Tillbakablickande funderingar

I morgon kväll står många av oss Saxdalingar och tittar på brasan vid Saxenstranden och lyssnar på vårtal och körsång. Det är ju en glädjens högtid när ljuset kommit tillbaka och sommaren nalkas. Sommaren uppfattas av de flesta som något vi ser fram emot under resten av året.
 
Lite smolk i bägaren är den ekonomiska kris som verkar vara så djup att snart sagt allt dras in. Själv är jag något förundrad över hur mycket verklighet det egentligen ligger bakom alla indragningar. Och hur mycket bidrar indragningarna själva och föreställningen om "den ekonomiska krisen" till att skapa - just "den ekonomiska krisen".
 
Men jag är en optimistisk person och tänker tillbaka lite grann och försöker föreställa mig hur det var i Rävvåla/Saxdalen längre tillbaka i tiden. Vad skulle Saxdalen vara idag om inte den här mannen fått för sig att hans skulle gå och leta på en gruva. Då skulle han inte behöva ha så långt till arbetet!

Skarp Jakob Jansson som vid 12 års ålder 1948
blev övertygad om att det fanns malm i berget
  där Långfallsgruvan sedan byggdes på 1880-talet

Det är svårt att tänka sig hur Saxdalen skulle se ut utan Skarp Jakobs upptäckt. Gruvan var ju motorn bakom Rävvålas expansion och storhetstid. Men vi var inte så väldigt många fler invånare i Rävvåla under byns storhetstid än vad vi är nu. Men då hade vi t.ex. hade fem speceriaffärer, tre eller fyra kaféer, herrekipering, flera frisörer...
 
Skillnaden är väl att vi då handlade i byn. Och vad händer om vi "tror" på den "ekonomiska krisen"? Ja det lär det ju inte bli lönsamt för något bussbolag att ha turer till Saxdalen. Och hur många kommer att ha råd att ha bil? Var ska man då köpa mat?
 
Skräckvisionen är väl att vi är tillbaka i den situation som min morfar och farfar var i: Man får gå över skogen till Blötberge - nej visst ja den gruvan är ju nerlagd - ja då får man gå till ABB och handla mat och bära med sig hem på kvällen.
 
Det är inte så himla många år sen det var en verklighet men om vi tänker efter före kan vi undvika att den tiden kommer tillbaka. Saxdalen har några få företag som kan förse oss med det viktigaste. Så låt oss vara rädda om Saxenkiosken, Pizzerian, IT-butiken, tvätteriet och de många fåmansföretag vi har i byn.
 
Om vi handlar lokalt och anlitar våra lokala småföretag kan vi fortsätta att överleva den ekonomiska krisen.
 
Indragningar innebär ju faktiskt strypning av samhällets funktioner. Vi borde för länge sen ha förstått att nedläggning av skolor och fritidsverksamhet inte gagnar samhällets medlemmar. Och vem gynnar det i så fall? I varje fall inte våra barn och inte de familjer de tillhör och inte heller oss äldre. Vi är ju beroende av att barnen har en bra nutid för att kunna får en bra framtid!
 
Ha en trevlig sista april och sänd en tanke till Skarp Jakob som med en optimistisk tro bidrog till en mycket positiv utveckling för vår by. Han ville ha kortare väg till arbetet och det var möjligt. Det var bara att hitta en gruva!

Saxdalens manskör och Valborgsmäss - en tradition

En av de tio körsångare som startade Saxdalens IF:s manskör som sjöng för första gången på valborgsmässoafton 1981 - Lars Persson - har bidragit med följande historiska beskrivning av kören:

På valborgsmässoaftonen när brasan tänts, snögubben brunnit upp och det börjar skymma så smått då gör Saxdalens manskör sig redo för att än en gång hälsa våren med sång vid Saxens strand. Saxdalens manskör och valborgsmässofirandet i Saxdalen är intimt förknippat allt sedan år 1981 då kören bildades enbart för att förgylla valborgsmässofirandet i Saxdalen.

Valborgsmässofirandet sköttes då som nu av Saxdalens idrottsförening och vid den tidpunkten fanns det några sångglada fotbollsspelare och ledare i föreningen som tyckte att det fattades en sångkör vid brasan i det i övrigt fina vårfirandet med snögubben och allt. På initiativ av Åke Lundeberg och Lennarth Larsson bildades därför en manskör som fick namnet Saxdalens IF:s manskör. Musikläraren och vissångaren Roger Broberg blev tillfrågad om han kunde tänka sig att leda kören; han tackade ja trots att han helt saknade erfarenhet av körsång. Inför premiären på valborgsmässoaftonen 1981 stod tio tappra sångare i snögloppet i Busks grustag på Nävbacken och sjöng ”Vintern rasat” och några andra vårsånger. Förutom ledaren Roger Broberg, så medverkade följande tio sångare: Lennart Ek, Pär Frejd, Hans Karlsson, Lennarth Larsson, Åke Lundeberg, Nils Nyström, Gottfrid Persson, Lars Persson, Klas Rosén och Hans Wikström. Fem av dessa är fortfarande aktiva i kören: Roger Broberg, Lennart Ek, Åke Lundeberg, Nils Nyström, Lars Persson.

Ryktet om manskören spred sig och snart hade antalet sångare fördubblats och 1983 var det dags att bryta sig ur idrottsföreningen och bilda Saxdalens Manskör. Snart nog fick man också förfrågningar från andra orter att sjunga på valborgsmässoaftonen. Så under många år såg schemat ut så här: Norrbo, Tallmogården i Sunnansjö och sedan i ilfart till Saxdalen innan det blev alltför mörkt för att kunna läsa i notpapperen. Så småningom byttes framträdandena i Norrbo och Sunnanjö ut mot vårkonserter i Cassels i Grängesberg. På valborgsmässoaftonen 1992 lämnade manskören scenen i Cassels vid 20.30 tiden och bara några timmar senare stod hela konserthuset i lågor. (Barns lek med smällare var trolig brandorsak)

Platserna för majbrasan i Saxdalen har varierat genom åren. Länge var ju ”Slamhavet” vid Saxen den givna platsen, under åren 1980-1986 var det Busks grustag på Nävbacken som gällde, (en säker men tråkig plats att vara på) därefter Saxens strand bakom Minilivs och även Folkets park ett par gånger innan den nuvarande platsen som är svårslagen vad gäller läge och naturskönhet.

Utvecklingen för Saxdalens manskör från det att tio man stod och sjöng vårsånger i en grusgrop för 28 år sedan till dagens kör som turnerat i USA, Irland, de nordiska länderna och från Kramfors i norr till Ängelholm syd, är en historia som vi får återkomma till en annan gång.

Tack för bidraget Lars!

Vad ska man göra sista april?

Jo självklart ska man åka till Saxdalen om man inte redan är där. Där blir det traditionell vårbrasa med allt som hör dit:

Snögubbe som får åka traktor
"Vintern rasat" och mycket mer med Saxdalens manskör
Ja, se själva

Välkomna!

Utsikt från ett vattentorn

Människor har väl alltid försökt att hitta höjder för att få så bra utsikt över sin omgivning som möjligt. Så är det också med mig. När jag var i Köln som jag skrev om häromdagen var jag upp i Kölnerdomens kyrktorn. Det gav den bästa utsikten över Köln man kunde få. I Örebro, när jag bodde där, var jag upp i Svampen flera gången. När jag hade besök från andra delar av landet eller från utlandet var det naturligt att åka upp i Svampen.

Så var åker man upp om man vill se utsikten från ett vattentorn i Saxdalen. Många kanske inte ens vet det men vi har ett vattentorn i Saxdalen! Varifrån skulle annars vattnet komma ifrån när vi vrider på vattenkranen? Ja det behöver man egentligen inte veta men för den som är intresserad så kommer förklaringen här. Men låt oss först titta på utsikten från Saxdalens vattentorn:

Men hur kunde det bli på detta viset? Jo det är ett torn. Det är en stor cylinder, 5,5 meter hög och 11 meter i diameter. Jag var själv med och göt den - 1961 tror jag visst att det var. Vi byggde en stor form. Jag körde bl.a. formvirke med lastbil till formbygget. När det var klart göt vi den stora cisternen och rev sen formen. Jag tror att betongen hade en speciell tillsats så att den skulle vara vattentät.

En botten och ett lock göts över cylindern och däruppe kunde man ha gjort ett kafé och utsiktsplats som på Svampen i Örebro. Men vi malbackingar kanske inte vill vara så storslagna. Vi är mera försiktiva av oss och I stället grävde vi ner hela tornet så att ingenting av tornet syns. Allt täcktes över av jordmassor. Så på toppen av "tornet" ser det ut så här idag.


En jordkulle som knappast märks, speciellt nu när träd och sly växt upp runt om och längs sluttningen. Den bästa utsikten är faktiskt den som finns på bilden högst upp. Där kan jag åtminstone skymta min gamla röda Volvo - något som knappast någon annan kan njuta av. Men som synes är Saxdalens vattentorn inte särskilt attraktivt för turister. De får leta sig till Saxenstranden eller upp på Saxberget, Stackarberget eller Uvberget för att hitta en vacker utsikt.

Det snyggaste motiv man kan få av Saxdalens vattentorn är nog det här:

Det är ingen hiss upp till toppen, men väl en trappa. Och det är ingen kö av turistbussar till sevärdheten. Men vi har vatten i våra kranar varje dag och det är huvudsaken för ett vattentorn som inte vill synas.

Hotellsituationen på Malbacken är prekär

Ibland måste man åka bort för att få perspektiv på sin egen omgivning. Samtidig finns det ju nästan oändligt mycket information tillgänglig idag genom Internet, datorer och andra tekniska hjälpmedel som utvecklas snabbt.

Jag vill ge ett exempel på vad jag menar. Hela min uppväxt bodde jag på Malbacken i Saxdalen och nu som pensionär bor jag här igen. Trots det har det aldrig tidigare fallit mig in hur stor hotellbrist vi har på Malbacken. Jag blev medveten om det först för ett par dagar sedan när jag råkade söka på Internet, just med sökordet "Malbacken".

Då fick jag på rekordtid en tydlig insikt om vårt stora problem. Webbplatsen hobohideout.com kan tydligt visa det som vi i vår trångsynthet inte själva kan se.

Klicka på bilden för att se den förstorad!

Malbacken City har inte ett enda hotell! Och inte nog med det: Webbplatsen föreslår att man ska leta efter hotell i närliggande städer (cities) och föreslår då:

Bjorkasen - 6 Kms or 4 mil
Bjornhyttan - 4 Kms or 3 mil
Fiskvikson - 5 Kms or 3 mil
Gammalbodarna - 4 Kms or 3 mil
Glaningen - 5 Kms or 3 mil
- 0 Kms or 0 mil
Nafbacken - 3 Kms or 2 mil
Navbacken - 3 Kms or 2 mil
Rafvala - 2 Kms or 2 mil
Ravala - 2 Kms or 2 mil
Ravvala - 2 Kms or 2 mil
Ropslatten - 6 Kms or 4 mil
Saxberget - 5 Kms or 3 mil
Saxeberget - 5 Kms or 3 mil
Slogasen - 4 Kms or 3 mil

För oss malbackingar blir ju avståndsuppgifterna lite svåra att tyda men det beror kanske på att amerikanerna uppfattar mil som mile och då blir det ju lite skillnad eftersom en mile är ungefär 1,6 km. Men annars visar ju webbplatsen på vår och vår omgivnings totala brist på hotell. Inte i någon av de föreslagna närliggande grannstäderna finns det ett enda hotell!

Kanske är hela den ekonomiska krisen ett resultat av vår hotellöshet? Tänk så många arbetstillfällen det skulle ge om vi bara bygger ett hotell var på Björkås, i Björnhyttan, på Fiskviksön, i Gammalbodarna, vid Glaningen, på Nävbacken, i Rävvåla (var det nu är någonstans?), på Ropslätten, på Saxberget och på Slogåsen.

Så mycket turister vi skulle få! Turistnäringen skulle blomstra och vi på Malbacken skulle få fler besök. Visserligen har vi i huset ett stort gästrum men kanske besökare i det tredje årtusendet föredrar att bo på hotell? Jag funderar redan på att inreda logen.

Om du bygger ett hotell, glöm inte att trycka på på webbplatsen så att besökarna kan hitta ditt hotell. De har 6,5 millioner cities i sin databas varav Malbacken City är en.

Med färskt körkort till Västtyskland

Arton år gammal med färskt körkort var jag inte ovillig att köra bil. Under drygt ett halvår under mitt första läsår på gymnasiet 59/60 hade vi tagit emot en tysk flicka som kom för att bo med oss. Hon hette Inge, var 10 år och kom från Köln i dåvarande Västtyskland. Hon hade en lillasyster som kom till en familj i Orsa. Vi besökte den familjen ett par gånger så att systrarna skulle få träffas och de kom också till Saxdalen en gång.

Inge var trevlig och jag fick träna tyska som jag läst tre år på realskolan och också hade som frivilligt extra språk under första året på gymnasiet. Inge var ett år äldre än min syster Lillemor men de lekte och utvecklade snabbt ett eget språk, en slags korsning mellan tyska och svenska. Min far som aldrig läst tyska var mycket intresserad av att höra Inge berätta om Västtyskland och jag fick träna mig att översätta. Inge hade humor och hon försökte lära min far räkna på tyska men han räknade hela tiden ett, två, tretti och både Inge och min far skrattade hjärtligt varje gång.

På sommaren 1960 hade Inge åkt tillbaka till Köln och vi var bjudna att komma och hälsa på hennes familj. Det blev mitt mandomsprov när det gäller bilkörning. Jag hade aldrig varit längre söderut än till Danmark och min far var inte förtjust i att köra i Västtyskland bl.a. därför att han inte förstod informationen på deras vägskyltar. Min far tyckte annars mycket om att köra bil och han körde genom Sverige och Danmark men sen fick jag köra större delen av vår semestertur i Västtyskland.

Första vägsträckan i Västtyskland var ner till Hamburg. Men vi stannade norr om Hamburg och övernattade på ett Motel, Onkel Toms Hütte. Motell var ganska nytt på den tiden och det var första gången vi låg på motell. Det var spännande och enda besvikelsen var att en vakmästare stängde av TV:n med tyska nyheter som jag gärna ville titta på.

På morgonen andra dagen i Västtyskland skulle jag få köra genom Hamburg. Då fanns ännu ingen Autobahn förbi Hamburg utan genomfarten gick rakt genom staden. Det var spännande men vi hjälptes åt att titta på skyltar och försöka lista ut vart vi skulle köra. Genomfarten gick bra och sen var det Autobahn mot Bremen där vi svängde något söderut mot Köln. Min far körde en del på Autobahn och vi blev stoppade i en trafikkö där det hade hänt en olycka. Vi fick också ett kort motorstopp genom kortslutning från en aluminiumkaffepanna som kom i kontakt med elledningarna under huven. Annars gick allt bra.

I Köln var det en jättebred motorväg som gick i en ring runt staden. Om minnet inte har förändrats sen dess var det en 11-filig motorväg.

Vi kände till adressen till Inges och hennes familjs bostad: Ravens-burger-strasse 80 och på något vis så kom vi rätt. Där kunde vi rada upp oss i soffan för ett familjefoto: Jag hade vuxit ifrån övriga familjen på längden men min far var betydligt bredare än oss andra. Min syster Lillemor var nio år.

Till höger är vi ute i en park på östra sidan av floden Rehn. Min mamma som är höjdrädd tyckte det var obehagligt att åka linbana över den breda floden men allt gick bra. På bilden ses familjen Fricke till vänster (utom sonen Reinhard) Inges mamma Ursula med Inge mellan hennes lillasyster och min min syster Lillemor. Till höger en stolt bilförare mellan sina föräldrar.

Sonen i familjen Fricke, Reinhard, med sina två systrar i en liten skog nära Köln. Reinhard besökte oss i Sverige två gånger efter vårt besök i Köln.

Inge kom tillbaka en gång när hon gift sig som ung. Vi har tyvärr tappat kontakten sen lång tid tillbaka.

När jag fick mitt körkort 1960

Den som läst ett visst tidigare inlägg i den här bloggen har redan fått kännedom om en alldeles för tidig övningskörning som jag företog flera år före uppnådd körkortsålder. Men tiden gick och till sist fyllde jag 18. Då var det en självklarhet att jag både skulle börja i körskola och ta körkort så att jag skulle få köra bil på riktigt.

Min mamma hade tagit sitt körkort några år tidigare. Hon körde som nämnts en Studebaker som tillhörde Kronanders körskola i Ludvika. Min kompis Kjell som var ett år äldre än jag körde själklart på den andra körskolan i Ludvika: Kjells körskola. Men jag följde min mammas exempel och började hos Kronander som hade flera körlärare anställda men jag fick köra för Kronander själv.

Kronander var flexibel och jag talade om att jag åkte buss till skolan i Ludvika och att jag hade ca. en halvtimme från bussens ankomst till Ludvika station innan jag började min första lektion på Högbergsskolan. Det blev en bra kombination för både körlärare och elev: Kronander sa att det passade honom bra att hämta mig vid bussen och vi kunde köra en halvtimme och jag skulle få sluta lektionen utanför Högbergsskolan. Det var vårterminen 1960.

Körningen gick bra från början och jag lärde mig teorin snabbt. Jag visste att man måste kunna teorin för att ha en chans att få köra upp. Redan första lektionen frågade Kronander om jag hade något emot att skjutsa hans dotter till skolan. Det hade jag inte alls. Hon var något år yngre än jag och gick i realskolan men jag kände henne till utseendet. Så när det var dags åkte vi hem till Kronanders hus och hämtade dottern och sen fick jag köra till Högbergsskolan. Om jag minns rätt så fick jag köra lite olika vägar men annars var det en lugn transportsträcka där både jag och körlärarens dotter kom i tid till skolan och Kronander kunde starta en ny lektion kl. 9 när våra lektioner började.

Det här upprepades tror jag 10 gånger. Kronander sa att körningen gick bra och han skulle se till att jag fick en uppkörningstid så fort som möjligt. Jag gick på bio i Saxdalens Folkets Hus en onsdagkväll och när jag kom hem hade Kronander ringt. Han hade fått en extratid för uppkörning dagen efter och han ville att jag skulle ta den om vi kunde köra en halvtimme först på morgonen.

Det blev bussen som vanligt till Ludvika morgonen efter men en mycket pirrigare busstur än vanligt. Det brukade ju vara så att man försökte hålla sig vaken på bussen och i bästa fall repetera några läxor inför skoldagen. Den här morgonen var jag klarvaken och förväntningarna stora och oväntade. Jag visste att det inte fanns några uppkörningstider på ganska länge och var inte alls beredd på att fö köra upp än. Men nu skulle det bli min siste lektion före uppkörningen - eller åtminstone det första försöket.

Kronander var glad när jag dök upp från bussen. Jag åkte ända fram till stationen när jag skulle köra, annars gick jag av vid ASEA. Jag hade haft fem timmar körlektioner men inte kört landsvägskörning ännu. Så Kronander föreslog att vi skulle ta en tur ut mot Landforsen. Det hela gick bra och läraren verkade helt lugn och det gjorde mig också lugn även om jag kände som att jag borde ha fått några lektioner till för att känna mig helt säker. Men vi åkte tillbaka till körskolan och det hela var som en gammaldags examen, både teori och praktikprov. Teorin gick perfekt och körningen, ja det blev en kort landsvägskörning, ut mot Landforsen! Men den här gången fick jag flytta från förarplatsen när vi vände vid infarten till Håksberg.

Jag hade gjort min uppkörning och jag var säker på att det hela hade gått bra. En kvinna fick sätta sig vid ratten och vi körde tillbaka till körskolan. Där fick vi kommentarer från besiktningsmannen och vi klarade båda våra uppkörningar.

Jag mötte Kronanders dotter många gånger under de följande två åren på Högbergsskolan. Vi hade våra skåp långt ifrån varandra i den stora centralkapphallen men varje gång jag såg henne tänkte jag på att jag haft nöjet att skjutsa henne till skolan ett tiotal gånger och på den tiden också lärt mig köra bil så att hennes far var nöjd. Det blev ett ganska billigt körkort och det passade ju bra för en studerande och nästa år har jag haft nytta och glädje av mitt körkort i 60 år.

Väsman och Saxen sköljer

Saxdalen blogg försöker spegla årstiderna och en av de viktigaste händelserna när det gäller vinterns uttåg är ju när sjöarna blir rena från sin is. Det är just nu. Vissa iakttagare har t.ex. sagt att Väsman sköljde för två-tre dagar sedan. Men jag har åkt längs både Saxen och Väsmans stränder och sett att stora delar fortfarande är isbelagda. Det är förstås ingen is som man åker skridsko på men ändå. Nu är det söndagsmorgon men så sent som igår eftermiddag var jag ute vid stugan i Mässan och där låg isen kvar från stranden ut på halva fjärden.

Vid Stensbo var det öppet längs hela stranden men på södra sidan av sjön kyler en svinkall sjövind så städningen i stugan var mer kylslagen än väntat. I Sunnansjö har infarten till Sunnansjö hamn, Herrgården, varit fri från is i flera dagar men mellan Stärtan och Flintuddarna har isen legat kvar. Så det är svårt att säga exakt när Väsman och Saxen sköljer men jag skulle tippa att i morgon 20 april kommer det allra mesta av de två sjöarnas yta att vara isfri. Det är ett helt genomsnittligt år.

På land har vi bara små kvarblivna snöhögar medan det gått att räfsa löv på många stora, torra ytor. Den "träck" som jag skrev om för en tid sedan är borta och nu är det fast mark under bilhjulen på vår gårdsparkering.

Ett sorgligt vårtecken som vi har fått dras med under flera år nu är att det grus som vi haft på vår lokala infart på Malbacken nu ligger som två vallar på sidan av det som var en väg och dessutom blandat med en hel del matjord från det som förra året var kanter på våra gräsmattor. Stordriften har tydligen fått till följd att våra vägar är alldeles för smala för de stora maskiner som ska ta bort vår snö på vintern. Då hjälper det ju inte heller att köra på eget grus på sommaren, det blir bara högre jord/grus-vallar på sidan av vägen efter vinterns plogning. Det borde vara skillnad på plogning och plöjning men det verkar det inte vara.

Om systemet och inköp utanför

Som en kommentar till Lars-Åkes inlägg om motboken kan jag dela med mig ett par minnen från en annan epok i svensk alkoholpolitik: Mellanölsepoken. Mellanölet, öl i den nya skatteklassen IIB, släpptes till försäljning i matvarubutiker den 1 oktober 1965. Vid den här tiden arbetade jag några somrar på barnkolonier på Västkusten.

Jag märkte inte av det här med mellanöl förrän sommaren 1966 då jag var gårdskarl (vaktmästare) på Grangärde och Grängesbergs barnkolonier på Öddö utanför Strömstad.

Jag hade en kompis som samtidigt arbetade längre ner på Västkusten och som besökte mig på Öddö några gånger på sommaren. Vi var båda sportdykare och utnyttjade gemensamma ledigheter till att dyka i de klara vattnen på runt Öddö. Han kunde berätta en episod från ”mellanölspremiären” som han var inblandad i som chaufför. Vi kände båda bröderna Spendrup. Vi gick alla i samrealskolan som låg närmaste granne med Spenrups bryggeri. Vid midnatt natten till 1 oktober 1965 fanns många långtradare fullastade med mellanöl och klara att köra ut från Spendrups bryggeri i Grängesberg.

Min kompis skulle köra riksväg 50 söderut och passera Örebro. Vi läste i Uppsala på den tiden och min kompis hade inte kört genom Örebro på länge. Han var van vid genomfarten som gick rakt genom centrum, Storgatan och Drottningatan. Här kom han mitt i natten med fullastad långradare med släp och uppfattade för sent att den gamla vanliga genomfarten var avstängd. Han hade redan hunnit köra in på den avstängda gatan och behövde backa och svänga in på en annan gata för att komma på rätt kurs igen. Han försökte backa men ovan med släp var det inte så lätt. Lösningen blev att gå ut och försöka stoppa någon långtradare för att få hjälp. Det gick bra och resten av resan avlöpte utan problem.

För mig som gårdskarl sommaren efter blev det ett annat mellanölsproblem. I mina arbetsuppgifter ingick att åka till Strömstad när det behövdes för att köpa diverse tillbehör för att hålla kolonierna i trim, packningar, handtag, allt som gick sönder. Dessutom var det helt i sin ordning att jag också köpte med diverse tidningar, choklad, sololja, tamponger och annat som personalen behövde. Vi var ju ca. 15 personer som arbetade på de två kolonierna, de flesta tjejer - och jag försökte serva personalen med medskick från Strömstad.

Några fiskarsöner på grannön försökte också serva tjejerna. De fiskade räkor som vi fick beställa och få nykokade räkor levererade på kvällen samma dag som de fiskats. Dagsfärska Skagerrakräkor - det var en riktig delikatess. Det blev inte så sällan räkskivor på kvällen. Vi brukade beställa fem kilo räkor och de smakade utmärkt utom en kväll när vi blev besvikna. Våra räkor hade förväxlats med råräkor, okokta genomskinliga räkor som dessutom ser allt utom aptitliga ut. De skulle användas som bete men hade kommit till Öddö av misstag.

Vi från inlandet var mer vana vid kräftor och vi vet ju att de kräver vissa drycker om man får tro Albert Engström. Men vad kräver räkor?

Ja, det föll sig så att just den här sommaren så verkade mellanöl vara den självklara drycken. Det kanske på många sätt passade bra och var säkert också ur nykterhetssynpunkt att föredra framför Albert Engströms rekommenderade kräftdrycker. Men för mig blev mellanölet den sommaren en belastning. Jag hade en sjösäck som jag handlade i och jag har aldrig burit så mycket tung sjösäck som den sommaren.

Och norrmännen köpte mellanöl i massor och ett par mindre speceriaffärer i Strömstad ändrade sitt sortiment radikalt, till enbart mellanöl. Vad som hände med dem när mellanölet togs bort efter 12 år vet jag inte. Då hade jag slutat som gårdskarl.

Syster Emma

I mitten kanske mot slutet av 1940-talet har jag minne av att
min Far brukade ta bussen och åka till Syster Emma. Detta
skedde med jämna intervaller, jag minns att jag var orolig för
dessa resor, jag förknippade de med besök vid ett sjukhus. Jag
fick aldrig någon riktig förklaring, på den tiden, till dessa
resor, alltid undanglidande svar.

Så småningom uppdagades vart resorna ställdes, till Ludvika och
ett besök vid Systembolaget var målet. Månadsransonen fick inte
frysa inne, det var en medborgerlig plikt att ta ut
månadsransonen, det var motbok på den tiden.

Anledningen att Far skyllde på Syster Emma kan jag förstå så
här i efterhand, var att jag inte skulle springa runt och tala
om vart resorna var ämnade. Det var ju litet skamligt att åka
till Systembolaget, trots att all karlar hade samma ärende
månadsvis.
Nu var det ingen större konsumtion av dessa varor hemma hos
oss, så det blev som ett litet buffertlager, på hyllan.
Nu fanns det grannar som inte hade ett buffertlager, varför mot
slutet av månaden visiterna kom tätt, med förfrågan om "lån" av
en och annan skvätt.
Inga namn, de är alla borta nu mera, men en flitig besökare var
i alla fall rörmockare.

Jag fann litet fakta om Motboken, som följer:
Den infördes 1917 av Ivan Bratt (Bratt systemet), för att komma
tillrätta med den stora konsumtion av sprit som förekom i
samhället, på vissa ställen redan 1914.

Det var inte lätt att få motbok, gifta kvinnor, arbetslösa
eller folk utan inkomst, hade ingen möjlighet att få motbok.
Ogifta ensamstående kvinnor kunde erhålla en mindre ranson per
månad. Hembiträden (pigor) i familjer där mannen hade motbok
hade heller ingen rätt till motbok.

År 1948 fanns det 1´878.705 st böcker, och det genomsnittliga
uttaget per månad var då 1,82 liter/person.
Innehavet av motbok var förknippat med stora orättvisor,
personer med både hög status, och inkomst erhöll en större
ranson än mindre bemedlade i samhället.
Däremot var det inga restrektioner på inköp av vin, eftersom
den konsumtionen var mycket blygsam och inte ansågs lika
"farlig" som spriten.
Motboken avskaffades 1955, efter en utredning som varat i sju
år.

Jag har samma funderingar som Jon hade i Dala-Radion för någon vecka sedan.
Varför heter monopolet Systembolag i Sverige, i Norge heter det Vinmonopolet och i Finland Alko, de namnen har i alla fall anknytning till varorna.
Hittade även bilder på den så förhatliga "Motboken"
Hälsningar Lars-Åke

Ingen uppståndelse i Sunnansjö, men det finns hopp!

Under påsk är vi ju vana att det kan inträffa underverk. Som OK-medlem sedan mitt första bilköp på 60-talet har jag väntat på ett under också i år. Jag tankade de sista beska dropparna på min OK-mack i Sunnansjö dagen innan macken skulle gå i graven. Men i påsktider är vi ju vana vid att sorgliga händelser kan få ett lyckligt slut. Så på den tredje dagen återvände jag till Sunnansjö för att se undret men ingenting hade hänt. I stället var pumpen nu parkerad som avfall på gräsmattan bakom Coop.

Den glaskur som skyddat oss mot regn när vi har tankat var placerad mot väggen till Coop där den inte gjorde någon annan nytta än att visa

att OK inte längre betyder bensin-station. Så har det annars varit för mig sen min far skaffade bil i början på 50-talet.

Är inte det en skymf mot kooperatationen och ett hån mot Coop att OK:s skrotade bensinmack behöver stödja sig mot Coops vägg? OK är bara ivägen!

Jag har arbetat i många länder och sett hur mycket kooperationen bidragit till fattiga länders utveckling. Men i Sverige bidrar OK numera tydligen bara till avveckling!

Jag är inte besviken på Sunnansjö men på OK! OK har inte ens kunnat visa oss medlemmar hur det ekonomiska resultatet för Sunnansjömacken varit.

Ja, jag vet att företaget heter OKQ8 sedan 1999 och är en sammanslagning av OK och Q8. Jag vet också att Q8 blev ju ett fyndigt namn (på engelska) för Kuwait. "En rejäl mack" som det hette förut på OKQ8:s hemsida. Nu heter det "Sveriges mesta mack"! Sug på den glesbygdskaramellen den som vill. Men OK var en kooperativ förening som vi medlemmar fortfarande trodde arbetade för våra intressen och vårt eget bästa.

Beviset för att vi hade fel har vi fått nu. Jag vet också att Kuwait blev sönderbombat 1990. Är det möjligen så att ledningen för OKQ8 är lika bombad som Kuwait blev då? Eller är det bara ett sammanträffande?

Lösningen för mig - och som jag vet för många andra OK-medlemmar är självklar: Vi går ur OK!!! För min egen del har jag betalat min sista krona till OKQ8 och har skaffat ett Volvo-kort som jag kommer att tanka på... men inte på OKQ8 utan på...Tanka.

Jag tyckte att ESSO:s slogan "Ha alltid ESSO i tankarna!" var mycket fyndig. Nu skulle jag snarare tycka att "Glöm inte Tanka!" är bättre. Många skaffar också Jet-kort.

På Tanka i Ludvika kan man också ta ut pengar, en tjänst som Coop servade OKQ8:s kunder i Sunnansjö med under alla år. I Sunnansjö kan vi också fortsätta att handla, ta ut pengar och beställa öl, vin och sprit. Men bensin köper vi hädanefter någon annastans än hos OKQ8!

Om du håller med så hör gärna av dig. Det finns hopp! Andra nerlagda OK-mackar har fått ny regi! Det kan vi också få om vi står på oss. Om OK inte behöver sina medlemmar och kunder så behöver vi inte heller OK. Du som inte bryr dig utan tycker att OK ska avgå som vinnare behöver naturligtiv inte höra av dig. Vi bor ju i ett fritt land och därför har vi också rättigheten både att ha en egen uppfattning och att påverka!

Ek-Arvid komplettering

Tog del av berättelsen nedan, om Ek-Arvid från Sörbyn, och visst var han jägare. Många var historierna om hans skogsutflykter, som berättades i min ungdom, jag bodde på andra sidan "kanalen" från Arvid sett, så jag minns honom väl.
Har ett foto av Arvid med sin hund, fotot kommer ursprungligen från David Spjuts samling av glasplåtar, det mesta av detta finns med på : www.vvk.se
Hälsningar Lars-Åke

Arvid Ek, tidig jobbarkompis

Under min skoltid i Grängesberg och Ludvika arbetade jag flera somrar åt Ludvika kommun med olika sysslor. Min första anställning när jag var 14 år gällde hantlangning åt en snickare som bytte fönster i Västra skolan i Grängesberg. Fönstren var så stora och tunga att det behövdes två man för att flytta dem. Jag lärde mig snabbt och snart jobbade vi lika. Vi hjälptes åt att bära fönstren och att lyfta upp dem mellan fönsterkarmarna och sedan kunde vi arbeta med att montera var sitt fönster samtidigt. Det gick fortare och arbetet blev välgjort.

Den sommaren cyklade jag från Malbacken till Västra skolan i Grängesberg. Det var lite jobbigt under de tidiga morgnarna, vi började arbeta kl. 7 och jag hade inte uppnått mopedåldern ännu. Turen hem gick desto lättare och fort. Det var ju nerför nästan hela vägen till Maj-Britts kurva. Jag cyklade Villes Gata från Sörbyn.

Ett eller ett par år efter första jobbet arbetade jag åter vid Västra skolan men den här gången med anläggningsarbete för vatten och avlopp. Då fick jag en arbetskamrat från Saxdalen, Arvid Ek eller som vi alltid sa: Ek-Arvid. Han var en både underhållande och underfundig person och det var aldrig långsamt när man arbetade med Ek-Arvid. Han var lite av en filosof och han delade gärna med sig av sina funderingar. Arvid hade uppnått mopedåldern för länge sen men han cyklade också till jobbet.

Arvid Ek var mycket fotbollsintresserad och en ständig åskådare när Saxdalens IF spelade hemmamatcher på Fululiden. Han hade en käpphäst när det gäller fotboll: Lösningen på ett problem som många, både tränare och publik ofta ser när det är fotbollsmatch. Yttrarna håller sig inte på yttern utan går in på mittfältet.

Idag har vi ju flera andra spelsystem men då var det "fem i kedjan". Och Arvid hade lösningen på problemet: Än skull ha ett rep sôm int vor länger än en meter, å så skull än sättä runt halsn på yttern å sen spring fram å täbaks längs sid-ritn tä han har lärt säg vâr han skä vâra.

Jag visste då inte att Ek-Arvid också var jägare men häromdagen fick jag låna ett foto med Arvid som jägare. Det är fortfarande lite osäkert vem Arvids jaktkamrat är men ett troligen gott tips jag fått är att mannen till vänster är Arvids bror Efraim från Blötberget. Om någon vet bättre så var snäll och hör av er!

Jägarna och bröderna Efraim och Arvid Ek med hund och byte

Våren, våren? Hur ser det ut på sjön?

Här på Malbacken där vi haft mildväder flera dagar och snön sjunker ihop och försvinner ser det ut som långt på väg mot en vår. Men på andra sidan dalen där Saxberget har skuggat påminner det mer om senvinter. Hur ska man egentligen kunna avgöra om våren kommit till Saxdalen? Tecknen visar ju så olika.

Med vår goda utsikt från Malbacken ska vi försöka beskriva vårens framfart. Jag tänkte nyss gå ut med hunden men då hade det börjat regna så jag skjuter det en aning på framtiden men utsikten att regnet ska upphöra är inte stor. Det allra mesta av snön på gården har smält med den olägenheten att det på en stor yta som inte hålls ihop av gräs är det vad vi med ett lokalt ord kallar "träckut". I vårt lokala språk, åtminstone mitt hemspråk på Malbacken har ju träck ingenting med avföring att göra utan betecknar jord, särskilt finkornig jord som mo, mjäla eller lera som blivit så våt att den inte håller att gå på. Ja så är det idag på hela den parkeringsplats där vi annars kan ställe åtminstone fyra bilar. I dag har vi tillfälligt parkerat där vi har gräs under hjulen.

Det är ju ett vårtecken? Förut var det ju snö och is under hjulen. Men kanske det finns någon neutral plats i Saxdalen som bättre kan visa om vi är på vinter- eller sommarhalvåret. Kanske det i så fall skulle vara sjön Saxen?

Saxen kan ju se ut så här... och i så fall är det sommar. Jag minns den härliga känslan att då ro den lättrodda ekan på Saxens stilla vatten.

Det gjorde vi ofta när vädret var fint och mamma inte skurade mattor. Det var också en vanlig sommarsyssla att vi åkte till Erik Jáans, ja det uttalas så, för att de hade en brygga som stack ut några meter i vattnet så att vattnet stod över bryggan längst ut. Det var en idealisk plats att skura mattor på.

Men Saxen kan också se ut så här:

För den petige som känner igen sig överallt i omgivningen kanske det här inte är Saxens is vi ser utan Väsmans? Något som tyder på det senare är att det är en storfiskare inom släkten (Harald Jakobsson) som fått gäddan och han och hans brödet fiskade nog betydligt mer i Väsman än i Saxen.

Men om det här är Väsman så är säkert snön och isen likadan på Saxen! Och då ser vi den klara skillnaden mellan sommar och vinter. Men riktigt när det slår över från vinter till sommar är inte alltid så här klart. Dessutom har vi ju årstiden vår som det nu handlar om. Ja där har jag en betydligt aktuellare bild från i förrgår:

Ett av de nyfödda lammen i Evi Anderssons fårhus i Sörbyn vågar sig, trots snön som finns kvar på baksidan, ut för att möta VÅREN! De flesta lamm var då redan födda, bara ett par återstod. Och det var två dagar sedan och allt går ju så fort nu på våren...

Min första bilkörning

I ett tidigare inlägg har jag berättat när min far köpte vår första bil. Min mor var inte så intresserad av att lära sig köra bil. Hon var lite rädd att köra men båda mina föräldrar insåg att det i många fall skulle vara en fördel om också min mamma hade körkort. På den tiden behövdes inga tillstånd och papper för att få övningsköra. Var man bara 18 år så var det bara att sätta sig vid ratten och börja träna - förutsatt att man hade en körkunnig med körkort som satt bredvid.

Min mamma började träna. Hon var ganska rädd i börja. Bilen var ju en liten folkvagn med osynkroniserad växellåda och med en liten motor på 25 hästkrafter. Min mamma är också ganska kortväxt och man satt lågt i folkvagnen så hon hade knappast så bra sikt. Vi hade varit ute ett par gånger så att min mamma hade övningskört ett par pass. Men hon var lättad när hon fick flytta tillbaka till passagerarsätet.

En dag på sommaren 1946 eller 1947 var det en körövning från Saxdalen mot Sunnansjö. När mamma körde sakta nerför backen före Broby sa min pappa att hon kunde stanna på sidan av vägen när vi kommit förbi kurva. Det gjorde min mamma men det ville sig inte bättre än att hon råkade köra över en lövruska, markering för snöplogen som stod kvar på vägkanten. Hon körde över den med vänster framhjul - det var ju vänstertrafik på den tiden - så det hördes hur lövruskan skrapade under bilen.

Mamma blev rädd och ville inte köra mer den dagen. Pappa var sällan irriterad men då blev han irriterad och sa att det var väl inte hans som skulle köra om mamma skulle träna bilkörning. Men mamma hade blivit rädd av den lilla incidenten och ville absolut inte köra mer den dagen. Och pappa stod på sig också och sa: Ja men vem ska då köra?

Jag såg en möjlighet att en dröm kanske skulle kunna gå i uppfyllelse: Kanske jag skulle få köra hem? Jag erbjöd mig genast. Troligen vände min far bilen eller om jag fick göra det men sen var det i alla fall min tur att sätta mig vid ratten. Mamma var lite orolig att det inte skulle gå bra men pappa sa att: Han kan nog!

Jag hade hundratals gånger tittat hur pappa körde och hur han varvade motorn och växlade och hur han kopplade ur och lade in friläget, släppte upp kopplingen och gav gas så att motorvarvet blev det rätta för att sen koppla ur och skjuta växelspaken till nästa lägre växelläge. Jag hade gjort det i min fantasi hundratals gånger så jag kände mig inte som en nybörjare. Enda skillnaden var att det när gången var det inte en dröm utan i verkligheten.

Jag körde lugnt och säkert hem till Saxdalen och allt gick bra. Min mamma var lite tveksam till att övningsköra igen men hon gjorde det och kunde snart börja i körskolan för att få sitt körkort.

Jag minns första gången hon övningskörde. Vi skjutsade henne till Grängesberg och utanför stationen skulle vi träffa en körlärare från Kronanders körskola i Ludvika. Det var en lång elegant Studebaker som skulle bli hennes övningsbil. Studebaker var också hennes drömbil. När hon kom tillbaka från sin första körlektion i Studebakern var hon mycket lättad. Det var mycket lättare att köra den stora bilen än vår lilla osynkroniserade folkvagn. När hon skulle backa ut från parkeringsplatsen trampade hon lite på gasen som hon lärt sig i vår bil men körläraren hade talat om att det behövde hon inte göra. Det var bara att låta motorn gå och släppa upp kopplingen sakta både när man skulle starta framåt eller backa.

Kronanders Studebaker som jag tror att den såg ut

Den långa, låga motorhuven var stor men mamma såg hörnen perfekt och hon tyckte att det var en mycket lättare bil att köra än vår egen. Så efter ett antal lektioner fick hon köra upp och fick körkort. Mamma körde ganska mycket även om hon aldrig var förtjust i att köra bil. Hon har fortfarande körkortet kvar även om det inte är giltigt idag. Hon skickade aldrig in något nytaget foto för att få det förnyat. Och hon fyller ju 93 år om knappt tre månader.