Inlägg
Min kusin Börje var med i de lokala revyer som underhöll Rävvålingarna under min barnom. Ett av hans mest uppskattade nummer var en monolog som hette "Katta". Det var en berättelse om det nästan omöjliga att göra sig av med en katt trots många olika försök. "Katta" sprang till sist ut genom en dörr som slog igen så att en liten del av "kattas" svans klipptes av. Slutrepliken i monologen var: "Då bestämde jag mig för att nu tar jag katta bit för bit".
En helt motsatt historia inträffade när vår familj bodde i Brunna, nu omdöpt till Vänge, på landet utanför Uppsala. Vår katt Prinsen var älskad av hela familjen och speciellt barnens kelgris. Vi föräldrar var studerande och lärare och hade förmånen att kunna tillbringa en stor del av sommarlovet i mina föräldrars sommarstuga i Mässan mellan Gonäs och Ullnäsnoret. Där var också Prinsen med varje gång vi var där. Han var också hemmastadd hos mina föräldrar på Malbacken i Saxdalen.
Både i Mässan och på Malbacken sprang Prinsen fritt ute i skogen och jagade råttor. En gång när vi skulle åka hem från Mässan var Prinsen försvunnen. Vi lockade så länge vi kunde men var till sist tvungna att åka hem för arbete och studier.
Vi ringde till mina föräldrar varje dag de närmaste dagarna för att höra om de sett till Prinsen. Efter några dagar satt Prinsen på trappen på Malbacken, fem km. från Mässan. Lyckan var stor när vi kunde åka upp till Dalarna och hämta hem Prinsen igen.
Snart åkte vi tillbaka till Mässan igen och Prinsen var med och jagade och sov inne under nätterna. När vi skulle åka tillbaka hem upprepades samma obehagliga upplevelse som tidigare. Hur vi än lockade såg vi inte till Prinsen.
Den här gången var vi mindre oroliga för Prinsen än när han försvann första gången. Förra gången dök han ju upp hos mina föräldrar ett par dagar efter försvinnandet i Mässan och vi gissade och hoppades att han skulle göra på samma sätt den här gången. Men tiden gick och vi ringde varje dag till Malbacken för att få besked om Prinsen men han dök inte upp.
Vi åkte upp till Mässan och gick runt där och lockade men ingen Prinsen. Hur lång tid vi fortfarande hoppades på att Prinsen skulle komma tillbaka minns jag inte men vi hade gett upp hoppet. Det hade gått tre eller fyra veckor.
Då en dag satt Prinsen på trappen utanför vårt hus i Brunna och han var precis som vanligt. Han hade på något sätt tagit sig de 18 mil som han brukat åka med oss i bilen från Saxdalen till Vänge. Vi såg det med egna ögon men kunde knappt tro att det var sant. Men det var sant och vi var så glada. Vi tyckte att Prinsen var duktig som kunde hitta till Malbacken från Mässan, 5 kilometer. Vi funderade mycket på hur Prinsen tagit sig fram ända till Vänge. Och hur kunde han orientera sig till vårt hus? Han hade alltid sovit hela vägen när vi åkt bil.
Långt efter Prinsens långa vandring hörde jag på radion en liknande historia: En familj från Åmål-trakten hade besökt släktingar i Skåne. När de skulle åka hem var katten borta och de var tvungna att åka hem. Efter flera veckor dök katten upp vid sitt hem.
En helt motsatt historia inträffade när vår familj bodde i Brunna, nu omdöpt till Vänge, på landet utanför Uppsala. Vår katt Prinsen var älskad av hela familjen och speciellt barnens kelgris. Vi föräldrar var studerande och lärare och hade förmånen att kunna tillbringa en stor del av sommarlovet i mina föräldrars sommarstuga i Mässan mellan Gonäs och Ullnäsnoret. Där var också Prinsen med varje gång vi var där. Han var också hemmastadd hos mina föräldrar på Malbacken i Saxdalen.
Både i Mässan och på Malbacken sprang Prinsen fritt ute i skogen och jagade råttor. En gång när vi skulle åka hem från Mässan var Prinsen försvunnen. Vi lockade så länge vi kunde men var till sist tvungna att åka hem för arbete och studier.
Vi ringde till mina föräldrar varje dag de närmaste dagarna för att höra om de sett till Prinsen. Efter några dagar satt Prinsen på trappen på Malbacken, fem km. från Mässan. Lyckan var stor när vi kunde åka upp till Dalarna och hämta hem Prinsen igen.
Snart åkte vi tillbaka till Mässan igen och Prinsen var med och jagade och sov inne under nätterna. När vi skulle åka tillbaka hem upprepades samma obehagliga upplevelse som tidigare. Hur vi än lockade såg vi inte till Prinsen.
Den här gången var vi mindre oroliga för Prinsen än när han försvann första gången. Förra gången dök han ju upp hos mina föräldrar ett par dagar efter försvinnandet i Mässan och vi gissade och hoppades att han skulle göra på samma sätt den här gången. Men tiden gick och vi ringde varje dag till Malbacken för att få besked om Prinsen men han dök inte upp.
Vi åkte upp till Mässan och gick runt där och lockade men ingen Prinsen. Hur lång tid vi fortfarande hoppades på att Prinsen skulle komma tillbaka minns jag inte men vi hade gett upp hoppet. Det hade gått tre eller fyra veckor.
Då en dag satt Prinsen på trappen utanför vårt hus i Brunna och han var precis som vanligt. Han hade på något sätt tagit sig de 18 mil som han brukat åka med oss i bilen från Saxdalen till Vänge. Vi såg det med egna ögon men kunde knappt tro att det var sant. Men det var sant och vi var så glada. Vi tyckte att Prinsen var duktig som kunde hitta till Malbacken från Mässan, 5 kilometer. Vi funderade mycket på hur Prinsen tagit sig fram ända till Vänge. Och hur kunde han orientera sig till vårt hus? Han hade alltid sovit hela vägen när vi åkt bil.
Långt efter Prinsens långa vandring hörde jag på radion en liknande historia: En familj från Åmål-trakten hade besökt släktingar i Skåne. När de skulle åka hem var katten borta och de var tvungna att åka hem. Efter flera veckor dök katten upp vid sitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar