindrande, med full fart på väg norrut till Ludvika. Banan har nämligen en god lutning år sagda håll. Man kan göra sig en föreställning om den hastighet vagnarne innehade, då deras färd Grängesbärg-Björnhyttan-Gonäs-Ludvika, tog en tidsrymd av endast 8 à 10 minuter.
....Telegram om hvad som komma skulle afsändes omedelbart till Ludvika, där man också lyckades vidtaga nödvändiga åtgärder för olyckors undvikande.
....Det ofrivilliga och oförberedda extra tåget ändade slutligen sin färd en km. norr om Ludvika station.
....Ingen människa skadades; däremot blefvo ett tiotal järnvägsgrindar fullständigt ramponerade.

Det kan vara intressant att jämföra innehållet i ovanstående tidningsartikel med en tågtidtabell för sträckan Grängesber- Ludvika. Tidtabellen gällde 1936, 32 år efter det beskrivna olyckstillbudet. Klicka på tidtabellen för att se den förstorad.

Om man från tidtabellen räknar ihop gångtiden från Grängesberg till Ludvika var den 36 minuter 1936. Samma sträcka avverkades av de skenande malmvagnarna på 8-10 minuter. Det säger en del om hur fort det gick.

Orsaken till att vagnarna skenade var enligt en artikel i Järnvägshistoriskt Forum att den träpinne som lagts på rälsen för att hindra vagnarna från att rulla iväg inte klarade trycket från den 40 ton tunga lasten.

Innan tillbudet 1904 hade en allvarlig incident inträffat redan när järnvägen Grängesberg-Björnhyttan-Blötberget-Gonäs-Ludvika byggdes. Ett helt tåg skenade då i Grängesberg och rullade med hög fart mot Blötberget... hur det olyckstillbudet avlöpte återkommer vi till i ett senare inlägg.

Det här händer också i Saxdalen

Städning lördag 15 maj, 10.00
I morgon, lördag 15 maj anordnar Saxdalens Byalag städning i byn. Gammalt skräp som skämmer vägrenar och andra allmänna platser väntar på att bli upplockat och bortforslat. Vi hoppas att så många som möjligt kommer och hjälper till.

Samling vid Saxdalens skola kl. 10.00
Alla välkomna!

MusikCafé onsdag 19 maj, 19.00
Saxdalens Manskör och Studieförbundet Vuxenskolan anordnar Musik-Café i Saxdalens Folkets Hus. Biljettintäkterna tillfaller Saxdalens Folkets Hus. Se de intressanta medverkande på följande affisch (klicka för förstoring):

Ställ upp för vårt Folkets Hus
och få en minnesvärd musikafton på köpet!

Alla hjärtligt välkomna hit också!

En tidigare granne med konstnärliga anlag

Många gånger hittar man konstnärer och andra personer med speciella begåvningar närmare än man tror. Ofta kanske vi inte ser deras talanger därför att det är människor vi ser dagligen och som har så många andra sidor som vi är vana vid.

När jag var liten, innan jag börjat skolan var jag gärna hos mina grannar på norra sidan av vårt hus. Där bodde då August och Gerda Andersson och deras ogifte son, Anders Erik Andersson. De var alla mycket snälla personer och tyckte om barn och jag gick gärna dit för att hälsa på. Vi kallade deras gård för Klotens och de som bodde där Klot-August, Klot-Gerda och Klot-Anders. Anders kallades Anders av alla utom av hans mamma som kallade honom Erik. När jag blev lite äldre och började lära mig geografin i trakten trodde jag att de hade kommit från Kloten men så var det inte. De hade flyttat till Malbacken från Låsberget på andra sidan av Saxdalen.

August var pensionerad gruvarbetare och hade arbetat i Grängesbergs gruvor. Nu hade de ett par kor och brukade jorden runt stugan så att de fick hö till sina kor liksom på Hagfallstorpet där jag bodde. Vi hade också två kor.

August hade ingen häst med däremot en liten tvåhjulsvagn med skaklar som han själv drog. Jag var med när han körde in sitt hö och då fick jag sitta högst upp på hölasset. August hade en stor humor och han lekte häst med mig. Han gnäggade som en häst och hoppade och "spökade sig" som vi sa, som en lite bångstyrig häst.

Jag var inte många år och hade lite svårt att skilja på skoj och verklighet så jag blev osäker på det här med hästvagnen och August som häst. Så till sist frågade jag August på mitt dalmål: "Men August - int är du full en häst?" Jag blev lugnad och därefter litade jag på att August var August och ingen häst även om han drog kärran med hö och gnäggade som en häst.

När jag blev äldre kom August en dag ner till vårt hus. Han hade berättat om episoden när han lekte häst med mig flera gånger och nu kom han med en häst! Han hade täljt en häst som vi fick. Den ser ut så här och är ett kärt minne från en av våra omtyckta grannar. Den påminner varje gång jag ser den om August och Gerda och Anders och om August som häst.

Häst täljd av min granne när jag var barn:
"Klot" August Andersson

August var inte bara en duktig träsnidare, han var också en duktig berättare. Och han berättade gärna och hans fru som säkert hört hans berättelser hundra gånger var alltid lika ivrig att få August att berätta.

"Hur var det när du var där och gjorde det och det...?". Gerda fick lätt igång Augusts berättarkonst och hon njöt av att får höra de kända historierna gång på gång. Till exempel hade August en gång cyklat hem från arbetet i Grängesbert med en mjölkkruka på styret. I Björnhyttan råkade krukan slå in i framhjulet så August körde omkull och cykeln blev skadad. Då visade August sitt humör - som jag aldrig såg skymten av, han var alltid glad och trevlig. Men den gången blev han så arg att han kastade ner cykeln i ån som rann under bron och gick hem.

Saxdalen i Dan Andersson-veckan 2010

I allmanackan är det redan nu dags att notera en av Ludvika kommuns högtidsveckor under sommaren 2010, Dan Andersson-veckan som i år infaller 24 juli - 1 augusti.

Självklart är också Saxdalen involverad i aktiviteterna till minne av vår skald Dan Andersson. Själv sitter jag och skriver på ett vindsrum på Malbacken i Saxdalen där Dan passerade många gånger på väg från Skattlösberg till tåget i Blötberget. På den tiden var närmaste järnvägsstation för Dan Blötberget. Dan hade åtminstone en "lumpar-kompis" i Rävvåla och han tog gärna en paus här på sin vandring till tåget.

Dan Anderssons minne lever också kvar i Saxdalen kanske mer än i någon annan by. Saxdalens manskör har t.ex. framfört den specialskrivna hyllningskonserten till Dan Anderssons 100-årsdag mer är 130 gånger sedan 1988. Se mer om spelet Helgdagskväll vid timmerkojan här på manskörens webbplats.

Här är tre inslag under Dan Andersson-veckan. Alla har Saxdals-anknytning.

Söndag 25/7 kl. 17.00
SKATTLÖSBERG Parkeringen
HELGDAGSKVÄLL VID TIMMERKOJAN
Ett sångspel av och med Saxdalens manskör under ledning av Roger Broberg.

Tisdag 27/7 kl. 18.00
SAXDALEN Folkets Hus
HEIDI BAIER, SAXDALINGARNA, ING-MARIE LERSTRÖM & GÖRAN ISRAELSSON
Visor och låtar med välkända lokala förmågor

Lördag 31/7 kl. 18.30
GRÄNGESBERG Cassels konserthus
SVEN BERTIL TAUBE med Saxdalens Manskör
Saxdalens Manskör inleder med en egen visavdelning, men kommer också att sjunga tillsammans Sven Bertil Taube.

Lucas, en kändis som snart fyller ett år

Idag är det 10 maj. I Saxdalen betyder det dagen för årets Saxdals-bäbis. Det barn som föds i Saxdalen närmast dagens datum blir årets Saxdals-bäbis, en årlig hederstitel som hittills delats ut sex gånger sedan 2004. Du kan läsa mer om Saxdals-bäbisarna på Saxdalen.se

När det gäller förra årets Saxdals-bäbis, Lucas Eriksson, som bor granne med mig så fyllde han ett år den 22 april. Han bor med föräldrar och syskon i den gård som vi kallade Spjutens när jag var barn.

Lucas är känd bl.a. från bild i Saxdalen.se men han har också varit huvudperson i Saxdalens kapell. Där blev han döpt och jag har ett par bilder från dopet:

På bilden ovan ses till höger huvudpersonen Lucas med sina gudföräldrar Carol Pederson och Al Pederson från Canada. Till vänster står Lucas stolta föräldrar Johanna och Micke Eriksson och bakom dopfunten dopförrättande präst komminister Håkan Henriksson.

På den undre bilden ser vi Lucas med sina gudföräldrar samtala med kantor Martin Dieden.

Som skolpojke var jag ibland hos Spjutens. På vintern åkte vi skidor nerför deras ganska branta åker och på sommaren var jag ibland där och tittade på bina som David Spjut hade i sina kupor. På väg hem från skolan hade jag gärna sällskap med Lucas släkting Sara Tillman som då bodde hos Spjutens och som är Lucas gudmors mamma.

Vad händer i Saxdalen?

Vi har redan tagit upp ämnet Att hålla sig orienterad här i bloggen. Dit hör naturligtvis också att veta vad som händer runt omkring oss.

För alla oss som bor i Saxdalen och inte minst för er som inte bor här men är intresserade av att hålla er uppdaterade och känna till vad som händer kommer här ett en affisch från Saxdalens Byalag och Rävvåla Kulturförening (klicka på affischen för att läsa den förstorad):

Vi hoppas naturligtvis att så många som möjligt deltar i våra aktiviteter. Dessutom ser ni kanske att det är dags att redan nu skriva in datum för årets Saxdalens Dag i era almanackor. Tiden går fort men än har ni inte missat:

Saxdalens Dag 2010
21 augusti

Tre generationer Runnberg

Runnberg är ett känt namn i Saxdalen. Det är ett namn som har funnits länge och som fortfarande är vanligt. Att hitta tre generationer Runnberg är inte svårt. Men hur ofta hör vi inte namn som vi hört så många gånger tidigare men utan att veta vilka personerna är. Hur ser/såg de ut? Jag träffade min släkting, skolkamrat och kompis under lång tid i Saxdalen, Per-Gunnar Runnberg, PG. Han hade med sig intressanta fotoalbum som jag fick låna. Där hittar jag lätt tre generationer Runnberg.

PG Runnberg

Låt oss börja med min nästan jämngamle runnbergare, PG Runnberg, f. 1941. Hans hela namn är Per-Gunnar Hugo Runnberg. Ibland hörde man "Per Gunnar" men för det mesta bara PG. Han är sju månader och 16 dagar äldre än jag själv och så har det alltid varit. Vi är födda olika år och har därför gått i olika klasser men i samma skolor under 12 år.

Vi har flera idrottsminnen tillsammans även om PG fortsatte med idrott betydligt längre än jag. PG var som både junior och senior duktig målvakt i Saxdalens IF:s fotbollslag. I skollagen spelade vi fotboll men också ishockey - både på nuvarande Furuliden (där byns första ishockeyrink byggdes) och på Slamhavet.

Bilden av PG visar en av huvudsysselsättningarna sommartid under skoltiden i Saxdalen: Bad och simskola vid Nya Dammen. Här ser vi också en annan person med många sysslor: Folkskollärare August Åhlström. Han var min första pianolärare, chef för Rävvåla/Saxdalens frivilliga brandkår, organist i Saxdalens kyrksal och prästens förlänga arm. När min kusin Börje Andersson och hans blivande fru Ruth skulle gifta sig gick de till August Åhlström för att ta ut lysning. Som synes var han också promotor vid de simkurser som hölls varje sommar vid Nya Dammen.

PG växte upp och är fortfarande delvis kvar i yrkeslivet som för också för honom inneburit många år inom affärsvärlden, närmare bestämt bilhandel - inte direkt som bilhandlare utan med mer övergripande uppgifter.

J Elis Runnberg

Till höger har vi PG:s far J Elis Runnberg (i hatt), J för att skilja honom från en annan Elis Runnberg i släkten. J Elis Runnberg var den som startade herrekipering i byn som han behöll under hela sitt yrkesliv. Elis byggde inte den affär som idag är Saxdalens Pizzeria. Den byggdes för att bli frisering. Men det blev ingen frisering så Elis flyttade sin herrekipering till den tomma lokalen där han sålde sina kläder. I lokalen fanns också tidvis bank och post. Elis var också tipsombud mm. Bilden tagen utanför Trondheim i Norge där Elis svåger Eric Haag bodde och hade sommarstuga, Eric i solglasögon.

Om PG var aktiv idrottare så var Elis kanske den störste eldsjälen bakom Rävvåla/Saxdalens fotbollsframgångar - som ledare. Jag kommer inte ihåg någon fotbollsmatch med Saxdalens IF där inte Elis var aktiv vid sidan av planen. De kanske fanns men i så fall sällan.

JL Runnberg

Jag är glad över att ha fått se ett bra foto av den för mig både mycket okände - men samtidigt mycket kände J L Runnberg, Johan Leonard f. 1863, den äldste av de tre Runnberg som kort presenteras här.

Jag undrar hur många bilister och bussresenärer som har läst skylten på den gamla butiken i Runnbergsgården JL RUNNBERG - DIVERSE-HANDEL på väg söderifrån mot Rävvåla/Saxdalens centrum. (Se bilden nedan).

Historien om JL Runnberg och hans diversehandel och senare flytt till Gamla konsum i Rävvåla 1933 när Nya vägen var byggd och Konsum flyttade ur sin gamla lokal är för lång för det här inlägget. Vi återkommer med den historien senare. Man kan lugnt påstå att JL Runnberg var basen för de många diverse- och speceriaffärer som senare växte upp i Rävvåla/Saxdalen. Många av de nya affärsinnehavarna startade som expediter hos JL Runnberg.

Här kan en mycket kort version ges: JL Runnberg flyttade sin affär från Runnbergsgården 1933. Men han flyttade varken bokföring, inventarier eller annat till den nya affären. JL Runnbergs Diversehandel låg i malpåse i ungefär 70 år innan den "återupptäcktes" och början till ett unikt museum och samlingsplats startade.

Härifrån kan man alltså säga att de två senare leden i de tre presenterade generationerna härstammar. Alla tre har varit verksamma inom handel.

Håller du dig orienterad?

Vi vill väl alla vara orienterade? Med orienterad menar jag här: Jag vill veta var jag är och jag vill veta åt vilket håll norr ligger. Då känner jag mig geografiskt orienterad. Så har det varit åtminstone sedan jag gick i Folkskolan i Saxdalen. (Klicka på bilderna för förstoring!)
 
Om jag förlorar känslan för hur väderstrecken ligger känner jag mig inte hundraprocentigt väl till mods. Det här brukar inte vara några problem men det händer ibland. I ett tidigare inslag här i bloggen har jag berättat om en episod när jag förvånades över min fars vilsenhet. Han brukade vara väl orienterad. Olika personer använder olika metoder för att orientera sig. Ofta är vi omedvetna om skillnaderna.
 
Som elev i Saxdalens skola fick min klass utbildning i att bli orienterade. Vår lärare Hjalmar Liss var en stor friluftsmänniska och han lärde oss om karta och kompass och om hur man i naturen kan se tecken på hur väderstrecken ligger. En annan folkskollärare som kom till Saxdalen, Knut Ottosson var en stjärnorienterare och satte fart på många av oss skolungdomar. Vi deltog i många orienteringstävlingar runt om i vårt län.
 
Ett par hjälpmedel från Liss lektioner:
1. Titta på trädkronorna! Den sida av träden som är vänd mot söder brukar ha de största och frodigaste grenarna.
2. Titta på myrstackar där sådana finns. De brukar också "vara vända" mot söder ligga i en södersluttning eller söder om ett träd eller sten.
 
Men den viktigaste hjälpen är solen. Klockan tolv på dagen (normaltid) så står solen i söder. Vi fick lära oss att ganska exakt räkna ut var söder var med hjälp av klocka och solens läge.
 
De här tipsen har fungerat bra i hela mitt liv. Helt omedvetet använde jag och litade på den ända tills jag i mitt arbete på SCB i Örebro fick arbeta utomlands. Den första riktiga "orienteringskrisen" kom i Sydafrika. Under min första dag i huvudstaden Pretoria fick jag bostad i ett "town-house" ett radhus i ett inhägnat område med bom som vakter måste öppna för att man skulle kunna köra in med bilen.
 
Området heter Falcons Crest, inte Falcon Crest som vi känner till från vår TV-historia. Crest betydet bergkam och det här är verkligen en bergkam med branta sluttningar på båda sidor och en smal plan yta där man byggt hus på båda kanterna.
 
Här visade sig min ordentligt inlärda orientering efter solens läge inte så lämplig. Här var det tvärtom! Vi hade en altan mot söder men för mig var det mot norr! Solen står i norr kl. 12 på södra halvklotet.
 
Här ses min "counterpart" Sannah, hennes son och systerson på altanen där Pretoria ligger till höger = söderut och solen kommer från vänster = norr.
 

För mig var det svårt att acceptera att altanen i söderläge låg i husets skugga mitt på dagen. Men jag accepterade det så småningom.
 
Falcons Crest ligger på norra sidan av Pretoria bara 700 m från Union Buildings som är officiellt säte för Sydafrikas regering och president.

Här ser vi en satellitbild där Union Buildings och Falcons Crest syns. Avståndet mellan dem är 700 m fågelvägen men betydligt längre med bil.
 
Utsikt söderut över Pretoria från Falcons Crest:
 

Förutom problemet med orientering är Sydafrika ett av de länder jag trivdes allra bäst i under mina arbetsresor utomlands. Jag var där tre gånger och skulle gärna åka tillbaka.
 
Dessutom tror jag att min orientering i Sydafrika nu inte är några problem. Jag har liksom vridit väderstrecken där rätt, väl medveten om vad problemet berodde på.

Tipspromenera på söndagar i Saxdalen

Tipspromenad för alla saxdalingar!

PRO Saxdalen anordnar tipspromenader:

Söndagar under juni och juli
(till att börja med)

Start vid Skolan, Idrottshuset
kl. 13.00 - 14.00

Pris till bästa tippare varje söndag
Startavgift 10 kr

Den första promenaden är redan slutpromenerad. De första sex gångarna som startade på premiären söndagen 2 maj ses här:


Vi hoppas på fint väder på söndagar framöver och hälsar alla välkomna till en skön promenad i vår vackra natur. Det tolv 1-x-2 frågorna och en utslagsfråga finns utplacerade längs den natursköna och inte för långa tipsvägen. Det finn gott om plats både för den som vill gå ensam i sina egna tankar och den som vill diskutera med andra under vägen.

Ta med barn och barnbarn, föräldrar, mor- och farföräldrar och ta en hälsosam promenad under kommande söndagar.

Valborg traditionsenlig firat i Saxdalen

30 april i Saxdalen blev firad med allt vad traditionen bjuder: Saxdalens manskör under Roger Broberg, med alla vårsångerna.

Traktorn kom med barn och som sedan 45 år tillbaka snögubben, den väl etablerade traditionen som följde med Katharina (Käthy) Karlsson när hon flyttade från Schweiz till Saxdalen.

Ola Hagfall hälsade våren välkommen och det hela avslutades med ett vackert fyrverkeri.

Här följer en liten bildkavalkad från aftonen som bjöd på bra väder utan riktig vårvärme. Den stora brasan hjälpte också till att hålla värmen. Klicka på bilderna för att se dem förstorade.

Bengt Emil Johnson musiklärare med fågeldikter på webben

Tekniken ger oss ständigt nya möjligheter. Nu när våren kommer har vi möjlighet att lyssna på fåglar i våra datorer. Sveriges Radio P2 har i ca. ett år haft en webbplats där vi har kunnat bekanta oss med fåglarna. Webbplatsen har blivit mer och mer populär.
 
För oss saxdalingar, alla fågelälskare och nu också personer intresserade av poesi - och speciellt fågelpoesi - är det mycket välkommet att P2-fågeln nu också lanserar Bengt Emil Johnsons dikter om fåglar. De är tillgängliga inte bara i text utan också som ljudfiler där Bengt Emil läser sina egna dikter. Här är länken till fågelsiten:

P2-fågeln
 
Bengt Emil Johnson har betytt mycket för mig personligen. Han var min andra pianolärare under flera år men också en kompis som jag hade stort utbyte av på många sätt inte bara musikaliskt. Bengt - som vi kallade honom - var några år äldre än jag men kändes ändå som jämngammal.
 
Att min familj sedan före min födelse handlat i Bengts fars affär, Johnsons affär - en diversehandel som gick i arv i tre generationer gjorde att varken Bengt eller hans far Arnold var främmande personer för mig. På väg hem från skolan gick jag för det mesta förbi Johnsons affär för att hämta dagens varor, inklusive mjölk i lös vikt i en särskild mjölkavdelning.
 
Man behövde inte betala! En tradition i Rävvåla var att handla på krita (kredit) och man betalade i efterskott när månaden var slut. Jag kan tänka mig att affärer som inte gav kredit i Rävvåla/Saxdalen inte hade många kunder. Krediterna är en stor tillgång för oss som idag är intresserade av hembygdsforskning.
 
Min första pianolärare var folkskollärare August Åhlström som också fungerade som kantor i Saxdalens kyrksal, nuvarande Saxdalens kapell. Han var en musikalisk lärare och både pianist och organist. Mina första pianolektioner var i hans hem i lärarbostaden i samma hus som dagens kapell. Lektionerna skedde efter skoltid. Där lärde jag mig grunderna i pianospelandets konst.
 
Efter ett par terminer - tror jag det var - kom mina pianostudier på tal i Johnsons affär. Mina föräldrar och jag pratade med Bengt Emils far Arnold om att jag var musikintresserad och det slutade med att Bengt Emil erbjöd sig att ge mig pianolektioner. Jag pratade med August Åhlström och han misstyckte inte. Han sa att Bengt Emil var en duktig pianist.
 
Så en gång i veckan efter skolan gick jag till Bengt Emil för att spela upp min läxa och få nya musikaliska synpunkter. Det var inte fråga om att min läxa var antingen godkänd eller bakläxa. Det handlade om musik och musik är inte bara antingen eller. Jag fick öva vidare på flera övningar, två, kanske tre eller flera veckor. Det berodde på hur mycket vi kunde få ut av övnings- styckena. Jag betraktade aldrig ett stycke som inte var färdigövat som bakläxa. Kanske borde jag ha gjord det? Ibland var jag inte någon flitig elev men jag tog till mig Bengts musikaliska synpunkter och det hela gick framåt.
 
Bengt Emil var min pianolärare i några år men när jag började i realskolan i Grängesberg var jag rädd för att pianostudier skulle vara svårt att kombinera med realskolestudierna. Det var nog en förhastat beslut men jag bestämde mig för att avsluta mina pianolektioner med Bengt Emil. Vårt sista pianoprojekt tror jag var när vår kommunala musikledare Åke Bengtsson bjöd in oss till en årsavslutning i den kummunala musikskolan. Vi accepterade inbjudan. Idag ser jag det som en stor ära att som solopianist i Cassels spela Mozarts variationer av den franska 1700-talsvisan som på svenska kallas Blinka lilla stjärna.
 
Bengt Emil var en utmärkt pedagog och sa att det gick mycket bra. Själva var jag inte helt nöjd eftersom jag spelade en ton fel men den tonen märkte nog inte många, och jag spelare reprisen exakt lika.
 
Bengt Emil och jag förblev nära kompisar och träffades ofta och umgicks under lång tid. Han känns fortfarande som en nära kompis även om vi nu inte träffats på många år.
 
Som återflyttad till Saxdalen är jag mycket glad åt Bengt Emils framgångar på alla områden, som radioman, som musiker, som poet och jag ser fram mot vårt nästa möte med stor förväntan.
 
Att alla hans vandringar på Saxberget och lyssningar på fåglar nu återspeglas i Sveriges Radio både som texter och som uppläsningar med Bengt Emil som uppläsare ser jag som ett stort och välförtjänt erkännande av min vän och tidigare pianolärare Bengt Emil Johnson.
 
Precis som Bengt Emils texter ofta innehållit mycket mer än just... själva texten
så är hans uppläsningar också mycket personliga och kanske många gånger en stor hjälp för att vi läsare/lyssnare ska vara öppna att ta till oss budskapet. Läs, lyssna och njut!

Fira Valborgsmässoafton i Saxdalen!

Årets absolut sista april firas traditionsenligt i Saxdalen. Mellan Saxberget och sjön Saxen, söder om Saxenkiosken men norr om Nya gruvvägen. Där blir det som vanligt en riktig brasa.


Enligt den nu 45-åriga traditionen som importerades från Schweiz kommer en snögubbe att brännas för att visa att nu är också den här ovanligt bistra vintern över.

Saxdalens Manskör kommer att sjunga och allt annat kommer att ske traditionsenligt. Det enda man inte kan lita på är ju aprilvädret. Men det kan bjuda på allt!

Ungefärliga hålltider i programmet:

19.30 Traktorn avgår från Skolan
20.30 Brasan tänds
21.00 Saxdalens Manskör sjunger, vårtal
21.30 Fyrverkeri

Förplägnad kan köpas i form av korv, hamburgare, godis, läsk och kaffe.

Alla är hjärtligt välkomna!

Arrangör:
Byalaget, Kulturföreningen, PRO
Saxdalens Manskör, Saxdalingarna och Saxdalens IF

Dragspelskurs avlutades i Saxdalens Folkets Hus - 1949

Vad hände 1949? Det var nog en hel del, en del som vi kommer ihåg och säkert mycket som vi har glömt. Jag kan tänka mig att det bl.a. var kamp mellan Nyhammars IF och Saxdalens IF både på Åvallen i Nyhammar och det som senare blev Furuliden i Saxdalen. Något som är säkert är i alla fall att Saxdalen var Saxdalen och inte Rävvåla - för andra året i rad!

Om det var motsättninger mellan grannbyarna på idrottsbanorna så var det samarbete på det kulturella området. På den tiden var det vanligare med dragspels- kurser är det är idag. Från min vän och Bengt Östberg, född och uppväxt i Östanbjörka där jag också har en rot fick jag ett foto med en liten historia om en dragspelskurs i Nyhammar och Saxdalen. Den här kursen hölls samma år som jag började i småskolan i Saxdalen med Kerstin Morén från Gagnef som lärare (se föregående inlägg). Kursavslutningen för dragspelskursen hölls i Gamla Folkets hus i Saxdalen. Här är Bengts foto (klicka på bilden för förstoring) och bifogade historia:


Hej Ola!
Hittade en bild med Saxdalsanknytning. Året är 1949. Ett gäng hade gått på dragspelskurs i Nyhammar och ett i Saxdalen. Nu skulle vi visa upp vad vi lärt oss, och detta skedde på scenen i Saxdalens Folkets hus. Jag kommer ihåg hur jag i ett års tid transporterade mitt Granessospel på cykelns pakethållare en gång i veckan från Östanbjörka till Folkets hus i Nyhammar. Där tragglade vi sedan Norsk bondvals eller Avestaforsens brus. Du känner säkert igen några av personerna på bilden. Längst till höger står t ex en av kursledarna, Åke Berg. På nedersta raden sitter från höger: Harry Larsson Gärdsveden, Sven Westlund Kyrkbyn, Tommy Gylling Kyrkbyn, Bengt Östberg Östanbjörka, Torsten Jansson Östanbjörka, Arne Rosén Saxdalen.
Den sistnämnde blev ju i alla fall spelman - jag vet inte hur det är med övriga.
Bra att du är bra från din förkylning!
Bengt

Tack Bengt för bild och historia! Om någon känner igen musikanter som inte har namngivits: Skicka gärna information om vilka spelmän och spelkvinnor som finns på bilden!
Hälsar Ola

Saxdalen sover inte. Föreningslivet lever!

Idag är jag nästan frisk efter en nästan två veckor lång virus/förkylning/influensa, ja jag vet inte vad det var men krafterna bara försvann men har nu börjat komma tillbaka.
 
Så idag tycker jag det är första dagen på länge som jag kunnat göra någon nytta och känna mig nöjd med dagen. Kanske är det typiskt Saxdalen men första någorlunda friska dagen har jag deltagit i två styrelsemöten: PRO och Rävvåla Kulturförening.
 
Saxdalen har under överskådlig tid haft ett mycket rikt föreningsliv. Jag minns som barn att min far var med i många föreningar med olika uppdrag, lysfö- rening, vägförening, Folkets hus och allt vad det var. Föreningslivet verkade vara en viktig del av Rävvåla/Saxdalen. Och så är det fortfarande.
 
Förutsättningen för de olika föreningarna har skiftat under historien. Tidigare var föreningarna ofta ska- pade av lokala behov som man försökte tillfred- ställa, genom att samarbeta. Lysföreningen minns jag. Dess mål var bl.a. att förse byn med "ytterbe- lysning" så att det skulle vara större säkerhet att vistas utomhus, speciellt under vinterhalvåret. Deras arbetsinsatser gav också lägre elpriser. Genom egna, ideella arbetsinsatser kunde kost- naderna hållas nere och byn fick en bättre service.
 
Efter några timmars föreningssammanträdande sitter jag nu med en intressant handskriven bok som börjar:
 
"Protokoll fört vid av Grängesbergs Koperativa kvinnogille anordnat möte i Rävåla söndagen den 23 jan. 1938 kl. 2 em."
 
Protokollsboken omfattar tiden fram till "Rävåla Koop Kvinnogilles Årsmöte den 10 febr. - 42."
 
Sista raderna i protokollsboken lyder: "Utdrag ur revisionsberättelsen. Inkomster och utgifter har under året 1941 balanserat å Kr. 537.20 Revisorernas förslag om ansvarsfrihet beviljades."
 
Jag vill med några exempel ur protokollsboken försöka visa hur idogt den här föreningen arbetade under en mycket svår tid för att hjälpa både enskilda individer i byn och landets styre som vädjade om ekonomiska bidrag under den stora krisperioden.
 
Vid det konstituerande mötet i januari 1938 läser jag:

  § 3

Beslöts enhälligt att Rävåla Koperativa Kvinnogille nu skulle bildas. Som medlemmar anmälde sig Anna Wigert, Hanna Andersson, Greta Rosén, Lilly Jansson, Britta Setterberg, Agnes Alkvist, Britta Alkvist, Agusta Alkvist, Selma Eriksson, Lisa Björson, Ingeborg Alkvist, Hanna Andersson, Sigrid Haag och Astrid Danielsson.

 
Andra världskriget startade 1 september 1939, 1½ år efter bildandet av Rävåla Kooperativa Kvinnogille.
 
Klicka gärna på bilderna så kan du se dem förstorade!
 
Här till vänster ses Agnes Alkvist, en av grundarna och
en aktiv styrelsemedlem i föreningen under hela den tid protokollsboken omfattar.
Under dessa ca. fyra år hade kvinnogillet inte mindre än 47 sammanträden.
 
Jag hade mycket kontakt med Agnes Alkvist. Vi var nästan grannar och en av hennes döttrar var min lek- kamrat och klasskamrat från skolstarten till realex- amen. Agnes var den som sparade protokollsboken som jag fått låna av hennes andra dotter.
 
Unison sång eller solosång var både den normala starten och avslutningen i kvinnogillets möten. En vanlig formulering i protokollens slutparagraf var: "Avslutning, som inget vidare förekom avslutades mötet med sång."
 
Det man kan läsa sig till och se från en del av de fotografier som finns från tiden är också att gillet förutom allvarligt och ambitiöst arbete också präglades av stor humor angenäm samvaro också utanför möten och föreningsarbete.   

En av de aktiva i kvinnogillet var min moster Hanna Andersson.
Hon var föreningens första sekreterare. Det här fotot från
hennes 60-årsdag 1959. Hanna (i mitten) är den enda
som går att känna igen på bilden.

 
Ett annat foto som illustrerar den humor som fanns i kamratgruppen:
 

Foto från Sigrid Haags 50-årsfirande i juli 1955. Sigrid
(i mitten längst fram) var en av drivkrafterna i
kvinnogillet liksom Greta Rosén som
sitter på Sigrids vänstra sida.

 
Gillets möten hölls sommartid utomhus, t.ex. i Folkets Park, på Uvberget, på lilla Saxberg kullen, vid Nya Dammen och vid Stackarbergslandet och på Stackarberget. Kvinnogillet köpte in tyg och sydde kläder till förmån för bl.a. Röda Korset. Gillet handarbetade och hade sen auktioner för att få in pengar.

Kvinnogillet anordnade många evenemang, dans i Folkets Park, auktioner i Ordenshuset, Luciatåg och Julfester, utflykter sommartid osv.
 
Ekonomiskt präglades tiden av krisen före och inledningen av andra världskriget. Gillesmedlem- marna var ivriga att lära sig mötesteknik men ekonomin satte stopp för längre resor. "Moder- gillet" i Grängesberg hjälpte till i mån av förmåga med kunskapsförmedling.
 
En och annan nödvändig utgift för gillet accepte- rades men många förslag som kostade avslogs. Så beslutades t.ex. vid möte den 20 januari 1941 att på förslag av kassören inköpa en ny portfölj. Kassören fick i uppdrag att göra inköpet.   

Kerstin Morén

 Min första lärare, småskol- lärarinnan Kerstin Morén var från början inte medlem av Kooperativa kvinnogillet men hon blev ganska aktiv och tog flera viktiga initiativ senare. Hon bjöd bl.a. in gil- leskvinnorna till trasklipp- ning. De mattor som sedan vävdes skulle försäljas genom lotteri eller dyl. och pengarna tillfalla tvättstugefonden.
 

 Kerstin Morén ordnade demonstrationer av tvättmaskiner och var en av de första som drev frågan som senare ledde till att en andelstvättstuga byggdes i Saxdalen. Hon föreslog också att gilles- kvinnorna skulle sätta potatis på våren och sälja skörden på hösten. Hon kontaktade Billeruds AB och fick löfte att använda en åker på deras mark för potatisodlingen. Projektet genomfördes.

 

Gillet gav också lokala bidrag till behövande personer i byn, Det fanns flera bybor som genom sjukdom blivit arbetsoförmögna och väl behövde ett litet ekonomiskt bidrag.
 

En kort sammanfattning av det intryck protokolls- boken från Rävåla Kooperativa Kvinnogille ger: Entusiastiska medlemmar, lärde sig mötesteknik i stort sett på egen hand, arbetade kreativt för att mildra kristidens dåliga ekonomi både inom byn och i landet. Gillet anordnade många sociala evenemang. Ett tydligt kulturinslag i gillets arbete är musik och sång. Jag kände flera av gillesdamerna och tror att humor var något som bidrog till en trivsam och produktiv arbetsgemenskap. 
  

 De flesta möten både inleds och avslutas med sång, ibland ackompanjerad av musik, ibland unison och ibland solosång. Musiken var tydligen något Rävvålingar uppskattade och njöt av redan innan jag föddes. Och den beskrivningen gäller i hög grad fortfarande i dag.

Saxdalens Manskör under våren och sommaren 2010

Nog verkar det som om vår egen manskör, Saxdalens manskör, har högsäsong året runt. Men ändå är det väl framför en maj-brasa eller i en grässluttning senare på våren eller sommaren som vi gärna vill se och höra manskören.

En av körmedlemmarna, Lasse Persson är också en av spindlarna i det kulturella nät som täcker hela Saxdalen och en hel del andra orter i närheten. Han har haft vänligheten att informera Saxdalen blogg om körens program under den närmaste tiden:

På söndag 25/4 kl 17.00 är det dags för traditionsenlig vårkonsert i Cassels med Saxdalens manskör och Ludvika musikkår; en tradition som har sin upprinnelse i branden i Cassels på valborgsmässoaftonen 1992. Året därpå gav manskören och musikkåren en vårkonsert inne i ruinerna av det Cassels som höll på att återuppbyggas och på valborg 1994 gav man en konsert på trappan till det konserthus som återinvigdes i augusti samma år. Saxdalens manskör är ju starkt förknippat med branden i Cassels då kören framträdde i konserthuset bara några timmar innan branden startade. Den brand som troligtvis orsakades av några pojkars lek med påsksmällare.

Vid söndagens konsert medverkar också två sångsolister: Ing-Marie Lerström och ”Saxdals Elvis” Åke Dahlman. Åke, som är medlem i manskören, kommer att sjunga Elvislåtar tillsammans med musikkåren och manskören.

På valborgsmässoaftonen (30/4) framträder manskören som vanligt vid brasan vid Saxens strand i Saxdalen (kl 21.00) och samma kväll sjunger man också i Stadsparken i Ludvika (kl 18.30)

Måndag 10 maj på eftermiddagen kommer manskören att sjunga för de gamla, först på Granliden i Grängesberg och sedan på Solgärdet i Sunnansjö.

Onsdagen den 19 maj kl 19.00 anordnar Saxdalens manskör ett musikcafé i Saxdalens Folkets Hus där behållningen oavkortat går till Folkets Hus. Förutom kören så medverkar musikelever från skolan samt Åke Åhlström som kommer att sjunga visor med egna underfundiga texter.

Söndag 25 juli kl 17.00 i Skattlösberg ger manskören Dan Andersson sångspelet Helgdagskväll vid timmerkojan för 23:e gången sedan premiären 1988.

Lördag 31 juli kl 18.30 i Cassels i Grängesberg: Sven-Bertil Taube & Saxdalens Manskör. Sven-Bertil Taube gör sitt fjärde framträdande i Cassels i samband med Dan Andersson veckan. Manskören har medverkat vid de tidigare konserterna och gör så även denna gång med en egen visavdelning, men man kommer också att sjunga tillsammans med Sven-Bertil Taube.

Tack Lasse för den fylliga informationen och låt oss vara både stolta och imponerade över den manskör som bidragit mycket till att sätta Saxdalen på kartan.

Det sägs att folk som rest långt från Saxdalen och försökt förklara var de kommer ifrån tar till Ludvika som det namn man antar är bäst känt vida omkring. Det stämmer också men det finns då exempel på svar som: Men ligger det inte i närheten av Saxdalen - med den där manskören?

En länk till Saxdalens Manskörs webbplats finns här.

Se också mer vad som händer i Saxdalen på byns egen webbportal Saxdalen.se

En naturmänniska med viss både lokal och personlig anknytning

Jag träffade aldrig Lennart Hyland. Men han var en person som jag tror alla kände till och de flesta tyckte om. När jag var barn, innan televisionen kom, satt familjen som klistrad vid radio- mottagaren på lördagkvällarna för att lyssna på Lennart Hylands program. Det var Karusellen, ett radioprogram med en stor lyssnarskara.

Gösta "Snoddas" Nordgren som blev en legend när han 1952 var med i Karusellen har vi redan berättat om här i bloggen. Jag minns också min fars idoga försök att vara husmor efter Hylands uppmaning till Fru-fridag 1954. Hur min far lyckades minns jag inte men alla fruar skulle få ledigt från matlagning och andrar sysslor som ingick i hushållsarbetet - om än bara för en dag.

När TV fick sin officiella premiär i oktober 1954 var Lennart Hyland redan en dåtidens media-kändis och den självklare programledaren. Hylands Hörna startade 1961 som ett radioprogram men flyttades året efter över till televisionen. Det blev kanske Hylands största succé i kamp med flera andra publikdragare.

Men vad har Hyland - och Hylands Hörna med Saxdalen att göra? Ja knappast något direkt bortsett från att jag vet att de flesta Rävvålingar och Saxdalingar på den tiden ägnade en viktig del av lördagkvällen åt att lyssna på Hyland.

Men Hylands Hörna hade många gäster och åtminstone en har en viss lokal anknytning och dessutom indirekt en viss anknytning till min egen historia. Den Hylands Hörna-gäst jag tänker på är Jan Lindblad en naturälskare, naturfotograf och tusenkonstnär. Tyvärr gick Jan Lindblad bort redan 1987, endast 54 år gammal i sviterna efter en tropisk feber. För den som inte sett eller kommer ihåg Jan Lindblad tittar vi på ett utdrag ur - just Hylands Hörna:



Jan Lindblads lokala anknytning är att han bodde flera år i Nås finnmark (och på en skärgårdsö) med sambo och två tigerungar, Lillan och Rani. Planen var att de vuxna tigrarna skulle lämnas till en djurpark i Indien. Den planen gick i stöpet genom de indiska lagarna som inte tillåter att tigrar uppfödda utanför Indien planteras in i de indiska tigerreservaten.

Så om ni ser vilddjur i finnmarken som är större och mer randiga än de omtalade vargarna så kanske det är Lillan och/eller Rani?

Jan Lindblad och jag har alltså det gemensamt att vi båda varit i Indien. Jag var nästan enbart i huvudstaden New Delhi medan Jan Lindblad troligen var nästan enbart i Indiens vildmark - och det är en viss skillnad. Vi har också båda arbetat i Guyana ett litet land i nordöstra Sydamerika. Men det var lika där: Jag var för det mesta i huvudstaden vid kusten i nordvästra delen av landet medan Jan Lindblad förmodligen var nästan enbart i landets östra del.

Det fanns stora faror när jag var i huvudstaden Georgetown men det var inte naturliga faror utan berodde på en mycket hög brottslighet. Flera mord skedde under min tid i Georgetown och en av våra chaufförer på statistikbyrån blev mördad. För Jan Lindblad skulle jag tro att anacondor, andra ormar och inte minst farliga spindlar var ett större hot.

Jan Lindblad var i Guyana långt före mig men jag känner en stark gemenskap med honom. Han är den ende svensk jag känner till som har förstått att det är skillnad mellan Guyana och Guayana! Guyana är namnet på den stat som bildades 1966 medan Guayana var namnet på ett mycket stort landområde som omfattade en stor del av nuvarande Guyana, Surinam, Franska Guayana, Venezuelanska Guayana, Brasilianska Guayana och ett område av Colombia.

Jag skulle vilja tacka Jan Lindblad för hans insikt men det är tyvärr för sent.

Att vänta på flyg som inte avgår...

Nånga svenskar finns i dag i olika länder därför att deras flyg hem inte avgick som det skulle. Island är ett land i Norden som vi inte hör så mycket om annat än när det gäller inflation. Men idag vet de flesta, inte bara i Europa utan i hela världen att Island finns. Ett moln har satt Island på kartan för lång tid framåt.

Visserligen säger nästan alla på TV att det är tillfälligt och att de förväntar sig att allt ska vara normalt i morgon eller övermorgon... Själv tror jag mer att dessa profetior beror på bristande kunskaper än på - just det, kunskaper.

Den förhärskande vindriktningen vid den här tiden på året är ju från Island mot Skandinavien. Precis som våra västvindar under sommartid kan det här pågå ganska länge, ibland veckor, ibland månader. Sen är det en annan sak hur länge vulkanen på Island fortsätter att spy ut aska.

Det är beklagligt för alla svenskar som väntar på att få åka hem utan att flygtrafiken fungerar. Jag har en ordentlig förkylning men var ändå beredd på att åka till Ludvika för att möta min sambos dotter som skulle komma från London till Västerås på torsdag. Hon ville komma upp till oss i Saxdalen innan hon åkte hem till Uppsala.

Hon är naturligtvis fortfarande kvar i London men det går ingen nöd på henne. Hon bor hos sin kusin, har aldrig varit i London tidigare och har haft en bra vecka i London. Att det blir något längre är kanske ingen nackdel.

Själv har jag upplevt en flygtur som inte blev av. I mitt arbete vid Statistiska centralbyrån i Örebro var jag många gånger till Bryssel och Luxemburg. Vid en av resorna till Luxemburg hade allt gått bra. Andra dagens möte var avslutat och det enda som återstod var att flyga hem via Köpenhamn.

En kollega och jag åkte ut till Luxemburgs enda internationella flygplats Luxembourg-Findel som ligger sex kilometer utanför huvudstaden. Vi skulle inte få flyga med samma plan hem utan jag skulle flyga en timme före min kollega Lennart. Men vi skulle flyga samma väg, via Köpenhamn till Örebro.

Jag har egentligen aldrig haft långsamt på någon flygplats särskilt där jag haft lång väntetid. Här var det ingen ny upplevelse att vänta. Jag hade varit här åtskilliga gånger så det var ingen speciellt positiv upplevelse heller.

Tiden gick och vi såg hur Avgående-listan förflyttades steg för steg, snart var det inte så långt fram till min flight.

Jag tror att min flygning till Köpenhamn skulle gå med Luxair men jag är inte säker. Ibland var det det det danska flygbolaget Cimber som flög sträckan mellan Kastrup och Luxemburg. Tiden för mitt flygs avgång var nära men då kom beskedet "Försenad". Tiden fortsatte att få så mycket att det blev ombordstigning på min kollegas flyg men för mig var det fortfarande Delayed, försenat.

Lennart flög iväg och kvar var bara de passagerare som skulle med samma flyg som jag. Det var ganska ödsligt på flygplatsen. Till sist kom beskedet på skärmen: Cancelled, Inställt!

Det blev direkt en lång kö vid informationsdisken. Problemet var att det plan vi skulle flyga med inte hade kommit från Köpenhamn. Visserligen var det kraftigt snöväder i Luxemburg trots våren men inget som borde påverka flygtrafiken.

Lösningen blev att vi strandsatta fick gå till ett bra hotell som låg nära flygplatsen och vi fick rum och blev bjudna på en fin middag.

Sen blev det att titta på TV tills det var dags att sova. Det var i och för sig bra service men det är aldrig trevligt att tillhöra den grupp som inte kommer hem på kvällen som planerat. Men det är enda gången jag inte kommit hem samma dag som planerat.

Min första utlandsresa med flyg 1961 blev försenad från Sverige så ankomsten till Malaga som var planerad till kvällstid inträffade inte förrän klockan sju på morgonen efter.

Nymodigheter finns inte alltid först i storstäder och världsmetropoler

Vi tar kanske för givet att nymodigheter som resultat av uppfin- ningar, teknisk utveckling och liknande alltid först dyker upp i Storstäder eller kanske allra först i New York, London, Paris eller andra världshuvudstäder. Så är det troligen också - som regel.

Under de studiecirklar som genomfördes i Saxdalen hösten 2008 och våren 2009 hörde jag talas om en för mig okänd uppfinning eller teknisk utvecklingsprodukt: En varmkorv-automat!

Jag hade aldrig sett en varmkorv-automat innan vi besökte badorten Sitges i Spanien förra sommaren. Där, i centrum mellan järnvägsstationen och playan, fanns den här automaten:

Automaten ser väl ganska normal ut, som svenska automater för choklad, smörgåsar och annat. Skillnaden är ju att det här hand- lar om varma varor som inte är drycker. Kaffe, te och varm choklad är vi vana att köpa både här och där i automat - men varm korv!

För mig var det en nymodighet och den varmkorv-automat som det talades om på vår studiecierkel om Saxdalen/Rävvåla, den fanns i Saxdalen! Och den var redan historia. Den fanns redan när Bror Karlsson hade macken i det som tidigare var Finn- Karlerikes och Hjalmars kafé. Jag såg den aldrig men den fanns där. Saxdalen var före Sitges och kanske de flesta städer och metropoler när det gäller att ha en egen varmkorv-automat.

Det kanske ska tilläggas att jag inte såg ett enda vindkraftverk varken i Barcelona eller i Sitges. Det kommer säkert när den utvecklingen nått dit.

Bestigning av Städjan på 50-talet

Det var när familjen nyligen blivit med bil. Utflykter med bilen var regel så fort det fanns ledig tid som helger eller semestrar. Veckosluten på 50-talet innebar bara en arbetsledig dag i veckan: söndag. Därför blev många bilutflykter när den första begagnade folkvagnen köpts endagsutflykter. Först i mitten av 60-talet kom femdagarsveckan som tillät utflykter över två dagar både lördag och söndag.

Den utflykt jag har i minnet just nu varade mer än en dag, var på 50-talet och gick till norra Dalarna. Det var sommartid och därför med stor sannolikhet semestertid. Med på resan var mina föräldrar, min syster och mina farföräldrar. Sex personer fick plats i den lilla bilen. Min syster Lillemor var liten och kröp upp i den s.k. barnkammaren så fort min far startade motorn. Med min far vid ratten och farfar bredvid fick min mamma, farmor och jag gott om plats i baksätet. Vi var alla smärta personer.

Vi körde iväg med målet Idrefjäll eller närmare bestämt Städjan. Om vi beställt husrum i förväg minns jag inte men det blev övernattning i Grängesåsvallen vid fjällfoten på väster sida om Städjan.

I Skid- och frilufts- främjandets årsbok 1929 läser jag att:

"Dalarnes märkligaste fjäll är Städjan, säger den nutida läroboken i geografi. Förr hette det till och med att Städjan var Dalarnes högsta fjäll, vilket dock är ett numera upptäckt misstag. Flera närliggande toppar äro åtskilligt högre."

I Wikipedia framgår att Städjan satt tydliga spår i den svenska litteraturen. Olof Rudbäck d. ä. (1600-talet) utsåg till och med Städjan till världens högsta berg och gudarnas boning.

Städjan inspirerade Rickard Dybeck som just besökt fjället när han 1844 skrev texten till Sveriges nationalsång Du gamla du fria du fjällhöga nord...

Selma Lagerlöf låter ledargåsen Akka i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906-1907) navigera över norra Dalarna med hjälp av Städjans säregna utseende.

Från början av 1990-talet till 2007 fanns stora planer på att exploatera Städjan med många liftsystem och slalombackar. Planerna stoppades genom ett riksdagsbeslut 2007. En intressant artikel i Dagens Nyheter om händelseförloppet finns här.

Men vår familj och mina farföräldrar var alltså där i mitten på 1950-talet. Vid Grängesåsvallen. Vi besteg Städjan, inte alla men åtminstone min far, min farfar och jag. Min mor är höjdrädd och jag tror inte att hon gick med upp på fjället. Min farmor ville stanna med min syster som sov när vi startade klättringen. Min syster var den som var mest missnöjd med resan. Så liten hon var ville hon alltid vara med på allt och hon blev mycket besviken när hon vaknade och vi hade gått upp på fjället.

Städjan är inget svårbestiget fjäll men ändå ganska brant. Särskilt mot slutet var jag ordentligt trött och på vippen att stanna. Men väl uppe hade vi en härlig utsikt och som tur är finns den kvar än idag, orörd. Skidliftar och pister finns på Idre fjällanläggning men inte på Städjan.

Ernst Haag släkting och granne

Under hela min barndom och uppväxt var Ernst och Ingrid Haag bland våra närmaste grannar. Ernst som var född 1899 arbetade som gruvförman vid Långfallsgruvan men var också nämndeman och en allmänt betrodd person.

Hans fru Ingrid var född Jakobsson och från Sunnansjö. Hon bodde så långt jag kan minnas och säkert långt tidigare hos Ernst som hushållerska. 1958, bara fyra år innan jag flyttade till Uppsala gifte sig Ernst och Ingrid. Hon fick då samma namn som min mamma hade som ogift, Ingrid Haag.

Jag har nu efter nästan 50 år träffat min skolkamrat Pege (Per-Gunnar) Runnberg igen. Hans föräldrar var Elis Runnberg med herrekiperingen och Alma f. Haag, Ernsts syster. Vi tittade på gamla fotografier och hade förstås massor av gamla minnen att prata om. Bland annat om att det fanns snö också på den tiden...

I det här huset, numera känt som Pizzerian, bodde Elis, Alma
och Pege Runnberg på övervåningen. Nedervåningen var
affärslokal: Elis Runnbergs herrekipering. Bilden från 1954.
Pege och Elis Runnberg på butikstrappan.

Vi träffades i Peges Dalstuga på kanten av Solskensbäcken, bakom pizzerian som var Peges hem och som han fortfarande äger. Dalstugan råkar vara samma hus som Ernst och Ingrid (mina grannar) bodde i en stor del av min uppväxttid. Så här såg det huset ut när det stod på Malbacken.

Ernst Haag, systern Alma och övriga syskon växte upp i det här huset högt upp
på Malbacken. Ernst och hans Ingrid bodde där när jag var liten.

Ernst kan man nog säga var som en vuxen Emil i Lönneberga. Han hade massor av humor och var full av hyss. Han tyckte om barn och vi tyckte om honom. Han kallade mig "Pipperman med blana" och "Jolta-Pelle" och jag var glad åt mina öknamn. Många skolkamrater hade öknamn men inte jag i skolan. Den enda utom Ernst som gav mig ett öknamn var min kusin Börje som kallade mig Olken.

Vi barn var många gånger hos Ernst och Ingrid och hade uppträdanden. I det lilla köket mitt på golvet ställde Ernst fram en eller flera pallar eller stolar som fungerade som scen. Där uppträdde vi, speciellt mina grannflickor som sjöng och spelade teater och den lilla men entusiastiska publiken applåderade.

Ernst spelade också teater ibland. Det var nog före min tid men jag hörde talas om en episosod där Ernst lurade några kompisar grundligt. Ernst var någonstans nere i byn när några andra herrar kom förbi. De uppfattade det som att Ernst var kraftigt berusad. Han kunde inte hålla balansen och som det nog har varit sed i byn försökte de hjälpa en vän i nöd.

De var två eller tre personer som stödde och släpade Ernst som var en storväxt och kraftig man och säkert inte så lätt att hantera i den situationen. Men efter idogt arbete uppför hela Malbacken stod de slutligen på trappen till Ernsts hem (bilden ovan). Då plötsligt rätade Ernst på ryggen och stod där nykter och glad som vanligt och sa ungefär: Tack ska ni ha pôjkar! Det gjorde ni bra!

Här syns Ernst Haag utanför Posten som låg mitt emot
Elis Runnbergs herrekipering.

Ernst lär ha varit lika road av göra hyss när han arbetade vid Långfallsgruvan men var däremot inte road av att själv bli utsatt för skämt.

Nämnde jag att Ernst och jag var släkt? Min morfar och Ernsts far var bröder så Ernst och min mamma var kusiner. Och eftersom Peges mamma Alma var syster till Ernst så är Pege och jag tremänningar. Det har varit vanligt i Rävvåla/Saxdalen att många är släkt på båda håll t.ex. dubbelkusiner - kusiner på både mammans och pappans sida. Hur nära släkt jag är med Pege på hans fars sida vet jag inte men alla i Rävvåla/Saxdalen lär ju vara släkt. Frågan är då bara - hur nära?