Inlägg
Den här bloggen brukar ju inte blanda sig i riksangelägenheter. Men upprepade händelser i idrottsvärlden får mig att ifrågasätta den rådande ordningen.
Den senaste händelsen på Tele2 Arena: Publik- skandal. Den rubriken har i pressen blivit en alltmer vanlig beskrivning av idrottsevenemang i storstads- drabbningarna. Har ni upplevt det på Furuliden i Saxdalen? Nej, ni är nog inte så många i så fall.
Det är inte lätt av oss i landsbygden, som Saxdalen, att se hur Hammarby och andra storstadsklubbar ska ta mer och mer av vårt lands polisiära resurser. Det som retar mig mest är när Hammarbys talesman skyller det mesta på polisen!
För mig är den småskaliga idrotten som är helt beroende av ideella insatser en annan värld än storklubbarnas idrott som mer och mer blivit resultatet av storföretags mål och medel.
För mig är preferensen klar: Verksamheten i Saxdalens IF får min röst som den mest värdefulla trots att vi inte lär få se vare sig direktsända TV-matcher från Furuliden eller miljonintäkter när det gäller biljettförsäljning.
Själv har jag bara spelat i Saxdalens skollag i fotboll och ishockey men jag har flera positiva minnen från den tiden. Ett minne som jag aldrig glömmer är när vårt klasslag från Saxdalens skola segrade i en skolishockey-turnering i Grängesberg 1954. Den prestationen har redan refererats i bloggen tidigare här.
Senare spelade jag med i ett pojklag från Saxdalen som deltog i ett distriktsmästerskap för Dalarna. Vi lyckades vinna över både Grängesberg och Ludvika och - det nästan omöjliga - vinst över Morgårds- hammar som i den vevan hade sitt A-lag i allsvenskan.
Att vi sedan förlorade finalen mot Leksands IF mer ungefär 17-0 har jag förträngt. Leksand var ju då en storklubb och en del av mina bästa idrottsminnen var när man klämde in sig i folkmassa runt den konst- frusna isen men med en naturlig kyla, ibland -20 grader, över de taklösa läktarna. Det var en njutning att se dåtidens Leksandshjältar Vilgot Larsson och Åke Lassas hänga upp Djurgårdens Sven Tumba när det var avgörande matcher i SM.
Vårt skollags stora förlust i Leksand berodde förresten helt och hållet på den alltför hårda isen: Vi hade aldrig åkt på konstfrusen is och våra planslipade skridskor passade inte alls. Det fick vi reda på efter matchen...
Den senaste händelsen på Tele2 Arena: Publik- skandal. Den rubriken har i pressen blivit en alltmer vanlig beskrivning av idrottsevenemang i storstads- drabbningarna. Har ni upplevt det på Furuliden i Saxdalen? Nej, ni är nog inte så många i så fall.
Det är inte lätt av oss i landsbygden, som Saxdalen, att se hur Hammarby och andra storstadsklubbar ska ta mer och mer av vårt lands polisiära resurser. Det som retar mig mest är när Hammarbys talesman skyller det mesta på polisen!
För mig är den småskaliga idrotten som är helt beroende av ideella insatser en annan värld än storklubbarnas idrott som mer och mer blivit resultatet av storföretags mål och medel.
För mig är preferensen klar: Verksamheten i Saxdalens IF får min röst som den mest värdefulla trots att vi inte lär få se vare sig direktsända TV-matcher från Furuliden eller miljonintäkter när det gäller biljettförsäljning.
Själv har jag bara spelat i Saxdalens skollag i fotboll och ishockey men jag har flera positiva minnen från den tiden. Ett minne som jag aldrig glömmer är när vårt klasslag från Saxdalens skola segrade i en skolishockey-turnering i Grängesberg 1954. Den prestationen har redan refererats i bloggen tidigare här.
Senare spelade jag med i ett pojklag från Saxdalen som deltog i ett distriktsmästerskap för Dalarna. Vi lyckades vinna över både Grängesberg och Ludvika och - det nästan omöjliga - vinst över Morgårds- hammar som i den vevan hade sitt A-lag i allsvenskan.
Att vi sedan förlorade finalen mot Leksands IF mer ungefär 17-0 har jag förträngt. Leksand var ju då en storklubb och en del av mina bästa idrottsminnen var när man klämde in sig i folkmassa runt den konst- frusna isen men med en naturlig kyla, ibland -20 grader, över de taklösa läktarna. Det var en njutning att se dåtidens Leksandshjältar Vilgot Larsson och Åke Lassas hänga upp Djurgårdens Sven Tumba när det var avgörande matcher i SM.
Vårt skollags stora förlust i Leksand berodde förresten helt och hållet på den alltför hårda isen: Vi hade aldrig åkt på konstfrusen is och våra planslipade skridskor passade inte alls. Det fick vi reda på efter matchen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar