Ett par bilder ur vårt familjealbum

Cyrenbersån, lövsalen utanför mitt hem är ett minne som jag aldrig glömmer. Bara för några år sedan togs den bort.

På bilden här under syns mina närmaste släktingar på min mors sida. Min mor sitter mellan min morfar och mormor. Bilden är tagen någon gång i början av 1920-talet, kanske 1923, utanför bersån?

Min morfar hette Carl Haag och min mormor Julia Maria (Mia) född Pettersson från Östanbjörka. Bakom soffan står min mammas syskon, från vänster Ester, Martin, Elis, Georg och Hanna. Ester gifte sig med Anders Andersson från Stockholm där hon sen bodde hela sitt liv. Hanna gifte sig med Skräddar Johan Andersson och de var våra närmaste grannar när jag växte upp. De hade en likadan berså som min morfar och mormor.

Min morfar dog ett år innan jag föddes och Martin hade emigrerat till USA så dem fick jag aldrig träffa. Min mor som fyller 93 år på torsdag är den enda som finns kvar av personerna på bilden.

Soffan de sitter på är antagligen den soffa som min mormor berättade att min morfar köpt när han arbetade i Blötbergsgruvan. Han hade kommit hem bärande den tunga soffan med gjutjärnsunderrede. Den hade burits på ryggen fem kilometer - fågelvägen - över skogen från Blötberget.

Anders och Ester kom hem till oss varje sommar på semester och hjälpte till med höskörden. Vid sidan av gruvarbetet hade mina morföräldrar ett litet jordbruk på torpet med två kor, gris och höns och somrarna var fulla av arbete för att så och skörda så att både kreatur och familjen skulle ha mat över vintern.

Moster Esters man Anders var en humoristisk Stockholm- are som inte var rädd för att ta i och hjälpa till med diverse arbete på torpet. Han krävde inte helle så mycket. "Jag äter allt som är lagat - utom gamla skor" brukade han säga. På den gamla skördebilden framför hässjan ses Anders till vänster om min morfar och mormor. Ester sitter längst till vänster bredvid min mamma. Moster Hanna serverar kaffe. Två av mina kusiner står framför min mormor.

Den här bilden togs innan jag var född men skördearbetet på somrarna fortsatte också när jag växte upp. Johan och Hanna tog över jordbruket när morfar dött och jag fick vara med på skördarna. Jag drack inte kaffe på den tiden men jag tror aldrig jag njutit så mycket av mat och dryck som när det var kafferast under skördearbetet. Jag drack saft eller ibland sockerdricka eller lemonad som fanns då. Hembakat vetebröd var obligatoriskt och smakade himmelskt tillsammans med den svalkande drycken. Hödammet satte sig i både näsa och hals och det som satt i halsen kunde sköljas ner med några stora klunkar saft.

När höet senare var inkört i logen var det vi barn som fick hjälpa till att packa det genom att hoppa ner i höet från höskullen. Det var ett nöje som också var spännande. Det gällde att komma ner på rätt sätt i höet annars kunde man göra sig illa - speciellt i ryggen.

Min rygg idag skulle inte klara några höhopp - särskilt som det numera aldrig finns något hö i logen! Ju mer hö som var inkört desto lättare och ofarligare blev det att hoppa, men också mindre spännande...

Musik och Blommor - Evenemang på Runnbergsgården

Nu på måndag, 29 juni, är alla välkomna till ett nytt evenemang på Runnbergsgården. Den gamla gården håller inte på att byggas om men delar genomgår en försiktig restaurering.

I Grangärdeveckan bjuder Runnbergsgården njutningar för både öga, näsa och öra... Ja, se själva vår affisch:


IVi hoppas naturligtvis på stor publiktillströmning och att det fina sommarvädret står sig.

Boule-vinst för PRO Saxdalen

Visste du att Saxdalen har ett boule-lag? Nej det är nog inte så många fler än vi som är en del av PRO Saxdalens boule-lag som vet det. Och så länge som vi bara förlorat våra matchen så har det väl inte varit så mycket att hurra för...

Men nu har det hänt: Saxdalen vann matchen mot Nyhammar på Åvallen i måndags!

Eftersom det var den första segern under 2009 tycker Saxdalen blogg att det är värt att uppmärk-sammas. Och vi vill sprida lite kunskap om den viktiga sporten som verkar lite i skuggan av fotboll, ishockey, tennis och andra sporter som vi kan se hur mycket som helst av på TV.

Boule kommer från franska språket och betyder där klot. Det är den enda utrustning som behövs för att spela boule tillsammans med en liten träkula kallad "lille". Lillen kastas ut först. För att förklara det hela kort gäller det sen att kasta boulen (stålkulan) så att den kommer så nära lillen som möjligt.

Sen mäter man, om det behövs, och räknar och kommer fram till vem som har segrat.

An så länge har vi i Saxdalen PRO:s boule-lag inte tyckt det varit så angeläget att presentera resultaten. Den som läser Ludvika Nya Tidning kan då och då läsa av ställningen mellan de tävlande lagen i Västerbergslagen. Den som läser Dalademokraten hålls ovetande.

Nu anser Saxdalen blogg att det senaste resultatet bör uppmärksammas. Vi dröjde ganska länge med att rapportera föregående säsongs slutresultat - kanske delvis därför att Saxdalen kom på sista plats. Men om man vände tabellen upp och ner såg det bra ut!

Själv läser jag Dalademokraten så jag har ingen aning om hur tabellen ser ut nu. Men en seger mot Nyhammar med 6-3 är något som vi själva är mycket stolta över och som vi gärna berättar om.

Det här var den sista matchen före sommaruppehållet. Alla stora lag gör ju ett sommaruppehåll. Själv är jag med supporterklubben för fotbollslaget Barcelona FC och har just fått meddelandet att de är på semester till 3 augusti. Jag tycker det är lite synd eftersom jag kommer att åka hem från Barcelona den 2 augusti. Och vi behöver ju alla vår sommarsemester.

Och i augusti fortsätter både Barcelona FC och PRO Saxdalen sina matcher och Saxdalen blogg ska försöka bevaka resultatet i boule-serien, åtminstone om det går bra! Efter segern mot Nyhammar ser vi internationella framgångar som en framtida utmaning.

Här under till vänster, boule som vi spelar det men i Nice i södra Frankrike och till höger i Cannes... vi siktar dit!

Klicka på bilderna för forstoring!

Den som tror att boule är ett spel bara för pensionärer tror alldeles fel! Boule är ett anrikt spel med grundern i det antike Grekland och sedan i det antika Romarriket. Vår variant av boule kommer från Frankrike. Boule spelades först av romerska legionärer i södra Frankrike

Under till vänster, boulespel i Laos tidigare huvudstad Luang Prabang och till höger stilstudie av kvinnlig boulespelare.











Boule spelas också i Thailand som här under till vänster och eftersom Spendrups inte längre ger några lokala sponsringspengar arbetar vi på ett sponsringskontrakt med det thailändska bryggeriet Singha beer.

Under till höger visar vi en viktig del av en boule-match: Mätningen. För att avgöra poängen är det ofta nödvändigt att mäta avstånden mellan boule-kloten och lillen.

Midsommarafton 2009 är över och trots ett något kyligt och ostadigt väder restes majstången på Malbacken helt traditionsenligt. Dansen runt stången var uppskattad med många deltagare.

Som alltid är det en spännande stund när starka dalkarlar kämpar för att få midsommarstången att ändra läge från liggande till att stå lodrätt och tillåta de dansande att tryggt cirkulera runt den nyklädda stången. Det tar en god stund innan stången börjar närma sig lodrätt läge. Här ser vi den strävsamma början. Publiken håller sig för säkerhets skull på behörigt avstånd:


Men det hela går framåt och efter en lång ängslan börjar stången närma sig lodrätt läge.


Under hela majstångsresningen och under dansen runt den resta stången spelar de uthålliga spelmännen och spelkvinnan, Saxdalingarna, musik till de kända ringlekarna. Här ett urval bilder från Midsommar-firandet på Malbacken 2009:

Flygturer med två kända svenska piloter

Min första flygtur tog jag för länge sedan. Jag minns inte vilket år det var men det var i folkskoleåldern. Jag gissar att jag var 10-11 år. En av Sveriges mest kända flygare Albin Ahrenberg besökte Saxen med sitt flygplan med pontoner. Han lade till vid bryggan vid Slamhavet och gjorde uppstigningar med passagerare som ville betala en slant för äventyret.

Min kusin Börje var med nere vid bryggan och han frågade om jag vill flyga. Jag hade blandade känslor, lite rädd var jag och borde jag inte ha mina föräldrars tillåtelse? Men det var ju också mycket spännande.

Flera personer stod i kö för att få flyga och jag bestämde mig inte förrän flygplanet gjort ett par uppstigningar och kommit tillbaka välbehållet. Men för varje gång flygplanet landat och lade till vid bryggan blev jag mer och mer övertygad om att jag borde ta chansen att få flyga för första gången. Så jag tackade ja.

Vi klättrade upp i planet, Börje och jag och jag tror att Sven Graaf också var med. Det var plats för en passagerare bredvid piloten och två eller tre i baksätet.

Starten var skakig på Saxens vågor och det var ett öronbedövande dån från pontonerna. Men när farten ökade och vi lyfte över vattenytan blev det både stabilare och tystare. Motorljudet var ganska högt men det var väl som det skulle vara. Det jag var mest rädd för var nog att motorn skulle stanna. Men vi steg högre och högre och fick en fin utsikt över byn och sjöarna runt omkring. Allt gick bra och efter några cirklar runt Saxen gick vi in för landning norrifrån.

Jag var lite knäsvag när jag klättrade ner till bryggan men lättad och stolt och glad över att jag hade flugit i ett flygplan. Det var en stor händelse på den tiden. Flygplan var så spännande. Och varje gång min familj åkte till Stockholm för att hälsa på släkt och vänner ville jag åka ut till Bromma flygplats för att titta på de stora DC3:or som startade för att flyga över Atlanten.

Mina föräldrar åkte också gärna till Bromma. Min far flög aldrig och min mamma som fyller 93 om en dryg vecka har inte haft några större önskemål om att få blyga.

Albin Ahrenberg blev känd för många pionjärinsatser inom flyget men kanske mest för att han 1931 hittade en meteorologisk forskargrupp som saknats sedan flera månader på Grönland. Ahrenberg kunde återvända till Sverige som hjälte och blev utnämnt till kapten inom flottan av dåvarande statsministern Karl Gustaf Ekman.

Den andra kända piloten som jag flugit med var mindre känd för sina luftfartsbedrifter än för sina bedrifter på skjutbanan. Om jag säger att han var dalmas, deltog i sju olympiska spel, vann fyra olympiska medaljer (en guld, två silver och en brons) att jag flög med honom från Arlanda till Cherles de Gaulle i Paris - ja då finns ingen annan att välja mellan än Ragnar Skanåker.

På resan till Paris satt Ragnar Skanåker visserligen inte vid spakarna, han hade just hunnit fram till Arlanda i tid för att hinna med det tidiga morgonplanet till Paris. Han hade kört bil hela natten från Småland när planet från Växjö blivit inställt.

Men Ragnar Skanåker var inte bara en sjusärdeles pistolskytt, han var säkert en lika sjusärdeles flygare när han som frivillig deltog bland de svenska stridsflygare som ställde upp i FN:s insatser för att få slut på kriget i Kongo i början av 1960-talet.

Men den här gången var det inget stridsflygplan och Ragnar var inte pilot utan satt bredvid mig på sittplats A1, längst fram till vänster. Jag hade plats A2. Både Ragnar och jag och den tredje kvinnan - som jag tyvärr glömt namnet på - på främre raden var trötta den tidiga morgonen och sa alla att vi skulle sova till Paris. Men vi började prata och med Ragnar Skanåker i stolen bredvid fick ingen av oss en blund i ögonen. Jag har skrivit om den här flygningen i min andra blogg här.

Ragnar var på väg till Atlanta, jag var på väg till Guyana och tjejen närmast gången var på väg till Dubai. Ragnar klarade inte att kvala in till nästa OS men nu har han kvalat in till ett fortsatt liv med sin tidigare fru Anna. De förlovade sig härom dagen och Ragnar tänker säkert fortsätta att skjuta amors pilar men siktar inte på något ytterligare OS.

Att flyga med Ragnar Skanåker var säkert en större upplevelse när han satt i stolen bredvid än om han suttit vid spakarna. Han är en mycket fascinerande person. Jag lyckönskar honom i hans kommande äktenskap där jag vet att han kvalat in till en topplacering.

Specialnummer av Gränge, Artiklar om Rävvåla/Saxdalen

Under de studicirklar om Saxdalen som startade hösten 2008 och våren 2009 framkom ett önskemål: Tänk om man kunde ha ett specialnummer av Gränge, årstidskriften för hembygdsintresserade, med bara artiklar som handlar om Rävvåla/Saxdalen. Idén prövades seriöst eftersom vi hade en av redaktörerna för Gränge i Studiecirkeln.

Redaktionskommittén för Gränge ställde sig positiv och Rävvåla kulturförening lovade att hjälpa till med arbetet. Om allt går enligt planerna ska en liten specialupplaga av Gränge special om Rävvåla/Saxdalen vara tryckt och klar till försäljning till Saxdalens dag i augusti i år. Arbetet är i full gång.

Specialutgåvan blir på ca. 80 sidor och kommer att kosta 100 kronor.

Eftersom upplagan är begränsad vill vi ge intresserade möjlighet att redan nu göra en förhandsbeställning. Skicka e-post till:

olahagfall@gmail.com

med namn, adress och önskat antal exemplar av specialtidskriften. Vi hör av oss med ytterligare information när tryckningen är klar.

PRO Saxdalen flörtade med Slussbruden men motorinstresserade fick nobben!

I dag reste 15 medlemmar i PRO Saxdalen med andra PRO-medlemmar från kommunen på en chartrad dagsresa till Torsång. Jag var en av dem. Resan gick i vackert väder med buss till Falun och sedan med båten Slussbruden på Runn till Torsång.

Klicka på bilderna för forstoring!
Slussbruden gav oss en angenäm tvåtimmars sjöresa i lugnt väder och med god mat. Sen var vi framme i Torsång.

Själv tillhörde jag den grupp som valt att åka till Torsång för att besöka motormuseet. Det innehåller en raritet från Saxdalen: En båtmotor konstruerad och byggd av vår uppfinnare och tekniska geni Hjalmar Sjöstrand. Han var inte bara uppfinnare utan också kusin med min farmor.

Min uppgift i Torsång var att dokumentera vilken motor det är, att fotografera motor och kylflänsar. Det var inte bara jag som blev både besviken och arg: Vi som gjort resan enbart för att besöka motormuseet fick bara beskedet att motormuseet avbeställts och vi blev inte insläppta!

Kamerautrustningen släpar jag gärna på men bara när jag kan ha nytta av den. Så Rävvåla Kulturförening får inga bilder av Sjöstrandsmotorn i Torsång.

En del av resedeltagarna hade valt att bese Torsångs gamla kyrka. Vi andra spred ut oss i olika klickar i byn t.ex. vid Torsångs kafé för att köpa glass. Men där blev kön så lång att många väntade med glassätandet tills tillbakaresan med Slussbruden.




En trevlig dagsresa med fint väder, behaglig busstur och båtresa med god mat, god service och trevlig guidning. Antiklimax utgjordes av det uteblivna besöket på motormuséet.

Min tid som väderobservatör i Uppsala

Är det sommar nu eller hur är det? Frågan är inte helt lätt att svara på. Vi brukar ju räkna juni, juli och augusti som sommarmånader. Och i så fall är det sommar! Mer tveksamt blir det om man ser till SMHI:s definition av sommar: Den tid när dygnsmedeltempera- turen stadigvarande är över +10° Celsius. Det är väl mer tveksamt om vi i så fall kan säga att det är sommar.
 
Samtidigt har vi ju alltid så stora förvänt- ningar på sommaren. Kanske ska vi titta på en bild jag tog från Malbacken mot Saxberget den 9 februari i år. Det är ju ändå en viss skillnad jämfört med idag.
 
Vi svenskar pratar nog mer än de flesta om väder. Kanske är det för att vi inte har så mycket att prata om som man har i andra länder? Men det är knappast för att vi har sämre eller bättre väder än på andra platser på vår jord.
 
När det är sommar vill nog de flesta av oss ha 20-25 grader på eftermiddagarna. Går det upp mot 30 eller över så tycker vi det är för varmt. 1998 var jag i Indien,  i New Delhi,  i maj. Det var 47 grader officiell temperatur. Jag klagade inte. Det var en utmaning. Och jag klarade mig bra även om det var varmt! "Motgiftet" mot värmeslag var att dricka varmt - gärna grönt te - och att ha någon huvudbonad.
 
När det regnar kan vi ju i Sverige ändå gå ut utan att tveka. Det behövs t.ex. bara ett paraply för att hålla sig torr. Jag arbetade också i Guyana, ett tropiskt land i Sydamerika under två perioder. Det regnade där också. Men att gå ut med paraply där var omöjligt. Ett stadigt svenskt paraply skulle förstöras direkt och om det mot förmodan höll skulle man knappast orka hålla det uppe. Jag hämtades varje dag med bil från hotellet och hade 5-6 meter från hotellentrén till bilen. Det fanns inte en chans att springande ta sig till bilen utan att bli genomvåt. Men det torkade snart när man kom in.
 
Det kanske bästa med väder är att det aldrig är likadant. År från år varierar det, dag för dag. Mitt första arbete i Sydafrika startade i januari d.v.s. mitt i deras sommar (motsvarar juli hos oss). Innan min kompis och jag flög ner till Johannesburg förberedde de svenskar som vi hade kontakt med därnere att det skulle vara varmt när vi kom fram, 25-30 grader - i januari. Men när vi landade i Johannesburg var det 8 grader!
 
Jag har sällan frusit så mycket som första natten i Pretoria där vi bodde på en bergkam, Falcons Crest, där den kalla vinden blåste rakt igenom det oisolerade huset. Det kan inte ha varit långtifrån nattfrost! Men det blev varmt senare - och det blir det nog här också.
 
Som svensk har jag förstås alltid varit intresserad av väder och under min studietid i Uppsala kostade jag på mig arbetet att läsa meteorologi parallellt med mina "ordinarie" ämnen. Meteorologiska institutionen var en liten trevlig institution i Observatorieparken. Det var inte så många föreläsningar utan gick att kombinera med mina beteendeveten- skapliga studier.
 
Egentligen hade jag tänkt läsa bara halva kursen i meteorologi som bestod av mätningslära. Den var intressant och det kanske mest intressanta var att vi studenter fick tjänstgöra som väderobservatörer. Det innebar att man var tredje timme, dygnet runt, skulle läsa av alla meteorologiska instrument som fanns på institutionen och föra in resultaten i observationsböcker. Det var en process som var ganska tidsödande och man fick räkna med åtminstone en timme per observationstillfälle.
 
På natten var det inte alltid så trevligt att gå upp och gå till institutionen för att göra observationerna men vi arbetade i par så man var aldrig ensam. Då, i mitten av 60-talet, hade vi ingen datorhjälp utan använde de meteorologiska instrumenten och tabeller och diagram för att räkna ut de slutliga resultaten. Vi var inte så många i kursen så varje kursdeltagare fick vara väderobservatör under några veckor under en termin.
 
Ett trevligt inslag i utbildningen var en studieresa till de närmaste storflygplatserna: Arlanda och Bromma. Det var säkert enda gången i mitt liv som jag fick komma upp i trafikledartornen på de två flygplatserna. I första hand tittade vi på de väderradarsystem som fanns men vi fick också se hur flygtrafikledningen fungerade.
 
I den andra delen av utbildningen, väderleks- lära och väderprognoser hade vi bl.a. en på den tiden känd TV-meteorolog, Artturi Similä (1963-1974) som lärare. Han var då docent vid institutionen. Men mest känd blev han för att han var en av pionjärerna inom svensk TV. Han gjorde väderprognoser när vi bara hade en TV-kanal så alla äldre TV-tittare har sett honom. Hans specialområde var långsiktiga väderprognoser.
 
En annan tidig TV-meteorolog var Leo Rannalet (1958-1971). Han arbetade inte på Uppsala universitet men hans mamma var institutionssekreterare på statistiska institutionen (där jag också studerade) och var den som skötte all pappersexercis med oss studenter vid institutionen.

En länk till ett potpurri med kända TV-meteorologer kan du se  här.  
 
Jag är fortfarande intresserad av väder!

Fira Midsommar på Malbacken

Som vanligt firar vi Midsommar på Malbacken också 2009.

Här är programmet:

Stor eller liten, ung eller gammal: Alla är välkomna!

Svarvar Elsa Danielsson - släktforskning

Under min tid i Uppsala hade jag ofta kontakt med Inga-Britt Trygg som var från Blötberget men som hade sin mormor i Saxdalen. IngaBritt och jag har fått kontakt igen genom min blogg och genom intresse för släkt- och hembygdsforskning.

Inga-Britts mormor var Elsa Danielsson, kanske inte känd av alla bybor under sitt riktiga namn men Svarvar-Elsa kände de allra flesta rävvålingar till och det är samma person. Stugan där hon bodde ligger vid Fyrmanåkern, till vänster om det första backkrönet om man åker upp bakom gamla Johnsons affär, nu Hedtorpsvägen.

Inga-Britt beskriver sitt arbete så här: "I början av 90-talet läste jag på Högskolan i Falun för att få kompetens att undervisa på Lågstadiet och då fick vi släktforska. Mamma och pappa, som då levde blev mina intervjuobjekt. Detta dokument har jag sparat till mina barnbarn. Tänkte att det ev kan vara intressant för saxdalingar."

Vi har fått använda Inga-Britts rapport i vår studiecirkel om Saxdalen och jag tycker den ger en god bild av livet i en liten stuga i Saxdalen för två-tre generationer sedan. Rapporten är väl värd att läsas av flera som är intresserade av traktens historia.

Jag vill skicka ett stort tack till Inga-Britt för hennes släktforskningsrapport och låter den tala för sig själv:

(Klicka på bilderna för att se sidorna förstorade!)

Nödhamn på Bohus Malmön

Under två somrar i början på 1970-talet arbetade jag som föreståndare för Ludvika kommuns barnkoloni Brevik innanför Bohus Malmön i Bohuslän.

Andra sommaren köpte jag och min sambo en liten segelbåt, en GKSS-eka. Vi seglade med alla barn på kolonin som ville segla från Breviks udde (Bua på kartan) runt den största ön i Åbyfjorden: Risö (söder om Åbyfjorden på kartan).

Alla barn var intresserade av att segla så det blev många turer runt Risö.

Under ett veckoslut hade vi besök av kompisar från Ludvika och vi planerade en segeltur till Lysekil. Vi planerade seglatsen väl, lyssnade på väderrapporten och startade på förmiddagen i vackert väder med en lagom bris.

Vi var fyra vuxna i båten men den seglade på ganska vägvinnande söderut och vi hoppades att vara i Lysekil om 1-2 timmar. Men något söder om halva Bohus Malmön fick vi plötsligt en häftig storm från öster. Innan vi skulle passera över inloppet till Brofjorden blev vi tvingade att ändra kurs.

Som skeppare tog jag inga risker utan föll av, d.v.s. styrde i medvinden mot Bohus Malmön. Stormen fortsatte i full styrka tills vi nådde stranden. Vågorna började gå höga men jag styrde mot den tångklädda klippstranden och vi kom med ganska hög fart in mot stranden. Vi hann planera att alla så fort som möjligt skulle ta sig över från båten till klippan så att vi kunde dra upp båten på land.

Det hela avlöpte helt enligt planen och efter några spännande minuter befann vi oss på Bohus Malmöns östra strand med vår segeleka uppdragen och i säkerhet. Stormen bedarrade inom en halvtimme. Vi tog oss till kolonin med bil och den manliga besökaren och jag själv återvände för att skjuta ner båten i vattnet och segla tillbaka till Brevik.

Flera båtar i sjönöd rapporterades efter den oväntade stormen. Bl.a pågick en regatta i Lysekil med optimistjollar där ett 30-tal seglare blev liggande i vattnet. Men alla kunde räddas.

För mig, min sambo och våra besökare blev det en spännande upplevelse som vi inte förväntat oss. Men vi kom inte fram till Lysekil som planerat.

Min kusin gifte sig i Danmark

I ett tidigare inlägg har jag nämnt att jag hade släkt i Danmark och att vi körde över Lilla Bältbron på väg hem från Tyskland 1960. Det var inte första gången jag åkte över Lillebæltsbron som den heter på danska. Jag var där redan när jag var fem eller sex år, 1947 eller 1948 och åkte då flera gånger över bron. Ändå var jag inte den förste svensk som tog mig över Lilla Bält. Den 30 januari 1658 gick t.ex. Karl X Gustav i spetsen för de svenska trupper som tågade över isen som då låg tjock över Lilla Bält. Men hur kunde jag vara i Danmark så tidigt?

Förklaringen var att min kusin Stig Haag som bodde i Stockholm hade träffat en förtjusande dansk kvinna Aase som också bodde i Stockholm. Tycke uppstod och det resulterade i att min familj blev inbjuden till bröllop i Middelfart på Fyn, den lilla stad där Lilla Bältbron har sitt östra brofäste. I andra änden av bron ligger staden Fredericia på Jylland.
  
Resan till Danmark gick med tåg via Stockholm där vi stannade ett par dagar. Dagen före avresan till Malmö och Danmark blev vi bjudna av släktingar att åka till Hagaparken och Koppartälten i Solna.
  
Vi gick runt där och tittade i flera timmar och som enda barnet blev jag rikligt matad med allt ett barn önskar sig av läsk, godis, glass och andra onyttigheter. Det smakade bra då men visade sig sen förstöra min resa med nattåget från Stockholm till Malmö.

Koppartälten i Hagaparken byggdes 1787-1790 på updrag av Gustav III. Ett av tälten brann sedan 1953 men återuppbyggdes. (Klicka på bilden för förstoring)
  
På kvällen var det dags att gå ombord på nattåget mot Malmö. Min mamma var en duktig sömmerska och hon hade sytt en ny blå pyjamas till min Danmarksresa. Vi hann inte åka långt med tåget innan jag började må illa. Det är enda gången jag blivit tågsjuk. Det var säkert inte tåget som gjorde mig sjuk utan all glass och sötsaker jag ätit i Hagaparkan.
 
Jag spydde ner min fina pyjamas som inte kunde användas förrän den blev tvättad. Men vi kom fram till Malmö tidigt på morgonen och där vidtog en spännande båtresa över Öresund till Köpenhamn. Vi åkte med den stora vita tågfärjan M/S Malmöhus. Den såg inte ut som en färja eftersom den var byggd så att tågen bara kunde köra mobord i aktern och köra av båten samma väg. Färjan backade alltid in till den kaj där tågen körde på och av.
  
Resan Malmö-Middelfart innebar två ganska långa turer med tågfärja: Malmö-Köpenhamn till Själland och från Korsör till Nyborg över Stora Bält till Fyn. På den tiden fanns ingen av broarna över Öresund och Stora Bält. Färjorna var stora, långsamma båtar och eftersom danskarna är förtjusta i mat och dryck så fanns flera restauranger ombord. Jag minns inte riktigt men jag tror att jag inte åt så mycket efter natten på tåget.
 
Det jag minns särskilt väl var alla damer som rökte - det var inte så vanligt i Sverige på den tiden. Och flera rökte cigarr - stora cigarrer. Åtminstone en del restauranger hade fullständiga rättigheter och det var också vanligt att man åt och skålade med danska snapsar även om resan gjordes på förmiddagen.
 
Framme i Köpenhamn satt vi åter på tåget som tog oss de ungefär 11 milen till Korsör. Sen blev det ny tågfärja över Stora Bält till Nyborg och och sist en ungefär åtta mil lång tågtur till målet för resan: Middelfart.
 
Jag blev mycket väl omhändertagen i Middelfart och hade ingen aning om att danskarna egentligen hade haft skäl att "ge igen" för all skada och förnedring de utsatts för av svenskarna 1657. Svenska trupper behärskade hela Gylland men behövde inta det danska fortet Frederiksodde som låg på Gylland, där Fredericia nu ligger, för att kunna föra över svenska armen till Fyn.
 
Stormningen lyckades för svenskarna som bara förlorade 58 soldater plus 188 sårade. Danskarna förlorade 1100-2300 i dödade och 2300 tillfångatagna soldater.
 
Svenskarna låg lika illa till som i fotbollsmatchen mot Danmark i söndags. Då borde svenskarna ha besegrat Danmark för att kunna ta sig till Sydafrika. 1657 måste svenskarna inta Frederiksodde för att kunna ta sig över Lilla Bält och kunna ta sig hem. De lyckade då men inte i söndags. 1657 högg svenskarna grymt ner de danska soldaterna medan de tyska legosoldater som fanns i den danska styrkan togs tillfånga för att kunna användas i Sveriges fortsatta strider.
 
Det var på ett hår svenska förflyttningen över Lilla Bälts is lyckades året därpå. Isen brast på ett ställe och två skvadroner försvann i vattnet. Men merparten tog sig över och Sverige intog hela Fyn och så småningom fick Sverige sin seger genom freden i Roskilde 1658.
  
Den här danska förlusten är något som danskarna inte gärna talar om. Och när jag var i Danmark märkte jag inga negativa yttringar mot oss svenskar. De hade då fullt upp med att smälta de oförätter och de kusliga minnena de hade av den tyska invationen i landet som bara låg att par år tillbaka i tiden. De visade stolt upp de små kratrar som fanns här och där efter nerskjutna tyska flygplan och de berättade om hur de gömt och grävt ner vapen inne i hus och trädgårdar. Andra världskriget fanns i mycket färskt minne och gamla slag för nästan 300 år sedan verkade vara glömda.
 
Det var spännande och skrämmande för en liten grabb att komma så nära kriget. Jag hade frågat min far under slutet av världskriget var kriget var någonstans. Han sa att det var långt, långt borta, på andra sidan havet. Efteråt tror jag att han menade östfronten men det var ju sant att kriget också var på andra sidan Öresund.

  

En bild med min kusin och hans danska fru, från vänster: min morbror Elis Haag, min mamma Ingrid Hagfall, Gerda Spetz, min kusin Sten Haag och hans danska fru Aase. Bilden tagen i Stockholm men inte i samband med Danmarksresan.

Arvid Björk och "Natt på Stakhea"

Häromdagen fick jag e-post från min klasskamrat i Realskolan i Grängesberg, Göran Axelsson. Göran växte upp på Sandbacken i Nyhammar. Han svarade på min önskan att få fler berättelser om och minnen av Arvid Björk, Västanjö-Plusken. Göran kunde berätta om en episod som jag aldrig hört talas om men som väl är ganska typisk för Arvid Björk:

Arvid hade målat en tavla som han visade grabbarna.
Tavlan var helt svart med en gul fyrkant påmålad.
Tavlan hette "Natt på Stakhea".

Arvid hjälpte grabbarna att förstå tavlan bättre. Hans beskrivning av tavlan var att "i det gula fönster som lyser bor Post-Pär".

Så Arvid var inte bara poet, han var också målare och bildkonstnär.

Tack för bidraget Göran!

Musik med humor

När jag tänker på musik tänker jag ibland på något trevligt, något stämningshöjande ibland något som man kan skratta åt. Men musik kan ju också vara allvarlig, något som ger sorglig stämning, något som får tårarna att rinna. Men mina tårar kan också rinna av musik som är så vacker att man kiknar.

Några musiker som jag uppskattat mycket för deras humor är t.ex. vår egen Charlie Norman från Ludvika. Jag såg Charlies trio live några gånger och det var alltid en njutning, kanske var det också på grund av en geografisk gemenskaps-känsla? (Skillnaden mellan Hammarbacken och Malbacken är ju bara några kilometer!) Men också för att hans folkparksshower alltid innehöll massor av humor.

Annars har jag uppskattat humoristisk musik också från främmande länder som Danmark... och Danmark. Ja jag tänker först på en favorit som jag alltid tittade på när han var med på TV men som jag aldrig såg i verkligheten: Viktor Borge (egentligen Børge Rosenbaum). Han uppträdde för det mesta med en enmans-show men ofta med någon operasångerska som gäst. Han var också dirigent och dirigerade operor.

Här en video från hans 80-årsfirande på Tivoli i Köpenhamn 1989. Där hade han också debuterat 1927 efter sin musikutbildning vid Det Kongelige Danske Musikkonservatorium i Köpenhamn. Här tillsammans med orkester och den danske blockflöjtisten Mihaela Petri som inte har det lätt att spela ihop med den pianisten:



Viktor Borge som var jude flydde till USA när Danmark invaderades av Tyskland under andra världskriget och förblev dansk-amerikan till sin död år 2000. Därefter blandades hans aska med askan efter hans hustru och delades sen upp på två urnor. Den ena urnsattes i Greenwich, Connecticut, USA där paret bodde och den andra på judiska begravningsplatsen i Köpenhamn.

Två andra danska musikaliska och humoristiska musikartister har jag dock sett i verkligheten: Svend Asmussen och Ulrik Neumann. Svend Asmussen var en av mina föräldrars favoritmusiker och vid ett av våra besök hos min moster i Stockholm såg vi Svend Asmussen och Ulrik Neumann på Folkan. Här ett av deras nummer:

Fänrik Hagfall och en idrottsframgång vid Vättern

Det var sommar och det var 1966. För mig innebar det min andra sommar inom svenska armen. Sommaren 1962 tillbringade jag vid infanteriet, I20 i Umeå. Nu var det fråga om utbildning inom Svea Trängregemente i Linköping. Jag hade tänkt bli tandläkare när jag mönstrade och fick specialtjänst. Det innebar tre 2½ månads intensivutbildning i Umeå där vi fick lära oss krypa, skjuta, bära, springa och en del annat som kan vara nyttigt att kunna i krig. Om jag inte skulle fullfölja min tandläkarutbildning hade jag en alternativ underofficersutbildning, 15 månader vid I13 i Falun.

Vi var ett härligt gäng nykläckta studenter som fick ett eget specialkompani i Umeå 1962. Vi hade det inte långtråkigt. Vi fick samma utbildning som min alternativutbildning men på 2½ månad i stället för 15. Vi hade bra befäl och vi "maskade" inte utan lärde oss det vi skulle så snabbt vi kunde och alla var nöjda.

Andra sommaren 1966 var det ren sjukvårdsutbildning. Vi blev inte placerade i Linköping utan vid Hästholmens skjutfält vid Vätterns strand norr om Ödeshög. Skjutfältet tillhörde artilleriet. Vi var ungefär 200 "intagna", alla med specialtjänst som blivande läkare, tandläkare, präster, ingenjörer. Här var ingen lyx. Vi packade in oss i två stora, mörka träbaracker fyllda med tvåvåningssängar.

Vi hade teori en vecka och veckan efter var vi ute på övning. Nu behövde vi inte krypa, springa och cykla. Vi fick kvittera ut bilar, lastbilar, bussar, traktorer, sjuktransportbilar och vi hade stora bekväma tält, elaggregat, diseldrivna elverk och många bekvämligheter.

Det fanns en hel del "hyss" bland oss värnpliktiga. Den person som var ansvarig för skjutfältet var en Styckjunkare Baerentz. Gradbeteckningen fanns då inom Artilleriet och motsvarade Fanjunkare inom Armen. Styckjunkaren hade inte så mycket med oss beväringar att göra men påpekade ibland felaktigheter i klädsel eller annat. Ett inte ovanligt svar på tillrättavisningen var då: Javisst styckmästare! Vi tillhörde ju trängtrupperna och tyckte oss inte behöva känna till udda gradbeteckningar inom artilleriet.

Eftersom Baerentz var ansvarig för anläggningen som bestod av enbart tätt byggda trähus var hans stora käpphäst den branddamm som fanns inom anläggningen. En tändsticka skulle säkert kunna sätta hela anläggningen i brand på några minuter.

En morgon gick ryktet: Bearentz hav har försvunnit! Någon hade dragit ur proppen i Baerentz hav så att allt vatter runnit ut.

Själv gjorde jag inga allvarligare hyss men när jag fick reda på att man kunde få en extra dag permission om någon nära anhörig fyllde år grämde jag mig över att jag missat en permission när min mamma fyllde 50 veckan före. Jag skulle ha kunnat lifta hem på fredag.

Jag tvekade lite men gick in till vår kompanichef, kaptenen vars namn jag glömt. Jag sa att min mamma skulle fylla 50 år på lördag och jag anhöll om permission den dagen. Kaptenen granskade mig skarpt och jag var rädd för att min begäran skulle avslås men kaptenen funderade en kort stund och sa sen att om jag såg till att sköta min utbildning så skulle jag få ledigt den dagen.

Jag fick lifta hem till Dalarna på fredag kväll, egentligen en vecka för sent för min mors födelsedag.

Veckan efter var en speciell vecka på skjutfältet. Vi hade individuell fälttävlan, en mångkamp med bl.a. pistolskjutning, hinderlöpning och handgranatkastning, Sista grenen var orientering. Jag hade en sådan dag som mina arbetskarmater på SCB i Örebro troligen skulle beteckna som en dag med Ola-flyt. Det mesta gick bra för mig utan att jag egenligen behövde anstränga mig. Inför sista grenen låg jag tvåa.

Vi kördes ut till Omberg som låg bara några kilometer norrut från skjutfältet. Där skulle den avslutande orienteringen genomföras. Vi fick starta i den ordning vi låg hittills i resultatlistan. Jag fick starta ungefär en minut efter ledaren. Jag hade ju orienterat i Saxdalens IF med Knut Ottoson som ledare. Det hade jag nytta av nu. Jag hade lärt mig läsa kartan och orientera bra men jag var aldrig någon bra löpare.

Nu sprang jag så mycket jag kunde och hittade kontrollerna ganska snabbt. Men det bar iväg ner mot Vätterstranden och näst sista kontrollen var nere vid vattnet. Sista kontrollen var högst uppe på Omberg, inte långt bort fågelvägen men det var ett stup emellan. Alternativet var att springa en avsevärd omväg.

Jag hade ett viktigt vägval: Jag var inte så bra löpare och skulle troligen forlora tid mot ledaren om jag valde att springa den långa vägen. Men jag var också höjdrädd och visste inte om det ens var möjligt att ta sig uppför bergssidan. Men jag valde att klättra!

Omberg är en förkastningsbrant som stupar brant ner mot Vättern. Den här platsen tror jag brukar kallas Predikstolen.

Det var tungt att klättra uppför branten och nör jag kom upp på platån var jag rädd att jag varit för försiktig så att jag förlorat för mycket tid. Men jag fortsatte att springa mot den sista kontrollen som var några hundra meter in på platån. Jag såg kontrollen på långt håll och bredvid kontrollen stod kaptenen. Jag sprang fram till kontrollen och när jag skulle stämpla mitt kort såg jag att stämpeldynan var oöppnad! Då förstod jag att jag gjort rätt vägval och att den tidigare ledaren nu låg efter mig.

Kaptenen kom fram och tog i hand och sa: Gratulerar Hagfall! Som pris för min seger fick jag en fin Orreforsvas. Jag hade en känsla av att kaptenen misstänkte att jag bluffade med min permission men att det var förlåtet i om med klättringe upp på Omberg och segern i den individiella fälttävlan.

Kuriosa: Min militära karriär upphörde i och med att vi muckade från Hästholmen. Något problem i den militära bokföringen gjorde att jag några år senare blev kallad att inställa mig på Norrtälje lasarett för att arbeta där som kirurgassistent. Det var enligt planen om jag läst minst ett år på tandläkarhögskolan och avlagt odontologie kandidatexamen. Jag meddelade att jag inte hade börjat studera på tandläkarhögskolan och fick då till svar att jag då skulle avvakta inkallelse till civilförsvaret.

Den inkallelsen kom inte heller utan jag får vara nöjd med att jag slutade som fänrik efter fem månaders militärutbildning och en klättring uppför Ombergs stup.

Känner du Sme-Lasse?

Rävvålingar och Saxdalingar som bott länge i byn kommer säkert ihåg Valdemar Eriksson, Sme-Valle. Han var droskägare som det stod i mantalslängden. Han och hans son Hugo stod under många år för de taxiresor som kunde beställas dygnet runt från Sme-Valle och Hugo.

Sme-Valle hade en bror Anton. Han var smed och kallades naturligtvis för Sme-Anton. Prefixet Sme kom sig av att Valles och Antons far var smed.

Men vem är då Sme-Lasse? Är det en okänd bror till Anton och Valle?

Nej han är inte släkt. Men jag har en annan Lasse i släkten och när jag pratar med Annie, min sambo, om Lasse och Lasse har det hänt att det blivit missförstånd. Och Sme-Lasse tycker jag är ett lämpligt namn på en Lasse som har ett företag som heter Smeserver.

Och han bor ju snett över vägen från Sme-Valles och Hugos tidigare hem och taxistation och har skylten Smeserver på gaveln.

Det här med namn är lite komplicerat ibland. Lasse och Lasse känner t.ex. varandra. De är båda teknikintresserade med specialintresset: Harley Davidson motorcyklar!

Jag skrev för kort tid sedan om min släkting Lasse, urmakarn. Han fyllde år. Och då fick han bl.a. en del Harley Davidson-attiraljer.

Nu råkar Sme-Lasse också fylla år, just idag. Och han fick också bl.a. en Harley Davidson-present som han provar på bilden här intill.

Men Lasse, urmakarn, kallar den som jag kallar Sme-Lasse för Finn-Karl-Erik. Han bor ju i Finn-Karl-Erikes... tycker Lasse.

Och då tycker jag att han bor i Hjalmars kafé. Urmakarn och jag är lite olika gamla och växte upp med två olika kaféer i huset som nu är Sme-Lasse och han familjs.

Ja det här blev väl inte så lätt att förstå men ni vet i alla fall att Sme-Lasse inte är släkt med Sme-Valle och Sme-Anton. Annars är ju de flesta i Saxdalen släkt. Men vi kallas ofta för något annat än det namn som står i kyrkböckerna.