Lite bilhistoria: Vi var en Folkvagns-familj

Under första hälften av 1950-talet köpte mina föräldrar vår första bil. Läs om det här. Det var en begagnad Volkswagen. Det blev så småningom tre bilar till av samma märke.

Det här var under den period när svensk privatbilism expanderade som mest. Jämfört med dagens bilkristider var det här raka motsatsen. Jag föddes mitt under andra världskriget som försenade utvecklingen och försäljning av Hitlers idé att skapa en tysk folkbil. Hitler lär ha sagt att "Varje hygglig tysk ska få en egen bil."

Den första prototyperna till Folkvagnen gjordes av professor Ferdinand Porsche 1932 och 1934. Den stora succén presenterades på Berlinutställningen 1938, Volkswagen typ 1. Våren 1939 fick rikskanslern Adolf Hitler en Volkswagen cabriolet i 50-årspresent. I Tyskland var planen att köpare skulle förskottsbetala bilen till gas- och elektricitetsverkens inkasserare. Men andra världskriget kom emellan och produktionen inriktades på militära bilar.

Den första Volkswagen som importerades till Sverige sommaren 1948 såg ut så här:

1948 importerdes 349 "vagnar" som det kallades. Vår första Folk- vagn hade samma utseende men var brun. Den förste som köpte en Volkswagen i Sverige i januari 1049 var en serviceingenjör i Stockholm, den andre var vår bilintresserade prins Bertil.

Bilen blev en folkbil också i Sverige och när min far skulle köpa sin andra Folkvagn var det lång leveranstid. Jag vill minnas att det var nästan ett halvårs väntetid på att få en ny Folkvagn i mitten av 50-talet.

Men efter denna långa väntan fick man en bil med odelad bakruta, helsynkroniserad växellåda och en hel del andra förbättringar. Det var som att bli supporter till en idrottsklubb när man tillhörde en Folkvagns-familj. Mina bästa kompisars föräldrar hade också flera folkvagnar och vi barn lärde oss allt vi kom åt om olika årsmodeller, tillbehör osv.

När min familj besökte Västtyskland 1960 var det en stor besvikelse när vi kom till Wolfsburg. Som Volkswagen-ägare hade vi en stående inbjudan att besöka fabriken och få en visning av fabriken och produktionen där. Tyvärr var produktionen stoppad när vi passerade Wolfsburg. Där stod vi på entrén till fabrikens 1,3 kilometer långa fasad men fick gå tillbaka till vår lilla Folkvagn när jag fått lite användning av min kunskap i tyska, ordet Urlaub = semester.

Vi köpte en särskild bok om hur man skulle få ut det mesta av sin Folkvagn och vi köpte en hel del extra utrustning. På en av bilarna hade vi en taksökare, en trålkastare som senare blev förbjuden och bara fick användas av polisen. Den var bra när man skulle titta på välskyltar som på den tiden inte var så upplysta som idag. Vi köpte också kromade skärmar över strålkastarna som senare förbjöds därför att det var livsfarliga vid en krock.

Vi lärde oss hur man bänder loss ryggstöden från framstolarna och läggen ryggstöden mellan framstolarna och baksätet så att man kan få två sovplatser i bilen. Det gjorde vi i Värmland en sommar när min farmor och farfar åkte med på en kamping- semester. Jag och någon till låg i bilen och det var minst sagt obekvämt. Övriga sov säkert mycket bättre i ett tält.

Min egen första bil var en DKW Auto Union, föregångaren till AUDI. Den köptes 1967 och drog knappt en liter oljeblandad bensin per mil. Bensinen tror jag kostade 70-75 öre per liter. Min nästa bil var en Volvo PV. Det var ju som att byta hemmalag i ishockey! Tänk att byta från Leksands IF till Djurgården! Men jag har ändå fortfarande Volvobilar. Mina föräldrar övergick också så småningom till att bli Volvo-ägare med en mellanperiod med ett par engelska Ford-bilar.

Som barn drömde min kompis (som också tillhörde en Folkvagns-familj) och jag om att äga en Porsche. Det var ju inte alls en bil för vanligt folk utan en ganska extrem och exklusiv sportbil. Den drömmen förverkligades inte för någon av oss. Däremot har jag en granne och ingift släkting, Olle Norberg som förverkligade samma dröm. Han ses här på vår gräsmatta med underverket. Visst är den häftig! Men Olle har numera bytt till en mer bekväm bil för mogna män i vår ålder.

Så Porsche var drömmen och Folkvagnsbubblan verkligheten. Sen kom DKW Auto Union in i min verklighet. Om man tittar på hur det ser ut idag med resultatet av det som Ferdinand Porsche åstadkom så finns holdingbolaget Porsche Holding. Det ägs till 100 procent av ättlingar till Ferdinand Porsche. I holdingbolaget ingår inte bara biltillverkarna Porsche och VW utan också Audi, Seat, Skoda, Bentley, Lamborghini, Bugatti, och Scania. Man kan undra om det är ett resultat av Hitlers satsning på Porsche? Och vad skulle i så fall hända om Maud Olofsson gjort en liknande satsning på Saab?

Två släktingar som eldade mycket

Den kalla vintern har hållit oss i ett järngrepp som det heter, en längre tid nu, längre än vad som är vanligt. Jag är inte frusen av mig men under de senaste dagarna har jag kännt mig lite ruggig. Förr sa man att "kylan går in" när det varit kallt en tid och det sen hade blivit mildare, slagit igen sig. Det verkar som om kylan gått in åtminstone lite även om det fortfarande är kallt. Vi hade inte mer än +16 grader i nedervåningen för två dagar sen. Men på övervåningen, där vi sover var det +22. Det är ju tillräckligt varmt när det är -25 utomhus.

Då tänkte jag tillbaka till min barn- och ungdom. Min äldsta moster Hanna var gift med Johan Andersson, Skräddar Johan. Han var förman i anriknings-verket vid Långfallsgruvan. Det var en kall och dragig arbetsplats och när Johan kommit hem från arbetet satt han ofta och länge framför en kamin som de hade på övervåningen och eldade. Det här var förstås särskilt på vintern.

Han var fullt påklädd med ytterkläder och tjock jacka. Han eldade med torr björkved så att kaminen var brännhet.

Temperaturn var ofta 27-28 grader i rummet men Johan satt ändå där och frös. Det verkade som om den frusenhet han kände inte gick att värma bort.

När Johan fick pension kom platschefen, överingenjör Gösta Wilhelmsson och avtackade Johan efter hans långa och trogna arbete i Långfalla. Här till vänster ses överingenjören överlämna en blombukett till Johan. Johan var säkert en mycket nitisk förman som inte snodde åt sig något för egen del, inte mer än en kulkvarnskula som jag fick för att träna kulstötning. Den hade mina kompisar och jag stor glädje av under många år. Och den var inte märkt. Det stod varken Zinkgruvor eller Boliden AB på den. Den var bara en vanlig, anonym kulkvarnskula på villovägar.

Ingen kunde äta knäckebröd och sill så att det såg så gott ut som när Skräddar Johan åt. På somrarna var det också mysigt i den berså som Hanna och Johan hade utanför huset. Där skrattades det och dracks kaffe. En del gäster i bersån drack ibland något itråt. Itråt är ett gammalt fint ord som användes ofta i mitt hem. Det betyder till - kaffe och någonting till... kaffe och någonting itråt. Till kaffe kan man också att äta någonting itråt.

Min farfar eldade också och arbetade vid Långfallsgruvan när jag växte upp. Men hans arbetsplats var inte så kall som Johans. Farfar arbetade på förrådet så jag har inget minne av att han var speciellt frusen när han kom hem från jobbet, inte ens på vintern. Här bredvid ses farfar på sitt jobb på förrådet vid Långfalssgruvan.

När farfar eldade var det i en spispanna och i en kakelugn.


Jag minns särskilt kakelugnen som spred en behaglig värme. Vi brukade sitta framför kakelugnen och titta på lågorna ibland. Kakelugnen var annars effektivast om man stängde luckorna när brasan tänts så att man fick ett lagom drag. Några vedträn kunde hålla kakelugnen varm i många timmar.

Farfar var en ivrig fiskare. Vi gjorde många resor med Lasse, urmakarn, upp till bäckar uppåt finnmarken och vi fiskade många gånger med farfars båt.

Johan fiskade jag bara en gång med. Han kom hem från arbetet och hade hört talas om att det gick att få mycket fisk i Bredmylsen inte så långt från Lindesnäs. Min kusin Börje, Johans och Hannas son, hade skaffat bil och det bestämdes att vi skulle åka till Bredmylsen för att fiska.

Min mamma sydde snabbt en fiskväska till mig, av vaxduk så att man kunde skölja ren den och med en rem så att jag kunde ha den över axeln eller låta den hänga ner på magen. När jag kom till bilen när vi skulle åka sa Johan: Men det där är ju ingenting att ta fisken i... det behövs säckar!

Vi fiskade många timmar, jag var den enda som fick ett napp, en liten, liten abborre som möjligen skulle kunna användas som bete men som kastades i vattnet igen. Varken Johan eller Börje fick ett enda napp.

Varmt och kallt överallt

Vi svenskar är kanske mer intresserade av vädret än de flesta. Och den aktuella vädersutuationen gör ju inte heller att intresset för vädret svalnar. Ibland märker man inte vädret men ibland ger det sig tillkänna så att man inte kan undgå att lägga märke till det.
  
Själva har jag blivit speciellt medveten om vädret vid några tillfällen. Som liten var vintrarna ibland kalla, jag föddes i januari 1942 när det var mycket kallt och mycket snö så inga bilar kunde ta sig upp till Malbacken utan jag föddes på rummet på övre våningen i huset där jag nu åter bor.
  

När det var extra kallt under skoltiden utnyttjade jag det faktum att min farfar och farmor bodde med bara fem ninuters gångtid till Saxdalens skola. Då låg jag över i kökssoffan hos farmor och farfar. Där var det visserligen ofta 5-8 grader kallare (utomhus) än på Malbacken men jag slapp den två kilometer långa spark- eller skidturen ner till kylan och skolan.

  

Indiens nationalblomma, Lotusblomman

Efter mitt första utlands- uppdrag i Laos 1998 stannade jag i Indien på hem- vägen. Jag var i New Delhi i slutet av maj och då var det värmerekord för maj månad: 46,7 grader officiell temperatur. Jag har skrivit om den resan i Olas blogg här.
  
Den här temperaturen var inget problem för mig, eftersom jag hade varit i Laos i en månad och var anpassad till + 35 grader. Största problemet var när det blev strömavbrott på natten pga att all luftkondi- tionering i New Delhi kördes för fullt. Strömavbrotten startade hotellets reservaggregat som fick takfläkten i mitt hotellrum att starta och snurra som en helikop- terrotor. Temperaturen hos den luft som då sprutade ner över mig var inte behaglig. Det var värmerekord för maj månad i New Delhi. Ovan till vänster ses Indiens nationalblomma Lotusblomman.

  

När jag några dagar senare landade i Örebro var det åtta grader och jag var klädd i sval kortärmad skjorta och tunna byxor. Jag frös ordentligt och tyckte att väntan på att få ut bagaget med varmare kläder var olidligt lång. Jag var ju anpassad till ca. +40 grader.

  

Skogsstjärnan,Värmlands landskapsblomma

Ännu mer frös jag ett par nätter senare när jag var bjuden med kompisar till Vänern och Värmland, till en husvagn där jag och en kompis sov utanför husvagnen, i ett förtält. Det är möjligt att det inte var minusgrader men min tunna sovsäck gjorde natten till en av de mest frusna jag upplevt.
  

Det var inte bara temperaturen utan kanske mest min anpassning till det varmaste väder jag upplevt som gav mig den känslan. Den natten gjorde Värmland absolut inte rätt för sitt namn! Här ovan ses ändå Värmlands landskapsblomma Skogsstjärnan.

  

 Sydafrikas nationalblomma Proteablomman

Mitt nästa utlands- uppdrag, till Syd- afrika, gav mig motsatt upple- velse. Jag åkte dit mitt i vintern, i januari tillsammans med en kollega. Vi hade hontakt med en svensk som redan arbetade där. Han varnade för att vi skulle vara beredda på en värmeshock som vi kunde möta när vi landade i Johannesburg. Den väntade temperaturen var +30-35 grader jämfört med den svenska vintertemperaturen. Men när vi landade i Johannesburg var temperaturen bara +8 grader!

  
Den natten frös jag nästan mer än någonsin eller ungefär som i Värmland. Vi bodde på en bergskam i ett oisolerat hus (det behövdes normalt ingen isolering) det var blåsigt och vinden gick rakti igenom huset. Ett el-element hjälpte inte mycket. Sydafrikas nationalblomma Proteablomman ser du här uppe till höger. Mer om min resa till Sydafrika kan du läsa här.

  

Guyanas nationalblomma:
 jättenäckrosen Victoria

Ytterligare väder- upplevelser fick jag när jag under två perioder arbetade i Guyana i nordöstra Sydamerika. Guyana ligger i det tropiska bältet. När det regnar där är det inte som när det regnar i Sverige. Jag hade med mig ett "tjänsteparaply" från Statistiska centralbyrån. Det var ett mycket stabilt paraply, typ golfparaply.

  
Guyana betyder de många vattnens land och deras nationalblomma är jättenäckrosen Victoria som syns på bilden ovan till vänster.
  

Säkerhetsläget i Guyana var sådant att vi inte fick gå utanför hotellet. Vi hämtades av Statistikbyråns chaufförer och kördes till och från kontoret. Några dagar när bilen kom för att hämta mig REGNADE DET! Jag hade ungefär 8-10 meter från hotellets dörr till bilen på gatan utanför. Jag sprang från hotellet ut till bilen men det var omöjligt att inte bli genomvåt under den korta språngmarchen. Att använda paraplyet skulle bara ha förstört paraplyet. Inget normalt kraftigt paraply skulle kunna stå emot det vattenfall som fanns mellan hotelldörren och bilen.

  

Sen var det tropiska klimatet ochså en utmaning. Det var inte temperaturen, ca. 35 grader som var mest besvärande utan den höga luftfuktigheten. Också när det inte forsade regn var luftfuktigheten i närheten av 100 procent. Men så är det i tropiskt klimat. Jag var inte långt norrom ekvatorn. Precis som när det är kallt är luftfuktigheten en viktig faktor för hur vi upplever höga temperaturer.
  

En liten eposod på väg till Guyana var att jag över- nattade på hotell i Miami i Florida. Där var ca. 30 grader varmt och när jag kom till hotellrummet - som naturligtvis hade luftkonditionering - var tempera- turen i rummet mellan 15 och 16 grader. Jag stängde av luftkonditioneringen under natten för att kunna sova. Ju bättre hotell i USA desto kallare på rummet.

Om Räfvåla Hytta och min granne Olle Runnberg

Klicka på bilderna för förstoring!

Under min tid som elev i Saxdalens skola träffade jag ofta Stig Olof Runnberg som bodde på Malbacken liksom jag själv. Men för det mesta träffades vi inte på Malbacken utan i biblioteket som låg i skolan. Det låg då i den östligaste lärosalen på andra våningen dvs. två våningar högre än nuvarande bibliotek.
  
Att vi träffades där berodde på att Olle - som vi kallade honom - var en flitig biblioteksbesökare och att mina föräldrar hade hand om bokutlåningen på den tiden. Biblioteket var öppet några timmar varje fredagskväll och jag var för det mesta med mina föräldrar i biblioteket.
  
Jag minns en speciell liten historia om Olle: En kväll när han kom för att låna böcker sa han att han började se så dåligt att det började bli svårt att läsa. Min far sa då att "du får väl skaffa dig glasögon". Det oväntade svaret blev: "Nej då får det nog vara slut med läsningen". Jag minns inte om min far och jag pratade om vad Olle egentligen menade men i annat fall antar jag att vi båda tolkade det som ett utslag av det utpräglat ekonomiska sinne som Rävvålingar var kända för...
  
Historien slutade dock lyckligt: Olle skaffade sig glasögon och han fortsatte att läsa. Det har jag fått bekräftat av hans lillebror Åke som nu bor i samma hus som Olle bodde i. Olle var nog intresserad av mycket och han forskade också om vår hembys historia.
  
På de tre miniatyrbilder som finns i det här inlägget kan man läsa lite om den gamla bergsmanshyttan Räfvåla Hytta som fanns nere i byn från 1634 - 1865.
  
Hyttorna var beroende av stora mängder skog (träkol) och vattenkraft. Det hade många hyttor brist på, så också i Rävvåla.
  
Olle Runnberg sammanställde den här historiska beskrivningen om Räfvåla Hytta.

Trettondag jul dansas julen ut

I Saxdalens Folkets Hus dansas julen ut på trettondagen. Det kallas ju också julgransplundring eller julgransskakning. Att skaka granen går bra om det är en plastgran men en naturgran brukar ju barra om den skakas.

En annan dag att dansa ut julen kan vara på tjugonag Knut. Saxdalen blogg kan dock meddela att ett stort antal godispåsar redan inköpts i Saxenkiosken inför trettondagens julfest i Folkets Hus. Så välkomna dit. Se programmet här:


För den som har hört att julen dansas ut tjugonda Knut rekommenderar vi att dansa ut granen hemma då. På så sätt blir det ju dubbla fester.

Dagens hängning i Saxdalens Folkets Hus avslutad

Varken bödel eller rackare var närvarande vid dagens välbesökta hängning i Saxdalens Folkets Hus. Men så handlade det inte heller om någon destruktiv avrättning utan utan tvärt om: En konstruktiv upphängning - av konstverk. Klicka på bilderna för förstoring!

Efter välkomstdrink hälsades vi välkomna av Saxdalens mesta presentatör Lars Persson innan vi serverades inledande musik. Musikgruppen Saxdalingarna fanns på plats som så ofta vid olika evenemang i Saxdalen.

Sen var det dags för eftermiddagens huvudattraktion, avtäckning av tre konstverk av annonserade konstnärer. De var redan hängda men dolda av förhängen som inte avslöjade något till att börja med.

Lars samlade oss i vestibulen på övervåningen. Här skulle det konstverk som var orsaken till hela vernissagen avtäckas. Under det oskrivna blad som finns bakom Lars Perssons rygg fanns den målning av Irina Batalow, ryskfödd konstnär som kom till Sverige för 20 år sedan och som sedan några år har fritidshus på Malbacken.

Irina hade en gedigen konstutbildning med sig från sitt hemland: Konstnärsutbildning från Konsthögskolan i Moskva och därefter sex års studier i konsthistoria vid Moskva universitet.

Irinas "Runnbersgård" föll nog alla i smaken redan när den visades första gången på Konstrundan förra året. Så när Lars blottlade den sommarfagra och härligt färgglada målningen var det säkert fler än vi saxdalingar som blev förtjusta. Här ser vi både akvarellen och konstnärinnan som det såg ut från trappens översta steg.

Tavlan är inköpt av 10 föreningar i Saxdalen, läs vilka på informationsskylten under tavlan - nästa gång du besöker Folkets Hus!

I B-salen hängde sedan nästa konstverk med Saxdalsanknyt- ning. Samlaren Algy Nilsson från Grängesberg (bakom Lars Persson) hade donerat en målning signerad Victoria Gylling, känd konstnär som bodde både i Olsjön och Saxdalen. Motivet var tre hästar i Oppigårds hage. Lars Persson känner alla hästarna med namn. Jag minns bara två av dem som Oppigårds Per (Pettersson) plogade vintervägar med i hela Saxdalen när jag var liten.

Den tredje nyhängda tavlan med Saxdalsanknytning var också ett motiv från Oppigårds. Bo Eriksson, konstnär som bodde på Finngården fram till sin död för fem år sedan målade en tavla som hängt på ett kommunalt tjänsterum men som nu lånats ut till Saxdalens Folkets Hus.

I slutet av programmet för vernissagen, årets första kulturhändelse i Saxdalens Folkets Hus, sjöng Saxdalens manskör. Som så många gånger förr och även om de egentligen har jullov.

Då visade en spontan kulturyttring att det kanske finns underlag för att om några år aktivera det nu vilande Saxdalens Folkdanslag.

Första och sista konstintrycket för dem som besökte vernissagen var annars de tre gamla filmaffischer som Ulf Holm räddat till eftervärlden. När han hittade dem var det i form av hopknölade pappersbollar. Allkonstnären Ulf har gjort ett fint restaureringsarbete som vi kan njuta av varje gång vi går uppför eller nerför trappen inne i Folkets Hus.

Ett udda par

Det har blivit nytt år. Vi är inne på det nya årets andra dag. Det borde vara dags att summera 2009 och göra en krönika över inträffade händelser. Men i stället väljer jag att skriva lite om oss själva. Min sambo Annie och jag pratar ofta om våra bakgrunder som är så diametralt olika.
 
Och 2010, det är kanske dags att reflektera över det nya året redan nu. Hur ser en vanlig lördagsmorgon ut i stugan på Hagfallstorpet på Malbacken? Jo - vi sitter med vårt colombianska kaffe (Annie är född i Colombia, Sydamerika) och med varsin dator framför oss på var sin sida om köksbordet. Vi är båda uppkopplade mot Internet och läser om nyheter både lokala och internationella, speciellt förstås från Colombia.
 
Den nya tekniken gör det möjligt för oss att chatta, skriva meddelanden till varandras datorer men än så länge har vi föredragit att prata direkt över bordet. När Annie har besökt sina barn i Bogotá har vi chattat varje dag. Det spelar då ingen roll var någonstans på jorden vi är bara vi båda har tillgång till varsin dator och Internet. Då kan vi nå varandra, både se och höra varandra.
 
Vi sitter högt upp på Malbacken, hela 218 meter över havet. Det är alltså uppe på ett berg. Innan Annie flyttade till Sverige bodde hon i en dal, i Bogotá. Men Bogotádalen ligger 2 575 meter över havet (Kebnekaises sydtopp är 2 104 meter) . Öster om Bogotá finns också ett berg, Monserrate som når 3 200 meter över havet.
 
Termometern utanför vårt fönster visar nu -10 grader. I Bogotá är skillnaden mellan dag- och nattemperaturen stor och prognosen för idag är +4 - +24 grader. Pga den höga höjden har Bogotá en så låg årsmedeltemperatur som +14 grader utan årstidsskillnader. Ekvatorn ligger bara 53 mil söder om Bogotá. På Malbacken har vi ca 667 mil till ekvatorn.
 
Tätorten Saxdalen hade 2005 vid senaste tätortsavgränsningen 615 invånare. Bogotá hade 8,6 miljoner invånare 2009.
 
Själv började jag släktforska för flera år sedan och hoppades hitta någora förfäder som kommit från andra länder, t.ex. någon vallon från Belgien eller Frankrike. De geografiskt mest avlägsna förfäderna var då från Filipstad och Falun. Senare har jag dock hittat en förfader född i Finland.
 
Annies förfäder har haft stor geografisk spridning. Hennes far var född i Ecuador, hennes mamma i Cali, Colombias tredje stad i storlek. Annies farfar och morfar var båda födda i Beirut, Libanon. De flyttade sedan till Ecuador. Annies farmor föddes i Zagreb i forna Jugoslavien och hennes mormor var född i Cali.
 
Min morfar var från Malbacken och bodde i huset vi nu bor i. Han gifte sig med min mormor som var från Östanbjörka. Min farfar kom ända från Ramsberg och min farmor från Lernbo.
 
Annie föddes i Cali i Colombia. Hon har växt upp i Cali och USA (åtta år). Sen har hon bott i Schweiz 10 år, i Tyskland ett år, i Bogota 20 år och nu i Sverige fyra år. Annie har tre språk som hon talar flytande, Spanska, Franska och Engelska, nu pratar hon också bra svenska. Tyskan har hon inte praktiserat under många år så hon anser sig inte kunna någon tyska.
 
Själv har jag bott på Malbacken i 23 år, i Uppsala 30 år och i Örebro 15 år ett betydligt mer stationärt boende jämfört med Annie.
 
Vi vill avsluta med att visa en kort video om Colombia så att inte våra läsare tror att Colombia bara handlar om kokain och gerillakrig. Det finns helt andra sidor av Colombia...
 

 
Alla våra bloggläsare önskas en god fortsättning på det nya året! Feliz año nuevo!

Vernissage i Saxdalens Folkets Hus, 3 januari

Redan första söndagen på det nya året är det dags för årets första attraktion i Saxdalens Folkets Hus.

Det verkar som om intresset för gamla och nya Saxdalen har ökat. Fler och fler av dem man träffar talar om människor och händelser i Saxdalen, både nu och långt tillbaka i tiden. Den här vernissagen växer som vi hoppas till en samling och samvaro för både saxdalingar och andra. Där finns möjligheter att göra upptäckter, skapa bekantskaper, träffa gamla bekanta, bli överraskad, trivas, förvånas och mycket mer.

Klicka på affischen så förstoras den, läs den och sen -

VÄLKOMMEN!

Vi lämnar 00-talet

Vi är i slutet av julhelgen. För många har den säkert varit God och för andra mindre God. Men oavsett våra förhoppningar på julen så har vi i alla fall fått en vit jul med snö...

Det drar ihop sig till nytt år. Det decennium som håller på att ta slut: Jag har inte reflekterat över det under tio år... vad ska det heta? Ja vi har ju talat om 40-tal (när jag föddes), 50-tal, 60-tal, 70-tal, 80-tal, 90-tal... men sen: 100-tal går ju inte för det handlar ju om tiotal år d.v.s. högst två siffror! Ja då måste det ju bli 00-talet!

Är det fler än jag som har tagits på sängen med den här nya tidsåldern som vi om några dagar har levt i under 10 år? 00-talet! Före millennieskiftet visste väl alla att det var 90-talet?

 
00-talet! Hur kan det sammanfattas. Ja det är väl både och... Om man ser till Sverige och om man jämför internationellt så är det knappast någon positiv utveckling. Jag var lärare på Uppsala universitet från 70-talet till 1993. Under 80-talet gjorde vi studieresor från avgångsklasserna från ”Linjen för personal- och arbetslivsfrågor” till England, vecka 47. Vi gjorde studiebesök på större företag som BBC, British Airways, Unilever, British Rail (Brittiska SJ), Oxford universitet, Cranfield universitet och andra intressanta företag. Jag deltog tre år i studieresorna till London.
 

Om jag ser tillbaka på dessa studiebesök idag är det några minnen som är speciellt framträdande. På BBC, Storbritanniens Sveriges Radio, var det slående hur långt vi kommit med jämlikheten i Sverige redan då. Personalcheferna på BBC kunde då inte förstå någon annan lösning när en anställd kvinna blev gravid än att hon måste säga upp sig från sin anställning och eventuellt söka sig tillbaka om hon ville ha ett jobb efter graviditeten.

 
För Unilever var det ett stort problem med de lokala varumärkena. Reklamen började redan då bli internationell med bl.a. satellit-TV. Att det multinationella bolaget ägde bolag i olika länder som producerade identiska produkter men som hade ”lokala” namn var ett stort problem. Därför ville man internationalisera sina varumärken så att samma reklam skulle kunna användas för många länder.
 
Tydligaste minnet från besöket på British Rail 18 november 1987 var att vi med en hårsmån undgick att drabbas i en av de största tragedierna i Londons tunnelbanas historia. Vårt studiebesök var på stationen Kings Cross i centrala London. Vårt studiebesök var över och vi åkte med tunnelbanan från samma station till vårt hotell gissar jag ungefär kl. 19.00

 

Väl tillbaka på hotellet satte jag på TV:n på rummet och såg direkt en extra nyhetssändning från katastofen i tunnelbanestationen Kings Cross. En brand hade utbrutit och 31 personer omkom. Premiärminister Margaret Thatcher intervuades i BBC och talade påtagligt rörd om en "disaster", katastof. På hotellet blev det kaos i växeln och receptionen.

 

Vi åkte i egen chartrad buss från Uppsala med ett gotländskt bussbolag, Svenssons buss. Oroliga anhöriga som visste att vi skulle besöka Kings Cross den dagen ringde hotellet och frågade om personer i gruppen levde. Problemet var att vi alla, ca. 40-45 personer var inbokade under namnet ”Svenssons buss”.

 

Hotellet hade ingen aning om våra namn och rumsnummer, bara att vi alla tillhörde ”Svenssons buss”. Det tog lång tid innan receptionen lyckades spåra de personer som fick oroliga telefonsamtal från Uppsala.

Från ett studiebesök hos British Airways på Heathrough flygplats är det starkaste minnet att ett av företagets ”superflygplan” av typ Concord landade alldeles utanför glasväggen i den föreläsningssal som vi var samlade i och som vette mot en landningsbana på Heathrought. Det skedde under pågående föreläsning som avbröts temporärt (p.g.a. bullret och intresset för världens snabbaste passagerarplan. Föreläsaren såg det säkert som ett mycket välkommet PR-nummer att vi fick bevittna denna stolthet.

Eftersom vi var en grupp utbildade i Personal- och arbetslivsfrågor var information och anställningsförhållanden och arbetsmarknad en genomgående huvudpunkt vid våra studiebesök. Det var på den tiden slående hur låg arbetslöshet Sverige hade jämfört med, inte bara Storbritannien, utan hela Europa. De flesta föredragshållare räknade bort Sverige från det som var normalt. Och skillnaden var stor. Nu drygt 20 år senare har Sverige rättat in sig i det europeiska ledet och har nu en relativ arbetslöshet av 9 procent, en för Europa ”normal” arbetslöshet. Undantag är Spanien och Lettland med 18 respektive 17 procent arbetslösa. 
 

En positiv information är ju att vi förhoppningsvis undgår den farliga andra vågen av den s.k. svininfluensan. En världsomfattande epidemi, pandemi, inträffar bara ett fåtal gånger per århundrade. Det här var första gången ett vaccin varit tillgängligt för att stoppa en pandemi. Det verkar ha lyckats när mer än halva Sveriges befolkning har låtit vaccinera sig.

 

Jag minns tydligt ett besök i Östanbjörka hos familjen Nordström. Jag var kanske 10-12 år. Anders Nordströms reciterade kyrkböckerna som kunde berätta hur farsoter under forna dagar utplånade inte bara hela familjer utan också nästan hela byar. Då fanns varken vaccin eller kunskap. Digerdöden tog livet av ca en tredjedel av Europas befolkning. Ett vaccin mot den pandemin skulle säkert ha tagits emot positivt av befolkningen.

God Jul!!!

Här i Sverige har nu klockan gått över midnatt och vi har kommit en bit in på julaftonen, den efterlängtade dagen för alla barn och många vuxna.

Vi som skriver i den här bloggen vill därför gärna passa på att önska våra läsare en riktigt God Jul.

Eftersom vi rävvålingar är lite snåla har vi inte några köpta julkort att visa er utan vi använder ett par julkort som vi redan fått från ett par gamla rävvålingar i förskingringen. Vi hoppas de ska förmedla julstämningen.

Det första kommer från Kart-Bosse, tidigare Bredmyr-Bosse som nu bor i Leksand men som fortfarande rör sig mycket i skogar och fjäll - både letar och sätter upp orienteringsskärmar - förutom att han är professionell kartritare med eget företag i Leksand.

Bosse har fortfarande kontakt med Saxdalen och Ludvika kommun och har nyligen ritat nya kartor så att vi kan visa våra vandringsleder. Som före detta rävvåling har Bosse naturligtvis inte köpt julkortet utan gjort det själv.

Det andra kortet kommer ännu längre norrifrån, närmare bestämt från Norrböle, Matfors ett par mil utanför Sundsvall. Där bor Vesa Hartikainen som först flyttade från Finland till Långfallsgruvan med sina föräldrar och bror. Sen bodde familjen i Saxdalen.

Vesa har föstås också producerat ett eget julkort. Vesa behåller sin finska sisu och åtminsone en del av de finska traditionerna. Därför kan vi på bilden av hans hus och uthus se hur det röker ur skorstenen från hans bastu, finnbastu som Nils Parling kallade det.

Nu blir det bara ljusare och när tomten kommit ät det är bara 184 dagar kvar till midsommar!

GOD JUL!
från tomtarna
Lars-Åke och Ola

Vinterns kortaste dag är över

Ett par timmar efter midnatt och jag är vaken för att njuta av att årets kortaste dag är över. Igår, den 21 december kl. 17.47 lutade jordaxeln på norra halvklotet mer från solen än under resten av året.

Solen gick i går upp kl. 9.53 och gick ner igen 17.47. Dagen blev bara 5 timmar och 49 minuter lång. Norr om polcirkeln gick solen aldrig upp igår. Men nu vänder det. Visserligen dröjer det innan dagen blir märkbart längre men dagarnas längd ökar sen snabbare och snabbare fram till 20 mars 2010 när dag och natt är lika långa.

Visst är det lite konstigt att tänka sig att det är tvärt om på södra halvklotet. Jag arbetade i tre perioder i Sydafrika och kom dit första gången i slutet av januari. Det motsvarar slutet av juli här och kollegor som redan var i Sydafrika varnade oss att vi skulle vara beredda på att det skulle vara varmt när vi kom fram. 30-35 grader nämndes.

Första natten i Sydafrika är en av de nätter jag frusit mest. Vi hade ca. åtta grader i ett hus högst upp på en bergskam där vinden gick rakt igenom huset som saknade isolering. Det var en obehaglig överraskning men den sydafrikanska sommaren kom snart tillbaka och jag trivdes mycket bra i landet. I Pretoria där jag arbetade är medeltemperaturen annars ca. 20 grader på vintern och ca. 27 under deras sommar. Nätterna kan vara betydligt kallare och dagarna varmare.

I januari året efter min första arbetsperiod i Pretoria fick jag besök av en av mina nya vänner från Sydafrika. Connie som var född och uppväxt i ett ännu varmare land i Afrika, Uganda. Jag varnade henne för att det kunde vara mycket kallt i Sverige under Sydafrikas sommartid men Connie sa att hon tyckte om kallt väder.

Vi åkte bl.a. till Oslo en dag när det var många minusgrader och den fuktiga luften från Oslofjorden drog in över den norska huvudstaden. Vi gick hela Karl Johann upp till slottet och tillbaka. Det var kallt men värmande musik träffade vi på längs Oslos huvudgata, Art Garfunkel som agerade gatumusikant.

Connie syns med lämpliga kläder för nordiska förhållanden men hon erkände att det var för kallt. Vi frös alla som man ser på bildem.

Saxdalen.se

Saxdalen har fått sin egen portal på Internet: Saxdalen.se

Klicka gärna på länken för att komma dit. Portalen kommer att vara öppen 24 timmar per dygn året runt.

En länk till portalen kommer att ligga högst upp i länklistan som du når genom att klicka på "Lista" i marginalen till vänster.

Annorlunda vandring i Betlehem i Grangärde kyrka

Om du åker eller går förbi Grangärde kyrka på lördag eftermiddag 19 december märker du att allt inte är som vanligt.

En kall vinterdag kan kyrkan se ut som på bilden, bara vit snö och inga människor eller djur utanför kyrkan. Men på lördag kan du se värmande eldar utanför kyrkan och fåraherdar med sina får på ängen framför kyrkporten.

Går du närmare kan du få höra änglasång och andra som sjunger och du kan följa med på en vandring runt i kyrkgångarna som nu är dekorerade som gator i Betlehem. Du får höra medföljare och olika personer berätta att dom sett åsnor och kameler och mycket annat.

Du får också se ett litet barn i en krubba och höra tre män i vackra färgrika kläder sjunga för och om det lilla barnet - och för dig...

Kom gärna till Grangärde kyrka på lördag mellan kl. 14 och 19. Följ med på en guidad vandring som tar ca. en halvtimme och se kyrkan som om du vore i en stad någonstans långt söderut...

PRO Saxdalen firade Lucia

Vi börjar närma oss jul och de kära traditionerna kommer tillbaka. En tradition inom Saxdalens pensionärsförening är att medlemmar träffas för att äta riktigt hemkokt risgrynsgröt tillsammans i vår samlingslokal Saxdalens Folkets Hus. Ett lotteri (också traditionellt) med strykande åtgång på lotterna gjorde dessutom att många kunde gå hem med en eller flera vinster.

Ett Luciatåg är också en viktig bit av den här traditionen och som flera år tidigare fick vi här hjälp av Saxdalens skola. Mer än 20 elever deltog i ett långt och stiligt Luciatåg som här ses när de tågat upp på scenen. (Klicka på bilderna för förstoring!)

Lucia, tärnor, stjärngossar och tomtar i det både stämningsfulla
och pigga framträdandet från elever i Saxdalens skola.

Ackompanjerade av Janne Wallman på gitarr genomförde skoleleverna ett gediget program med sång och deklamation. Det är alltid lika imponerande att höra och se hur den starka musikaliska traditionen i vår lilla tätort förs vidare till och av våra barn redan som elever i Saxdalens skola. Den här efter- middagen var inget undantag.

Efter Luciatåg och uppträdande var det dags för kaffe, saft, lussekatter och pepparkakor både för barn och vuxna. Alla lät sig väl smaka. Det framgår nog av följande bilder från kaffe- och saftkalaset som avslutade PRO Saxdalens Luciafirande.

Nu är det Bella Center som gäller!

Kanske du inte känner till Bella Center? Nej, det skulle inte jag heller göra om det inte varit så att jag runt millennieskiftet haft en 2½ dygns minisemester i Borås och Köpenhamn... Det här tarvar nog en del förklaringar:

I min andra blogg, Olas blogg, har jag skrivit några inlägg om min resa till Indien 1998. Klicka på följande länk för att komma till blogginläggen om min kontakt med Indien. Där har ni en del av bakgrunden.

Väldigt kortfattat: En indisk kvinna satt på min plats på morgontåget en snöstormig vinterdag från Falköping till Hallsberg. Året var 1998. Vi började prata och jag talade om att jag skulle åka till Laos inom kort, bara några hundra mil bortanför Indien.

- Då måste du komma förbi och hälsa på i New Delhi!

Så då gjorde jag det (i andra bloggen).

En tid senare kom Anu, hon heter så min indiska systerdotters mamma (förklaring i andra bloggen), till Sverige och Borås igen för att sälja kläder till ett par av postorderfirmorna. Vi bestämde att vi skulle träffas i Borås. Jag kände inte alls till staden men lovade ordna hotell och tog tåget ner från Örebro.

Anu var på företagsbesök hela dagen i Borås där hon skulle stanna till nästa morgonr. Då skulle hon ta tåget till Köpenhamn där hon skulle övernatta och morgonen därefter flyga till en modemässa och kundbesök i Köln i Tyskland. Vi hade mycket att prata om den stund på kvällen när vi åt middag på en Borås-restaurang, thailändsk tror jag, så jag beslutade att följa med till Köpenhamn där Anu skulle stanna ett dygn utan att ha något särskilt att göra.

Anu hade flera gånger besökt en årlig modemässa som hölls på Bella Center i Köpenhamn. Hon brukade bo på ett bra vandrarhem Danhostel Amager nära Bella Center.

Bella Center från nordväst med Copenhagen Congress Center (till vänster), västra ingången (i mitten) och International House (till höger)

Bella Center är Nordens största utställnings- och kongresscenter och ligger på ön Amager i Öresund. På ön ligger också Köpenhamns internationella flygplats Kastrup. Øresundsbron som är brons officiella namn, går också från Amager.

Vi övernattade på Danhostel Amager som också var en upplevelse: ett modernt, stort vandrarhem med över 500 bäddar i rum med 2-6 bäddar. Kvällen tillbringades på en indisk restaurang Taj Mahal. Den hade inte bara mycket bra mat utan också en imponerande inredning. När man kom in i restaurangen gick man på glas över en flod som skulle föreställa floden Yamuna i Agra i Indien. Hela restaurangen var inredd med vackra, indiska trämöbler med många silverbeslag.

Förebilden för Restaurang Taj Mahals inredning, den heliga floden Yamuna här när den flyter förbi praktmausoléet Taj Mahal i Agra i Indien.

Köpenhamns Metro (tunnelbana) har en station vid Bella Center. Den ligger vid den gröna linjen och för att komma till Kastrup morgonen efter fick vi åka tillbaka till Christianshavn och där byta till den gula linjen som går till Kastrup.

Det här var förklaringen till att jag kände till Bella Center som nu har världens blickar på sig genom FN:s klimatkongress COP15. Den ska pågå i två veckor för att försöka rädda jordens framtid. Vi får hoppas att det går bra.

Att det här inlägget skrevs i Saxdalen blogg och inte i den mer internationella Olas blogg beror på att klimatförändringar berör hela jorden, också Saxdalen. Visserligen kommer inte havsvattnet att nå upp till oss även om isen i Arktis och Antarktis smälter helt men i så fall blir det också andra stora förändringar i miljön.

Saxdalen.se

Saxdalen.se är adressen till Saxdalens egen portal på Internet. Den kommer att publiceras den 20 december som en liten julklapp innan tomten kommer.

Vi förstår att många har mycket att göra och hålla reda på så här före jul. För att ni inte ska behöva hålla detta viktiga datum i minnet eller skriva upp det på papperslappar som ni sen inte hittar... finns redan nu en nedräkningssida som talar om hur många dagar, timmar, minuter och sekunder som återstår tills portalen öppnas. Klicka bara på länken högst upp så ser ni hur lång väntan det blir.

Den "riktiga" sidan kommer alltså att dyka upp den 20 december.

Bakom sidan med räkneverket pågår arbetet för fullt med att iordningställa den första versionen av Saxdalens Internetportal.

Saxdalen.se är tänkt att vara den plats på Internet där där man ska hitta det mesta om Saxdalen och det som händer här. Där ska man hitta byns föreningar och företag, möten och evenemang - kort sagt det mesta som finns och som inträffar i byn.

En webbplats av det här slaget blir aldrig helt färdig. Det skulle förutsätta att ingenting nytt inträffar. Hit är det ändå tänkt att man ska gå i första hand om man vill ha reda på något om Saxdalen.

Man kan redan nu förbereda sig för den kommande portalen så här:

• Klicka på länken för att komma till Saxdalen.se (nu nedräknaren)
  

• Välj sedan "Bokmärken" i menyn och "Lägg till bokmärke"

Redan nu kan då bokmärket användas för att kontrollera tiden som återstår tills portalen öppnas. När den sen öppnats kan samma bokmärke användas för att gå till portalen och läsa informationen i Saxdalen.se

En bussolycka som jag kommer ihåg

Jag har haft ett minne av en stor bussolycka i Gonäs men började tro att jag kanske mindes fel. I dag hittade jag emellertid en webbplats om Gonäs och där finns händelsen beskriven.

Det som hände var i stort sett som jag mindes att man berättade och läste i tidningen. Olyckan inträffade på sommaren 1949. Själv var jag bara sju år så jag kunde inte ha läst tidningen själv men jag tror att det fanns någon bild i tidningen på den demolerade bussen.

Jag hade för mig att det var en timmerbil som kolliderade med bussen men det var tydligen en "vanlig" lastbil. Klicka på följande länk och läs mer om bl.a. bussolyckan i Gonäs: Intressanta händelser i Gonäs
Artikeln upplyser inte om hur antalet dödsoffer och skadade vid olyckan. Jag vill minnas att det var flera döda.

Vi hade vänstertrafik i Sverige på den tiden men nästan alla bilar var vänsterstyrda. Bussarna var dock högerstyrda. Det var nödvändigt för att passagerarna inte skulle behöva gå in från mitten av gator och vägar. Det var nog efter den här olyckan som jag alltid försökte sitta på vänster sida när jag åkte buss i vänstertrafik.

Sju år senare, 13 januari 1956 inträffade en tågolycka som många i min ålder säkert minns. Ett malmtåg på väg från Grängesberg tappade bromsförmågan och skenade söderut. Söder om Ställdalen mötte malmtåget ett motorvagnståg eller rälsbuss som vi kallade det. Krocken blev mycket kraftig och 20 personer i motorvagnståget dödades, varav många skolbarn. Mer om olyckan finns här: Ställdalsolyckan.

I Saxdalen har vi inte haft någon så stor olycka som olyckorna i Gonäs och Ställdalen med det har funnits olyckor också här. Vi ska återkomma till det.

Vad såg jag i Gränge förra lördan?

Lokalen var närmare bestämt torget i Grangärde kyrkby och ännu närmare bestämt Gränge-huset. Det låg i kransen av varma lokaler runt torget som idag inte riktigt räckte till för att rymma all den julmarknad som pågick.

Det jag kom för att uppleva var min förvånansvärt gamle vän - med tanke på vår relativa ungdom - Karl-Bertil Danielssons foto-vernissage. Jag har alltid kallat honom Bertil Danielsson rätt och slätt eller bara Bettil. Så här ser han ut där i Grängehuset samtalandes med min granne (men än så länge folkbokförd i Stockholm) Gerd Uleander. Som synes kan Bertil understundom vara allvarlig trots att julkommers och Luciakandidatuppvisning pågår utanför dörren.

Klicka på Bertil eller Gerd för att göra dem större!

Nu börjar det lacka mot jul och då har Karl-Bertil som driven ordbehandlare och ordomvandlare typiskt nog kallat sin nya bok: Karl-Bertil Danielssons Ljug. Ni tittar väl på TV-programmet Karl-Bertil Jonssons Jul? Så här är det hela boken igenom... Ljugarboken släpptes just den här dagen och just i Gränge-huset i Grangärde men det var inte därför jag kom hit. (Se varning längst ner när det gäller boken!)

