Inlägg
Härom dagen kom en ovanlig påminnelse per ytpost. Ytpost är det som i långliga tider har kallats enbart post, till skillnad från flygpost, luftpost eller elekt- ronisk post, e-post. Det här var ett brev från Ludvika som informerade om att det blivit fel på faktureringen från elbolaget VB Energi. Det händer ibland att man får påminnelse för att man inte betalt en räkning i tid och då får man en påminnelse. Den här gången var det tvärt om. Det gällde en räkning som redan var betald. De flesta i trakten har fått dubbla fakturor för december. Så det var snarare en uppmaning att se till att man inte betalade dubbelt. Enligt bolaget var det något fel på postens system som förorsakade proble- met.
Det här påminde mig om min far som var en riktig föreningsmänniska och som flera gånger berättade en lokal historia om datorernas inträde i redovisnings- världen. Den förening i Rävvåla/Saxdalen som hade hand om eldistribution, avläsning av elmätare och rapportering av elförbrukning kallades åtminstone i folkmun för lysföreningen. En person som läste av mätare och rapporterade elförbrukning var Urmakar-Daniel. Det var inte så sällan det blev något fel i elräk- ningarna. Skulden fick väl den mänskliga faktorn. Men sen kom det en nymodighet: Datorn! Datorn räknade ut elkostnaderna för hushållen. Det hjälpte säkert Urmakar-Daniel att känna sig mer effektiv. När det nu blev något fel i elräkningarna hade Daniel ett stående uttryck för att förklara felet: Ja, det är den där förskännade datorn!
Eftersom jag har arbetat med datorer på Uppsala universitet redan på 1970-talet gjorde jag mig snabbt beroende av datorer. En av de första effektiviseringar som jag kunde göra med hjälp av dator hade att göra med posthantering. Vår nya professor som kom från Göteborg samarbetade med en professor i British Columbia i västra Kanada. De brevväxlade och det tog ca. en vecka för att brev från Uppsala att nå fram till västra Canada. Svaret från Canada tog lika lång tid. Jag arbetade då med en stordator som universitetet hade på Uppsala Datacentral. I Sverige höll man på att starta ett datanät, Sunet, för att kunna kommuni- cera data mellan de svenska universiteten. Liknande nät hade skapats i många länder och man kunde också skicka data via satellit över Atlanten. På så sätt var det möjligt att skicka filer, t.ex. elektroniska brev, e-post, till Kanada. Vår professor blev eld och lågor över den nya möjlighet det öppnade för hans samar- bete med ett kanadensiskt universitet. Jag minns tydligt den första kvällen när vi skickade ett brev till Kanada. Man kunde följa brevets väg på datatermi- nalens bildskärm, genom Sverige, till Nederländerna. Därifrån över Atlanten till USA:s ostkust och vidare över Nordamerikanska kontinenten fram till målet i västra Kanada. Tiden för överföringen varierade men tog för det mesta knappt ½ timme.
Från den dagen kunde vår professor skicka ett brev till Kanada under dagen. Professorn på andra sidan Atlanten som tidsmässigt låg åtta eller nio timmar efter Uppsalas tid hann ofta besvara brevet under sin arbetsdag och då hade vår professor svaret redan morgonen efter den dag han skickat sitt brev. Det snabbade upp forskningen mycket.
Sen kom Internet som en explosion på 90-talet så att inte bara forskare och forskningsinstitutioner kunde kommunicera elektronisk. Då kom också standarder för e-post och webb så att hela världen kunde kom- municera.
Dagens andra påminnelsen gällde filmen om Dan Andersson, En drömmares vandring. Den gick på TV idag och Lasse Persson ringde och sa att filmen börjar om två minuter. Det gav mig möjlighet att se filmen från början.
Jag har sett filmen en gång tidigare men var speciellt intres- serad av att se början och slutet. Det beror på att min far var statist i inlednings- och slutscenen. Han var med och bar kistan med en - jag tror det var 80 kg tung säck. Det blev en påminnelse om en obehaglig upplevelse som jag hade under skoltiden och som jag skrivit om här.
Filmen kommer säkert att gå i repris på TV. Alla som är intresserade av Dan Andersson eller finnmarken bör se den. Dan Andersson är ju en del av vårt kultur- arv.
Det här påminde mig om min far som var en riktig föreningsmänniska och som flera gånger berättade en lokal historia om datorernas inträde i redovisnings- världen. Den förening i Rävvåla/Saxdalen som hade hand om eldistribution, avläsning av elmätare och rapportering av elförbrukning kallades åtminstone i folkmun för lysföreningen. En person som läste av mätare och rapporterade elförbrukning var Urmakar-Daniel. Det var inte så sällan det blev något fel i elräk- ningarna. Skulden fick väl den mänskliga faktorn. Men sen kom det en nymodighet: Datorn! Datorn räknade ut elkostnaderna för hushållen. Det hjälpte säkert Urmakar-Daniel att känna sig mer effektiv. När det nu blev något fel i elräkningarna hade Daniel ett stående uttryck för att förklara felet: Ja, det är den där förskännade datorn!
Eftersom jag har arbetat med datorer på Uppsala universitet redan på 1970-talet gjorde jag mig snabbt beroende av datorer. En av de första effektiviseringar som jag kunde göra med hjälp av dator hade att göra med posthantering. Vår nya professor som kom från Göteborg samarbetade med en professor i British Columbia i västra Kanada. De brevväxlade och det tog ca. en vecka för att brev från Uppsala att nå fram till västra Canada. Svaret från Canada tog lika lång tid. Jag arbetade då med en stordator som universitetet hade på Uppsala Datacentral. I Sverige höll man på att starta ett datanät, Sunet, för att kunna kommuni- cera data mellan de svenska universiteten. Liknande nät hade skapats i många länder och man kunde också skicka data via satellit över Atlanten. På så sätt var det möjligt att skicka filer, t.ex. elektroniska brev, e-post, till Kanada. Vår professor blev eld och lågor över den nya möjlighet det öppnade för hans samar- bete med ett kanadensiskt universitet. Jag minns tydligt den första kvällen när vi skickade ett brev till Kanada. Man kunde följa brevets väg på datatermi- nalens bildskärm, genom Sverige, till Nederländerna. Därifrån över Atlanten till USA:s ostkust och vidare över Nordamerikanska kontinenten fram till målet i västra Kanada. Tiden för överföringen varierade men tog för det mesta knappt ½ timme.
Från den dagen kunde vår professor skicka ett brev till Kanada under dagen. Professorn på andra sidan Atlanten som tidsmässigt låg åtta eller nio timmar efter Uppsalas tid hann ofta besvara brevet under sin arbetsdag och då hade vår professor svaret redan morgonen efter den dag han skickat sitt brev. Det snabbade upp forskningen mycket.
Sen kom Internet som en explosion på 90-talet så att inte bara forskare och forskningsinstitutioner kunde kommunicera elektronisk. Då kom också standarder för e-post och webb så att hela världen kunde kom- municera.
Jag har sett filmen en gång tidigare men var speciellt intres- serad av att se början och slutet. Det beror på att min far var statist i inlednings- och slutscenen. Han var med och bar kistan med en - jag tror det var 80 kg tung säck. Det blev en påminnelse om en obehaglig upplevelse som jag hade under skoltiden och som jag skrivit om här.
Filmen kommer säkert att gå i repris på TV. Alla som är intresserade av Dan Andersson eller finnmarken bör se den. Dan Andersson är ju en del av vårt kultur- arv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar