Om gruvliga ord och lite av varje

Språk har alltid fascinerat mig, både det lokala språket som jag nu tänker ofta på, dalmålet, rävvålmålet men också olika nationella språk, hur vi uttrycker samma sak eller liknande företeelser med olika ord eller som det händer ganska ofta: det finns ingen direkt motsvarighet på ett annat språk.

Idag kom jag in i språkgrubblingar via Svenska Akademin. Jag råkade titta in på deras hemsida för nya ord i den 13:e upplagan av Svenska akademins Ordlista (SAOL). Den senaste upplagan SAOL13 innehåller ca. 10 000 nya ord men har också tagit bort ca. 5000 ord som fanns i föregående upplaga.

Svenska Akademins Ordlista ska spegla det aktuella svenska språkbruket.

Hur kan då ett ord som "häststransport" ha saknats i SAOL ända tills nu. Hästtransport var ju det livsviktiga transportsättet i Rävvåla-trakten åtminstone från 1634 när Råvvåla hytta startade, eller som det kallades "blåstes" för första gången. Hyttan var verksam i 231 år till 1865 och var som alla hyttor i Bergslagen beroende av stora mängder ved och kol som transporterades med - just "hästtransporter".

Jag kom in på ord som hör hemma inom bergsvetenskap och funderade på om man "avdarrade" bly och silver i Räfvåla hytta?

Enligt den andra viktiga skriften från Svenska Akademin: Svenska Akademins Ordbok (SAOB) som behandlar svenskan som historiskt språk alltså också ord som inte används idag. SAOB finns på Internet men är inte riktigt "ifatt" ännu. Man utökar SAOB i bokstavsordning och har hittills bara hunnit till bokstaven T. Lite kuriosa är det väl att Svenska Akademins Ordbok trycks i Norge! Och Norge har självklart en egen Norsk Ordbok här.

I SAOB förklaras vad AFDARRA (AVDARRA) betyder: bergv. ur (bly- o. silfver­haltig koppar) medelst behandling i darrugn ut­draga efter segringen ännu kvarvarande bly o. silfver. RINMAN1788). NISBETH Handels-lex. 1: 10 (1870).

Men det ord jag började fundera på var slashas (slas-has). Det var det ordet som ledde mig in på bergsvetenskap. Jag var för många år sedan på ett studiebesök i Sala silvergruva. Jag vet att guiden pratade on slas och slas-has och har för mig att slas var det räcke som gruvarbetarna kunde hålla sig i när de förflyttade sig nerför slasen, den (ofta starkt) sluttande gruvort där de skulle ta sig ner.

Det var mörkt och underlaget var ojämnt, idag skulle det vara en trappa med trappsteg men då var det ett ojämnt sluttande underlag där man fick känna sig fram med fötterna för att inte falla. Och föll man i det sluttande schaktet i Sala silvergruva så föll man ner i det lodräta schakt som stupade ner i den djupa gruvan.

Om det var som jag föreställer mig att gruvarbetarna "slasade" sig ner för det mörka schaktet (på väg till sin arbetsplats) och bara hade hjälp av en ledstång att hålla sig i... Är det då rättvist att beskriva den mannen så här:

"En slashas är en person, oftast man, med slapp attityd till det mesta; arbete, ordning och reda, klädval och hygien. Slashasen slarvar, slappar och hasar benen efter sig, därför kan slashas sägas vara ett ord med ljudhärmande karaktär" citerat från bloggen SLANGOPEDIA. Eller skulle slashasen på den tiden lika gärna kunna beskrivas som en "vardagshjälte"?

Jag säger som Cornelis Wreeswijk: Jag skulle bra gärna vilja veta... kan någon människa ge ett svar?

Vi lär i alla fall inte ha haft några slashasar - i den mer positiva meningen - i Långfallsgruvan eftersom det donlägiga, lutande schaktet där var alltför brant för att man skulle kunna "slasa" sig ner och upp. Möjligen slasade man sig ner i de första gruvöppningarna innan den första laven med hiss byggdes.

Jag lyckades hitta en fotoblogg med bilder från Sala silvergruva. För att se bilder bl.a. på en levande men sovande slas-has klicka här.

Konstrundan i Allhelgonahelgen i Saxdalen 2009

Lördag 31 oktober och söndag 1 november
genomförs den traditionella Konstrundan i Allhelgonahelgen i Saxdalen. Traditioner behöver inte vara speciellt gamla men kanske ha några år på nacken för att kallas tradition. Det kravet uppfylls i Saxdalen och årets upplaga av evenemanget ser mycket intressant ut.

Lokal: Idrottshallen vid Saxdalens skola

Öppet 11-17 båda dagarna

Fritt inträde

Verk av

Irina Batalow
Ulf Holm
Gunnar Persson

Bildspel och foton från gamla Saxdalen

Lörd 31/10 kl. 13.30 Visor till gitarr

Emma Broberg

Fredrik Brohmé

Lörd 31/10 kl. 14.00 Musikgruppen Saxdalingarna

Sönd 1/11 kl. 14.00 Musik med

Cornelia Batalow

Ulrika Forsberg

Sofia Olsson & David Timonen

Fika

Arrangör:

Rävvåla Kulturförening &

Studieförbundet Vuxenskolan

Varmt Välkomna!

I oktober händer väl ingenting?

Vi börjar närma oss slutet av höstmånaden oktober. Ordentlig frost har vi haft många nätter med morgonhalka men snön låter vänta på sig ännu så länge. Vi är ungefär i mitten av skolornas hösttermin och höstlovet ger skolbarn och lärare en ledig vecka nästa vecka.

När jag gick i skolan hade jag en känsla av att hösten var en enda lång termin nästan utan ledighet. Det fanns bara en helgdag under höstterminen före Jul. Det var Alla helgons dag. Den helgdagen inföll alltid på en lördag -trodde jag. När man går i skola eller arbetar har man inte så mycket tid att reflektera över saker och ting. Som pensionär får jag inte mer tid över men hinner reflektera mera.

Så jag läste i Svensk Författningssamling (SFS), Lag (1989:253) att vi har massor av helgdagar under hösten! Ja, därför att enligt lagen är alla söndagar allmänna helgdagar. Men den enda helgdag under hösten som inte infaller på en söndag är just Alla helgons dag.

Alla helgons dag var ända fram till 1772 en fast helgdag 1 november oavsett på vilken veckodag den inföll. En helgdagsreforn 1772 flyttade Alla helgons dag till första söndagen i november, alltså ett rörligt datum. 1953 var det dags för en ny ändring. Då flyttades Alla helgons dag till den lördag som infaller 31 oktober - 6 november. Den blev då också allmän helgdag. Lördagar var ju på den tiden annars arbetsdagar.

Sen har vi den här komplikationen med Allhelgonadagen. Men det är väl samma sak som Alla helgons dag? Nej! Nej! Nej!

När Alla helgons dag flyttades till ett rörligt datum ändrades namnet på 1 november till Allhelgonadagen. Så vi har en Alla helgons dag och en Allhelgonadag. Ibland infaller de på samma dag men ofta inte.

Till råga på allt har vi fått ytterligare en högtid att fira i samma veva: Halloween. Irländska emigranter förde med sig traditionen till USA på 1800-talet. Deras tradition har modifierats i USA för att sen komma till Sverige - om än i begränsad omfattning.

Själv blev jag medveten om Halloween i slutet av 1980-talet då jag var lärare vid Uppsala universitet. Vi hade under några läsår studenter från Californien som studerade i Uppsala. De skulle bl.a. lära sig svenska men det visade sig att undervisningen i många kurser behövde ske på engelska för att bli effektiv. Jag var en av de frivilliga lärare som undervisade USA-studenterna. Jag hade planerat och schemalagt en kurs i statistik och forskningsmetod innan kursen startade.

När Californien-studenterna läst schemat protesterade de kraftfullt: Jag hade lagt undervisning 31 oktober! Det var ju (och är ju) Halloween! Självklart ändrade jag den lektionen till en vanlig amerikansk vardag när jag fått klart för mig vidden av mitt misstag och det orimliga i min schemaläggning.

Alla känner väl till uttrycket: Man lär så länge man lever. På vår institution sa vi oftare: Man lär så länge man har elever...

Så om vi tar en titt i vår svenska kalender för 2009 så har vi:

Alla helgons dag och Halloween lördag 31 oktober och
Allhelgonadagen söndag 1 november.

Så är det inte alla år, 2010 blir det t.ex. så här:

Halloween, söndag 31 oktober
Allhelgonadagen, måndag 1 november
Alla helgons dag, lördag 6 november

Att det inte händer något under oktober tycks också vara en fullständig missuppfattning från min sida. För ni har väl inte missat

• Gräddtårtans dag, första söndagen i oktober
• Internationella barndagen, i Sverige första måndagen i oktober
• Kanelbullens dag, 4 oktober
• Äggets dag, 12 oktober
• Vita käppens dag och Fetaostens dag, 15 oktober
• Världslivsmedelsdagen, 16 oktober
• Måltidens dag, tredje torsdagen i oktober
• Internationella stamningsdagen, 22 oktober

och snart kommer också

• FN-dagen, 24 oktober
• Internationella skolbiblioteksdagen och Internationella nalledagen, 27 oktober
• Grannens dag, 31 oktober
  

Att hösten är här har ni säkert inte missat. Det påminde annars Dubbel-Björnarna Jadling och Hedén oss om förra söndagen i Saxdalens fullsatta Folkets Hus. Njut av höstens poesi och musik...

Var var du 22 november 1963?

Om jag fick frågan idag skulle jag på rak arm inte kunna ge något svar alls. Så antar jag att det är för de flesta som var födda åtminstone några år före den här dagen. Men om någon frågar: Var var du den dag president Kennedy mördades? Då antar jag att vi är ganska många som minns var vi var när vi fick reda på den historiska händelse som inträffade denna dag. Hur är det med dig?

Själv minns jag mycket tydligt: Det var min tredje termin som student vid Uppsala universitet och andra terminen som jag studerade ämnet sociologi. I den utbildningen ställde vi som studerande upp som intervjuare i en stor sociologisk under- sökning i Märsta. Sociologi är en vetenskap som studerar mänskliga relationer och processer på individ- grupp- och samhällsnivå.

Men vad var det då som var så intressant i Märsta? Jo saken var den att man sedan 1943 utrett och diskuterat var Stockholms nya internationella flygplats skulle byggas. Start- och land- ningsbanorna på Bromma flygplats var för korta för de nya flygplanstyper som bl.a. skulle trafikera flyglinjerna till andra sidan Atlanten. Det behövdes en ny storflygplats. Alternativ stöttes och blöttes tills frågan blev akut när SAS skulle få den första leveransen av flygplans- typen Douglas DC-8 1959 (se bilden). Då behövdes längre landningsbanor på en ny storflygplats.

Ett riksdagsbeslut fattades 1957 om att anlägga två stycken start- och landningsbanor vid Halmsjön, en 3 300 m lång bana 1 i nord-sydlig riktning och en 2 500 m lång bana 2 som gick i riktning ost-väst. Året efter utlyste veckotidningen Året Runt en namntävling för den nya storflygplatsen. Inget av de inlämnade förslagen valdes.

I stället antogs en modifiering av ett förslag från ortnamns- forskaren Lars Hellberg. Redan under 1300-talet hade området kallats provincia Aarland = åkerlandets område. Det slutliga namnet blev Arlanda eller officiellt Stockholm-Arlanda Flygplats som invigdes av kung Gustav VI Adolf 1 juni 1962. Redan kl. 00.15 den dagen lyfte ett SAS-plan med destination USA med bl.a. Greta Garbo som passagerare.

Här kommer jag och den undersökning vi var inblandade i från Uppsala universitet in i bilden. Vad händer med en liten tätort med knappt 3 000 invånare när man förlägger Sveriges huvud- stads storflygplats dit som nära granne? Självklart kunde man förvänta sig en snabb förändring av det lilla samhället, befolk- ningsmässigt, med kommunikationer och överhuvud taget snabba och stora förändringar.

Det var i den här lilla tätorten jag tillbringade 22 november 1963 och varje vardag under 2-3 veckor under november. Den 22 var en fredag och jag kom hem ganska sent med tåget till Uppsala. Att intervjua är ett ganska ansträngande arbete särskilt som orutinerad intervjuare. Det fanns så många regler att hålla reda på. Man måste vara på alerten hela tiden så efter en arbetsdag var man ganska trött.

Tore Liljeholms (känd skollärare i Rävvåla/Saxdalen under lång tid) fru hade ordnat ett rum åt mig hos en väninna när jag kom till Uppsala för att studera hösten 1962. Den här kvällen kom jag hem sent till mitt hyresrum i Kåbo i Uppsala. Jag satte på radion och ville nog bara koppla av. Då kom nyheten: President John F. Kennedy mördad!




Intervjuundersökningen fortsatte och USA fick en ny president Lyndon B. Johnsson. Och Arlanda utvecklades från två startbanor, ett trafikledartorn och några baracker till den storflygplats det är idag.

Arlanda hade under september i år 8 778 landningar. Antalet passagerare var under samma månad 1 440 297. Märstas befolkning ökade på fem år från knappt 3 000 år 1960 till 10 000 och nådde 1990 uppe i 20 000. Det kändes intressant att vara med i en snabb utveckling. Då visste jag inte att jag skulle komma tillbaka till Arlanda på studiebesök i trafikledartornet några år senare som meteorologistuderande.

Rävvål-farstu

När jag föddes under andra världskriget hade vi ett rävvål-farstu på Hagfallstorpet. Efter krigets slut blev det behov av utbyggnad. Huset tillhörde min mormor som också bodde i huset. Det fanns ingen källarvåning och inget badrum eller toalett. Vi hade utedass i ladugårdsbyggnaden.

Båda mina föräldrar deltog i det tunga arbetet. De grävde ut under huset för en källarvåning och de grävde en ny brunn. De fick hjälp av vår granne Skräddar-Johan Andersson. Han var inte skräddare utan arbetade som förman i anrikningsverket vid Långfallsgruvan. Min morbror Elis Haag, Gunnar Jakobsson och andra hjälpte också till.

Så här såg huset ut innan ombyggnaden påbörjades. Bilden har visats i bloggen förra året men den här gången vill jag visa förstugan, rävvål-farstun. En känd rädd-aktör i Ludvika, Bertil Danielsson har i sin lokala ol-lista: Rävål-fârstu = "Volvosugga". Här menas dock den typ av förstuga som många hus i byn hade under kriget och som många har kvar än i dag. Varianter finns som vi ska återkomma till i ett senare inlägg.

I vårt hus låg som vanligt köket innanför farstun med vedspis och skafferi. Till vänster innanför köksdörren fanns en skrubb med en separator. Den användes på kvällen när korna mjölkats. Då fick jag hjälpa till att dra separatorn och som belöning fick jag silsupen, den första spenvarma mjölken som kom från separatorn.

Bredvid köket fanns sen en kammare. Det var finrummet. Vårt hus hade dessutom ett tillbyggt rum bakåt som var min mormors.

Jag kunde ha varit fyra år när jag fick en trampbil. Den hade ställts bredvid den trapp som fanns mot söder, två-tre trappsteg utan räcken. Mina föräldrar var förstås nyfikna på hur jag skulle reagera på den fina presenten.

Jag gick ut på trappen men såg inte trampbilen. Jag hade gått ut för att spotta! Gjorde man så förr? I vilket fall som helst så spottade jag på andra sidan av trappen. Så småningom lockades jag ut på trappen igen och upptäckte trampbilen som tjänstgjorde i flera år. Min far berättade gärna den lilla episoden.

Under huset grävdes ut för fyra rum, pannrum, badrum, matkällare och ett övrigt rum där trappen kom ner.


Stugan brädfordrades och farstun revs. Skorstenen revs och en ny murades från källarvåningen och upp.

Framför huset murades en ny grund med källarvåning för den nya utbyggnaden.

Det var mycket jobb men jag minns att det var mycket skoj och skämt och mycket sång. När skorstenen murades upp hade vi hjälp av en murare Ransäter från Stockholm.


Han och min morbror Elis hade arbetat ihop tidigare och de sjöng och skrattade hela tiden.

En sång som jag fick lära mig ordentligt den sommaren var Ulf Peder Olrogs Mera bruk i baljan boys.

När Öresundsbron byggdes gick det också åt en del bruk och betong. Så där sjöngs också den här låten...

Minns ni Frukostklubben?

Jag minns radioprogrammet Frukostklubben - för jag var där en gång. Som jag nämnt tidigare i bloggen hade jag en moster i Stockholm som vi därför brukade besöka ett par gånger om året. Mina föräldrar var nyfikna på det mesta och intresserade av att vara med om olika evenemang.Under ett besök i Stockholm bestämdes att vi skulle försöka komma in i den studio på AB Radiotjänst där man direktsände programmet Frukostklubben. Jag är inte helt säker på vilket år det var men troligen 1947 eller 1948. Programmet sändes från februari 1946 till december 1949 och senare 1955-1978. Totalt sändes 680 program, på morgonen på lördagar, men från 1968 när lediga lördagar blivit allmänna flyttades det till söndagar.Frukostklubben var det första direktsända underhållnings-program som AB Radiotjänst sände på morgontid. Programledare var Sigge Fürst (till höger). Jag tror att sändningen började kl 07.00 och varade en halvtimme. Men jag vet att första programmet började 08.10. Dessutom har programlängden varit både en halv och en timme.

Min familj var ju förstås inte inbjuden att delta i programmet som gäster - vi hörde till publiken som fick vänta på att bli insläppt till kanske 10 minuter innan sändningen skulle börja.

Då öppnades dörrarna ovanför den ganska tvärt sluttande läktaren och vi fick smyga in... gärna snabbt, men tyst... för att bänka oss före sändningen. Repetitionen höll på att avslutas.

Studion var inte särskilt stor. Läktaren hade kanske 150 platser och "scenen" var det golv som låg nedanför läktaren, ungefär som i en idrottshall med en läktare. Vi fick några korta instruktioner, publiken var ju också kör och alla kunde ju den kända signaturmelodin som följde direkt efter påannonsen.

Exakt enligt programtabån påannonserades programmet:

Sveriges Radio Stockholm.
Nu följer Frukostklubben, underhållning vid morgonkaffet.
Och direkt därefter signaturmelodin:Alla i kör:
Goooood morgon
God morgon
Hör fåglar sjunga glatt god morgon, god morgon i kör.
God morgon
God morgon
Kom du hem sent i natt:
God morgon, förlåt om vi stör.

Sigge:
Innan vi går ut till dagens jobb och spring och skubb sjunger vi en liten sång i våran Frukostklubb

Alla:
God morgon
God morgon
Etern skall bära fram en hälsning
God morgon till dej.

Tyvärr kan jag inte hitta någon video som visar hur det såg ut och hur signaturmelodin lät... men den kom som så mycket annat från USA. Där hittade jag också det amerikanska orginalet till den svenska signaturmelodin. Den var hämtad ur filmen “Singing in the rain” där den framfördes av Debbie Reynolds, Gene Kelly och Donald O’Connor. Så här lät den:



På den tiden var ju radion ett viktigt medium och nästan det enda för information och underhållning. När vi barn ville understryka att det vi sa var riktigt sant avslutades utsagorna ofta med "Det har dom sagt på radion". Tidningar hade inte riktigt samma trovärdighet.



En "figur" som var återkommande gäst i Frukostklubben var Kaffe-Petter. Det var den docka som syns på startbilden för ovanstående video och som tillhörde skådespelaren m.m. Curt Randelli, skänkt av en lyssnare. Till kaffe äter vi gärna bullar, så lyssna på Sigge Fürst när han sjunger Ulf Peder Olrogs "Bullfest, bullfest hela dan". Kaffe-Petter satt alltid på den mikrofon som användes vid sändning av Frukostklubben, kom med giftiga och ibland störande inlägg. Han fick sin röst från Curt Randelli, buktalaren...

PS. Signaturen hansp har i en kommentar till inlägget lämnat en länk till en ljudinspelning av Frukostklubbens signaturmelodi. Tack för den! Här är länken: http://www.youtube.com/watch?v=jHCmNe_pK8w DS.

Spridda hösttankar

Så här strax före midnatt är det inte så lockande att gå ut. Temperaturen är -6,7 grader och kommer säkert att sjunka ett par grader till under natten. På dagen är det ju älgjakt så då vill man inte så gärna svansa runt i skogen.

Jag har aldrig varit intresserad av älgjakt men jag har blivit skrämd av älgar två gånger. Första gången var när jag var 8-10 år och jag och mina kompisar var ute och åkte skidor i skogen ovanför Stackarberget. Det fanns en smal linja i skogen ner mot sjön Saxen, norr om berget. Jag åkte först och hade hög fart utför. Man var ju bara rädd för att köra omkull.
 
Men den här gången blev jag rädd när det helt plötsligt stod en stor älg framför mig i spåret och blockerade hela linjans bredd. Allt gick så fort att jag inte hann reagera men precis när jag skulle köra rakt in i älgen hoppade den åt sidan.
 
Den gången hade jag tur men jag var rädd under lång tid efteråt när vi åkte utförsåkning i olika skogslinjor att det skulle komma en älg igen. Det gjorde det inte.
 
Inte förrän jag fått körkort och var på väg till Nås på dans. Det var en mörk kväll och min fars folkvagn som jag fått låna spann fint längs Västerdalälven mellan Björbo och Nås. Då stod älgen där igen! Det var förstås inte samma älg men lika stor och hotfull som förra gången. Den dök upp ur mörkret i den dimma som hade bildats vid älven och alldeles för nära bilen. Den var sakta på väg över vägen och i allra sista sekunden hann den flytta sig så att jag inte körde på den.
 
Älgar har skrämt mig två gånger men annars har mitt förhållande till älgar varit gott. Men vad hade hänt om jag kört på älgarna? Hade jag fått betala fällavgift? Eller fallavgift som det också kallas. Det har jag läst om idag. Avgiften betalas till länsstyrelsen och varierar i olika län.
 
Visste du att ingen statlig fällavgift tas ut för björn jaktsäsången 2009/10? Jagar du i Kamchatka i Rysslan är fällavgiften för älg 2500 US-dollar och för björn 2800 US-dollar. Frågan är om man fångar björnen eller älgen i en fälla: Ska man också då betala fällavgift? Och i så fall: Gäller avgiften djuret eller fällan?
 
Ja det finns många tankar som dyker upp i älgtider. Ta t.ex. den ekonomiska krisen. Kanske den inte alls beror på problem i andra länder som politikerna skyller på. Tänk om den är ett resultat av de höjda fällavgifterna... Ja det här är frågor som är viktiga att reflektera över när det smäller runt knutarna både i Mässan, på Saxberget och i Finnmarken. Och det är nog ingen idé att skjuta tankarna på framtiden. Nej det är nog bäst att ta tjuren vid hornen.
 
Älgarna kan få lite svårt att orientera sig i skogen när det blir älgjakt. Det blir ju så trångt med alla älgjägare. En som orienterat sig obehindrat i skogen sedan barndomen är Kart-Bosse alias Bredmyr-Bosse. Han har en trevlig blogg som handlar mycket om orientering men också med inslag av Saxdalsperspektiv. Botanisera gärna i Bosses berättelser och tankar här.

Nästan besöksrekord

Söndag eftermiddag sattes nästan nytt publikrekord på Gubbas Berg.
Det gamla rekordet innehar fortfarande Alice-Babs, när hon 1951 vid en turne besökte Folkets Park på Gubbas Berg i Saxdalen.






En eftermiddag att minnas vid Folkets Hus fick vi vara med om denna söndag.




Saxdalens Manskör, Heidi Baier, Peter Bogsveen, Björn Hedén och Björn Jadling bjöd på en musikalisk visafton av stora mått.








Ett fullsatt Hus njöt av en fin föreställning, i pausen serverades kaffe med bulle och kakor.
























Fler bilder på: www.vvk.se

Hälsningar Lars-Åke

11 oktober kl:16,oo

Tittar ut och konstaterar, 2 grader och ett stilla regn [:-(( , perfekt för litet kultur inombords,
Kl 16 i dag träffas vi i Saxdalens Folkets Hus över en värmande kopp kaffe, och till underhållning av trubadurer och inte minst Saxdalens Manskör.
Väl mött i ett, av vår nye vaktmästare, "välfejat" Saxdalens Folkets Hus på Gubbas Berg.
Alla hittar säkert dit, annars har vi entren på bilden ovan.
Hälsningar Lars-Åke

Viktigt möte om nya macken i Sunnansjö

Vi är många som saknat möjligheten att fylla bensin i Sunnansjö sedan vår konsumentägda OK-mack försvann. Men nu har vi fått hoppet tillbaka!


Det här var första bilden som visades i den nästan fullsatta IOGT-NTO-lokalen i Sunnansjö på torsdag kväll. Arbetet med planeringen för att starta en ny konsumentägd bensinstation har kommit långt. På det konstituerande mötet för att bilda en ekonomisk förening togs beslut om stadgar, styrelse och övriga funktionärer. Nästa steg är att registrera föreningen hos Bolagsverket.

Ett så stort antal personer har preliminärt tecknat sig för andelar (à 500:-) att upphandlingen ska kunna starta så fort de juridiska formaliteterna är avklarade.

Fler andelstecknare är fortfarande mycket välkomna!

J. R. Ewing, alias Larry Hagman, kom inte till mötet. Han har fullt upp att förbereda sig till en stor kändisgala i Chicago nästa lördag. J. R. är ju dessutom mer intresserad av grön energi än av olja idag. Han producerar solenergi, över 10 000 kWh per år, i den solenergianläggning för hushåll som han äger. Kanske kan han bidra med utbyggnad till ytterligare ett drivmedel (solproducerad bil-el) som krävs om försäljningen av bensin/diesel kommer upp i 10 m³.

Vem vet, kanske Larry Hagman kommer förbi Sunnansjö för att tanka när han kommer till Sverige nästa gång. Han åker gärna på sin Harley Davidson och kanske har han i så fall sin svenska fru Maj Axelsson på bönpallen? Men det är betydligt mer osäkert än att vi får en bensinmack i Sunnansjö igen. Den har ännu inget namn men alla kan komma med förslag!

Den nya macken blir ingen stormack men vi ska kunna tanka både bensin och diesel. Det är det viktigaste. Det är inte alltid så stor fördel med en stormack. Se bara på den här videon: (Jag ber om ursäkt på förhand för det grova språket som vi nu undviker genom att bara bygga en självbetjäningsmack)

En klar höstdag och ett örnnäste

Örnnäste har nog för många svenskar en negativ klang. Man tänker kanske i första hand på Kehlsteinhaus, den 50-årspresent som Adolf Hitler fick av sitt nationalsocialistiska parti 1939, till vänster. (Klicka på bilderna för att se dem förstorade).

"Örnnäste" är annars ett giltigt svenskt ord enligt Svenska Akademins ordlista, SAOL. Det ligger mellan "Örnnäsa" och "Örnperspektiv" i ordlistan. Och örnperspektiv har man säkert från denna denna 1834 meter höga bergstopp.

För den som är intresserad av litteratur och film kanske Örnnästet har en mindre negativ klang. Alistair MacLean skrev både krigsthrillern Where Eagles Dare och manuset till filmen med samma namn. Smarta förläggare översatte titeln till svenska Örnnästet för att den skulle associeras med Hitlers Örnnäste. Hitler var ju förvisso en större kändis än Alistair MacLean.

Utsikt från Saxberget har vi saxdalingar annars läst om i många kåserier av Bengt Emil Johnson i Dalademokraten. Och även om höjden inte kan jämföras med Kehlsteinhaus så visst ger Saxberget också ett fågelperspektiv trots att örnförekomsten är liten.

Från Sörbyn i Saxdalen kan man kika upp mot Saxbergets topp och om man justerar kikarens fokus på verandan kan man se det här nästet... Då har man fokus på familjen Hahnes egna örnnäste.

Till vänster kan man därifrån se Väsman bakom Malbacken - om man tittar lite norrut.



Blickar man längre söderut kan man se Blötberget med gruvlaven och sjön Glaningen.


Andra blickfång är Snöklinten, t.v. och nedan till höger Björnhyttans avfallsanläggning.






Ludvika med Lyviken och ABB syns här till vänster och i bakgrunden vindkraftverken ovanför Smedjebacken.
Utsikten över gårdarna i Sörbyn är vacker:

Fartens tjusning

Sen jag var en liten pojke har jag tyckt om att åka med olika fortskaffningsmedel. Och ibland har det varit extra spännande om man har fått åka fort. Vad som uppfattas som fort skiftar ju med tiden. De första bilarna körde ju inte speciellt fort men när en av de första bilarna som sågs i Rävvåla kom körande från Karlströms affär mot Oppigårds och passerade den lilla gård som då låg i sluttningen mitt emot Verkdammen - då räckte den hastigheten för att skrämma slag på den manliga åskådare som stod på vägkanten och iakttog det skrämmande fordonet så att han kastade sig handlöst över en gärdsgård för att komma på säkrare mark. Oturligt nog var det en gödselstack på andra sidan staketet. Det gjorde kanske att fallen blev mjukt men ändå inte så trevligt.

När man någon enstaka gång fick åka taxi när jag var liten var det en upplevelse om det var Hugo Eriksson som körde och turen gick över Skeppmora. Hugo och Valle hade alltid fina taxibilar och särskilt Hugo ville prova de nya bilarna på Skeppmora. Det var dåtidens fartsträcka. När det då gick i 100 km/tim kunde man knappast föreställa sig att det gick att köra fortare. En annan känd fartsträcka var betongvägen mellan Falun och Borlänge.

Jag trodde att det var "fri hastighet" utanför tätbebyggt område fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen men det har förekommit regleringar långt tillbaka i tiden. Redan på 1700-talet fanns regler för den tidens fordon: hästskjutsarna. I Stockholms stad infördes regler 1754 genom ”Kungjörelse och Förbud, emot olofligit körande och ridande här i staden”.

Illegal fortkörning finns skriftligen dokumenterad redan 1904 då Stockholms Dagblad (nr 101, s. 4) rapporterade att "(Spårvagnen) blef .. bötfälld för fortkörning”

I den första förordningen om automobiltrafik från 1906 finns föreskrift om hastigheten:

9 §.
Automobil får icke framföras med större hastighet än som motsvarar i stad, köping och annat tättbebyggdt samhälle: 15 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma samt annorstädes: 25 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen.

Ambulanser och brandbilar var undantagna från ovanstående hastighetsbegränsningen. En sammanfattande beskrivning av hastighetsbegränsningens historia säger dock att hastigheten utanför tätbebyggt område i princip var fri fram till förberedelserna för högertrafikomläggningen 1967.

Som barn var jag fascinerad av att titta på och pröva olika fortskaffningsmedel. Vid min familjs årliga besök i Stockholm ville jag alltid åka ut till Bromma flygplats för att se de stora flygplanen, på den tiden DC3:or, lyfta mot Amerika som man sa på den tiden. Andra upplevelser som jag inte ville missa var att åka rulltrappa. Det fanns bl.a. på varuhuset PUB. Sen ville jag åka hiss och det fanns på Hantverkargatan 53 där min moster och morbror bodde. Det blev många turer upp och ner och jag fick inte åka ensam så någon vuxen fick offra tid och följa med. Om min första flygtur har jag skrivit förut i bloggen här.

Tågåkning har jag också skrivit om tidigare men inte om den snabbaste tågtur jag upplevt. Under mitt arbete på Statistiska centralbyrån blev det många turer till Bryssel och Luxemburg. EU:s statistikkontor ligger i Luxemburg. Jag funderade någon gång på att åka tåg eller bil till Luxemburg men det skulle ta för lång tid så det blev att ta flyget varje gång. Samtidigt bodde min dotter Rebecca i Montpellier i södra Frankrike under vårterminen 1997 där hon läste franska på universitetet. Under en av resorna till Luxemburg tog jag några dagars semester för att hälsa på min dotter. Det snabbaste hade ju varit att flyga ner till södra Frankrike men jag tog mig tid till att åka tåg.

Den här resan hade sina små problem från början. Det fanns ingen flygstol kvar från Köpenhamn till Luxemburg utan jag fick flyga till Köpenhamn och därifrån till Amsterdam och byta till ett plan till Luxemburg. Jag kom emellertid fram till Luxemburg i tid men däremot flög min väska åt något annat håll. Vi hade möten med EU-gruppen två dagar så jag var inte orolig att mitt bagage inte skulle komma fram innan jag skulle åka till Frankrike. Men det visade sig att min väska inte kom fram förrän på kvällen när jag skulle åka till Frankrike. Jag hann hämta väskan på hotellet innan jag tog bussen till järnvägsstationen.

Jag skulle ta ett lokaltåg från Luxemburg till Bettembourg bara drygt en mil söderut. Där fick jag vänta på ett nattåg från Bryssel som skulle ta mig genom hela Frankrike. Jag trodde att det gick många tåg till Bettembourg på kvällen. Nattåget därifrån skulle inte gå förrän omkring midnatt. Så jag tog det lugnt på stationen i Luxemburg men letade på perrongen där mitt tåg skulle avgå. När jag kom upp på perrongen stod en konduktör och vinkade fram mig till sista vagnen. Jag tänkte att jag lika gärna kunde sitta några timmar extra i Bettembourg som att stanna längre i Luxemburg. Det visade sig sen att jag hade tur att konduktören var så ivrig att få mig med på tåget. När jag kommit ombord frågade hon vart jag skulle och jag talade om att jag var på väg till Montpellier. Då hade jag tur som hann med det här tåget för det var det sista för dagen till Bettembourg!

Resan från Bettembourg till Montpellier var helt problemfri även om jag inte sov så bra. Jag var ju så nyfiken och ville titta ut så fort vi stannade vid någon station. Särskilt ville jag inte missa att se Lyon när vi stannade där. Sen sov jag bättre.

Jag tillbringade några innehållsrika dagar med min dotter i Montpellier innan jag skulle ta tåget till Paris. Att jag valde att åka omvägen över Paris berodde på att man från Montpellier till Paris kan åka med det franska snabbtåget TGV. Den närmaste vägen hem hade annars varit att åka tillbaka till Luxemburg samma väg som jag kommit.

Ända sedan jag första gången läste om TGV-tåget har jag drömt om att någon gång kunna åka med det. Jag hade varit i Paris tidigare och försökt ta en kortare tur med TGV med det skulle ta en hel dag som jag inte hade tid med. Min dotter följde mig till tåget en tidig morgon i Montpellier och jag steg ombord. Som svensk är man ju i god tid och det var inte många personer ombord på tåget när jag steg på. Alla resande har platsbiljett på TGV-tågen och jag letade på min plats. Det var en fönsterplats innanför en ung dam som också var där i tid.

Efterhand fylldes kupén på så att den var nästan full. Alla hade lugnt kunnat sätta sig och flera hade redan börjat sova. Då - precis innan tåget skulle gå - steg fyra japaner på tåget, ett yngre par och troligen hans föräldrar. Som alla andra hade de också platsbiljetter. Det var bara det att fransmännen inte bryr sig mycket om platsbiljetterna eftersom alla ändå har plats. Men japanerna propsade på att få sina platser. Det ledde till att nästan alla fick flytta på sig och det tog ganska lång tid tills alla hade kommit på sina "rätta" platser.

Min granne, den unga damen var från Paris och hon var på väg hem. Hon frågade vart jag skulle åka och jag talade om att jag skulle åka till Paris och byta där och fortsätta till Luxemburg där jag skulle ta flyget till Sverige. Åh så jobbigt, hon tyckte så synd om mig att jag skulle åka så långt. Hon visste inte hur hon skulle stå ut med resan ända till Paris. Men hon åt choklad och jordnötter och allt vad det var och hon bjöd frikostigt. Själv hade jag svårt att förstå henne eftersom en av mina drömmar just höll på att gå i uppfyllelse, att resa med ett TGV-tåg.

TGV-tåget kan köra upp till 300 km/tim men bara när det är en specialbyggd järnväg för höghastighetståget. Från Montpellier till Lyon var det vanlig järnväg och där fick inte tåget köra fortare än vanliga intercitytåg. När vi lämnade stationen i Lyon blev det en helt anna fart. Det kändes som att flyga men utan att lyfta. Det obehag som en del resenärer känner när de reser med X2000 i Sverige uppstår inte i TGV. Tåget går stadigare och den 40 mil långa sträckan från Lyon till Paris tar två timmar.

När tåget stannat på Gare de Lyon suckade min reskamrat och var så tacksam för att vi ÄNTLIGEN var hemma i Paris! Jag fick all den choklad och tilltugg som tjejen på platsen bredvid köpt för att fördriva den gräsligt långa och tråkiga tågresan från södra Frankrike upp till Paris - men som vi inte orkat äta upp under tågresan. Vi skildes i Paris som goda vänner men med helt olika upplevelser av tågresan.

För mig var TGV-tåget en dröm som var lika fantastisk i verkligheten. Jag minns inte hur lång tid hela resan tog men de 40 milen från Lyon till Paris tog trå timmar. Idag tar hela resan Monpellier - Paris 3 timmar och 20 minuter. Man har byggt ut det specialbyggda snabbspåret söder om Lyon.

För att ge en liten uppfattning om det franska TGV-tåget kan vi här titta på en video om TGV-tågets födelse, tyvärr bara med kommentarer på franska:



Ett billigare sätt att resa med TGV är att tågsurfa. Då får man ingen service och ingen sittplats. Och ståplats? Ja bedöm själv:


Den här möjligheten visste jag inte ens om men som rävvåling kanske jag borde har funderat på alternativet i så fall. Det hade dragit ner priset betydligt... Men jag hade redan planerat resan i detalj. Jag hittade en tysk webbplats på Internet där jag hittade alla tågtider och all information utom priser i svenska kronor.

Jag ringde SJ som nästan inte kunde svar på någonting direkt men när jag räknade upp alla tågnummer, datum och avgångstider så fick jag snart ett pris och kunde beställa biljetterna som skickades hem till Sverige i god tid före avresan till Luxemburg. Han som sålde biljetterna till mig sa att om alla visste mer om sina resor än vad man direkt kunde plocka fram på SJ så skulle det vara lätt att sälja resor. Men då var det inte så vanligt för SJ att sälja sammansatta resor i utlandet och dessutom med tåg från tre olika nationer. Men allt klaffade till 100 procent.

Jag åkte på husmoderssemester och bodde på ett slott

I slutet av 40-talet, det bör ha varit en av somrarna 1946-48, var jag med mina föräldrar och min farmor på semester på Örenäs slott vid Öresund, mellan Helsingborg och Landskrona. Klicka på rubriken (eller här) för att komma till deras hemsida. Om du har ljudet på kan du då bl a höra något som var mycket typiskt för den aktuella sommaren: Getingar!

Örenäs Slott ägdes då av Reso AB, en resebyrå- och hotellkoncern med folkrörelserna, bl.a. Kooperativa förbundet (KF) och Arbetarnas Bildningsförbund (ABF) som ägare. Reso AB grundades 1937, året innan vi fick den första svenska semesterlagstiftningen. Syftet var att ge möjlighet till "folksemestrar" för bredare lager av Sveriges befolkning - med andra ord "vanligt folk".

Örenäs slott blev en del av denna nya utveckling. Slottet har en spännande historia. Den slottsbyggnad som finns kvar idag byggdes under 1914-1918 d.v.s. under de år första världskriget pågick.

Året för andra världskrigets utbrott, 1939 bytte slottet ägare. Den tidigare ägaren greve Bonde hade erbjudanden att sälja slottet till den tyska naziströrelsen som ett blivande rekreationsställe för höga nazister. Bonde valde emellertid att sälja slottet till Skånes fackliga organisationer. Mer om historien kan ni läsa här. Hade slottet blivit ett semesterhem - eller planeringscentrum - för höga och lägre nazister lär jag aldrig ha fått min husmoderssemester på slottet.

Ja, det var en husmoderssemester vi var på. Jag vet att min farmor och kanske också min mamma fick del av de nya nya möjligheter som då fanns att söka kommunalt bidrag till resa (ferieresbiljetter) och vistelse på semesterort s.k. husmoders-semester.

Men vad kan en gosse som inte ens börjat skolan komma ihåg av en semester på Örenäs slott? Jag minns ingenting av resan dit eller hem. Den måste ha gått med tåg, troligen från Grängesberg till Hälsingborg. Däremot har jag klara minnen av flera händelser under vistelsen på slottet.

Vi bodde inte i slottets huvudbyggnad utan i ett annex men måltiderna intogs i en stor matsal i slottet. Frukost var havregrynsgröt med äppelmos och mjölk. Problemet med den rätten var att just det här året var ett riktigt geting-år. Det gällde att se upp så att man inte fick en eller flera getingar i munnen när man tog en sked av gröten.

Vi badade mycket och tillbringade mycket tid på stranden. Där var det en man som råkade illa ut. Han åt ett äpple och fick en geting i munnen och blev stungen i tungan. Tungan svällde snabbt upp och han fick transporteras i ilfart till något sjukhus. Efter den episoden var man ännu försiktigare med gröten.

På slottet fanns en hel del personal och speciellt en "tant" - hon var säkert ung, kanske i övre tonåren - som jag fick ett särskilt gott öga till. Hon fanns med och arbetade vid måltiderna men var ofta också med oss på stranden när vi badade. Jag förstår nu att hon hade "timmar" - ledig tid på eftermid-dagarna som hon kunde utnyttja till bad.

Min "tant" hade skurgums-frisyr! Har ni hört det ordet? Jag minns det så tydligt men har knappast hört det efter den här sommaren vid Öresund. En sökning på Google gav bara 1 träff! Finns det sådana ord? Jag hade hoppats hitta en bild på skurgumsfrisyr men ingen träff. Då kom jag att tänka på en bild från den franska filmen Och Gud skapade kvinnan från 1956 där Brigitte Bardot hade en frisyr som åtminstone delvis liknade skurgums-frisyr. Den bilden hittade jag. Skurgumsfrisyr gjordes genom att sätta upp håret i nacken med hårnålar så att det låg slätt mot nacken och såg ut att växa och sträva rakt uppåt.

Ett annat klart minne från husmoderssemestern var när vi följde med på en dagstur till Ven, den lilla ön mitt i sundet. "Min tant" var med på den resan också. Jag minns inte hur vi tog oss till Landskrona men därifrån åkte vi båt till Ven med en vanlig fisketrålare som modifierats för turisttrafik. Det gungade ganska mycket på vägen över och en trålare rullar ganska lätt i dyner och vågor.

På Ven gick vi ganska långt, upp till kyrkan. Där var jag fascinerad av en modell av en fullriggare som stod i ett av kykans fönster. Vi gick till Backafall som jag kände väl till musikaliskt. Min morbror Elis Haag hade sjungit Flickan från Backafall av Gunnar Turesson/Gabriel Jönsson många gånger. Han ackompanjerade sig själv på gitarr.

Snart var det dags för återfärd till fastlandet. "Min tant" som inte var någon badkruka hade pratat med skepparen att han skulle fiska upp henne utanför vågbrytaren på vägen tillbaka. Skurgumstanten ville simma ut i vågorna utanför vågbrytaren. Det gick bra men jag var orolig för det vågade nu ganska ordentligt. Men tanten fick klättra upp på trålaren igen när vi kommit ut till henne på öppna havet. Men simturen slutade lite olyckligt ändå. Väl ombord gick tanten ner under däck för att ta av sig den våta baddräkten och ta på sig torra kläder. I den nu krabba sjön som gjorde att trålaren rullade ordentligt blev hon sjösjuk. Väl uppe på däck hämtade hon sig dock ganska snabbt igen.

Ett annat minne från Örenäs var att jag där för fösta gången spelade piano för en större publik. Det fanns ett piano i den stora matsalen och vi var i god tid till en av måltiderna. Jag satte mig på pianostolen med ryggen mot pianot medan vi väntade på att maten skulle ställas fram. En dam som också väntade på måltiden kom fram och frågade "om inte den lille gossen skulle spela en bit". Jag svängde runt på pianostolen och spelade "Kattvalsen" eller "Kalle Johansson" som den också kallas. Min mamma hade just lärt mig att spela den.

Själv har jag bara ett svagt minne av att jag spelade på pianot men min far berättade episoden många gånger och tyckte att den var så trevlig därför att "den tanten" (som var mycket äldre än min "skurgumstant") blev så väldigt överraskad av att jag kunde spela. Hon hade bara skämtat med mig...

Är Indien min tvillingsjäl?

Sedan jag var liten har Indien fascinerat mig. I min andra blogg, Olas blogg, har jag skrivit sju inlägg om min relation till Indien. Läs gärna en del av min Indien-historia där. Men Indien följer mig på något sätt överallt också i Saxdalen. Jag har till och med börjat fundera på om vi på något sätt är tvillingsjälar, Indien och jag?
 
Som statistiker har jag ju en viss kunskap om sannolik- heter och jag börjar tycka att jag påminns oftare om Indien än vad som borde vara en slump. Jag vet att jag långt innan vi fick svensk television hade en romantisk lockelse till Indien. Nu menar jag med romantisk inte något som bara har med kärlek att göra - en uppfattning som jag hade då. Nej, min svensklärare Granstedt på Högbergsskolan i Ludvika lärde mig och mina klasskam- rater att romantik är "flykten från den förhandenvarande verkligheten".
 
Det första påtagliga minnet av en indisk verklighet var i televisionens begynnelse. Ravi Shankar besökte Sverige och spelade en raga eller flera ragor på sin sitar. Han satt på traditionellt indiskt vis på golvet och spelade i en spartansk svensk TV-studio. Jag var helt fascinerad och tog till mig den klassiska indiska musiken - den tilltalade mig mycket.
 
Jag får tacka Stikkan Andersson och min indiska "syster" Anu för att jag nu själv äger en sitar till ett pris som var mycket överkomligt, se här.
 
Inte förrän 1998 när jag besökte Anu i New Delhi insåg jag att Indien och jag hade samma födelsedatum, 26 januari. Republiken Indien föddes officiellt 26 januari 1950, samma dag som jag firade min åttaårsdag. Så Indien och jag kan inte vara tvillingsjälar men syskon- själar.
 
Jag är intresserad av min hembygd. Dit hör naturligtvis Grängesberg och Ludvika. Så när jag är i Ludvika går jag gärna in och tittar på Globe bokhandel. Där hittade jag för en tid sedan en bok av Olavi Hemmilä: Från Gränges till Ganges. Den handlar till stor del om hur svenska författare och speciellt Dan Andersson påverkats av Indien och indisk religion. Själv har jag aldrig varit till den bland hinduer heliga floden Ganges men däremot till en annan helig Indisk flod, Yamuna, som rinner genom både Delhi och Agra med Taj Mahal.
 
När jag var liten hörde jag en dalmas sjunga på Götaplatsen i Göteborg. Han var från Borlänge. Jag minns att han sjöng "Till Havs".
 

 
Men han sjöng också verk som komponerats utanför Sverige, t.ex. ryssen Rimskij-Korsakovs "Song of India" ur operan Sadko. Jag undrar om Jussi Björling upp- skattade havet utanför Västkusten - och Indien lika mycket som jag?

 

En annan Song of India är Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana. Läs en översättning av texten till  Jana-Gana-Mana här! Och lyssna sen på videon här under som också visar en hel del indiska instrument och indisk natur.

 

Slutrapport från Saxenstranden

Jag följde iordningställandet av markytorna vid Minilivs och Saxenstranden under förra hösten, här i bloggen. Nu har slutklämmen kommit på plats, belysningen av det fina brythjulet från gruvhissen i Långfallsgruvan är tänd, blommor utplanterade, allt ger ett mycket trevligt intryck.
Det upplysta linhjulet pryder verkligen sin plats, och påminner om de "goda" tider som en gång var här i byn, och väcker många minnen till livs, när man "joggar" förbi i det alltmera tätnande höstmörkret.
Hälsningar Lars-Åke

Historisk idrottsseger i Saxdalen

Vi boule-spelare i Saxdalen PRO har spelat boule idag. Så i morgon tror ni kanske att ni i er dagliga tidning kan läsa om resultatet. Har ni prenumererat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet kanske ni inte ens letar efter att se den aktuella ställningen i boul-serien före den avslutande omgången på måndag nästa vecka? Men läser ni en lokal tidning, Dalarnas Tidningar eller Dalademokraten kan man väl vänta sig att se de flesta lokala nyheter, också lokala idrottsresultat - bland massor av sport. Men där hittar ni nästan helt säkert inte en rad eller siffra om boule-serien!

I Dalarnas Tidningar har vi någon enstaka gång sett tabeller från vår boule-serie. Det har vi varit mycket tacksamma för. Men i Dalademokraten, som jag har prenumererat på sen jag flyttade tillbaka till Saxdalen för två år sedan har aldrig förekommit något resultat. Både mina medspelare och våra motståndare från åtta orter i Västerbergslagen efterlyser en lokaltidning där vi kan följa vår egen serie. Vi vet nu inte ens hur vi ligger till och hur det har gått i de matcher som vi inte spelar i. Vi pensionärer är en stor grupp och de flesta har en lokaltidning - hittills... De lag som deltar i serien är Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

Vi på Saxdalen blogg är därför stolta över att kunna presentera åtminstone ett resultat från måndagens seriematcher: Saxdalen Ludvika 8-1

Vi saxdalingar är naturligtvis glada åt vår seger. Vi har inte varit bortskämda med för många under spelsäsången utan är mer vana vid den känsla som Ludvikalaget kände när de lämnade Furuliden på måndag eftermiddag. Spelare med betydligt längre tid i laget än jag själv säger att Saxdalen aldrig vunnit så stort tidigare. Så det var en historisk seger för vårt lag. Men vi drar inga stora växlar av segern. På måndag är det både en ny match men också ny tid för samvaro med våra motståndare från Nyhammar. Det ser vi fram emot.

Den sociala gemenskapen är nog ändå det viktigaste för de flesta spelare i den här serien även om det också är en tävling.

På tal om museum...

Åtminstone för oss som bor i Saxdalen verkar det här med museum inte vara något att satsa på. Lars-Åke har ju nyligen berättat historien om det försvinnande? Saxdalens museum. Det kallas ibland Saxdalens idrottsmuseum eftersom det innehåller mycket om Rävvåla/Saxdalens idrottshistoria. Men där finns också en hel del annan historia både från gruvan och från det gamla gruvsamhället.

Nu verkar det som att muséet kommer att läggas i malpåse i Saxdalens Folkets hus. Elräkningen från den kamin som hållit muséets temperatur en bit över fryspunkten under vinterhalvåret blev för dyr för vår kommun. Som gammal Rävvåling är jag rädd att det slutar på samma sätt som för en annan malpåse vi hade i många år: Långfallsgruvan.

Den fick aldrig något museum. Den utplånades så att de som arbetat där under hela sina arbetsliv inte känner igen någonting när de besöker det gamla gruvområdet. Som medlem i Rävvåla kulturförening hoppas jag att vi på något sätt ska få ihop till en informationstavla som berättar huvuddragen av den gamla gruvdriftens historia.

Gamla foton och gamla historiska texter kanske inte är rätt medium i våra dagar för att bevara och visa upp historiens gång. Vi kanske inte behöver några lokaler för att förvara och visa historia? Nu finns andra möjligheter. Titta här:



Klicka på "Start-triangeln" för att starta Johannes Graafs presentation av Långfallsgruvans historia i videoformat. Jag vill gärna säga Grattis till Johannes för det här sättet att presentera historiskt material.

Johannes är också min blogg-kompis med en originell och kreativ blogg som heter vitafrun (klicka här för att komma dit). Johannes har också något så unikt som ljudinspelningar från de underjordiska hål som fortfarande finns kvar från Långfallsgruvan. Han har också kreativa foton från Runnbergsgården, Missionshuset och mycket annat på sin blogg. Besök den!

Sen kan man ju börja fundera varför man bor i en avkrok som Saxdalen? Med den nya tekniken går det ju att leva med lägre skatt på många ställen i Sverige och ändå ha större tillgång till service i olika avseenden. Och flyttar man lite längre kan man både få större köpkraft för sin pension och ett bättre klimat. Som snål rävvåling kanske man får se över de alternativ som finns...

Sysslar man dessutom med hembygdsforskning och utan att få tillgång till någon gemensam förvaringsplats för våra insamlade, museala fynd får vi väl förvara dem privat hos de personer som är intresserade och utför forskningen. Till och med en lokal blogg kan skötas lika väl från Barcelona, Gran Canaria, Thailand som från Colombia. Vi två bloggdeltagare: Sörby-bon Lars-Åke och Malbackingen Ola har provat på!

Den lokala bloggen Saxdalen blogg har det senaste året besökts av 17 143 unika besökare som har laddat ner 37 697 sidor från bloggen. Liknande besökssiffror lär förstås vara svåra att uppnå i ett traditionellt museum...

Saxdalens Museum del 2

Med anledning av mitt inlägg i bloggen 29 augusti, om risken för ett slut för Museet i Saxdalen, kom idag en reporter med fotograf från ortens lokaltidning på besök.

















Ett inslag kan förhoppningsvis väntas inom de närmaste dagarna.
Stort intresse för den omfattande samlingen visades, eftersom det speglar utvecklingen under en tidsrymd av omkring 150 år, inom dels gruvnäringen, skolväsendet och byn i allmänhet.
Hälsningar Lars-Åke

Stackarberget 205 meter över havet

Stackarberget har figurerat tidigare i bloggen med ett par bilder från 2006 när jag gick förbi Stackarberget och tog några foton. Nu har jag varit där igen, igår och jag tog liknande bilder den här gången också. Skilladen är inte så stor bortsett från Saxenstranden som nu har sitt fina gröna gräs och badplatsen ser lika lockande ut på långt håll som när man går ut på udden från parkeringen.
(Klicka på bilderna för att se dem förstorade)

Det var inget riktigt solljus den här dagen men grönområdet runt Saxenkiosken lyste ändå med sin ljusgröna färg. Däremot var Saxberget mycket skuggat och nästan skymt av låga mörka moln. Där är ju förstås vindkraftverken en nyhet i vyn.

Tyvärr ser man idag från Saxberget inte mycket av vare sig södra Saxen eller byn söder om sjön p.g.a. höga granar. Enligt säker källa finns det dock tillstånd från skogsägaren att ta ner en del träd som skymmer utsikten från Stackarberget.kör ner dit från vägen. Det blir väl en uppgift bland många andra för frivilliginsatserna i Saxdalen för att behålla byn tillgänglig och attraktiv för både bybor och turister.

Också över Storfars är utsikten forfarande god men hotas på sikt av den tall som är på väg att växa in i bilden.

Ta gärna en tur upp på Stackarberget. Därifrån har man en vy av Saxdalen som på många sätt är vacker och intressant. Det är lite av det perspektiv som man kan föreställa sig jättar hade när de gick fram mellan berg och sjöar och kanske av någon anledning kastade ut en stor sten mitt i sjön...