Var ligger Rävvåla eller Saxdalen?

Ibland blir man lite vilsen i sin omgivning även om jag tror att jag har ett bättre lokalsinne än genomsnittligt, en egenskap som jag i så fall har ärvt av min far. Senast jag blev påmind om den här egenskapen var i tisdags. Jag skulle åka till Borlänge för att skicka ett expressbrev med DHL till Sydamerika.

Om det har varit för mer än 80 år sedan skulle brevet till Sydamerika behövt skickas med båt. Så är det inte idag. Det brev jag lämnade i Borlänge i tisdags kl. 12.45 levererades till mottagaren i Bogotá, Colombia kl. 09.40 igår lokal tid. Jag minns en rad i en av de läroböcker i engelska språket som vi hade på realskolan i Grängesberg: "Time flies and so do we when we are in a hurry!" På svenska: Tiden flyger och det gör vi också när vi har bråttom.

Jo det här med att orientera sig: Innan jag åkte till Borlänge letade jag upp inlämningstället för DHL-försändelser på Internet och skrev ut en vägbeskriv- ning dit. Den innehöll också en liten karta som jag slängde en blick på. Sen lade jag både vägbeskriv- ningen med kartan och försändelsen som skulle skickas i en portfölj och körde iväg. Jag tänkte stanna längs infarten mot Borlänge för att studera kartan och beskrivningen för att hitta rätt.

Snart var jag på infarten till Borlänge och visste att målet låg någonstans  till vänster om "Tunatutten", Kupolen, så jag chansade på en väg till vänster och efter 5-10 minuter hade jag kört in på ett torg där vägen tog slut. Det var en slinga runt torget och sen tillbaka. Jag parkerade på första lediga plats på torget och började se mig om efter skyltar som skulle tala om jag händelsevis redan var på rätt torg. Innan jag hittat något namn på torget råkade jag titta på skylten över den affär som låg just där jag stannat. Då hade jag 10-15 meter till inlämningsställe jag försökte hitta!

Det var ett litet problem och det var att jag inte hade telefonnummer eller e-postadress till adressaten i Sydamerika vilket var nödvändigt. Ett mobilsamtal och en timmes väntan löste det problemet.

Hade det varit på 1920-talet skulle frakten ha gått med båt:

DHL använder sig fort- farande av båtar t.ex. vid försän- delser till Venedig. Om de också använder gondoler har jag inte lyckats lista ut...

Vårt brevskick gick den här gången bra till skillnad från för ett par år sedan när vi skickade ett brev till samma adressat i Bogotá. Det hämtades då på Malbacken (vilket är mer än 700 kr dyrare än om man lämnar det i Borlänge) . Två dagar senare körde en DHL-bil upp på gården för att leverera samma försändelse som samma företag hämtat hos oss två dagar tidigare! 
 
 Om det är långsintheten eller minnet som är för kort vet jag inte. Men jag minns att vi då sa att vi aldrig skulle anlita DHL igen men en snål och fattig Rävvåling/Saxdaling kör naturligtvis till Borlänge i det här nödfallet. 
 
 Sen fick jag av min bloggkompis Sörby-bo reda på att man inte ens behöver åka till Borlänge för att skicka med DHL. Man kan lämna in på många ställen närmare bl.a. på Coop i Sunnansjö Coop i Grängesberg. Som tur var (i det här fallet) gäller Sunnansjö, Grangärde och Grängesberg bara för inrikesförsändelser. 

 Jag visste att DHL hör ihop med det tyska postverket. Som barn visste jag inget om det men gillade ryska posten som vi lekte länge på alla våra lokala julgransplundringar på Malbacken: Handtag, famntag, klapp eller kyss? Det var tider det...  
  
 Men tyska posten eller Deutche Post AG (tyska post AB) fick jag inte att gå ihop med förkortningen DHL. Lite efterforskning visade  att DHL står för Dalsey, Hillblom och Lynn, de tre personer som startat företaget 1969 och levde på att flyga sjöfraktsedlar från San Fransisco till Honolulu på Hawaii så att tullklareringen redan var klar när fartygen anlände. Ett annat uttryck i engelska språket: Time is money, tid är pengar, gällde tydligen redan då. 

 Företaget utvecklades och till sist köpte Deutche Post (Tyska postverket) alla aktier i DHL 2002. 2008 invigde DHL sitt nav, eng: (hjul)nav (som allt cirkulerar runt) i Unna, Halle/ Leipzig i Tyskland.

DHL transportcenter är en av Europas största byggnader och kan ses här till höger. 
 
 Det här är förklaringen till att vi inte längre ser några bilar från Bilspedition på våra vägar. Vad hände med Bilspedition? Kortversion: Företaget köptes av ett tyskt företag som nu är uppköpt av Deutsche Bahn (Tyska SJ).

Men ASG då? Jo det blev uppköpt av det tyska transportföretaget Danzas som i sin tur gick upp i Deutche Post 1999. 2006 slopades varumärket och blev DHL. Varumärket DHL ägdes ju redan av Deutche Post. 
 
  Så här går det till i stora världen och ibland drabbas vi Saxdalingar/Rävvålingar av den stora världen. 
 
 Men tillbaka till min förvirring: Var bor jag egentligen? När jag idag sökte på namnet Rävvåla fick jag upp den här bilden (klicka för färstoring):

 Helt klart existerar Rävvåla fortfarande men inte i Grangärde socken utan i Värmland.




Mellan Rävvålamossen och Bratthöjdsmossen. Och inte vid sjön Saxen utan mellan sjöarna Djuprämmen och Stora Laggen. Vi är nu ca. en mil norr om Lesjöfors och en km. väster om Gustavsström.

Men Saxdalen då, det finns väl bara här hemma vid Saxenstranden? Nej, nej, nej! I Ortnamnsregistret i Uppsala finns inte mindre än fem Saxdalen förtecknade bara i Grangärde socken. Det "riktiga" Saxdalen finns förtecknat i samband med namnändringen från Rävvåla till Saxdalen på kortet står:

Saxdalen, poststn. i Rävvåla, Grangärde sn,

                Västerbergslags ddoms. tg, Kopp. l. 

      Saxdalen   K G. 25/9 1947    (OK 

 

57/47)  

 Namnförändring från Rävvåla.

Namnförändringen trädde sedan i kraft 1 januari 1948. 
 I ortnamnsregistret finn dessutom två tjärnar och tre sjöar med namnet Saxdalen, i Grangärde socken. Två förteckningar lämnar information om det geografiska läget. 

 Otto Blixt rapporterade 1937 Saxdalen, tjärn, 1300 m. väster Anders Ers gård, Långmyran by, Grangärde socken. 
  
 Ytterligare ett Saxdalen, sjö finns rapporterad med den geografiska angivelsen: SÖ Tansväggarna, Grangärde sn. Den notisen inleds med ett frågetecken. 
 
 I Gagnef socken finns fyra slogmarker med namnet Saxdalen. 
 
 Lite kuriosa: I både Malungs och Venjans socknar finns dalar med namnet Björnsaxdalen. Lars Åhlström har berättat för mig att en del Blötbergsbor kallade vår by för Rävsaxdalen efter namnbytet 1947/48.

Tänk hur det kan bli - när kameran är med

Under vår semestervecka på Kreta trivdes vi mycket bra. Det var varmt och det tycker vi om. Hotellet var mycket bra med så mycket god mat att vikten inte kunde hållas konstant under veckan.

Vi hann se en hel del av ön med hyrd bil en dag och med en dags båtutflykt. Den dag vi gjorde båtutflykten hade jag naturligtvis kameran med. Redan innan vi steg på båten tog jag några bilder och också när vi just stigit ombord.

Här är båten vi skulle göra en dagstur med. Lite speciellt med den var att den hade glasbotten så att man kunde se botten rulla förbi under båten. Jag har bara åkt en gång tidigare med en liknande båt, på ön San Andres i Karibiska havet. 

Den här båten var inte speciellt stor och grundgående så den kunde lägga till nära land även där det var långgrunt.

Väl ombord på Memo som båten hette tog jag några bilder på passage- rarna som satt på andra sidan. Första bilden blev misslyckad beroende på den ljusa omgivningen ett misstag jag insåg direkt. Kamerans automatinställning gjorde personerna mitt emot mycket mörka. Jag kompenserade det på efteröljande bilder av passagerarna mitt emot.

Men väl hemma i Sverige igen upptäckte jag att den första "misslyckade" bilden egentligen var ganska lyckad - eller vad sägs?

Den båt vi åkte med var fullsatt och hade "GLASS BOTTOM". Båten bredvid set ut att i stället ha "ASS BOTTOM"! Kanske var det därför den inte fick några passagerare även om "överskriften" lovar högsta klass... 
  
Att jag tänkte ta en bild av paret mitt emot berodde på att de var från Colombia precis som min sambo så vi kom i samspråk när vi gick ombord. Slumpen skapade helt omed- vetet en lustig bild - eller kanske slumpen var medveten om det, man vet aldrig.

Ubuntu releaseparty med SMEserver på Saxdalens Pizzeria

Vi är vana vid att det händer en hel del i Saxdalen men det här hade vi aldrig varit med om tidigare: Ett Ubuntu Release Party! Vad är det? Jo, det är ett "lössläppnings-party". Och det som släpptes loss var en ny version av operativsystemet Ubuntu, version 10.10. Det handlar alltså om datorer.

Den här unika händelsen möjliggjordes genom ett samarbete mellan våra två företag i Saxdalens centrum (downtown Saxdalen): SMEserver och Saxdalens Pizzeria - på Saxenvägen 42 respektive 44.

Lokalen för partyt var Saxdalens pizzeria och här ovan ses Cetin Özturk beredd att ta emot nya beställningar. Han servade hungriga partydeltagare med pizza så ingen behövde gå hem hungrig.

Här ses gänget som partajade med initiativ- tagaren Lasse Johansson stående.                         Och vad är då Ubuntu?

Svar: Ett dator-operativsystem - som Windows XP, Vista eller Windows 7 - men gratis. Ubuntu hör till gruppen fria program. De är fria både i betydelsen gratis och att de är fria att modifiera, man behöver ingen licensnummer eller liknande för att använda programmet och det är fritt att kopiera och dela med sig till både vänner och ovänner om man så vill. 

Ubuntu-partyt besöktes av ett 15-tal personer i åldrarna ca. 8-70 år.                 Personligen har jag använt Ubuntu parallellt med Windows i några år. Mycket glad var jag åt mitt Ubuntu i augusti när mitt Windowssystem blev så svårt virusinfek- terat att det överhuvud taget inte fungerade.

Eftersom jag hade Ubuntu som kunde komma åt alla filer i Windows-systemet kunde jag kopiera över alla dokument och bilder (några hundra tusen) från Windows-systemet till en extern hårddisk innan Windows-hårddisken formate- rades om. Utan Ubuntu är det stor risk att alla filer hade varit förlorade.

Så Ubuntu och andra fria program är intressanta inte bara för att de är gratis och användarvänligheten är fullt jämför- bar med Microsofts program.

Så Saxdalen har inte bara haft en unik rock-konsert under det senaste veckoslutet utan också det första Ubuntu-partyt.

Besökarna verkade nöjda med evenemanget liksom arrangörerna så det finns möjlighet att liknande arrangemang återkommer.

Rock så hela berget gungade!

Att Saxdalen är byn det sjunger om fick vi ytterligare bevis på igår kväll när vårt Folkets Hus gästades av en hel rad av de största veteranderna inom svensk Rock-musik. Det sjöngs, det spelades och det rockades så att hela Gubbas berg gungade.

Låt oss direkt titta in i Folkets hus när vår egen SaxdalsElvis rockade igång kvällens rock-fest med The Cadillac Band:



Tommy Blom höll sedan i trådarna och släppte fram den ena rockkungen efter den andra. Om ni kommer ihåg affischen från tidigare inslag fanns Little Gerhard med på scenen. Hans namn var textat i efterhand på affischen och hans medverkan var något osäker. Men han kom alltså. Och han showade och skämtade och trivdes lika bra på scenen som publiken i salongen.



En fortfarande sprallig och trevlig lustigkurre från den svenska rockens barndom som också ställde upp med sitt dragspel, sång och historier utan att ens vara nämnd på affischen var Leif Björklund. Känner du inte igen namnet? Om du har åldern inne kanske "Burken" känns mer bekant? En hemlig gäst och trevlig överraskning:


 Tommy Blom höll mest i  trådarna men bidrog också med egna sånginslag liksom Lennart Grahn:



















Kvällen blev sen och många gamla låtar framfördes. För att inte det här inslaget ska bli för långt avslutar vi med en bild från den senare delen av kvällen.

Några av kvällens huvudartister: Från vänster: Tommy Blom, Gert Lengstrand, Lennart Grahn och Åke Dahlman.

Några fler videor från kvällen kommer att läggas upp på youtube.se

Inga-Britt Karlsson Trygg: "MINA RÖTTER" andra halvan

Andra och sista delen av följetongen om Inga-Britt Trygg Karlssons släktforskningsrapport följer här. (Första delen kan läsas här).

"Mamma gick i söndagsskola. Det var en självklarhet, alla barn gick i söndagsskolan. När det blev för gamla för söndagsskolan gick de med i "logen", IOGT. Där träffades de varje söndag kl 14.00 och barnen lekte mest under tiden de samlades. Som tonåringar blev de medlemmar i "ungdomslogen", SSU. Där började det politiska arbetet. Efter SSU gick de med i Arbetarkommunen.

   Britta Elisabet konfirmerades i Grängesbergs kyrka.

   Någon mat fick de inte i skolan. De hade smörgås och mjölk med sig hemifrån. Britta hem ligger bara några hundra meter från skolbyggnaden. 1931 började mormor del ut mjölk och hårda messmörssmörgåsar till skolbarnen. Då fick mamma vara med och hjälpa till. I tio-årsåldern fick mamma valla kor på dagarna under sommarlovet. Hon fick gå lång upp i gruvbackarna, upp mot Långfallsgruvor- na. Alla flickorna hade ett rejält förkläde som skyddade klänningen från att bli nersmutsad. Hon minns också väl de stickiga yllestrumporna som korvade sig på benen vintertid.
   Det var omständigt med tvätten. Mormor hade en järn- gryta nere vid en bäck nära huset. Där fick hon med hink ösa vatten ur bäcken i grytan och elda under grytan med ved. Lut eller såpa användes som tvättmedel när det puttrade i grytan. Sen sköljdes tvätten i det iskalla bäck- vattnet. På vintern, när det var is, var det svårt med tvätten. Då las den på hög tills vårsolen kom.
   Maten var ganska ensidig. Det var alltid välling till fru- kost, minns mamma, sen var det gröt och falukorv. När kon hade kalvat så åt man kött och vad som hade gjorts av inälvorna. En del av kalvköttet såldes. Det var meningen att hon skulle äta så att hon blev "tjock och duktig", men den ensidiga kosten gjorde i stället att hon fick "engelska sju- kan" (rakitis) - trots att hon hade tagits till en s.k. smöjtall, en tall som växte så att det bildades ett hål mellan ett par grenar eller stammen. Barnen drogs genom hålet och detta skulle förebygga  engelska sjukan.
   Potatis och kålrötter hade de gott om så det förekom så gott som dagligen på matsedeln. När mamma var tolv år började man med skoltandvård och då kom hon till tand- läkaren för första gången. Skoltandvården ägde rum i Sunnansjö skola, som ligger 12 kilometer från Rävåla.
   De var noga med att fira jul trots att inga pengar fanns till att köpa julklappar för. I stället var det viktigt att ha en fin gran och tallris som de satte röda pappersblommor i.  Pengar till skinka fanns inte heller. De tillagade egen lutfisk av torkad fisk. Lutfisk och risgrynsgröt var de viktigaste maträtterna på julbordet.
   På gångavstånd från bostadshuset fanns en lanthandel och där fanns allt man kunde behöva. Mjölk såldes ur 25-litersflaskor. Kunderna hade med sig sina egna mjölkkrukor till affären. Där mättes det med litermått upp så många liter mjölk man skulle ha. 
   Varje gång mamma gick till affären hade hon med sig "kontraboken". I den skrev expediten upp vilken summa hon handlade för varje gång. I slutet av månaden, när far i huset fått sin avlöning, lades summorna samman och man betalade. En månads konsumtion kostade under 50:-.
    År 1930, när mamma var 12 år, gifte sig mormor med Henning Danielsson. Han var snickare och han inredde övervåningen i huset. Där bodde sedan de nygifta med dottern Britta.
   Henning (född 1898) var sjuklig. Han hade astmatiska besvär, förmodligen p.g.a. rökning och det trädamm som han dagligen vistades i som snickare.
    P.g.a.  hans sjukdom tvingades mormor arbeta trots att hon var gift. Hon arbetade som kokerska på barnkolonier på somrarna och hon skötte badet i skolan i Rävåla (på 1950-talet omdöpt till Saxdalen). Alla skolbarn fick bada i balja en gång i vecka. Det var min mormor som skrubbade dem på ryggen.
   Min far, Ernfrid Trygg, (född 1913) växte upp under liknande förhållanden i Svearne (av "svedja", bränna av) på Saxbergets östtluttning. Bostadshuset byggdes i början av 1900-talet när min farfar Claes (född 1882) gifte sig med farmor Anna. Huset hade ett rum och kök i bottenvåningen och ett rum och kök på andra våningen. På övre botten bodde bodde Claes och Anna med sina fem barn och i bottenvåningen bodde Claes syster Erika med make och sex barn.
   I ladugården fanns två kor och en gris som slaktades till jul.
   Farfar arbetade i anrikningsverket i Blötbergsgruvorna.
   Barnen gick i skola i Björnhyttan. Dit fick de gå genom skogen. Det var ca. 3 km dit. För det mesta sprang de den vägen för ibland var det kusligt. De såg främmande människor och hörde mystiska ljud.  
 
Avslutning
Hur jag skulle använda mig av släktforskning och temat "Mina rötter" i undervisningen på lågstadiet.
   Jag anser för min egen del att det är viktigt att jag vet min egen bakgrund och min egen släkts historia, hur min mor och mormor hade det under sin barndom i början av 1900-talet. Det kan bli som en intressant sannsaga för mina elever.
   När det gäller att släktforska tillsammans med barnen måste man nog vara väldigt varsam. Jag måste veta lite grand om barnens bakgrund för att ta ställning till om det över huvud taget är ett tema att ägna sig åt. Dagens barn lever i så många olika familjekonstellationer att jag tror att släktforskning kommer att skapa stor ångest och skapa mer skada än nytta. I dag finns många ensamstående mammor och syskon i samma familj, men med olika fäder. Det finns även familjer med adoptiv- och fosterbarn. Vilka konsekvenser kan släktforskning få i dessa familjer?
   Det är förmodligen förmodligen bättre att fokusera forskningen runt något som är mer allmängiltigt för eleverna, ex.vis skolan skolan de går i och dess historia, hembygdens historia - den hembygd de nu bor i - eller att de går till ett servicehus och intervjuar gamla människor.
   Vid forskning om hembygden är det lämpligt att arbeta aktivt tillsammans med hembygdsföreningen på orten."
  
Jag vill rikta ett stort tack till Inga-Britt för hennes mycket intressanta bidrag både till Rävvåla/Saxdalens historia och till historisk- och hembygdsforskning generellt.

Ett stort tack Inga-Britt!

Inga-Britt Karlsson Trygg: "MINA RÖTTER" första halvan

I januari 2009 fick jag e-post från Inga-Britt Karlsson Trygg. Hon inledde brevet så  här: 

 

 "Hej Ola
I början av 90-talet läste jag på Högskolan i Falun för att få kompetens att undervisa på Lågstadiet och då fick vi släkt- forska. Mamma och pappa, som då levde blev mina inter- vjuobjekt. Detta dokument har jag sparat till mina barn- barn. Tänkte att det ev kan vara intressant för saxdalingar."

Och innehållet i hennes släktforskningsrapport är helt klart intressant inte bara för saxdalingar utan för alla som är intresserade av "hur det var förr". Jag skulle kunna referera innehållet men tycker att texten skulle förlora för mycket på att sammanfattas. Den är värd att redovisas i sin helhet. Däremot har jag tillåtit mig att ändra layouten för att bättre passa i bloggen. Innehållet redovisas som i originalrapporten.

 

"MINA RÖTTER"  Inga-Britt Trygg Karlsson 1993-10-12  

  

 Inledning och bakgrund

 Syfte

 Att ta reda på mina rötter och vardagen när mina föräldrar och mor- och farföräldrar växte upp. 

 Metod

 Intervjuer med min mamma och min pappa.

Studier i länsarkivet i Håksberg.

Läsning av barnböcker som handlar om gamla tider samt boken "Fråga dem som minns" av Eva och Bengt Sändh (ICA-förlaget 1988). 

 

 Resultat av intervjuerna

   Min mamma Britta föddes den 15 december 1918 i soffan hemma på kammaren i huset där hennes mor och mormor bodde.
   Huset var ett timmerhus med ett rum och kök. Det byggdes i början av 1900-talet. Där bodde då min gammal-mormor Ida Fia Lovisa Jansson (född i slutet av 1870-talet) tillsammans med gammal-morfar Svarfvar Daniel Jansson (född den 16 oktober 1873). De fick fyra barn tillsammans, 3 pojkar och en flicka. Flickan var min mormor Elsa Danielsson (född den 21 november 1900). Hon råkade i "olyckliga omständigheter" och blev med barn bara 18 år gammal. Det var en stor skam att vara ensamstående mor på den tiden och under min mammas första år fick hon flera gånger höra att hon var "oäkting".
   Mormor Elsas förlossning hemma på kammaren gick bra tack vare en kringvandrande barnmorskas hjälp.
   Vid min mor Brittas födelse var huset tillbyggt med ett rum och förstuga på nedre botten och inredningsbar vind en trappa upp.
   Till gården hörde åkrar och stora potatisland, "Fyrman- åkern". Det fanns också en ladugård där de hade en ko.
   Gammal-mormor skötte huset, kon och sitt barnbarn. Gammal-morfar arbetade i gruvan i Blötberget, som ligger cirka sju kilometer från Rävåla. Han var borta hela veckorna. Över helgerna kom han hem till familjen på cykel eller till fots när det var för kallt att cykla.
   Huset värmdes upp med en kakelugn i kammaren och en vedspis i köket. Det var mycket slit med att samla ved för vintern och sönerna fick hjälpas åt att gallra skog på statens mark. Det som gallrades bort gick till bränsle.
   Vatten hämtades från en brunn ute på gården. Inomhus fanns en slaskhink för avfall och den skulle tömmas med jämna mellanrum.
   Under mormors uppväxttid låg barnen skavfötters i utdragssoffan i köket och vävstolen  hade sin givna plats vid fönstret så att dagsljuset kunde utnyttjas så länge som möjligt.
   När min mor växte upp fanns elektricitet i huset, i övrigt hade ingen större ommöblering ägt rum.
   Den personliga hygienen sköttes genom att man hällde upp vatten i ett tvättfat. Vid högtidligare tillfällen värmdes vatten på spisen i köket och barnen fick bada i en balja på köksgolvet. Oftast fick alla bada i samma vatten.
   Naturligtvis fanns ingen WC utan det var utedass, ett tvåfjölars, med ett stort och ett litet hål.
   Min mormor fick inget underhåll för sin "oäkting" utan måste själv försörja sig och sin dotter. Hon arbetade en tid med posten - poststationen var då i det tillbyggda rummet i husets bottenvåning - och senare som kokerska och husföreståndare på olika institutioner utanför hemorten. Hennes sista anställning var som "baderska" i byns badinrättning, i skolans källarvåning.
   Britta döptes till Britta Elisabet i byns kapell som var ett rum i lärarbostaden.
   Min mamma hade endast en leksak att leka med när hon var liten, en docka. För övrigt fick hon använda vedträn från vedlåren, kottar, pinnar och stenar. Dockan fick hon som mycket liten. När hon var tre år fick hon scharlakans- feber och då skulle allt desinficeras. I samband med desin- fektionen förstördes dockan och hon fick aldrig någon ny. I stället fick hon linda vedträd i trasor och låtsas att det var en docka.
   Åhlén & Holms katalog, "priskuranten", kunde man titta i och drömma om alla saker som fanns.
   I granngårdarna fanns lekkamrater, mest pojkar. Då mamma började skolan flyttade det in tre flickor i en av granngårdarna. Tillsammans med dem hade mamma mycket roligt. De lekte kuragömma i skymningen på sommarkvällarna.
   Det fanns inga böcker eller tidningar i hemmet. På 1920-talet inköptes en kristallradiomottagare.
   På 1030-talet kom apelsinerna till handelsboden. Då brukade de sitta och berätta historier på kvällarna medan de skalade och åt apelsiner. Det var högtidligt värre.
   År 1925 började min mamma i skolan i Rävåla. Den skolan byggdes 1918. Husets exteriör är densamma idag. Hon gick sex år i skolan. Året efter var det en obligatorisk fortsättningsskola om 7 veckor.

Det här var första delen (av två) i Saxdalen bloggs första följetong. Andra (och sista) delen kommer att publiceras i bloggen den 8 oktober.

4 oktober, alltså Kanelbullens Dag

Kalendern har slagit över till 4 oktober och - som vi redan redan påmint om i bloggen - innebär det Kanelbullens Dag.  Men frågan är om det inte gått inflation i dessa "temadagar" när vi samma dag (ja 4 oktober i år) också ska hinna fira:

2010-10-04* Djurens dag
2010-10-04 Internationella barndagen
2010-10-04 Internationella dagen för boende- och bebyggelsefrågor

Och för en liten stund sen slutade gårdagen, 3 oktober, då vi firade Gräddtårtans Dag. Hann ni med det, eller sitter den sista tårtbiten fortfarande som en liten propp i halsen som säger: Inga fler sötsaker på flera dagar?

FN står bakom många av de internationella temadagar som vi har. En del är för-dagar t.ex. Internationella dagen för pressfrihet, Internationella dagen för biologisk mångfald, andra är mot-dagar som  Internationella dagen mot tobak och Världsdagen för bekämpning av ökenutbredning och torka.

Kanelbullens Dag däremot är helt nationell. Den finns i huvudsak i Sverige men också i Länder där det finns svenskar. Den firas t.ex. bland svenskar på Nya Zeeland och på många orter i utlandet där svenska kyrkan har verksamhet.

Jag misstänkte att Kanelbullens Dag var en icke-kommersiell uppfinning eftersom den instiftats av Hembakningsrådet. Det lät för mig hemtrevligt och som stimulans för en kulturell tradition, hembakningen. Då var det alltså inte ett påhitt av bagerinäringen. Då visste jag inte vem som finansierade Hembakningsrådet. Att Hembakningsrådets finansiär var Nordic Sugar förklarar i mitt tycke en del om deras intresse i bulldagen.

Sen beror det på hur man ser det: Om intresset för kanel- (och andra) bullar koncentreras till 4 oktober kan det innebära att övriga 364-365 dagar blir icke-bulldagar. Då kan det bli som med saffran. Det finns bara att köpa strax före jul. I så fall blir Folkhälsan vinnare och inte Nordic Sugar. 

Hur är då mitt eget förhållande till kanelbullar? Jo jag ska erkänna att jag till stor del är uppfödd på vetebröd eller "duppa" som det kallades. Frukost var nästan alltid varm mjölkchoklad (gjord på mycket socker, chokladpulver och mjölk. Bullar var för det mesta för småskaligt så en långbulle (vetelängd) uppskuren i skivor doppades i chokladen så att skivorna blev ännu mjukare än de var från början. Det kunde bli ett par skivor över - ibland - innan jag var mätt.  
 

 Det förekom faktiskt att hårt bröd också användes i frukosten. Vi kallade det "torrt" bröd. Då behövdes en vid kopp så att man kunde ställa 2-4 "torra" brödskivor bredvid varandra i chokladen så att de blöttes upp och åts precis innan de blev för mjuka. Helt uppblött bröd var inte så aptitligt oavsett om det var Wasabröd, Björbo-, Leksands-, Rättviks- eller Falu Rutbröd.

Men eftersom jag inte vill undanhålla någon att idag baka ett par plåtar goda kanelbullar ger jag modern hjälp till matlagning: Titta på den här videon och gör som den visar. Behöver du stoppa upp videon är det bara att klicka på videobilden så stoppar videon upp, klickar du en gång till fortsätter den. Så kunde man inte göra på mormor och farmors tid.

Min favoritdryck till kanelbullar är idag Milkos kalla mellanmjölk alternativt hett Colombia-kaffe (som jag låter svalna en del eftersom jag liksom min mor är känslig för het mat och dryck). Valet är ditt!

På tal om val. Vi har ju nyligen haft val till riksdagen och då kan det vara intressant att veta vilken hållning olika partiledare har till kanelbullar och Kanelbullens Dag. Det kan ni läsa om här.

Firar du årets längsta dag?

I dag 1 oktober är första dagen i årets längsta månad. Tack vare den svenska sommartiden är oktober en timme längre än övriga månader med 31 dagar. Men den timme som vi förlorade när vi var uppe kl. 02.00 på natten den 28 mars - för att vrida fram klockan en timme - kommer vi inte att få tillbaka förrän sista söndagen i oktober, den 31. Då blir allt normalt igen, också tiden.

Det verkar som folk blir mer och mer stressade. Kan sommartiden vara orsaken eller åtminstone en delorsak? Sommartiden innebär ju att vi lever men en förlorad timme under sju månader av året. Och ingen har hittills kunnat ge en riktigt bra förklaring till var den timmen tar vägen och håller hus. Det skapar ju också en osäkerhetskänsla om den verkligen kommer tillbaka.

Och hur ska det gå för vår hund Nikita som får sin middagsmat kl. 18.00. De gånger vi missar den tiden blir vi omedelbart uppmärksammade på att något är fel. Nikita snurrar då runt som en osalig ande tills maten hälls ner i foderskålen. Hur ska det gå sista oktober?

Dagens namn är Ragna och Ragnar. Jag har haft två klasskamrater med de namnen. Ragna vet jag inte var hon finns och Ragnar är död.

Firar vi något speciellt 1 oktober? Nej inte vad jag vet i Saxdalen. Att 50-öringen inte är ett giltigt mynt från och med idag är ingenting att fira. Men Cypern, Kina, Nigeria och Tuvalu firar sina nationaldagar idag.


I Saxdalen får vi den kommande veckan se fram emot Kanelbullens Dag 4 oktober, Rock och Nostalgiafton 8 oktober, UBUNTU RELEASEPARTY 10 oktober.


Den lilla serien om kulturens ursprung och spridning med huvudvikt vid Saxdalen, Sverige och Kreta, Grekland har eventuellt fått sin avslutning i den mer internationella systerbloggen Olas blogg.

Ditt och Datt om Smått och Gott

Tyvärr för alla som inte hann få någon biljett till den stora nostalgiafton som vår egen SaxdalsElvis fixat hit till fredag 8 oktober: Biljetterna tog slut alltför fort. Men för alla med biljetter är det inte så väldigt lång väntan kvar även om man som barn minns hur dagarna närmast julafton kröp fram. Och för både mogna och omogna rock-älskare kan väl det här evenemanget närmast liknas vid en julafton. Program- met har visats i ett tidigare inlägg, se här.  
  
 Den som är besviken över att inte ha någon biljett till nästa fredags konsert kan ändå se framtiden an med tillförsikt. Enligt vad Saxdalen blogg har snappat upp är det inte bara möjligt utan kanske till och med troligt att vi får ytterligare en intressant tillställning i Saxdalen under det här årets sista månad.

Har du sett Joe Esposito? Nej inte jag heller. Har du sett Elvis Presley?  Nej inte jag heller, annat än på film och TV. Visste du att Elvis Presley och Joe Esposito var bästa kompisar från 1968 fram till Elvis död. De träffades när båda gjorde militärtjänst i Tyskland. Under hela tiden efter Tyskland var Joe Esposito inte bara en nära vän till Elvis utan också hans manager. Joe Esposito är kanske den person som vet mer om Elvis Presley än någon annan nu levande person.

Elvis Presley kan av förklarliga skäl inte komma till Saxdalen i december men det kan Joe Esposito! Enligt information som läckt ut skulle han vara beredd att ställa upp och svara på frågor om sig själv och inte minst om Elvis Presley. Saxdalen blogg kommer naturligtvis att hålla er underrättade om händelsen ifråga.

Efterlysning: Det sägs ju att alla rävvålingar/saxdalingar är släkt. Så verkar det vara också med alla som har sina rötter i Östanbjörka. Min vän Bengt Östberg, född och uppväxt i Östanbjörka har som läsare av den här bloggen redan vet skrivit en bok om byn Östanbjörka. Den kan sägas vara en fortsättning på det släktforskningsarbete som Kjell Wadfors tidigare gjort om byn. För Grangärde kyrkby och Rävvåla/Saxdalen har ingen grundläggande släktforskning gjorts.

Vad efterlyser vi? Jo telefonkataloger från år 1950, Faludelen. Bengt har samma idé som jag haft för Saxdalen sedan jag flyttade tillbaka hit: Att försöka kartlägga vilka fastigheter som fanns 1950 och vilka som bodde i fastigheterna vid den tidpunkten. En hjälp i den kartläggningen skulle vara telefonkatalogen från det aktuella året.

Annars är det som Petter-Nils August rapporterade till Falun när han tjänstgjorde vid luftbevakningen vid Storfars under andra världskriget: Allt är lugnt, både vid Styggviken och Vågudden. Och för närvarande är läget detsamma på Malbacken.

Ett  kompletterande inlägg om kopplingen mellan kulturen i Dalarna och Kreta har gjorts i den mer internationella bloggen Ola blogg här.

Statistik: Du är inte ensam om att läsa Saxdalen blogg! Just nu har bloggen haft 35 181 besökare som laddat ner 70022 sidor. Läsarna kommer från 52 länder.  

Säsongens sista boule-match spelad på Furuliden - en förklaring

 Men vad i all sin dar är det här?  

  Jo, det är en pågående match i sporten BOULE mellan PRO-lagen från Nyhammar och Saxdalen. Det är säsongens sista match.

(Klicka på bilderna för förstoring!)  

Sporten är kanske inte en av de mest kända men den som tror att det är något nytt påhitt tror alldeles fel. Redan på 500-talet f.Kr. fanns ett liknande spel i det antika Grekland. (Själv är jag lite skeptisk till den historien efter våra utforskningar i Grekland i sommar. Se några tidigare inlägg i bloggen!) På den tiden spelade man med mynt och det hela gick ut på att kasta så långt som möjligt. 
  
 I antikens Rom övergick man till att kasta klot. Klot heter boule på franska. Sen är det så märkvärdigt att romarna förde sporten till Frankrike och att den där kom att kallas pétanque. Också på engelska kallas sporten pétanque. 
  
 Jag tror jag måste lämna den historiska härledningen för att hinna få med något om det vi håller på med idag och vad som hände på Furuliden i måndags. 
  
 Kort och gott: Vi spelade mot Nyhammar. Varje "tätortslag" består av tre lag med tre spelare i vardera laget, alltså nio saxdalingar och nio nyhammare. Lagen kallas lag1, lag 2 och lag 3. I första omgången spelar hemmalagets lag 1 mot bortagets lag 1 samtidigt som 2:orna möts på bana 2 och 3:orna på bana 3. 

Här ser vi en match på bana 2, tre spelare från Nyhammar och tre från Saxdalen. 
 
 Den mest koncentrera- de spelaren är just i färd med att kasta sitt klot. Hela hans uppmärksamhet är fokuserad på "lillen" (förklaring nedan).

Hela spelet går ut på att kasta stål- kloten så att de kommer så nära den lilla (i det här fallet gula) träkulan - lillen - som möjligt. Lillen kastas ut först, av det lag som vunnit lottningen om vem som ska börja.
 Samma lag kastar första klotet som då ligger närmast lillen. Då är det det andra lagets tur att kasta ett klot. Nu är båda lagen på banan och det lag som har klotet närmast lillen står över kasten tills motståndarlaget får ett klot närmast lillen. Om inte lagen är överens om vilket klot som ligger närmast lillen vidtar mätning som på bilden. 
 
 Varje lag har sex klot, tre per deltagare i den här varianten av boule. Varje lagmedlem har två klot. Det betyder att när 12 klot är kastade kan man börja räkna vilket lag som vinner och hur många poäng laget får. Det lag som ligger närmast lillen får ett poäng för varje klot som ligger närmare lillen jämfört med motståndarlagets närmaste klot. 
 
 Det lag som först når 13 poäng har vunnit matchen. Eftersom det spelas nio matcher i en omgång blir det alltid en vinnare. Man kan vinna med 9-0, 8-1, 7-2 osv. Det lag som vunnit minst fem matcher vinner omgången. 

Här pågår tre matcher samtidigt och det är som synes stor aktivitet. När tre matcher pågår är alla koncentre- rade på sin egen match. Man hör ibland som i fjärran enstaka glädjetjut och ibland någon svordom även om vissa lag infört interna böter för varje svordom. 
 
 Matcherna tar olika lång tid och när två av de pågående matcherna är färdigspelade är allas uppmärksamhet riktad mot den match som tar längst tid. 
 

 Boule har som jag ser det - och som vi spelar spelet - tre huvudingre- dienser: Socialt umgänge, kaffe och lotteri. Sen ska det inte förnekas att tävlingsmomentet är det som utgör en nödvändig motivation.

Efter sex spelade matcher tar vi alltid en paus. Själva boulspelet innebär hela tiden social samvaro.

Rasten efter den sjätte matchen ägnas till att koppla av från boulen, vila och inte minst till att dricka kaffe och förstås till att prata och umgås.

Om man inte vinner matcherna har man chans att vinna på de lotter som ofta bjuds ut vid våra boule-matcher. Vi vill ofta inte erkänna att turen är en viktig del vid vinster i boule men när det gäller lotteri håller vi gärna med om att det är tur när man vinner... PRO - det låter ju som proffs men vad vi vet finns ännu inga yrkesspelare i vår lokala boule-serie i Västerbergslagen.
  

Åtta lag har deltagit i årets turnering: Blötberget, Grängesberg, Ludvika, Morgårdshammar, Nyhammar, Saxdalen, Smedjebacken och Söderbärke.

 Vi är lite stolta över att ha tagit oss in på en tredjeplats (från slutet) i serien men vi siktar högre. Och om... så kunde vi ha kommit ännu högre upp redan i år. Trots att boule är ett sätt att umgås, få motion, dricka kaffe och vinna på lotteri så är det ju också en tävling. Så välkomna alla som vill pröva på. Vi diskriminerar inga andra än de som inte ännu är pensionärer.

Gör ett gott val utan att behöva välja!

I dag är det val igen. Och i Saxdalen är vallokalen öppen 08:00 - 20:00. Vi i Rävvåla Kulturförening har förstått att många har svårt att bestämma sig samtidigt som de tycker att det är viktigt att rösta. 
 
  Vi i Rävvåla Kultur- förening försöker på olika sätt hjälpa våra bybor i besvärliga situationer och vill nu lindra väljandets vånda.

Därför har vi beslutat att ge väljarna i Saxdalen ett val där de inte behöver tveka. Vi har redan gjort valet! Låter det konstigt - eller kanske till och med som en begränsning av den personliga integrite- ten? Nej, ingen fara:

Vårt bidrag består i att vi utanför vallokalen - som en endagsföreteelse - öppnar en bokhandel. Där säljer vi böcker men utan valmöjlighet! Det finns bara en bok att köpa, dessutom till självkostnadspris 100 kronor per exemplar. Den finns ännu så länge i många exemplar. Enda valet är hur många man vill köpa... 
 

 Boken ifråga är vår bästsällär:
RÄVVÅLA/SAXDALEN genom tiderna. 
   
 Boken är ett unikt historiskt dokument, sammanställd av 35 artiklar ur serien GRÄNGE från 1965 till 2008 som handlar om Rävvåla/Saxdalen. Artiklarna är alla - utom den första - författade av Lars Åhlström, född nyfiken, historiskt och tekniskt intresserad och uppväxt vid Oxbrobäcken. Hans far folkskolärare August Åhlström skrev det första kapitlet om Långfallsgruvans upptäckt. 
 
Bokens innehåll sträcker sig tidsmässigt långt tillbaka i historien till den tid då havet nådde upp till det som nu är Väsmans  västra strand. 
 
Skulle du inte gå till vallokalen för att rösta i dag är du ändå välkommen till den tillfälliga bokhandeln utanför vallokalen - också öppen 08:00 - 20:00. Annars kan du köpa boken i Saxenkiosken eller på Turistbyrån i Ludvika så länge det finns osålda exemplar. Ha en intressant läsning!

Min farfar åkte till Spetsbergen och blev miljonär

Den som kände min farfar, Karl Fredriksson, kanske blir förbryllad av rubriken till det här inlägget. Den tarvar helt klart en ordentlig förklaring. 
 
 Jag uppfattade inte min farfar och farmor som rika, men inte heller som fattiga. Som jag minns det när jag var liten arbetade farfar på förrådet vid Långfallsgruvan. Han hade ingen bil men det var inte så många som hade det på den tiden -1940-talet. 
 
 Farfar åkte som nästan alla som arbetade vid gruvan med Ludvigsson som körde anställda med bolagets egen buss mellan Rävvåla/Saxdalen och Långfalla. Andra än anställda fick också åka med. Hela min skolklass åkte flera gånger per vinter upp till Långfalla för att åka skidor till Ranmossen. 
  
 Tidigare hade min farfar inte haft det så fett. Han hade arbetat i Blötbergets gruva, varit arbetslös i omgångar och arbetat på nödhjälpsarbeten. I början på 1920-talet var det hårda tider och min farfar bestämde sig för att åka till Spetsbergen för att arbeta i Sveagruvan, en svenskägd kolgruva som startades 1917. 
 
 Farfar lämnade efter sig en bok "SVEAGRUVAN på Spetsbergen - En dokumentation" av Resar-Herman Jakobsson och Roger Kellerman, LTs förlag, 1979. Det är en intressant läsning som skildrar den många gånger omänskliga arbetsmiljö som arbetarna i Sveagruvan arbetade i. En hel del information om Sveagruvan finns också på Tekniska Museets webbplats. 
  
 Sveagruvan med svenska ägare var igång under åtta år från 1917-1925. Under det sista året startade en brand i gruvan som inte gick att stoppa. Gruvans ingångar spikades igen och gruvan lämnades. 

  Sveagruvan ligger ungefär mitt emellan Norges nordligaste punkt och Nordpolen. Sveagruvan har en lång dag med midnattssol från slutet av april och en lång polarnatt som börjar i slutet av oktober och pågår ungefär fyra månader. Under den tiden finns inget dagsljus. 

 Min farfar berättade att han och hans kamrater bodde en bit ifrån gruvan och för att hitta rätt i mörkret på väg till och från gruvan fanns ett rep eller lina som arbetarna kunde hålla i för att inte gå vilse. 
 
I gruvorterna där stenkol bröts var höjden ca. en meter. Det gjorde att arbetet fick utföras stående på händer och knän. Det gick inte att resa sig. Utomhus var det också en obehaglig fara. Det fanns gott om isbjörnar. Arbetare fick inte inneha vapen men ingenjörer och chefer fick ha vapen och jaga. 
 
 Det var flera män än min farfar som åkte från Rävvåla till Spetsbergen, bl.a. Jakob Jakobsson, Calle Lind, Axel Norgren, Viktor Pålsson och Klas Runnberg. Jag vet inte exakt när och hur länge de var på Spetsbergen men troligen åkte de dit i början av 1920-talet. Man kunde skriva kontrakt för att arbeta ett år, två år eller längre i gruvan. 
 
 Förtjänsten var god jämfört med motsvarande arbeten i Sverige. Men min farfar blev inte miljonär i kronor! Det här var under den stora inflationen i Tyskland som kulminerade 1923. Den tyska riksbanken tryckte i ökande fart stora mängder sedlar som blev värda mindre och mindre.

Som barn lekte jag med tyska mark-sedlar som min farfar köpt på Spetsbergen. Han hade flera skokartonger med Mark-sedlar. Antagligen var det en spekulation. Om man skulle lyckas vända inflationen kunde sedlarna öka i värde eller kanske var sedlarna bara en leksak.
 
 Diagrammet visar hur många mark man kunde köpa i sedlar för ett guldmynt värt en mark. I januari 1918 fick man en en-mark-sedel för en guldmark. Under 1923 skenade inflationen iväg så att man i slutet av november kunde köpa 1 000 miljarder mark i sedlar för en enda guldmark. 
 
 Så min farfar kom från Spetsbergen åtminstone som miljonär och säkert också som flerfaldig miljardär - i värdelösa tyska mark-sedlar. Men han hade också tjänat riktiga pengar, mer än om han inte åkt till Spetsbergen. Bl.a. kunde han visa upp en Tusenkronors sedel som i dagens valuta skulle vara värld drygt 25 000 kr. 
 
 Under farfars tid på Spetsbergen hade min farmor arbetat och sparat ihop pengar så att hon kunde köpa den tomt där de sen byggde sitt hus 1925. Hårt arbete hade givit utdelning men hade också sitt pris i hälsoproblem. Min farmor fick fel på en njure som måste opereras bort och farfar led länge av ett magsår som han till sist lät operera. Ändå led han delvis av sin långa sjukdom ända till sin död.

Saxdalen - byn det sjunger om

Enligt beskrivningen av den här bloggen ska den fokusera på Saxdalen. Nu förekommer inte sällan i bloggen innehåll som också sträcker sig utanför Saxdalen och till och med utanför Sverige. En strävan är dock att om inte speciella skäl föreligger försöka hålla Saxdalen blogg så lokal som möjligt.

Samtidigt finns det ju mycket utanför Saxdalen som vi är beroende av och som kan vara av intresse för oss.

Det här var naturligtvis ett försök att motivera att det här inslaget berör andra orter i Dalarna och till och med med ett annat land även om det är närmast tänkbara. Ja döm själva och skicka en anmälan till Sverigedemokraterna om ni tycker att inslaget inte tar tillräckligt avstånd från utlänningar:




Jag har länge varit en beundrare av Sissel Kyrkjebö och även om Kalle Moraeus inte kan mäta sig med Sissel - när det gäller längd - så överraskar han henne här med att kunna sjunga också.

Sissel är ju från Norge och vi har ju till och med varit ett par... ja, jag menar nu Norge och Sverige. Jag har tyckt om både Norge och Sissel även om jag blev lite besviken på Norge på Saxdalens Dag... men det gällde ju den norska väderprognosen för 21 augusti.

Hela veckan hade norrmännen bättrar på prognosen för Saxdalen och Malbacken. I början av veckan skulle det bli ganska mycket regn på Saxdalens Dag men ju längre in i veckan vi kom desto mindre regn skulle vi få på lördag och på fredag sa prognosen att det inte skulle bli något regn alls på Saxdalens Dag.

Sen var det - visserligen mycket lätt - men ändå regn på lördag.

Men det sjöng om Saxdalen också i år på Saxdalens Dag. Och det belönades. Ett kreativt par i Borlänge vann tävlingen om en slogan för Saxdalen.

Saxdalen - byn det sjunger om är nu vår slogan.

Annars är det enda negativa om Norge som jag kan komma på att det luktade illa på den skola där vi fick sova när min skolklass 1954 gjorde en skolresa till Oslo. Det låg en fiskkonservfabrik som granne...

På den tiden vi var förenade, Norge och Sverige, hette det Brödrafolkens väl. Det var kung Oscar II:s valspråk. Och visst är vi väl fortfarande brödrafolk även om vi har Norgehistorier och norrmännen och norskorna har Sverigehistorier.

Men så är det i andra länder också. Hinduerna i Indien har t.ex. sina Sikh-historier utan att vara ovänner. För den som vill göra sig ovän med alla utlänningar kan det kanske vara bra att veta att jordens befolkning idag består av 9 380 437 svenskar (31 juli i år) och 6 790 000 000 utlänningar.

Kalle Moraeus vill jag inte ska känna sig diskriminerad på något sätt på grund av sin längd. Sissel Kyrkjebö har sjungit med flera av världens största tenorer och är ofta ett huvud längre än sina medsångare. Längden har mycket liten betydelse i de här sammanhangen.

Urmakarns Ford Eifel

Som liten skolpojke var jag ofta hos min farmor och farfar som bodde efter Gamla vägen, nuvarande Oxbrovägen, mitt emot Arnold Johnssons bostadshus. Där inredde urmakaren Lars Fredriksson, min fars kusin, ett urmakeri på övre våningen.

Det blev en populär hållplats för mig på väg hem från skolan. Rengöringsvätskorna gav verkstaden en karaktäristisk doft och det var alltid lugnt och fridfullt på verkstan.

På den tiden var "radioföljetongen" ett radioprogram som jag tror sändes varje vardag. Lasse hade för det mesta en radio på och radioföljetongen minns jag att vi lyssnade till många gånger. Bland annat hörde vi många uppläsningar ur Albert Engströms verk på roslagsdialekt. 

Lasse var en av min barndoms idoler och är det än. Han sysslade alltid med spännande saker och han hade tidigt bil, en Ford Eifel. Den tillverkades i många modeller 1935-1940 och var föregångare till Ford Taunus.

Ford Eifel Tudor Sedan av 1938 års modell

Med Lasses Eifel gjorde vi många spännande utflykter. Bilen fungerade både som personbil och lastbil. Vi hämtade bl.a. en stor svarv någonstans i finnmarken om jag minns rätt. Den var tung och så stor att en lång del hängde utanför bilens bakända. Bakluckan gick att öppna och troligen var baksätet uttaget. På samma sätt körde vi hem ett fullångt fodral till en moraklocka.

Tillsammans med min farfar åkte vi många gånger upp till bäckarna i finnmarken för att meta. Det var också spännande även om jag inte minns att jag fick någon fisk. Men utflykterna var äventyr för en skolpojke som jag.

När någon gör en resa...

På tyska finns ett utryck: Wenn jemand eine Reise tut,so kann er was erzählen. På svenska: När någon gör en resa så har han något att berätta. Det här uttrycket har fastnat i mitt minne trots att det aldrig fanns i någon av de läroböcker jag hade i tyska språket.

Det kom in i mitt huvud en sommar när jag arbetade på barnkolonierna på Öddö utanför Strömstad via en arbetskompis som också läst tyska men en annan bok...

Ja nu blir det en utvikning, för det jag tänkte berätta i det här inlägget var om min första flygresa. Det får komma i slutet.

Det aktuella uttrycket kom alltså geografiskt sett till mig på Öddö. Jag kom inte ihåg exakt vilket år men minnet av en liten resa därifrån, från Öddö till Strömstad (20 minuter med Kosterbåten) gjorde att jag lätt kunde bestämma året.

Min kompis var liksom jag mycket jazzintresserad och det året låg ångaren Göteborg vid kaj i norra hamnen i Strömstad som kafé och restaurang. Den fick inte frakta resande men fungerade bra liggande vid en kaj till 1975 när den höggs upp. Båten tillhörde Uddevallabolaget.

Vi hade hittat en likasinnad jazzfantast som arbetade  på den gamla ångbåten.

Kjell Öhmans "No Comments!"

Han var också från Göte- borg och våra diskussioner kom en gång in på en av mina svenska jazzidoler:

Kjell Öhman, pianist och organist från Göteborg. Bartendern talade då om att Kjell Öhman just släppt en ny skiva som hette No Comments! Och han tillade: "Det är precis vad man kan säga om den skivan!" Eftersom den skivan släpptes 1966 så är året bestämt.

Nu tror ni förstås att jag ska spela en video med Kjell Öhman och det är nästan rätt...

Nu är det inte Kjell Öhman som spelar men det är en likadan Hammond-orgel, modell B3, som Kjell Öhman spelar på och i samma musikstil som Kjell Öhmans. 
 

Orgeln Hammond B3 har också fått mig att göra en liten extra resa. När vi fått vårt andra barn behövde vi en större lägenhet och bodde en tid i Gimo. Jag pendlade varje dag fem mil till arbetet i Uppsala. Jag visste att det fanns en stor musikaffär i Alunda längs vägen hem och jag svängde en gång av Östhammarsvägen och tog den väg som gick förbi musikaffären. Där stod en Hammond B3. Det är enda gången jag spelat på en sådan men det var en upplevelse.

Det blev redan så många resor i det här inlägget så jag ska berätta om min första flygresa i ett kommande inlägg.