Bertil har ju också fotograferat och den här lördagen var det vernissage visandes en hel hoper intressanta bilder som Bertil knäppt. På tal om gårdfarihandlare Per Arvid Björk från Västansjö (som Bertil och jag talat en hel del om) så fanns han med bland de många porträtt som hängde på utställningen. Bertil har ju redan tidigare tillåtit mig visa flera av hans bilder av Arvid i den här bloggen. Här fanns så mycket mer...

Gränge-borna känner igen många av personerna som Bertil förevigat med sin kamera. Ett 26-tal bilder ställdes ut och kommer att stå kvar utställda till och med den 23 december.

Och sen var det det här med boken. Jag kom till utställningslokalen kl 13 och då var hela bokhögen redan slutsåld. En ganska ojämn ström av människor frågade efter boken och många ställde sig i kö för att skriva på en lista för att i bästa fall få del av ett exemplar från det kvarvarande lagret på Globe bokhandel - eller från nästa tryckning.

Bertil kunde inte lova om det skulle finnas exemplar kvar på söndag när han skulle signera böcker på Globe. Att behöva vänta i värsta fall till efter jul med Karl-Bertil Danielssons Ljug ville jag inte riskera. Så efter ett besök hos min mor på Solgärdet i Sunnansjö styrdes kosan till Globe för att rädda ett exemplar av den väntade boken. Jag lyckades och så här ser mitt exemplar ut. Möjligen finns det fler med snarlika utseende:

Varning!

Om du delar sovrum med någon närstående eller längre ifrån hörande: Läs inte boken när någon sover inom hörhåll!

Jag gjorde det misstaget. Det har alltid gått bra hittills men den här gången kunde jag inte stänga in några plötsligt påkomna skrattnödigheter. Jag läste halva boken första natten och resten nästa. Den här boken lämpar sig inte för den lästeknik som förre rektorn i Grängesberg Oskar Bergkvist tillämpade. Han läste bara början av varje rad men förstod på kort tid vad hela texten handlade om.

Karl-Bertils bok lämpar sig bättre för en lässtil där man suger på orden. Det är så lätt att feltolka texten till ord och uttryck som vi är vana att läsa. Då har man missad det mesta av nöjet att läsa Karl-Bertil Danielssons Ljug. Hoppas ni hinner få ett ex av den här härliga ordblandningen till jul. I så fall blir det en

God Jul! eller Gott Ljug!
(det heter väl gott?)

Hur såg man på Gränge-trakten på 1700-talet

På tyska finns ett ordspråk: Den som gör en resa har alltid något att berätta...
 
Jag gjorde för några veckor sen, en resa till min förra bostadsort, Örebro. Där har jag tillsammans med andra kullor och masar en favoritplats: Wadköping. Som boende i Örebro var jag ofta i Wadköping. Friluftsmuséet Wadköping ligger på behagligt promenadavstånd från Örebro stadskärna.
 
Man kan tro att Wadköping är en gammal stadsdel som bevarats sen urminnes tider. Sanningen är tvärtemot den att Wadköping är en ganska nyskapad stadsdel. Först inför Örebros 700-årsjubileum 1965 invigdes Wadköping och alla hus i den nya stadsdelen var ditflyttade från olika delar av gamla Örebro. Husen däremot är gamla, från 1500-, 1600-, 1700- och 1800-talens Örebro.
 
Nu var det inte om Wadköping jag skulle berätta, därom kanske kommer mer så småningom. Nej, nu var det om mitt återbesök där som ressällskap till min sambo när hon besökte sin tandläkare.
 
Ca. en timme hade jag på mig och då åkte jag till Wadköping. Två intressanta ställen hinner man besöka på den tiden:
 

Bokantikvariatet Lexica i Wadköping

Bokantikvariatet Lexica har mycket att erbjuda den som är intresserad av det som finns runt omkring oss nu men också det som har funnits tidigare. Ett besök där resulterar ofta i inköp och särskilt nu när det är långt mellan besöken behövs en del väl använd tid för att välja ut de alster som ska tas med till Dalarna och studeras i vår Bergslagsbygd.
 
Det blev den här gången flera böcker varav jag ska berätta lite om en. Så här ser framsidan ut:
 

Klicka (två gånger) för förstoring!

(Förståelse av den gamla texten underlättas kanske av upplysningen att s under 1700-talet skrevs som f )

Nog blir man som varande mas lite mallig när man läser delar av baksidestesten:
 
Inbyggarne, som kallas Dalkarlar, äro för fin uppriktighet, för fin trohet emot Konung och Fädernesland, och fynnerliga manlighet, i Historien mycket namnkunnige. -- År 1708, i den fvåra belägenhet Swerige då var, erbjöd fig denna Provins at prӕftera 20, 000 man, at fig fammanfoga med Armeen , till at förfvara Rikets Gränfor. i), äfven fon den under fifta Kriget mellan Swerige och Rtflanf, fom börjades år 1788 vifade lyfande prof af fin trohet och tapperhet.
...
De kunna uthärda fträngt arbete och ftora svårigheter, I fonkiga socknar, förftår hvar och en af dem oumgängeliga Hantverk. De förtjena och få, på andra orter i Riket, sin näring, med Rothuggning, Dikande, Rödjande, Timrande, Tröfskande, Murars uppläggande, med mera; och drifva Handel med Lagg-Kärl, Näfver, Humla, Slipftenar. Kalk, Liar, Yxor, Sågar och annan Järn-Redfkap. De hafva lärt, hvad för et ftort hjelpmedel Sparfamheten är, til at framhjelpa sig, i deras dagliga näringsfått, uti få bergig ort.
 
Kanske är vi såna än, vi masar och kullor?
 
Ett andra "måste" när jag är i Wadköping är ett besök på bageriet i Jeremiasstugan.
 

Jeremiasstugan med Jeremiasbageriet (under kringlan)

 


Stugan är som alla hus i Wadköping hitflyttad, den här från Tybble gård sydost om Örebro. Namnet har stugan från poeten Levi Rickson, Jeremias i Tröstlösa som enligt legenden bott i stugans övervåning och där skrivit åtminstone en del av sina dikter (innan stugan flyttades hit).
 
I undervåningen finns emellertid nu ett bageri som jag håller för det bästa jag besökt. Ett besök i Wadköping är därför för mig liktydigt med ett besök på Jeremiasbageriet med åtföljande brödkasse att ta med sig. Ingång i dörren längst till höger!